Gårdstomten har haft en framträdande roll i svensk folktro som ett av de viktigaste skyddsväsendena. Hans betydelse var så stor att man inte bara gav honom mat utan också bäddade en halmsäng åt honom. En nöjd tomte förde med sig "tomtebolycka" till gården, medan en missnöjd nisse kunde orsaka olycka.
Artikeln publicerades ursprungligen den 24 december 2024.
Inom nordisk folktro är gårdstomten ett av de mest kända väsendena och ett som svenskarna haft en särskilt nära relation till. Det berättades ofta om olika väsen, men just tomtar var en vanlig företeelse och något som många trodde starkt på. Vid Institutet för språk och folkminnen (ISOF) finns idag över tusen arkivberättelser om tomtegubbar.
"Min mor hade sett tomtegubbar. Det var hon så säker på. Hon gick på en väg. Då såg hon en liten, liten gubbe med en röd mössa springa framför sig. När de kom till en avtagsväg, så sprang han den vägen", berättade Adolf Johansson, född 1883, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 4786, s. 4, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
Ordet tomte härstammar från ordet tomt och användes tidigare i formen "tomt-gubbe", som så småningom utvecklades till tomtegubbe, enligt Kulturminnet. Väsendet är också känt under andra namn, såsom gårdstomte, hustomte, tomtevätte, tomtrået, tomtenisse eller tomtebisse.
Gårdens väsen
Ordet "bisse" betyder anförare, vise eller högsta hönset. På många sätt kan man säga att tomtegubben hade en sådan roll på gården. Han vakade över gården och hjälpte till med vardagliga sysslor som att sikta mjöl, sopa, slå hö, bära halm och sköta djuren. Han beskrivs ofta som själva gårdens väsen. Enligt vissa berättelser var han den förste mannen som odlade upp gården och som inte kunde få ro efter döden, utan fortsatte vaka över "sin" gård.
Gårdstomten är nära besläktad med vätten, ett underjordiskt väsen som enligt folktron ofta hade sin boning under människors hus.
Om man hittade sin häst med flätad man på morgonen var det ett tecken på att tomten varit i stallet. Tomten älskade både hästar och att fläta deras manar. Hästen, som var tomtens favoritdjur, fick man aldrig missköta eftersom det kunde leda till allvarliga konsekvenser.
Lättretligt väsen
Tomten skapade trygghet i det dagliga arbetet, och när han var nöjd gick det också bra för gården. Men han var också lättretlig och tolererade inte slarv. Om ladugården inte hölls ren kunde man riskera en örfil eller en spark i rumpan. Det var viktigt att inte utföra arbete på gården nattetid, eftersom det var tomtens arbetstid. Om man störde honom kunde han hämnas genom att orsaka oväsen nästa natt.
"De tyckte inte om att man bullrade sedan det hade blivit mörkt på kvällen. Om man gjorde det så "gick det efter" d.v.s. det bullrade precis likadant, men det syntes inte till att något blev gjort. Jag hörde det själv mer än en gång. Jag såg dem också en gång", berättade Ingeborg Nilsson West, född 1836, upptecknat av Olle Lindskog i IFGH 964, s. 11-12, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
Tomten ansågs också vara konservativ och hade en aversion mot jordbruksmaskiner och större förändringar. Det sades att om man införde för många moderniteter kunde tomten lämna gården, vilket sågs som mycket olycksbådande. Om han blev arg kunde han exempelvis slå ihjäl en ko eller på andra sätt sabotera arbetet på gården, enligt ISOF. En gårds framgång eller motgång förklarades ofta med en nöjd eller missnöjd tomte.
Gårdstomten krävde belöning
Det var viktigt att belöna tomten, och det var vanligt att man bäddade en halmsäng åt honom i ladugården. Att ge honom tobak, som han sägs ha uppskattat, var också en populär gest. Till jul ställde man traditionellt ut en skål med risgrynsgröt, vilket har gett upphov till termen "tomtegröt". Det var avgörande att gröten innehöll smör, vilket framgår av följande berättelse:
"Tomten den skulle di ge mjölk och gröt julafta. Det skulle vara smör i gröten. Det var på ett ställe härute där di hade en tomte. Den blev satte till gröt julafta. Men när han kom var där inget smör. Smöret låg under gröten, men det såg inte tomten. Han blev så rasande, så han gick ut i lagårn och slog ihjäl den bästa kon di hade", har Viola Gustafsson upptecknat 1927, i IFGH 937, s. 40-41, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
Tomten tillskrevs ofta magiska krafter och ansågs kunna rädda en gård från nöd, exempelvis genom att öka sädesproduktionen. Han kunde också varna för faror som brand eller sjukdom hos djuren. En nöjd och glad tomte symboliserade trygghet och välmående för gården, vilket gav upphov till uttrycket ”tomtebolycka”.
En välkänd sägen berättar om tomten som drar på ett halmstrå. Han pustar och stönar av ansträngning, vilket får bonden att håna honom för att kämpa så hårt med ett så litet lass. Tomten blir då arg och svarar att om han pustar tillbaka lika mycket som bonden gjort åt honom, så kommer bonden inte längre ha något att skryta om. I själva verket har tomten burit långt mer än vad bonden förstått, och efter händelsen slutar bonden som utfattig.
Vanlig i smedjan
Gårdstomten höll inte bara till på gårdar. Det finns också berättelser om skogstomtar, som exempelvis kunde väcka kolarna om milan började brinna om natten. En berättelse från Axel Lind, född 1884, upptecknad av Olle Lindskog 1927, beskriver också hur smederna var särskilt skrockfulla och trodde starkt på tomtar.
"Farbror brukade tala om, att om en smed försökte ta kol i en annan binge än sin egen, så var tomtegubben genast framme och gav honom en rungande örfil", går att läsa i IFGH 961, s. 5-9, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
Tron på gårdstomten har en oklar ålder, men enligt Nordiska museet kan den spåras tillbaka till åtminstone 700–800-talet. I skrift omnämns han exempelvis av Heliga Birgitta, som på 1300-talet kritiserade sedvänjan att ställa ut gröt till tomten, något hon såg som ogudaktigt. Även den svenske prästen Olaus Magnus nämner tomtar i sin bok Historia om de nordiska folken, där han också illustrerar dem.
Osynlig för de flesta
Gårdstomten är ett väsen som oftast håller sig osynligt men sägs ibland visa sig för vissa. Om man var "synal" eller synsk kunde man få en skymt av tomten, men det var avgörande att visa honom respekt. Vanligtvis visste man att en tomte fanns på gården inte genom att se honom, utan genom att märka spåren av hans arbete.
Tomten beskrivs ofta som en liten, äldre man med storleken varierande från någon decimeter till ungefär lika stor som ett barn.
"I Restebacken såg far en tomtegubbe. Han var så liten som en tre års gammal onge. Men han var så kvick som en katt", berättade Maja Kajsa Johansson, född år 1868, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 3018, s. 6, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg
Tomten beskrivs ibland som ett väsen med ett öga, men oftare som en figur med två gröna ögon som lyser i mörkret. Han har ofta vitt eller grått skägg och hår och bär vanligtvis gråa kläder med en grå eller röd luva. Det hände att man gav honom nya kläder som en vänlig gest, men det var viktigt att de inte var för påkostade, eftersom han då kunde anse sig vara för "fin" för att arbeta.
Tomten ansågs vara otroligt stark och påstods kunna lyfta en hel häst. Han kunde också vara busig och gömma föremål eller liknande. Än idag används uttrycket att "hustomten varit i farten" när något gått förlorat, även om det mest sker på skämt. Det finns också berättelser om hur gårdstomten roade sig genom att kasta ner saker i skorstenen.
Till skillnad från andra väsen som ofta levde i familjer beskrivs tomten vanligtvis som ensamlevande. Det finns dock berättelser som nämner både tomtegummor och tomtebarn. Tomten bodde ofta i gårdens stall eller ladugård, men kunde också hålla till i kvarnen, smedjan, bränneriet, gruvan, på ett skepp eller till och med inne i huset.
Tomtar och julen
I Sverige och Norden finns det två olika tomtar: gårdstomten och jultomten. Den traditionella röda jultomten har sitt ursprung i legender om den givmilde S:t Nicolaus, som senare blev känd som Santa Claus. Enligt Kulturminnet började han bli populär i Sverige under 1860-talet. Santa Claus är känd i många länder, men i Sverige har han fått influenser från gårdstomten. Därför brukar man säga att den svenska jultomten är en blandning av gårdstomten och Santa Claus.
Det är framför allt två personer som har format den svenska bilden av jultomten: författaren Viktor Rydberg och konstnären Jenny Nyström. År 1871 publicerade Rydberg julsagan Lille Viggs äventyr på julafton, en berättelse som inte direkt handlar om jultomten eller tomtar, men om en julklappsutdelande vätte. Nyström illustrerade sagan, och vätten kom att bli en förebild för den svenska jultomten. Rydberg ska även ha gett Nyström detaljerade instruktioner om hur denna vätte skulle gestaltas, och tillsammans bidrog de till att knyta den gamla hustomten till julen. Nyström fortsatte därefter att utveckla tomtebilden i Sverige, bland annat genom att måla tusentals julvykort och illustrera Rydbergs berömda dikt Tomten, som inleds:
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Det är oklart vem som myntade just ordet "jultomte", men Jenny Nyström fortsatte att hämta mycket inspiration från folktrons gårdstomte. På så sätt har den moderna svenska jultomten rotat sig i julfirandet, enligt Nordiska museet.
En sak som skiljer den svenska jultomten från andra är att han sällan förknippas med renar. I svensk tradition färdas tomten istället med hästar, bockar eller grisar. Oftast föreställs han ändå som ensam, gående genom snön med en säck på ryggen.
Gårdstomten idag
Trots att samhället idag är alltmer sekulariserat, och tron på väsen och det övernaturliga minskat, lever folktron fortfarande kvar i vårt kollektiva medvetande. Många av de gamla myterna och föreställningarna har anpassats och överlevt genom tidens gång, ofta i nya former, men de bär på ett djupt rotat behov av att förstå världen genom det mystiska och oförklarliga. I en tid när den fysiska världen förklaras genom vetenskap, fortsätter den övernaturliga världen att fascinera oss och ge utrymme för berättelser och traditioner.
Intresset för folktro är inte bara en kvarleva från det förflutna. Den lever vidare i dagens populärkultur, där gårdstomtar och andra väsen får nytt liv i böcker, filmer och serier. Även moderna medier, som poddar, berättar ofta om nya skymtar av övernaturliga fenomen. Det är också intressant att notera hur traditioner från andra kulturer, som amerikanska "Nissedörrar", börjar få fäste i Sverige, vilket visar på den universella och tidlösa karaktären av vår dragning till dessa mytiska väsen. Trots att dessa nissar skiljer sig från den svenska gårdstomten, finns det en gemensam kärlek till hyss och humor – egenskaper som gör att dessa figurer fortsätter att fascinera.
Frågan om varför folktron består, trots att vi lever i en mer rationell och teknologisk värld, är inte enkel. Kanske är det ett sätt att hålla fast vid något äldre, en länk till det förflutna och en tid då världen kändes mer mystisk och osäker. Eller så är det helt enkelt en inneboende mänsklig dragning till det oförklarliga, ett behov av att tro på något mer än det vi kan se och mäta. Oavsett förklaring kommer figurer som tomtegubbar, gårdstomtar och andra väsen förmodligen att fortsätta vara en del av vår gemensamma kulturella identitet, och en påminnelse om att det kan finnas mer i världen än vi förstår.
