Annons:

Judarnas etniska rensning av Palestina – andra delen

Den 10 mars 1948 antogs Plan Dalet. Dess första mål var de palestinska städerna. Alla dessa hade ockuperats i slutet av april. Under denna första fas, från november 1947 till mitten av maj 1948, när de sista britterna lämnade landet och staten Israel utropades, dödades eller fördrevs en kvarts miljon palestinier. Åtskilliga massakrer på försvarslösa förövades under denna tid.

Uppdaterad maj 15, 2018, Publicerad maj 15, 2018
Palestinier fördrivs från sina hem i staden Haifa av soldater som strax efter kom att utgöra den israeliska armen. Fotot togs i april 1948 bara veckor innan Israel förklarade sig självständigt.

Plan Gimel

I februari 1947 fattade britterna beslutet att lämna Palestina och överlämna Palestina-frågan till Förenta nationerna. Redan i slutet av 1946 hade Ben-Gurion insett att britterna var på väg ut och börjat med sina närmaste medarbetare utforma en plan att sätta i verket mot palestinierna så snart britterna var borta. Denna plan kallades Plan Gimel.

Syftet med Plan Gimel var att avskräcka palestinierna från att göra motstånd mot de planer judarna smidde emot dem.

Närmare bestämt handlade Plan Gimel om: att döda de palestinska politiska ledarna, att döda palestinska agitatörer och finansiärer, att döda palestinier som handlade emot judarna, att döda palestinska tjänstemän inom mandatsystemet, att skada det palestinska transportväsen­det, att skada det palestinska näringslivet såsom vattentäkter, verkstäder osv., att angripa palestinska byar som kunde tänkas lämna bistånd åt palestinskt motstånd, att angripa palestinska klubbar, kafeer och andra mötesställen.

Annons:

Men efter bara några månader gjorde man upp en ny plan, ännu extremare, mer omfattande och detaljerad: Plan Dalet. Plan Dalet handlade om ingenting mindre än att systematiskt och fullständigt fördriva palestinierna ur deras eget land.

Plan Dalet

De tre föregående planerna hade inte varit så entydiga och detaljerade utan endast oklart dryftat hur judarna skulle förhålla sig till problemet med en så stor icke-judisk befolkning på den planerade framtida judiska statens område. Plan Dalet var otvetydig: palestinierna måste bort.

Det officiella namnet på Plan Dalet eller Plan D var Yehoshuaplanen. Det första utkastet till denna plan från december 1947 innehöll tydliga hänvisningar både till den eftersträvade judiska statens geografiska utbredning och till det öde som skulle drabba den miljon palestinier som bodde inom området:

”Dessa aktioner kan genomföras på följande sätt: antingen genom att förstöra byar (genom att sätta eld på dem), spränga dem och lägga ut minor i spillrorna efter dem) och särskilt de befolkningscentra som är svåra att permanent kontrollera … I händelse av motstånd måste de väpnade styrkorna utplånas och befolkningen fördrivas till utanför statens gränser.”

De order som lämnades till Haganahs fältförband var mer bestämda. Enligt dessa order var landet indelat i zoner enligt antalet brigader, som var tolv. Varje brigadchef fick en lista på de byar och stadsdelar som skulle ockuperas, förstöras och vilkas invånare skulle fördrivas, med exakta datum.

När Ben-Gurions rådgivande utskott utfärdade ordern den 10 mars 1948, var redan 30 palestinska byar utplånade. Till slut blev det 531 byar och elva städer eller delar av städer, som förstördes och vilkas icke-judiska invånare fördrevs.

Av dokument, som frisläpptes ur den israeliska försvarsmaktens arkiv i slutet av 1990-talet, framgår klart att Plan Dalet innehöll entydiga operativa order för brigadcheferna att verkställa, tvärtemot vad israeliska historiker, däribland Benny Morris, sökt göra gällande.

Shulamit Aloni, som var officer i Haganah vid denna tid, mindes hur särskilda politiska officerare brukade besöka fältförbanden och egga upp soldaterna genom att demonisera palestinierna och åberopa ”Förintelsen” som motivering för den operation som förestod, ofta dagen därpå.

Ett annat medgivande kom från Yitzhak Pundak (född 1913), som år 1948 var bataljonschef i Givatibrigaden. Han uppgav år 2004 i en intervju för den israeliska tidningen Ha’aretz: ”Det fanns 200 byar [i fronten] och de är nu borta. Vi var tvungna att förstöra dem, annars skulle vi ha haft araber här [i södra Palestina] som vi nu har i Galileen. Vi skulle ha haft ytterligare en miljon palestinier.”

Sammanfattning av den etniska rensningens första fas

Resolutionen om delningsplanen antogs den 29 november 1947, och redan morgonen därpå, den 30 november inleddes den etniska rensningen av Palestina med en terrorkampanj, gemensamt utförd av Haganah och Irgun mot staden Haifa. Därefter, i början av december, följde angrepp på palestinska byar och kvarter i de palestinska städerna. Fastän sporadiska, var dessa judiska anfall skadliga nog att driva nästan 75 000 människor på flykten.

Den 9 januari 1948 anlände de första förbanden av den panarabiska frivilligarmén till palestiniernas försvar och stred mot judiska styrkor i små slag om vägar till isolerade judiska bosätt­ningar.

De arabiska styrkorna var alldeles otillräckliga, illa utbildade och beväpnade, så att judarna lätt fick övertaget över dem.

Redan vid denna tid insåg de judiska ledarna att de hade tillräckliga militära styrkor för att både slå ner de arabiska motangreppen och att genomföra den planerade etniska rensningen.

Officiellt ändrade det judiska ledarskapet uppdraget åt sina militära styrkor: inte längre utföra vedergällning för verkliga eller inbillade arabiska terrordåd utan egen aktiv offensiv: från tagmul till yotzmah.

I mitten av februari lyckades judiska trupper avfolka fem palestinska byar på en enda dag.

Den 10 mars antogs Plan Dalet. Dess första mål var de palestinska städerna. Alla dessa hade ockuperats i slutet av april. Under denna första fas, från november 1947 till mitten av maj 1948, när de sista britterna lämnade landet och staten Israel utropades, dödades eller fördrevs en kvarts miljon palestinier. Åtskilliga massakrer på försvarslösa förövades under denna tid – den mest kända var massakern i Deir Yassin den 9 april 1948.

Den 30 april fattade Arabförbundet beslutet att ingripa militärt till palestiniernas skydd, men inte förrän britterna givit sig av. Den 15 maj anföll arabiska styrkor den just utropade judiska staten – men då var det för sent.

Kung Abdullah vill vara med och dela

Uppgörelsen med den hashemitiske kungen av Jordanien Abdullah visade sig få avgörande betydelse.

År 1924 hade hashemiterna fördrivits från sitt hemland i Hijaz på Arabiska halvöns västkust. Som belöning för de tjänster hashemiterna gjort britterna under första världskriget hade de blivit lovade kungarikena Irak och Jordanien, vilka skapats av mandatsystemet. Från början hade de fått löfte också om Syrien, men detta land togs över av fransmännen, som fördrev Abdullahs yngre bror Faisal. Britterna kompenserade därför denne i stället för Abdullah med Irak. Storebror Abdullah var missnöjd med att ha fått det fattigare Jordanien och kastade lystna blickar på östra Palestina, Västjordanlandet, nuvarande Västbanken. Han lyckade få till stånd en uppgörelse med de judiska ledarna om att få övertaga denna del av Palestina mot löftet att inte deltaga i något all-arabiskt anfall mot den kommande judiska staten.

Resultatet blev att judarna kunde taga inte bara de 54 procent av Palestina som FN:s delningsplan gav dem utan även 24 av de 44 procent som skulle tillfalla palestinierna. De återstående 20 procenten lät judarna Jordanien taga.

Denna överenskommelse med Jordanien kopplade bort den starkaste krigsmakten i arabvärlden. Utan den jordanska armén, arablegionen, saknade arabvärlden verklig förmåga att försvara palestinierna och stäcka den judiska planen att upprätta en judisk stat i Palestina på ursprungsbefolkningens bekostnad.

 

De militära medlen

I oktober 1947 hade Ben-Gurion skrivit till chefen för Haganah general Efraim Ben-Artzi att han ville ha en armé, som var stark nog att både avvärja ett möjligt anfall av de arabiska grannstaterna och ockupera så mycket som möjligt av Palestina, helst hela landet.

Strax före 1948 års krig räknade den judiska krigsmakten 50 000 man, varav 30 000 i fältförband och 20 000 man i hjälptrupper, som var stationerade i de olika bosätt­ningarna. I maj 1948 hade flyg- och marinstridskrafter tillförts och fältförbanden utrustats med stridsvagnar och andra pansarfordon samt tungt artilleri. Palestinierna å sin sida kunde inte uppbåda mer än 7000 illa utbildade, ledda och utrustade män. I februari hade omkring 1000 frivilliga från arabländerna anlänt och de närmaste månaderna kom ytterligare 2000.

I maj 1948 fick den judiska armén stora vapensändningar från Tjeckoslovakien och Sovjetunionen. Detta hade ordnats genom judiska kommunisters samarbete över nationsgränserna. I slutet av sommaren hade den judiska armén vuxit till 80 000 man. Också den arabiska reguljära armén växte, men nådde aldrig över 50 000 man. Dessutom ströp britterna, som varit arabernas vapenleverantörer, alla vapenleveranser.

I utkanten av den reguljära judiska armén Haganah opererade två paramilitära grupper: Irgun (Etzel) och Sternligan (Lehi). Irgun hade uppstått genom utbrytning ur Haganah 1931, och Sternligan hade i sin tur uppstått ur Irgun 1940. Haganah, Irgun och Sternligan fungerade i stort sett som en enhet under den etniska rensningen av Palestina. För exempelvis massakern i Deir Yassin den 9 april 1948 var de gemensamt ansvariga. Det var Sternligan, som mördade FN-sändebudet greve Folke Bernadotte den 17 september 1948 i Jerusalem.

En annan viktig styrka var Palmach, judarnas särskilda kommandoförband.

I den etniska rensningens operationer var det Haganah, Palmach och Irgun, som intog byarna, dödade och fördrev invånarna. Därefter drog dessa förband vidare till nya mål, medan de intagna byarna ockuperades av Hish, fältvakten. Också dennas förband gjorde sig skyldiga till svåra övergrepp mot den palestinska civilbefolkningen.

Härnäst följer en mer detaljerad beskrivning av hur den etniska rensningen genomfördes i sitt första skede: från och med slutet av november 1947 till och med slutet av mars 1948.

November och december 1947

I december 1947 genomförde judiska väpnade styrkor ur Haganah de första aktionerna mot värnlösa palestinska byar. Mönstret såg ut så här: man gick in i byn mitt i natten, stannade några timmar, sköt på alla som rörde sig utanför sina hus. Man dödade ett antal bybor som ”varning”. Haganah kallade detta hasiyur ha-alim, ”våldsam spaning”.

Två byar valdes först ut: Deir Ayyub och Bait ‛Affa.

Deir Ayyub låg 15 km sydost om Ramle och hade 500 invånare. Den anfölls den 21 december av 25 judar. Alldeles före judarnas anfall hade byborna firat invigningen av en grundskola för 51 elever de byggt för egna pengar och till vilken de anställt en lärare, som de också avlönade med egna pengar. Den 7 februari 1948 angreps byn av britterna, som rev två av byns hus. Den 6 mars genomförde judarna det stora anfallet med Givati- och Sheva-brigaderna. Hela byns befolkning dödades eller fördrevs.

Två och ett halvt år senare, den 2 november 1950, uppehöll sig tre palestinska barn – tolvårige ‛Ali, hans tioåriga syster Fakhriye och deras åttaåriga kusin Khadije – vid den raserade byn. Judisk militär grep dem, ställde dem på en uttorkad flodbädd och sköt dem.

Bait ‛Affa (30 km norr om Gaza) hade vid denna tid 184 hus och 812 invånare. Befolkningen dödades eller fördrevs av judarna den 10 januari 1948.

Därpå följde anfall på tre palestinska byar i övre östra Galileen: Khisas, Na‛ima och Jahula.

Khisas anfölls i början av december av judiska styrkor mitt i natten. De började spränga hus i luften på måfå. 15 människor dödades och begravdes under spillrorna av sina hus.

Den 17 december mötte Ben-Gurion sina närmaste medarbetare. Man ansåg aktionen mot Khisas särskilt lyckad och begärde mera av samma slag. Den närvarande representanten för den judiska ortodoxa sekten Agudat Israel sade, ”Vi har fått veta att armén har förmågan att förstöra en hel by och döda alla dess invånare. Ja, låt oss göra det.”

Det nya taktiken riktades också mot Palestinas städer. Till första mål utsågs Haifa. Redan den 30 november 1947, morgonen efter att FN-resolutionen antagits, började Haganahs och Irguns gemensamma terrorkampanj mot stadens 75 000 icke-judiska invånare. Eftersom stadens judar hade anlänt först de senaste årtiondena, hade de byggt sina hus högre uppe på berget. Från sina höjder rullade de tunnor fyllda med sprängämnen eller stora stålkulor, hällde brinnande olje- och bensinblandningar nedför vägarna. När palestinierna panikslagna rusade ut ur sina hus, sköt judarna på dem med automatvapen. I blandade kvarter körde Haganah bilar till palestinska garage för reparation. Bilarna var emellertid fyllda med sprängämnen, som vållade död och förstörelse. Dani Agmon hette juden som planerade och ledde dessa aktioner, som förövades av s.k. Ha-shahar-förband ur Haganah (ordet shahar betyder ”gryning”).

Irgun för sin del ägnade sig i Haifa åt sin specialitet: att kasta bomber rakt in i palestinska folksamlingar, till exempel en samling arbetare som väntade utanför Iraqi Petroleum Com­panys oljeraffinaderi inför att börja dagens arbete.

Nästa steg för Haganah bestod i att pröva hur britterna skulle reagera, om judarna anföll en by och dödade många av invånarna. Den by Haganahs överkommando valde ut var Balad al-Shaykh, där en av palestiniernas mest vördade folkhjältar låg begraven, shaykh ‘Izz al-Din al-Qassam, som dödades av britterna år 1935. Byn låg tio km öster om Haifa.

Haim Avinoam fick order att omringa byn och döda största möjliga antal män, förstöra egendom men avstå från att döda kvinnor och barn. Anfallet ägde rum den 31 december 1947 och varade tre timmar. Judarna lämnade 60 döda palestinier efter sig, och alla var inte män.

Att judarna skonade kvinnor och barn var en regel om mildhet av flyktigaste giltighet. Vid sitt nästa möte avgjorde Ben-Gurion och hans rådgivande kommitté att den inte skulle gälla för framtida operationer. Det vore alltför komplicerat att göra åtskillnad på män, kvinnor och barn.

Samtidigt med angreppet på Balad al-Shaykh prövade man en ny och ännu mer extrem metod på Wadi Rushmiyya, en arabisk stadsdel i Haifa. Haganah gick in, drev ut invånarna ur husen och sprängde sedan dessa. Denna gärning kan betraktas som början av den etniska rensningen av Palestinas städer.

Britterna vände bort blicken och låtsades inte se dessa illdåd. Två veckor senare anföll Palmach stadsdelen Hawassa i Haifa. Det var den fattigaste delen av Haifa, hemort för 5000 palestinier. Invånarna drevs ut, bostadshus och skolor sprängdes.

Britterna slog ner de båda palestinska upproren, det 1929 och det 1936–1939. De kunde dock inte göra någon motsvarande militär aktion mot judarna i Palestina, när dessa satte i gång med sin etniska rensning av palestinierna 1947 och fortsatte den 1948. Propagandan om ”Förintelsen” satte en effektiv hämsko på britterna.

Dessa operationer åtföljdes av terrordåd, som Irgun och Sternligan förövade. Att de in­jagade en sådan skräck i palestinierna berodde också på att britterna tydligt höll på att draga sig ur Palestina och därmed också drog sig undan allt ansvar för upprätthållandet av lag och ordning.

Under december 1947 hade arabiska irreguljära styrkor anfallit judiska konvojer men avstått från att anfalla bosättningar. I november hade Ben-Gurions rådgivande kommitté redan bestämt sin metod: att vedergälla för varje dylikt anfall. Men de judiska ledarna ansåg att de behövde övergå till mycket större och offensiva aktioner.

Januari 1948 – ”långa seminariet”

Nyåret 1947–1948 var Ben-Gurion och hans rådgivande kommitté samlade i tre dagar i hans bostad för överläggningar. Särskilt inbjuden var Josef Weitz, chefen för Judiska byråns bosättningsavdelning och den som hade lett arbetet med att upprätta byregistren.

För detta ”långa seminarium” (protokollet finns bevarat i Haganahs arkiv) hade Weitz förberett en promemoria, som han riktat till Ben-Gurion personligen. I denna skrift lade han fram de tankar han formulerat redan år 1940: ”Överföring tjänar inte bara ett syfte – att minska den arabiska befolkningen – den tjänar också ett annat syfte, som på intet sätt är mindre viktigt: att tömma mark som nu brukas av araber och frigöra den för judiska bosättningar. Enda lösningen är att överföra araberna härifrån till angränsande länder. Icke en enda by, icke en enda stam får lämnas kvar.”

Weitz fick av Ben-Gurion och rådgivande kommittén tillåtelse att bilda en egen arbetsgrupp, överföringskommittén, för att veckan därpå lämna konkreta planer om den förestående etniska rensningen av Palestina.

Samtidigt hade Ben-Gurion givit de militära cheferna klartecken att sätta i gång hela rader av anfall på arabiska byar utan samband med påstådda behov av vedergällning. Ben-Gurion underströk att man inte längre behövde skilja mellan ”oskyldiga” och ”skyldiga” – tiden var inne att skada och döda palestinierna avsiktligt och oavsiktligt. Många år efteråt mindes Ezra Danin vad Ben-Gurion menade med oavsiktligt skadande: ”Varje anfall måste sluta med ockupation, förstörelse och fördrivning.”

Yigael Yadin, tjänsteförrättande stabschef för Haganah (från och med 15 maj Israels armé) rekommenderade att överge termen ”vedergällning”: ”Det är inte vad vi gör. Detta är en offensiv och vi behöver sätta i gång preventiva anfall, det behövs inte att någon by anfaller oss först. Vi har inte rätt använt vår förmåga att strypa palestiniernas ekonomi.”

Hans närmast underlydande Yigal Allon var ännu tydligare: ”Vi kunde enkelt ha tagit Jaffa nu vid det här laget och borde ha anfallit byarna runt Tel-Aviv. Vi måste utföra en rad kollektiva bestraffningar, även om det bor barn i husen.”

Till och med judar klagade på Haganahs ökade aggressivitet mot palestinierna. Den 25 januari 1948 uppvaktades Ben-Gurion av en delegation av judiska högre tjänstemän från Tel-Aviv. Det fanns en oskriven överenskommelse mellan det palestinska Jaffa och det judiska Tel-Aviv om ett slags fredlig samexistens stödd på att de båda städerna var skilda åt av en remsa ingenmansland. Judarna i Tel-Aviv klagade nu på att Haganah rubbat denna ömtåliga balans, gått in i ingenmansland och därifrån utfört anfall på måfå och dödat civilia palestinier, rånat andra och förstört brunnar.

Klagomål om dylika aggressioner och provokationer strömmade in från andra judiska bosättningar i närheten av arabiska byar och städer. Dessa klagande judar hade ännu inte förstått att Haganah numera stod för oprovocerad aggression mot palestinier. En månad senare hade dessa judiska representanter lärt sig och klagade inte längre.

Det öde, som drabbade den palestinska byn Lifta, får belysa Haganahs nya offensiva stil. Förevändningen var påståendet att en palestinier, ägaren av en bensinstation, hade uppmanat bybor att slå till mot passerande judisk trafik. Eliyahu Sasson medgav att påståendet var falskt, men trupper ur Haganah dödade likafullt bensinstationens ägare, som bodde i Lifta. Bybor hämnades mordet genom att angripa en judisk buss.

Anfallet på Lifta började den 28 december 1947. Trupper ur Haganah pepprade ett kafé med automatvapeneld, medan Sternligan stoppade en buss och sköt rakt in i denna. Därefter flydde många bybor. Den 11 januari gick Haganah in för andra gången, fördrev den kvarvarande befolkningen och sprängde alla husen. Idag finns ingenting kvar av denna by, som hade 2500 invånare, muslimer och kristna.

Samtidigt sysslade Irgun med att tortera tillfångatagna bybor över hela Palestina.

Det fanns 30 judiska bosättningar i den del av Palestina som avsetts för den arabiska staten. Judarna ansåg det bästa sättet att införliva dem i den judiska staten vara att bygga bälten av nya bosättningar emellan dem, alltså samma taktik Israel skulle använda efter Osloavtalet och återigen i början av 2000-talet.

Första veckan i januari 1948 förövade Irgun fler terrordåd än någonsin förut. Man sprängde en bomb i Sarraya-huset i Jaffa, säte för nationella kommitténs lokalavdelning. Huset störtade samman och 26 människor dödades. Natten till den 6 januari bombades Semiramis Hotel i Qatamon, västra Jerusalem, och ytterligare 26 personer dödades, däribland spanske vicekonsuln. Sir Alan Cunningham, den siste brittiske styresmannen över Palestinamandatet, skickade ett halvhjärtat klagomål till Ben-Gurion, som vägrade att fördöma terrordådet.

Den 9 januari 1948 ryckte det första betydande förbandet ur Arabiska befrielsearmén (ALA) in i Palestina, huvudsakligen i de områden som FN utsett för den arabiska staten.

Efter det långa seminariet började de judiska militära operationerna att mer systematiskt övergå från vedergällning och bestraffning till etnisk rensning inom de gränser FN utsett för den judiska staten. Det hebreiska ordet tihur, rensning, användes i varje order som Haganahs överkommando skickade till de enskilda förbanden.

Också judiska styrkor led förluster. Fram till slutet av januari hade palestinier dödat 400 judar, som upprättat bosättningar mitt i palestinska områden. Dessa 400 kallade Ben-Gurion för ”offer för en andra förintelse”. Samtidigt hade judarna dödat 1500 palestinier.

Försöket att framställa araber i allmänhet och palestinier i synnerhet som nazister var ett knep man tog till för att judiska soldater inte skulle fälla modet, när de fick order om att urskillningslöst döda civila palestinska bybor.

Vid denna tid, när judarna tydligen var utsatta för en andra ”Förintelse”, fick de stora leveranser av tunga vapen, särskilt granatkastare, som de med förtjusning satte in mot tätt­befolkade palestinska bostadsområden.

Det var också vid denna tid som den judiske kemiprofessorn Sasha Goldberg uppfann en ny effektivare eldkastare. Det finns många vittnesmål av palestinier om den ohyggliga verkan detta vapen hade, när det sattes in icke bara mot egendom utan också mot levande, försvars­lösa människor.

Samtidigt arbetade bröderna Efraim och Aharon Katzir på att få fram en särskild stridsgas, som inte skulle döda människor men göra dem blinda. I februari 1948 gjorde de ”framgångsrika” djurförsök och kunde redan framställa 20 kg om dagen. I juni 1948 föreslog Efraim Katzir att använda gasen mot människor.

Februari 1948 – ”invasioner på djupet”

Den 9 februari krävde Yigael Yadin att få genomföra ”invasioner på djupet” i de palestinska områdena. Han nämnde särskilt tättbefolkade byar som Fassuta, Tarbikha och Aylut i norra Galileen. Rådgivande kommittén avvisade först förslaget men godkände det sedan för områden på den palestinska landsbygden.

Dessa djupinvasioner inleddes den 13 februari och riktades mot flera områden. I Jaffa sprängde man hus, i vilka det fortfarande fanns människor. Byn Sa‛sa‛ angreps, liksom tre byar i Qisarya-området.

Dessa operationer i februari skilde sig från dem i december däri att de inte längre var sporadiska utan ingick i en målmedveten plan att skaffa judarna ohindrad tillgång till Palestinas vägnät och samtidigt etniskt rensa de palestinska byarna.

De tre byarna i Qisarya valdes ut därför att de var enkla byten. De hade intet som helst försvar. Den 5 februari kom ordern: driv ut byborna och förstör byarna.

Byn Qisarya själv blev den första. Samtliga bybor fördrevs den 15 februari. Fördrivningen tog bara några timmar och genomfördes så metodiskt att de judiska trupperna kunde tömma och förstöra ytterligare fyra byar samma dag, mitt framför ögonen på de brittiska trupper som var stationerade på polisstationerna i närheten.

Den andra byn var Barrat Qisarya, som hade c:a 1000 invånare. Judarna utplånade den så hastigt i ett så plötsligt och vilt anfall att både judiska och palestinska historiker i dag betecknar dess försvinnande som gåtfullt. Några få hus stod kvar fortfarande på 1970-talet, men när palestinska forskarlag skulle dokumentera dem, rev judarna dem genast.

Likaledes finns om den tredje byn Khirbat al-Burj endast oklara uppgifter. Den enda kvarvarande byggnaden är ett värdshus från den ottomanska tiden, kallat Burj, ett arabiskt ord, som betyder ”torn” eller ”borg”. Byggnaden används i dag av judarna för utställningar, mässor och familjefester. Den kallas ”en historisk borg”, men icke ett ord sägs officiellt om den palestinska by den en gång stod i.

Strax norr om dessa tre byar ligger korsfararborgen Atlit. Den intilliggande byn med samma namn erbjöd ett sällsynt exempel på judiskt-palestinskt samarbete under mandattiden. Ett palestinskt bolag hade inbjudit 500 judar att bo i byn tillsammans med dess 1000 palestinska invånare och att arbeta med saltutvinning. Men på 1940-talet förvandlade Haganah den judiska delen av byn till ett militärläger, varifrån judarna hotade och trakasserade palestinier­na, så att de flesta av dessa flydde. Detta om judisk-palestinsk samexistens.

Natten till den 15 februari följde anfallet på Sa‛sa‛. Några av husen finns kvar i dagens judiska kibbutz Sasa – till och med namnet har utsatts för etnisk rensning, berövats det laryngala uttalet. Ordern att anfalla Sa‛sa‛ gavs av Yigal Allon, befälhavare för Palmach i norr och medlem av Ben-Gurions rådgivande kommitté, till Moshe Kalman ställföreträdande chef för tredje bataljonen, som hade begått illdåden i Khisas. Allon förklarade att byn måste anfallas på grund av sitt läge, ”Vi måste bevisa för oss själva att vi kan taga initiativet”, skrev han till Kalman. Ordern var mycket tydlig: ”Ni måste spränga tjugo hus och döda så många krigare [läs: bybor] som möjligt.” Den stora judiska truppen mötte intet motstånd, när den trängde in i byn vid midnatt och började anbringa laddningar av trotyl på husen. Judarna opererade systematiskt längs bygatan och sprängde 35 hus med sina invånare – män, kvinnor och barn. Minst 60 människor dödades, men de kan ha varit så många som 80. Byborna begrov sina döda i en massgrav – första gången i Palestinas nutida historia.

Ben-Gurion tyckte om operationen mot Sa‛sa‛ för det sätt på vilket den ”fått araberna att fly”. I sin dagbok skrev han strax efter anfallet på Sa‛sa‛: ”En liten reaktion [på arabisk fientlighet] imponerar inte på någon. Förstöra ett hus – det är ingenting. Förstör en hel by, och man börjar göra intryck!”

Vid rådgivande kommitténs möte den 19 februari rapporterade alla de närvarande att landsbygdens palestinier inte visade några tecken på att önska strida eller anfalla och var försvarslösa. Ben-Gurions rekommendation var ”att fortsätta terrorisera landsbygden genom en rad offensiver”.

I mitten av februari hade endast c:a 3000 man ur ALA trängt in i Palestina. De var dåligt utbildade och utrustade.

Den israeliske historikern Benny Morris räknar upp en rad operationer, om vilka han påstår att Josef Weitz ledde dem utan bemyndigande från vad han kallar de politiska ledarna. Detta är omöjligt. Det centraliserade Haganah-kommandot bemyndigade alla fördrivnings­aktioner. Före den 10 mars visste det inte alltid i förväg om enskilda aktioner, men det godkände alltid sådana i efterhand. Weitz klandrades heller aldrig för dessa etniska rensningar, såsom av byarna Qamun och Qira, ‛Arab al-Ghawarina, Qumya, Mansurat al-Khayt, Husayniyya, ‛Ulma­niyya, Kirad al-Ghannama och ‛Ubaidiyya, vilka alla var byar som han valde ut antingen för den odlade jordens kvalitet eller därför att judiska bosättare bodde i närheten.

Mars 1948 – Plan Dalet antas officiellt

Mars månad år 1948 började med den slutliga och kortlivade palestinska ansträngningen att skydda det egna folket. De judiska styrkorna var ännu inte tillräckligt välorganiserade för att kunna genast och överallt slå ner detta motstånd. Men ändå var detta motstånd inte tillräckligt allvarligt för att störa judarna i deras genomförande av sin plan att etniskt rensa Palestina. Detta visar sig bland annat däri att när rådgivande kommittén hade sitt första möte i mars, diskuterade man inte ens Arabiska befrielsearméns motanfall.

Det var vid rådgivande kommitténs möte den 10 mars, som Ben-Gurion gav order om att uppdatera de tidigare planerna för den etniska rensningen av Palestina, planerna Alef, Bet och Gimel. Resultatet blev Plan Dalet, som godkändes av Haganahs överkommando och sedan vidarebefordrades till fältförbandens chefer.

Det officiella namnet på Plan Dalet var Yehoshua-planen. Den var uppkallad efter Yehoshua Globerman, en jude som var född i Vitryssland 1905. Han var chef för Haganah-förband i olika delar av Palestina, innan han likviderades av okända i början av december 1947. Bara några dagar därefter gjorde Haganah det första utkastet till det som i mars 1948 blev Yehoshua-planen.

Enligt denna plan skulle byar tömmas helt på sina invånare antingen därför att de låg på strategiskt viktiga ställen eller därför att de skulle kunna bjuda något slags motstånd. Liknande instruktioner gavs rörande Palestinas städer.

I mars 1948 hade redan 30 byar tömts på sina invånare och därefter förstörts.

När Plan Dalet genomfördes hade Haganah till sitt förfogande mer än femtiotusen soldater, av vilka hälften utbildats av den brittiska armén under andra världskriget.

Varje brigadchef fick en lista med namnen på de byar som skulle ockuperas, förstöras och vilkas invånare skulle fördrivas.

I några byar lyckades invånarna göra tillräckligt motstånd för att kunna rädda sin by och själva stanna kvar trots upprepade judiska anfall. Men de var mycket få, undantag från regeln. Regeln var att 531 palestinska byar och elva palestinska städer förstördes och deras invånare fördrevs på rådgivande kommitténs direkta order.

Trots vissa israeliska historikers påståenden om motsatsen är sanningen den att Plan Dalet inte bestod av några vaga riktlinjer till brigadcheferna utan klara och tydliga operativa order. Detta framgår av dokument som frisläpptes ur israeliska försvarsmaktens arkiv i slutet av 1990-talet.

De order de militära cheferna fick innehöll däremot inga detaljer om hur förstöringen av byarna och fördrivningen av invånarna skulle genomföras. Detta lämnades till de militära cheferna att själva avgöra efter eget gottfinnande. Inte heller fanns några instruktioner till dem att de skulle behandla byar och bybor olika, till exempel i de fall där dessa fullständigt avsade sig allt motstånd och överlämnade sig på nåd och onåd åt judarna. Deras öde blev ändå detsamma.

Den officiella israeliska historieskrivningen beskriver april 1948 som en vändpunkt. Enligt denna uppfattning var det en isolerad judisk befolkning i Palestina som hotades av utrotning, en andra ”Förintelse”, men nu övergick från försvar till anfall, efter att nära nog ha besegrats. Ingenting kan vara längre från sanningen. Den allmänna militära, politiska och ekonomiska balansen mellan judar och palestinier var nu sådan att icke endast var de flesta av judarna utom all fara utan judarna hade dessutom, från slutet av november 1947 till slutet av mars 1948, lyckats slutföra första skedet av sin planerade etniska rensning av Palestina. Om det var någon vändpunkt i april 1948, så var det att det hade vänt från sporadiskt utförda anfall på byar och fördrivningar av dessas invånare till den systematiska, massiva etniska rensningen av Palestina.

 

Denna artikels fyra delar är ursprungligen texten till en föreläsning Lars Adelskogh höll för studiegruppen Aguéli i Uppsala lördagen den 2 juni 2012. Den i Nya Dagbladet publicerade texten har på några få ställen uppdaterats och korrigerats.

Artikelns tredje del, som följer i morgon, behandlar den etniska rensningens fortsättning också efter staten Israels utropande.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Pojken som förlorade allt – och skapade en hel värld

En Oxford-professor som skrev sagor på krogservetter skulle komma att förändra litteraturhistorien för alltid. J.R.R. Tolkien byggde inte bara en berättelse utan en hel civilisation – komplett med språk, sånger och skapelsemyter – och skapade fundamentet för en helt ny litterär genre.

Publicerad oktober 25, 2025 – av Isac Boman
Många betraktar Tolkien som en av Västerlandets mest betydelsefulla författare.

När John Ronald Reuel Tolkien dog 1973 lämnade han efter sig mer än bara böcker. Han hade skapat en hel värld, komplett med egna språk, mytologier och flertusenårig historia. Från en tidig barndom i Sydafrika till professorsrummen i Oxford formades en författare som skulle revolutionera fantasylitteraturen genom att förena nordisk mytologi med kristen tro.

Den 3 januari 1892 föddes J.R.R. Tolkien i Bloemfontein, Oranjefristaten, där hans far Arthur arbetade som bankman. Det var en värld full av röd jord, brännande sol och främmande djur – en skarp kontrast mot det gröna England som senare skulle inspirera Fylke.

Men den lilla familjen skulle inte stanna länge i Afrika. När Ronald var tre år reste hans mor Mabel med honom och brodern Hilary tillbaka till England för att komma undan värmen som plågade barnen. Fadern skulle följa efter, men dog oväntat i reumatisk feber 1896 innan han hann återförenas med familjen.

Som ung änka med två små söner kämpade Mabel Tolkien för att försörja familjen i Birmingham. Hon undervisade pojkarna hemma och väckte Ronalds kärlek till språk – vid fyra års ålder kunde han redan läsa, och modern lärde honom grunderna i latin, franska och tyska.

Annons:

Men den största förändringen kom när Mabel 1900 konverterade till katolicismen, ett beslut som ledde till att hennes protestantiska släkt bröt kontakten och drog in allt ekonomiskt stöd.

Tragiken fortsatte när Mabel dog i diabetes 1904, endast 34 år gammal. Den tolvårige Ronald och hans bror blev föräldralösa, men deras mors sista önskan respekterades – den katolske prästen Francis Morgan blev deras förmyndare. Morgan blev en fadersgestalt för pojkarna och säkerställde att de fick en god utbildning och att deras katolska tro förblev stark.

Tolkien, 19 år gammal. Foto: Okänd

Det var också hos Morgan som den sextonårige Ronald träffade Edith Bratt, en tre år äldre föräldralös flicka som också bodde i samma pensionat. De blev förälskade, men Morgan förbjöd förhållandet och krävde att Ronald skulle vänta till sin 21-årsdag innan han kontaktade henne igen.

Troget väntade Tolkien, och på midnatt när han fyllde 21 skrev han till Edith. De gifte sig 1916, strax innan han skickades till fronten. Deras kärlekshistoria skulle senare inspirera berättelsen om Beren och Lúthien – dödlig man och odödlig alvkvinna vars kärlek övervann alla hinder.

På King Edward's School i Birmingham som Tolkiens språkliga geni började blomma. Han lärde sig grekiska och gotiska, upptäckte finskan genom Kalevala (Finlands nationalepos) och började till och med skapa egna språk. Vid sexton års ålder hade han redan konstruerat flera konstgjorda språk, en hobby som skulle följa honom genom livet och bli grunden för alvernas quenya och sindarin.

1916 gifte sig Tolkien med den tre år äldre Edith Bratt. Foto: Okänd

Mellan korset och Yggdrasil

Tolkiens intellektuella utveckling präglades av två starka krafter: hans djupa katolska tro och hans passion för nordisk och germansk mytologi. På Oxford, där han började studera 1911, grundade han "Kolbítar" (kolbitarna), en klubb dedicerad till att läsa isländska sagor på originalspråk. Namnet kom från den isländska traditionen att sitta så nära elden att man kunde bita i kolen.

Den katolska tron var ingen ytlig kulturell tillhörighet för Tolkien. Han gick i mässan flera gånger i veckan, ofta dagligen, och hans brev vittnar om en levande andlighet. "Ur mörkret i mitt liv, så mycket frustrerat, sätter jag framför dig den enda stora saken att älska på jorden: de heliga sakramenten", skrev han till sin son Michael. För Tolkien var nattvarden verklig närvaro, inte symbol.

Samtidigt fördjupade han sig i Beowulf, den poetiska Eddan, Völsungasagan och den prosaiska Eddan. Han läste dem inte som kuriositeter från en svunnen tid utan som levande litteratur full av djup visdom.

Hans berömda föreläsning "Beowulf: The Monsters and the Critics" från 1936 revolutionerade synen på det anglosaxiska eposet och istället för att se det som en historisk källa argumenterade Tolkien för att monstren – Grendel och draken – var berättelsens hjärta, inte distraherande element.

Gandalf har stora likheter både med Jesus - men också med asaguden Oden. Montage. Illustration: Georg, von Rosen, faksimil: Hobbit: En oväntad resa

Men hur kunde en hängiven katolik vara så fascinerad av hednisk mytologi? För Tolkien fanns ingen konflikt. Han såg den nordiska mytologin som en förberedelse för evangeliet, som fragment av sanningen spridda genom mänsklighetens berättelser.

I sitt begrepp "eucatastrophe" – den goda katastrofen, den plötsliga vändningen mot glädje när allt verkar förlorat – såg han ett kristet mönster som genomsyrade all god litteratur, från Eddans berättelser till evangeliernas klimax i uppståndelsen.

En värld växer fram

Första världskriget avbröt Tolkiens studier och gav honom erfarenheter som skulle prägla hans författarskap. Vid Somme 1916 tjänstgjorde han som signalofficer och upplevde krigets fasor på nära håll. Två av hans närmaste vänner från ungdomsgruppen T.C.B.S. stupade. Under återhämtningen från skyttegravsfeber började han skriva de första berättelserna om alver och människor som senare skulle bli Silmarillion.

Tolkien stred i första världskriget, där han förlorade flera nära vänner. Montage. Foto: Ernest Brooks, okänd

Efter kriget återförenades han med Edith och de byggde en familj tillsammans. Deras fyra barn – John, Michael, Christopher och Priscilla – växte upp med en far som berättade fantastiska godnattsagor. Det var för dem som Hobbiten (1937) först skapades. Den berömda öppningsraden "I ett hål i marken bodde en hobbit" skrev han spontant på baksidan av en students tentamen han rättade.

Efter sin tjänst som lektor i Leeds blev Tolkien 1925 professor i anglosaxiska språket vid Oxford, och från 1945 professor i engelska språket och litteratur vid Merton College. Det var under denna period som hans litterära värld verkligen tog form.

Men det var Sagan om ringen (1954-1955) som kom att bli hans mästerverk. Tolv år tog det att skriva, och utan vännerna i Inklingarna – särskilt C.S. Lewis – hade verket kanske aldrig fullbordats. "Han var för länge min enda publik", erkände Tolkien om Lewis. "Bara han fick mig att tro att mitt skrivande kunde vara mer än en privat hobby".

Inklingarna träffades varje torsdag i Lewis rum på Magdalen College och varje tisdag på puben Eagle and Child. Där läste medlemmarna upp sina texter för varandra och utsatte dem för skoningslös men välmenande kritik. Det var i denna miljö som både Narnia och Midgård tog form.

Sagan om ringen var ingen enkel uppföljare till Bilbo. Det blev ett episkt verk om makt och korruption, uppoffring och hopp. Varje detalj var genomtänkt – från de olika folkens språk till Midgårds geografi och historia. Tolkien ritade kartor, konstruerade kalendrar och skrev genealogier som sträckte sig tusentals år bakåt i tiden.

Böckerna om Frodo och hans vänner har kommit att bli bland de mest älskade någonsin. Foto: Gwydion Williams/CC BY 2.0

Hans andra verk inkluderar Silmarillion (publicerad postumt 1977), som berättar Midgårds skapelsemyt och äldre historia, samt akademiska verk som hans översättning av Sir Gawain och den gröne riddaren och viktiga utgåvor av medeltida texter. Men det var också de mindre verken som visade hans bredd: Bonden Giles från Ham, en humoristisk berättelse om en motvillig hjälte, Niggles blad, en allegori om en konstnärs strävan efter perfektion, och Tom Bombadills äventyr, en samling dikter från Midgård.

Språken som grund

För Tolkien kom språken först, berättelserna sedan. "Berättelsen handlar till stor del om språken", skrev han. Quenya, det höga alvspråket, baserades på finskans ljudstruktur kombinerat med latinskt och grekiskt ordförråd. Sindarin, det grå alvspråket, inspirerades av walesiskans melodi. Dvärgarnas khuzdul hade semitiska rötter, medan det svarta språket var hans enda medvetet "onda" konstruktion.

Namnen i Midgård har nästan alla betydelser. Gandalf betyder "alvstav" på fornnordiska, Aragorn kan tolkas som "kunglig träd" på sindarin, och Frodo kommer från det fornnordiska fróði, som betyder "vis".

Som professor i språkvetenskap konstruerade Tolkien flera alviska språk så detaljerade att de kan läras och talas som verkliga språk. Foto: Richard Harvey/CC BY-NC 4.0

Ortnamnen berättar ofta historier: Rivendell översattes av Tolkien själv till svenska som "Vattnadal", medan Moria betyder "svart avgrund" på sindarin.

Arvet som lever vidare

När Edith dog 1971 lät Tolkien gravera "Lúthien" på hennes gravsten. När han själv dog den 2 september 1973 graverades "Beren" under hans namn – den sista bekräftelsen av deras kärlekshistoria.

Foto: Tuomo Lindfors/CC BY-NC-SA 2.0

Vid den tiden hade Sagan om ringen redan blivit en kultklassiker, särskilt bland studenter och hippierörelsen i USA. "Frodo lives!" stod det på väggarna i amerikanska universitet. Men det var först med Peter Jacksons filmatiseringar 2001-2003 som Tolkiens värld verkligen blev en global populärkultur för alla åldrar.

Idag har Tolkiens böcker sålts i över 600 miljoner exemplar och översatts till mer än 40 språk. Hans inflytande på fantasylitteraturen kan knappast överskattas. Varje författare som skriver om alver, dvärgar och drakar förhåller sig till Tolkien, antingen genom att följa hans mall eller medvetet bryta mot den. George R.R. Martin har kallat Tolkien för ett "berg" som alla fantasyförfattare står i skuggan av.

Men arvet är större än bara fantasy. Tolkien visade att populärlitteratur kunde vara lika komplex och genomarbetad som "seriös" litteratur. Hans akademiska noggrannhet – den lingvistiska precisionen, de konsistenta mytologierna, den detaljerade historien – höjde ribban för hela genren.

Christopher Tolkien, den son som blev sin fars litterära testamentsförvaltare, ägnade resten av sitt liv åt att publicera faderns efterlämnade verk. Från Silmarillion 1977 till Gondolins fall 2018 har en strid ström av texter fortsatt att utvidga Midgård och nya tv-produktioner visar att aptiten på Tolkiens värld förblir omättlig.

Silmarillion innehåller Tolkiens myter och legender från tusentals år före händelserna i Sagan om ringen. Foto: Stojanoski Slave/CC BY-SA 3.0

På Oxford University, där Tolkien en gång undervisade, ges nu kurser om hans verk. Tolkiensällskap finns över hela världen, från Sverige till Japan och hans inflytande sträcker sig långt utanför litteraturen – till film, spel, musik och bildkonst. Rollspelet Dungeons & Dragons, datorspel som World of Warcraft, och otaliga musiker har alla friskt hämtat inspiration från Midgård.

Den tidlöse berättaren

Vad är det som gör Tolkiens verk så bestående? Kanske är det kombinationen av det mytiska och det mänskliga. Hans berättelser handlar om stora, episka händelser – ringens förstörelse, kungars återkomst, ondskans fall – men också om vänskap, mod och de små goda gärningarnas betydelse.

Som Gandalf säger till Frodo: "Det är inte de stora makterna som håller ondskan borta, utan de små vardagliga gärningarna av vanligt folk".

Tolkiens filosofi genomsyras av en djup övertygelse om individens betydelse, ansvar och pliktkänsla. När Frodo i ett ögonblick av förtvivlan säger: "Jag önskar att det inte hade behövt hända under min tid", svarar Gandalf: "Det gör jag med, och det gör alla som lever i sådana tider. Men det är inte för dem att bestämma. Allt vi har att besluta om är vad vi ska göra med den tid som ges oss."

Här fångar Tolkien något fundamentalt mänskligt – vi väljer inte vilken tid vi föds in i, men vi väljer hur vi agerar i den.

Denna tro på den enskilda individens kraft återkommer genom hela verket. Som Galadriel säger: "Även den minsta person kan förändra framtidens gång". Det är ingen slump att det är hobbitar – de minsta och till synes svagaste varelserna i Midgård – som blir avgörande för att besegra den stora ondskan.

För Tolkien fanns det alltid hopp, alltid mening i att agera, även när allt verkar förlorat. Hans erfarenheter från första världskriget, där han såg hur enskilda soldaters mod kunde göra skillnad mitt i meningslöst blodbad, präglade denna övertygelse.

Plikten att stå upp mot orättvisor

I Tolkiens värld finns det en moralisk plikt att stå upp mot orättvisor, oavsett oddsen. Det är inte framgången som definierar handlingens värde, utan viljan att göra det rätta. Denna filosofi – att en persons kamp kan få enorm påverkan även när det känns hopplöst – är kanske det som gör hans berättelser så tidlösa och relevanta även idag.

Eller kanske är det hans förmåga att skapa en värld som känns verklig, komplett med sin egen historia, sina språk och sin geografi. Midgård är inte bara en bakgrund för äventyr utan en plats med djup och konsistens som få fiktiva världar kan matcha.

Tolkiens fusion av nordisk mytologi och kristen tro skapade något unikt. Hans Midgård är varken en kristen allegori (något han starkt motsatte sig) eller ett ren återskapande av nordisk mytologi, utan någonting nytt och annorlunda – en "subkreation" som han kallade det. I en mörk tid av cynism, polarisering och konflikter fortsätter Tolkiens berättelser att erbjuda något annat: hopp, heroism och tron på att det goda kan segra, även när allt verkar förlorat.

Foto: faksimil/Härskarringen/YT

Från det röda dammet i Sydafrika till Oxfords universitetssalar, från skyttegravarna vid Somme till Fylkes gröna kullar – J.R.R. Tolkiens resa formade en författare vars verk fortsätter att beröra miljontals läsare världen över.

Hans Midgård påminner oss om berättelsernas makt att inte bara underhålla utan att ge mening och hopp. I en värld som ofta känns splittrad och meningslös erbjuder Tolkien en vision av helhet, där varje del har sin plats och där även den minsta person kan göra skillnad.

Som han själv skrev: "Allt vi har att besluta om är vad vi ska göra med den tid som ges oss". Det är kanske denna tidlösa visdom, förpackad i berättelser om alver och hobbitar, som gör att nya generationer fortsätter att upptäcka och älska Tolkiens värld.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Unik släktforskningssamling från 1500-talet nu digitaliserad

Publicerad oktober 23, 2025 – av Redaktionen
De illa medtagna dokumenten i Palmskiöldska samlingen slits varje gång de bläddras i, men är nu digitaliserade.

Handskrivna dokument från 1500- och 1600-talen har digitaliserats av Uppsala universitetsbibliotek och blivit tillgängliga online för allmänheten. Bakom satsningen står släktforskaren Constantinus Lindfors, som ville ge en födelsedagsgåva till en vän och kollega.

Den Palmskiöldska samlingen består av totalt 500 volymer fulla av unika dokument från 1500- och 1600-tal, bland annat en stor mängd avskrifter av original som förstördes vid den stora branden i Stockholms slott 1697.

I oktober 2022 kontaktade släktforskaren Constantinus Lindfors universitetsbiblioteket för att beställa en digitaliserad version av den genealogiska delen av Palmskiöldska samlingen till sin vän, genealogen och latinöversättaren Urban Sikeborg, på 60-årsdagen. Den delen består av 62 volymer, Palmsk. nr. 192-253, och behandlar svenska släkter.

— Jag bestämde mig för att donera medel till biblioteket och låta digitisera denna del av samlingen för att hedra Urban, som gjort så många bra saker för släktforskningen, och samtidigt tillgängliggöra samlingen för många fler. Det är ett fantastiskt verktyg för släktforskning. Jag ser det som en satsning för kulturen, som är en viktig sak, säger Constantinus Lindfors i ett pressmeddelande.

Annons:

Stor efterfrågan

Lindfors har haft ett stort intresse för släktforskning sedan högstadiet och det var i samband med en flytt till Stockholm som intresset verkligen tog fart. Till slut ledde det honom till den större Palmskiöldska samlingen.

Jag intresserade mig då för 1500-talet och den norrländska ätten Blix och hittade uppgifter om den i den Palmskiöldska samlingen. Att det fanns så många uppgifter kan bero på att Palmskiölds hustru var Blixättling.

Med hjälp av donationen kunde Uppsala universitetsbibliotek verkligen påbörja arbetet med det illa medtagna materialet. Samlingen är en av de mest efterfrågade och dokumenten slits varje gång det bläddras i dem.

Vi blev mycket glada över Constantinus initiativ. Samlingen fanns sedan länge på vår lista över material vi ville digitalisera. Hans gåva blev en uttalad anledning att prioritera den välbehövliga konserveringen av materialet så att det sedan kunde digitiseras. Nu är samlingen skyddad från ytterligare slitage samtidigt som många intresserade släktforskare slipper dyra och tidskrävande resor till Uppsala, säger Maria Berggren, chef för universitetsbibliotekets avdelning för specialsamlingar.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Diddy får fyra års fängelse – överklagar domen

Publicerad oktober 21, 2025 – av Redaktionen
Åklagaren hade yrkat på 11 års fängelse – förvaret på 14 månader.

Rapparen Sean ”Diddy” Combs dömdes i oktober till fyra års fängelse och böter för prostitutionsrelaterade brott. Nu överklagar 55-åringen domen.

Det var förra året som det uppdagades att en rad kvinnor hade anklagat Diddy för bland annat grova sexuella övergrepp och människohandel. I september förra året åtalades Combs för utpressning, sexhandel och koppleri och han häktades i New York City.

I maj i år inleddes rättegången mot Combs, där man redan i juli friade rapparen från de allvarligaste åtalspunkterna, bland annat kring sexhandel och utpressning.

I början av oktober fälldes han för något som kallas ”transport i syfte att främja prostitution” efter att han transporterat två kvinnor, varav en av dem var hans dåvarande flickvän Cassandra Ventura, över delstatsgränsen i prostitutionssyfte. Combs dömdes till fyra år och två månader i fängelse, skyddstillsyn i ytterligare fem år och 500 000 dollar i böter, rapporterar BBC.

Annons:

Diddys advokater har meddelat att man kommer att överklaga domen, rapporterar The New York Times. Däremot är det fortfarande oklart på vilka grunder.

Åklagaren yrkade på 11 års fängelse, samtidigt som försvaret yrkade på 14 månader – varav 13 månader som redan varit avtjänade då Combs suttit häktad.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Battlefield 6 slår försäljningsrekord – hyllas som seriens återkomst

Uppdaterad oktober 18, 2025, Publicerad oktober 18, 2025 – av Markus Andersson

Efter misslyckandet med Battlefield 2042 levererar spelserien nu en återkomst med besked. Battlefield 6 säljer över sju miljoner exemplar under spelets första tre dagar och får lysande recensioner från svenska spelmedier som menar att spelet äntligen levererar det fans väntat på.

Samtidigt dras spelet, likt tidigare titlar i serien, med en typisk amerikanisering som stundtals bidrar till ett fånigt intryck.

Electronic Arts kan konstatera att Battlefield 6 har blivit den största lanseringen i seriens historia. Under de första tre dagarna såldes över sju miljoner exemplar, samtidigt spelades 172 miljoner matcher online och 15 miljoner timmar strömmades på olika plattformar.

Vi tar aldrig stunder som dessa för givna, så jag vill uttrycka vår uppriktiga tacksamhet till våra globala Battlefield-studior och det passionerade community som har hjälpt oss att nå denna punkt, säger Vince Zampella, chef för Battlefield-serien.

Annons:

Framgången är anmärkningsvärd med tanke på att föregångaren Battlefield 2042 fick förödande kritik för sina tekniska problem vid lanseringen. För att vända trenden satsade Electronic Arts på Battlefield Labs, ett program där spelarna fick påverka utvecklingen genom kontinuerlig feedback.

Byron Beede, general manager för Battlefield, betonar strategins betydelse:

Från den initiala koncepten genom implementeringen av Battlefield Labs och in i den rekordslagande öppna betan har vi varit besatta av spelarfeedback.

Svenska recensenter imponerade

Speltidningen FZ ger multiplayer-delen höga betyg och framhåller hur olika spelklasser kompletterar varandra. I recensionen konstateras att spelet lyckas även när man inte dominerar: "Även när jag inte får 28-0 i en match och dominerar motståndarna är det roligt att spela", och sammanfattar upplevelsen som "en fullträff och en urstark återkomst för serien" menar recensenten Joel.

GameReactor är lika entusiastiska och kallar spelet för seriens pånyttfödelse. Recensenten lyfter fram de storskaliga striderna för upp till 64 spelare och den omfattande miljöförstörelsen. "Det är rappt, brutalt och djuppenetrerar betong på ett sätt du sent ska glömma", skriver GameReactor och avslutar: "Saddle up, lock and load - Battlefield är tillbaka."

Typisk Battlefield-scen där spelarna får möjligheten att strida både via land, vatten och i luften. Foto: EA

Kampanjen fungerar som introduktion

Enspelarkampanjen får mer blandade omdömen. FZ beskriver den som "en ganska generisk militärstory" som dock fungerar väl som introduktion till multiplayerläget. GameReactor är något mer positiv och framhåller kampanjens visuella kvalitet: "När vi mot den senare delen manövrerar fordon över stora ytor i miljöer som tillhör några av det största jag tagit del av i ett spel av den här typen – samtidigt som hela helvetet brakar löst, då visar också Battlefield Studios vad det här bottnar i."

Teknisk stabilt men fånig upplevelse

På det tekniska planet är recensenterna eniga. FZ rapporterar att spelet körs helt stabilt: "Inte vid ett enda tillfälle har jag märkt något sådant ("lagg" reds. anm.) på konsol."

GameReactor bekräftar kvaliteten och konstaterar kort: "På den tekniska sidan finns det väldigt lite att klaga på."

Bland de mer typiska inslagen i moderna speltitlar återkommer dock även i Battlefield 6 en typisk amerikanisering och spelet har symptomatiska mångkulturella inslag av minoriteter med machokultur och Nato-karaktär vilket stundtals gör upplevelsen fånig och platt.

Fakta Battlefield-serien

Battlefield är en serie förstapersonsskjutarspel utvecklade av svenska DICE och utgivna av Electronic Arts. Det första spelet, Battlefield 1942, lanserades 2002 och blev känt för sina storskaliga multiplayer-strider med upp till 64 spelare och möjligheten att använda fordon som stridsvagnar, helikoptrar och stridsflygplan.

Serien har sedan dess släppt ett flertal titlar som utspelas i olika tidsperioder, från första och andra världskriget till modern och framtida krigföring. Bland de mest framgångsrika spelen finns Battlefield 3 (2011), Battlefield 4 (2013) och Battlefield 1 (2016).

Battlefield 2042, som släpptes 2021, blev ett kommersiellt och kritiskt misslyckande på grund av tekniska problem och avsaknad av efterfrågade funktioner. Battlefield 6 är seriens sjätte numrerade huvudspel och markerar en återgång till modern krigföring.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.