Annons:
Annons:

Frisernas gåta

  • Manuskriptet Oera Linda kom i dager år 1867, när en holländsk man vid namn Cornelis over de Linden visade det för en bibliotekarie i Friesland, Nederländerna.
  • De mystiska dokumenten hänvisar till händelser som går så långt tillbaka som 2000 f.Kr. och förtäljer en tidigare okänd historia om ett germanskt folk som beskrivs som "Fryas folk", friserna, över en period som omfattar flera årtusenden.
  • Om verket är äkta kan det i grunden förändra förståelsen av vårt förflutna och skriva om några av de mest centrala delarna av historien som vi känner den idag.
Publicerad 26 december 2025

"Akki, min son. Du måste bevara dessa böcker med kropp och själ. De innehåller hela vårt folks historia, såväl som våra förfäders".

Så inleds Oera Linda, ett av de mest förunderliga och explosiva dokument som kommit fram i ljuset i modern tid.


Artikeln publicerades ursprungligen den 28 september 2023.


Dokumenten kom i dagern år 1867, när en man vid namn Cornelis Over de Linden överlämnade dem till en bibliotekarie i Friesland, Nederländerna. Han uppgav att de hade kommit i hans ägo genom hans farfar, som i sin tur hade fått dem från en moster som fört dem vidare i släkten i många generationer.

Annons:

Manuskriptet överlämnades först till Eelco Verwijs, en forskare som därefter studerade dokumentet och bekräftade dess äkthet. Något märkligt nog drog han senare tillbaka denna slutsats, enligt vissa för att rädda sin karriär. Dokumenten hamnade dock i händerna på Jan Ottema, som var en framstående medlem av det frisiska sällskapet för historia och kultur. Han skulle bli den förste översättaren och utgivaren av Oera Linda-boken, år 1872.

"Vi kan alltså konstatera att vi i denna handskrift, vars första del tillkom på 600-talet före vår tideräkning, äger den europeiska litteraturens äldsta produktion efter Homeros och Hesiodos. Här finner vi i vårt fosterland ett mycket gammalt folk i besittning av utveckling, civilisation, industri, navigation, handel, litteratur och rena, upphöjda idéer om religion, vars existens vi aldrig ens gissat", sade Ottema för att betona vikten av verket.

Cornelis over de Linden och Jan Ottema uppmärksammade allmänheten på det gåtfulla manuskriptet.

Manuskriptet återger inte bara en tidlös andlig och filosofisk visdom, utan berör också många viktiga händelser och inflytelserika historiska personer. De detaljerade sammanhang som redogörs för har gjort att kritiker kallat texten "för bra för att vara sanna" eller "lite för perfekt i förståelsen". Jesus från Nasaret verkar nämnas, liksom krigarkungarna Oden och Alexander den store, tillsammans med avgörande historiska händelser i Indien och Grekland. Den faktiska årtalsräkningen i manuskriptet är relaterad till en global kataklysmisk händelse kopplad till sänkningen av ett område som benämns som "Atland".

Trots den häpnadsväckande och enorma omfattningen av innehållet och dess potentiella konsekvenser, menade Ottema i sina sista uttalanden att de motargument som hittills framförts mot dokumentets äkthet inte hade hållit för en närmare granskning.

"Sju års kontinuerliga studier av boken och allt som skrivits om den har alltid bekräftat denna övertygelse", sade han.

En storm av kontroverser

I en tid då Europa försökte att bättre förstå sina rötter och klargöra sin historiska resa skapade verket en storm av kontrovers och debatt, med lika passionerade försvarare som motståndare. År 1922 publicerade den holländsk-tyske historikern och forskaren i forntida religion och symboler, Herman Wirth, Oera Linda Chronik på tyska. Diskussionen om verket sägs ha varit en ledande drivkraft för bildandet av det tyska Ahnenerbe 1935, som beskrivs som ett "sällskap för studier av de ursprungliga idéernas historia" – i huvudsak en elitforskningsinstitution som samlade några av dåtidens bästa forskare från en rad olika akademiska områden, med fokus på att pussla ihop en historisk bild, naturligtvis med särskilt fokus på den roll de germanska folken spelade. Den livliga debatten om verkets äkthet fortsatte under hela den nationalsocialistiska perioden i Tyskland och SS-ledaren Heinrich Himmler blev så småningom en av verkets ivrigaste försvarare. Detta är också den främsta anledningen till att verket fått en extremt ensidigt negativ behandling efter andra världskriget.

Trots kontroverserna är debatten om manuskriptet och dess äkthet fortfarande öppen i allra högsta grad. Vad som står klart är att det är skrivet i en stil som är nästan lika fascinerande i sig själv som själva innehållet, och som verkar hämta inspiration från tidlösa filosofier som för tankarna till andra gamla verk i den indoeuropeiska traditionen såsom persernas Avesta, hinduernas Vedaskrifter och de nordiska sagorna. Den talar om händelser som sträcker sig så långt tillbaka som 2000 f.Kr. och beskriver historien under flera årtusenden för ett europeiskt folk eller nation som kallas Fryas folk - friserna.

Inledningen till en kopia av Bhagavad Gita från tidigt 1800-tal.

Enligt Oera Lindas egen kronologi sammanställdes den första delen av boken till stor del genom kopiering av korta historiska fragment som bevarats i skrift på väggarna i borgar och citadeller omkring år 600 f.Kr. Dessa fragment lades sedan till med jämna mellanrum under tiden som dokumenten fördes vidare genom en lång släktlinje. Det ursprungliga manuskriptet använder vad som nu kallas fonetiska tecken som urskiljs från en cirkel – soltecknet – med ett vertikalt I och X som korsar denna. På så sätt används ett hjul med sex ekrar för att formulera varje bokstav, som till största delen är bekanta och läsbara för talare av moderna indoeuropeiska språk. Vissa har hävdat att skriften kan vara ett av de äldsta rotskriftspråken i den indoeuropeiska familjen, och att språket utgör ett centralt inflytande och inspiration för många andra indoeuropeiska språk.

Fryas folk

Den folkgrupp den talar till, och som manuskriptet hänvisar till som ansvariga för dess tillkomst, uppkallas efter deras folkmoder Frya som Fryas folk, vilket motsvarar friser på svenska. Den talar till en kultur som hyllar dygd, karaktär, ärlighet och rättvisa samt självdisciplin långt högre än materiell vinning. En stark motvilja mot korruption är inbäddad i dess kärnbudskap, och mot präster som kan försöka använda andliga praktiker som en kontrollmekanism för korrupta syften.

"Det kommer från öster, från prästernas bröst. Det kommer att andas så mycket ondska att jorden inte kommer att kunna dricka blodet från sina dödade barn. Det kommer att sprida mörker över människornas sinnen som stormmoln över solljuset. Överallt skall hantverk och bedrägeri strida mot frihet och rättvisa. För våra älskade förfäders skull, och för vår dyrbara frihets skull, ber jag dig tusen gånger, käraste, att aldrig låta en munks ögon gå över dessa skrifter.

De talar i vackra ord, men obemärkt lägger de sig i allt som rör oss friser. De samarbetar med utländska kungar som betalar dem väl. De vet att vi är deras största fiender eftersom vi vågar tala om frihet, rättvisa och kungliga skyldigheter. Därför vill de utplåna alla spår av våra förfäders arv och vad som finns kvar av vår moral. Mina kära, jag har besökt deras palats, och om Wralda tillåter det, och om vi inte stärker oss själva, kommer de att utrota oss alla", står det bland annat att läsa i manuskriptet.

Det har spekulerats i om det finns ett samband mellan den nordiska gudinnan Freja och frisernas "Stora Moder". Här avbildas den nordiska gudinnan i John Bauers oljeskiss "Freja".

Frisernas trossystem är rakt igenom monoteistiskt på ett sätt som liknar det hos skyterna som beskrivs av Herodotos, eller de gamla tyskarna som beskrivs av Tacitus, och bär tydliga ekon av budskap från Jesus, Buddha och vedornas Bhagavad Gita. Wralda är den titel de använder för det gudomliga, även "Allfadern" eller "Allfödaren" – det singulära väsen från vilket allt annat ytterst springer eller flödar. Jan Ottema hävdade att denna filosofiska betoning faktiskt stämde överens med andra rön om de forntida germanska folken.

"Allfader, den nordiska forntidens högste Gud och bevis på att de folk som bebodde Sverige, Norge och halva Tyskland hade erkänt den renaste dyrkan av Gud som grunden för sin religion, ty i honom finner vi alla ädla egenskaper som de mosaiska traditionerna fäste vid det outsägliga och den kristna religionen vid den ende Guden, utan någon av de egenskaper som förvränger den sublima bilden av Gud, såsom mänskliga passioner, vrede, hämnd och avundsjuka", betonade Ottema.

Den eviga lagen

Ett exempel på hur det högsta väsendet beskrivs i Oera Linda-manuskriptet är som "allestädes närvarande" och "evigt varande", tillsammans med många andra esoteriska attribut.

"Wralda är den allra äldsta eller ursprungligaste, över äldst, för Han skapade allting. Wralda är allt i alla, ty Han är evig och evigt varande. Wralda är allestädes närvarande men ändå osynlig, därför kallas varelsen ande. Allt vi kan se av Honom är de skapade varelser som kommer och går genom Hans liv. För från Wralda föregår saker och ting och till Honom återvänder de. Ur Wralda kommer både början och slutet. Alla ting smälter samman i Honom. Wralda är den enda allsmäktiga varelsen, eftersom all annan kraft lånas från Honom och återvänder till Honom. Från Wralda härleds alla krafter och alla krafter återvänder till Honom igen. Därför är Han ensam den skapande varelsen och ingenting skapas utanför Honom".

Baserat på manuskriptet finns det också tydliga indikationer på att friserna delade den vediska förståelsen av Dharma, konceptet som syftar på en kosmisk ordning som inkluderar, men också överskrider, lagarna i den materiella verkligheten som vi känner den.

"Wralda etablerade eviga principer, eller Aewa, i allt som skapades, och regleringar kan bara vara bra om de grundas på dessa principer. Även om allt är en del av Wralda, är människornas ondska inte av Honom. Ondska kommer från lathet, slarv och dumhet, och därför kan den skada människorna, men aldrig Wralda. När hjulet snurrar förändras och förändras hela skapelsen, men bara Gud är oföränderlig.

Eftersom Wralda är Gud kan Han inte förändras och eftersom Han består är det bara Han som existerar och allt annat som uppstår. Men eftersom Hans liv ständigt fortskrider kan ingenting förbli stillastående. Därför ändrar alla varelser sin position och sin form, liksom sina sinnen. Därför kan varken jorden själv eller någon varelse någonsin säga "jag är", utan snarare "jag var". På samma sätt kan ingen människa någonsin säga 'jag tänker', utan bara 'jag tänkte'."

Dharmachakra, 'Dharmas hjul', vid Jokhangtemplet i Tibet.

Människans överträdelser mot denna allomfattande naturlag får negativa konsekvenser, men det lidande som blir följden är inte i sig Guds vilja, förklarar manuskriptet.

"Aewa hänvisar till de regler som är lika inpräntade i alla människors hjärtan, för att de skall veta vad som är rätt och vad som är fel, och genom vilka de kan bedöma sina egna och andras gärningar, det vill säga i den mån de har uppfostrats väl och inte är korrumperade.

Det finns också en annan betydelse. Aewa, relaterar också till ae-liknande, det vill säga vattenliknande. Jämnt och slätt som vatten som inte störs av storm eller något annat. Om vatten störs blir det ojämnt, orättvist, men det har alltid en tendens att bli jämnt igen.

Det är dess natur, precis som böjelsen för rättvisa och frihet finns hos Fryas barn. Vi hämtar denna benägenhet från vår anfader, Wraldas ande, som talar starkt i Fryas barn, och för evigt kommer att göra det", fortsätter manuskriptet.

Minervas möte med prästerna

En av de mest dramatiska händelserna som beskrivs i manuskriptet är en grupp mäktiga men korrupta prästers och prinsars möte med Helena, även känd som oraklet Minerva, som testar hennes syn på gott och ont – och på Gud. Minerva säger:

"Jag känner bara till en Gud, och det är Wraldas ande, och eftersom Gud betyder "god", gör han inte heller något ont".

"Var kommer då ondskan ifrån?", frågade prästerna.

"All ondska kommer från er själva och från dumheten hos de människor som går i er fälla", svarade hon.

"Så om ert högsta väsen är så gott, varför avvärjer han då inte ondskan?", frågade prästerna.

Minerva berättade för dem:

"Frya har visat oss vägen, och bäraren som är tiden måste göra resten. För alla katastrofer finns råd och hjälp att få, men Wralda vill att vi ska söka oss själva, så vi ska bli starka och visa. Om vi vägrar låter Han oss klämma ut våra egna tumörer, så att vi ska få uppleva resultatet av kloka och dumma handlingar".

En skulptur av Minerva i München. Till höger, ruinerna av ett romerskt tempel tillägnat Minerva i Tunisien. (Montage. Foto: Rufus46/Bernard Gagnon/CC BY-SA 3.0)

En prins svarade:

"Jag skulle tro att det är bättre att helt enkelt avvärja katastrofer".

"Naturligtvis", svarade Minerva, "för då skulle människor förbli som tama får. Du och prästerna vill skydda, men också klippa och slakta dem. Men det är inte vad vår Högste Varelse vill. Han vill att vi skall hjälpa varandra, men också att alla skall bli fria och visa sig kloka".

Om Oera Linda-manuskriptet inte har förts vidare genom otaliga generationer, som det påstås, är det ändå ett verk med tidlös visdom och djupa livsläxor. Om verket en dag definitivt visar sig vara en tillförlitlig källa kommer det i grunden att omforma förståelsen av vårt förflutna och potentiellt skriva om några av de mest centrala delarna av mänsklighetens historia som vi känner den.

Om artikeln

Artikeln är baserad på del 5.1 av dokumentärserien "Conspiracy? Our Subverted History" producerad av Asha Logos. Du kan ta del av kanalen här.

Ett särskilt erkännande ska i sammanhanget också ges till Jan Ott från Oera Linda-stiftelsen, som fortgående publicerar forskning om Oera Linda. Stiftelsen tillhandahåller en av de mest unika nya översättningarna av manuskriptet, som du kan hitta här.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Videobutiker återigen på frammarsch

Publicerad 7 november 2026 – av Jan Sundstedt
Montage med filmfyllda hyllor inne i Stock Home Video, butikens fasad och en gatupratare med information om videobutiken.
Stock Home Video öppnade på Karlbergsvägen i Stockholm i juli 2026 och erbjuder film på bland annat VHS, Blu-ray och 4K UHD.

Streamingjättarna har, trots envisa och smått ondskefulla försök, inte lyckats ta död på den fysiska filmen. Vid S:t Eriksplan i Stockholm har Stock Home Video öppnat en videobutik där en gammal filmnörd genast känner sig hemma.

Stock Home Video på Karlbergsvägen 59 slog upp portarna i juli 2026. Butiken har finansierats främst tack vare en crowdfundingkampanj som mängder av engagerade filmälskare glatt bidragit till.

Det re-animerade intresset för fysiska filmmedier kan på sätt och vis jämföras med vinylskivans vägran att ge upp.

Gång på gång försöker mörka och subversiva krafter dödförklara fysiska medier, som dock vägrar kapitulera.

Annons:

Jag har givetvis besökt butiken vid ett flertal tillfällen, och det goda och inbjudande första intrycket har hållit i sig.

Jan Sundstedt står vid den öppna entrén till Stock Home Video i Stockholm.
Jan Sundstedt på väg in i Stock Home Video på Karlbergsvägen i Stockholm. Foto: Privat

Hyllorna är välfyllda och välsorterade, atmosfären är inbjudande och den filmtokiga personalen kan sin film, och samtalar gärna med kunderna om stort och smått.

Det är just den sortens samtal över disken som streamingtjänsternas algoritmer aldrig har kunnat ersätta.

I butiken finns också en sitthörna med soffa och hemmabiosystem. Där kan man slå sig ner med en kopp kaffe medan filmsnuttar rullar på skärmen.

Stock Home Video
Stock Home Video erbjuder inte bara film utan också en liten myshörna. Foto: Jan Sundstedt.

Från VHS-band till 4K

Sortimentet spänner över hela den fysiska filmens historia: VHS, DVD, Blu-ray och 4K UHD.

För samlaren finns samlarutgåvor från bolag som Arrow Video, Vinegar Syndrome, Shout/Scream Factory, Eureka och Second Sight.

Själv drar jag mig som vanligt först mot en av mina favoritgenrer: skräck och rysare! Väl där har jag hittills inte blivit besviken.

Förnämliga fynd har även gjorts vid hyllorna för bland annat svensk film, drama och action.

Höstens nyheter i butikens katalog visar bredden. Där hittar vi exempelvis Arrow Videos 4K-utgåvor av Cujo och The Frighteners, men också VHS:er av Halloween och The Beyond.

Soffrygg i förgrunden och filmfyllda hyllor inne i Stock Home Video, med entrétrappan till höger.
Stock Home Video: Från filmhörnan har besökaren utsikt över butikens välfyllda hyllor. Foto: Jan Sundstedt

Stockholm är inte ensamt. Även i Malmö har hyrvideobutiken som företeelse gjort förtjänstfull comeback.

Nya Dagbladet har tidigare rapporterat om filmuthyrningskaféet Fleurus på Karlskronaplan 11, där Paul Kraus och Elise Fritzson kombinerar filmuthyrning med kafé.

För den som saknar känslan av att bläddra bland omslag, läsa baksidestexter och gå hem med en film i handen är adressen på Karlbergsvägen värd att spara.

En besöksorder är härmed utfärdad!

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Julia James Davis: Kiki Smiths utställning är konstnärlig terrorism

Publicerad 7 november 2026 – av Markus Andersson
Splitmontage med en framåtböjd vaxfigur och ett långt mörkt spår på ett grått golv till vänster samt hängande ljusa pappersfi
Julia James Davis från The War on Beauty kritiserar både vaxfiguren med exkrementspåret och de hängande pappersfigurerna i Kiki Smiths utställning i Los Angeles, som hon kallar ”konstnärlig terrorism”. Bakom utställningen står Jeffrey Deitch och Pace Gallery.

Julia James Davis från The War on Beauty kallar Kiki Smiths nya utställning i Los Angeles för "konstnärlig terrorism". Bakom visningen står två av konstvärldens mäktigaste gallerier: Jeffrey Deitch och Pace Gallery.

Utställningen Untethered Journey visas från 30 oktober 2026 till 23 januari 2027 i Jeffrey Deitchs galleri på 925 N Orange Drive i Los Angeles. Julia James Davis besökte den tillsammans med sin mamma och beskriver i en tio minuter lång video, publicerad 5 november, vad som mötte henne innanför dörren.

— Jag öppnade dörren, och det första jag möts av är öppna skinkor som sprutar ut 15 fot skit ur en människoliknande vaxfigur på golvet, på alla fyra, en naken kvinna, säger hon.

Hon vände sig bort och gick in i ett annat rum.

Annons:

— Där möttes jag av något som såg ut som blodfläckade väggar med lik som hängde från taket.

När hon gick fram till vaxfiguren igen såg hon att det som liknade utsmetad avföring på stjärten var blåmärken, som om kroppen blödde genom huden. Samtidigt hördes barn genom väggen.

— Precis bredvid ett daghem, märk väl, så genom väggarna hör man jublet, lekljuden från barnen, vilket är en så kuslig kontrast, säger Julia James Davis.

"Till för att döda själar"

För Davis är utställningen inget enskilt smaklöst inslag utan ett uttryck för det hon kallar kriget mot skönheten.

— Det här är själva sinnebilden för kriget mot skönheten. Men vad betyder kriget mot skönheten, om inte att allt det här är till för att döda själar?

Hennes utgångspunkt är att konst är mer verklig än nästan allt annat, en koncentrerad bild av verkligheten. Därför kan skönheten säga så mycket.

— De berättar sanningen om Gud eller om hur världen är, och vi känner livet som finns i de vackra konstverken. Och i dem för de oss tillbaka till livet, säger hon.

Verk som Kiki Smiths gör enligt Davis det motsatta. Hon menar att terrorism inte bara handlar om fysiskt våld.

— Terrorism är inte bara uppenbara våldshandlingar, som att vara självmordsbombare eller att köra bilen genom en julmarknad. Det är också att skapa sådant här, som ideologiskt och psykologiskt tvingar människor mot ett ont mål, för att driva igenom en agenda.

— Det här är ett stycke konstnärlig terrorism, och Jeffrey Deitchs galleri utsätter allmänheten för det.

Den posthumana framtiden på gatan

Davis drar en linje från galleriets väggar ut till trottoaren utanför. Smiths kroppar i förfall har länge presenterats som en spegel av människans framtid, och den framtiden har enligt Davis redan kommit, fast inte som konstvärlden föreställde sig.

— När man lämnar Kiki Smith-utställningen hos Jeffrey Deitch och går ut på gatan har man verkliga människor som skiter på gatan, som lever i sin egen smuts och som dör. Den posthumana framtid som de sa skulle komma händer verkligen, men på ett annat sätt, säger hon.

— Människor dör, och konsten är en del av processen. Den visar oss vart vi är på väg. Konsten är till för att döda din själ.

Konstnären Kiki Smith, fotograferad 2013.
Kiki Smith har representerats av Pace Gallery sedan 1994. Hennes verk står i centrum för utställningen Untethered Journey. Foto: Nina Subin (CC BY 4.0)

Två megagallerier bakom visningen

Davis pekar särskilt ut pengarna och nätverket. Verken har packats och fraktats till Los Angeles och visningen görs i samarbete med Arne Glimcher, grundare av Pace Gallery, som hon kallar "ett av de där megagallerierna" som lyfter fram "äcklig, ond, depraverad" konst.

Galleristen Jeffrey Deitch i sitt hem i Los Angeles.
Jeffrey Deitch upplåter sitt galleri i Los Angeles för utställningen, som arrangeras tillsammans med Pace Gallery. Foto: Philip Cheung/LALA Magazine

Banden mellan konstnären och de två gallerierna är täta och långa. Enligt gallerierna själva träffade Jeffrey Deitch Kiki Smith redan 1975. Han stödde sedan den konstnärsdrivna butiken A. More Store, som startade 1981 under Smiths ledning, och tog med hennes skulptur Mother/Child (1993) i Aperto '93 på den 45:e Venedigbiennalen. Samma verk visas nu i Los Angeles.

Pace har representerat Smith sedan 1994, och Untethered Journey är hennes sextonde separatutställning med galleriet. Glimcher har känt henne sedan hon som ung assisterade sin far, den minimalistiske skulptören Tony Smith, som Pace också representerade. Det är första gången Pace och Deitch gör en hel utställning tillsammans, och Glimcher kallar samarbetet "pure joy", ren glädje.

Det är också Smiths första separatutställning i Los Angeles på trettio år. Gallerierna beskriver verken som "unflinchingly transgressive", obevekligt gränsöverskridande, och säger att de utmanar invanda föreställningar om hur människokroppen skildras genom att blotta dess inre.

Pace Gallerys grundare Arne Glimcher, fotograferad 2012.
Arne Glimcher grundade Pace Gallery 1960. I presentationen av Untethered Journey beskriver han Kiki Smith som en inflytelserik konstnär. Foto: Ronald James (CC BY-SA 4.0)

Blod, kroppar och exkrement

Bland verken finns bronsskulpturen Blood Pool (1992), Virgin Mary (1994) och den aluminiumgjutna diptyken Untitled (Skin) (1992). Där finns också Untitled från 1989, det så kallade röda rummet, där spöklika pappersfigurer hänger från taket mellan stora pappersark tecknade i blodrött. På golvet ligger Stars and Scat (1996), ett blått papper med kristallstjärnor och bronsspillning.

Vaxkvinnan som Davis beskriver påminner om Smiths bivaxskulptur Tale, en kvinna som kryper längs golvet med en svans av exkrement efter sig. Under 1990-talets kulturkrig kallades just det verket "disgusting", äckligt, av chefen för Metropolitan Museum of Art, enligt en NPR-profil från 2006. Smith sa då att verket handlade om skam och förnedring.

Hon har länge haft en publik i de högsta kretsarna. Popstjärnan Madonna samlar på hennes verk, och hon var en av de första kvinnorna som togs in av det dåvarande Pace Wildenstein.

Obscenitetsprovet

Davis menar att skulpturen inte ens är skyddad av yttrandefriheten i det amerikanska grundlagstillägget. Hon hänvisar till USA:s högsta domstols dom Miller mot Kalifornien från 1973.

Enligt domen saknar obscent material grundlagsskydd om tre villkor är uppfyllda samtidigt: att en genomsnittsperson med samhällets rådande normer finner att verket i sin helhet vädjar till ett lystet intresse, att det på ett uppenbart stötande sätt skildrar sexuellt beteende som definieras i delstatens lag, och att det i sin helhet saknar seriöst litterärt, konstnärligt, politiskt eller vetenskapligt värde. Som exempel på vad en delstat kan reglera nämner domstolen stötande skildringar av bland annat "excretory functions", kroppens utsöndringar.

Davis bedömning är att skulpturen faller på alla punkter. Hon vill inte låta galleriernas texter avgöra saken.

— Det är inte konst, och låt dem aldrig lura dig att tro det, hur många filosofiska, dumma essäer de än skriver för att rättfärdiga det. Det är det inte. Det är ett stycke terrorism. Så låt dig inte dödas.

Utställningsmaterial för Kiki Smiths Untethered Journey med hängande pappersfigurer framför röda väggfält.
Pappersfigurerna och de röda väggfälten ingår i installationen från 1989 som Davis angriper. Utställningen visas gemensamt av Jeffrey Deitch och Pace Gallery. Bild: Kiki Smith/Jeffrey Deitch och Pace Gallery

Hon avvisar också tanken att utvecklingen är given.

— Inget av det här är oundvikligt. Det är inte oundvikligt att vi lever i ett posthumant eller postkonstnärligt samhälle. Det är bara oundvikligt om vi tittar på det och bara går vidare, säger Julia James Davis.

— Den här konsten borde inte existera alls. Och låt mig sluta kalla det konst, för det är inte vad det är. Det är ett stycke terror.

Gallerierna bakom Untethered Journey

Jeffrey Deitch: Galleristen Jeffrey Deitch driver verksamhet i New York och Los Angeles. Los Angeles-galleriet öppnade i september 2018. Det är här, på 925 N Orange Drive, som den aktuella Kiki Smith-utställningen visas.

Pace Gallery: Grundades 1960 av Arne Glimcher. Marc Glimcher är vd och Samanthe Rubell president. Pace har representerat Kiki Smith sedan 1994. Untethered Journey är hennes sextonde separatutställning med galleriet.

Samarbetet: Utställningen arrangeras gemensamt av Jeffrey Deitch och Pace Gallery och pågår 30 oktober 2026–23 januari 2027. Det är första gången de båda gör en hel utställning tillsammans. Deitch har känt Smith sedan 1975. Arne Glimcher uttalar sig om henne i den officiella utställningspresentationen.

Källor: Jeffrey Deitch, Pace Gallery, utställningspresentationen och Pace om ledningen.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

180 år gammalt pappersklipp av H.C. Andersen till salu

Publicerad 7 november 2026 – av Emil Fjellstedt
Bildmontage med ett sepiafärgat porträtt av H.C. Andersen till vänster och ett ljust, hjärtformat pappersklipp i en mörk trär
H.C. Andersen gav pappersklippet till Ida Sehested omkring 1845. Det säljs på auktion den 17 november med en värdering på 8 000–10 000 danska kronor.

Ett omkring 180 år gammalt pappersklipp av H.C. Andersen ropas ut på auktion den 17 november. Värderingen är 8 000–10 000 danska kronor.

Motivet består av ett kors, två fåglar, ett hjärta och två pilar, symboler för kärlek och trohet, uppger auktionshuset Bruun Rasmussen. Klippet är daterat till omkring 1845, är 8,5 centimeter högt och sitter i en snidad träram på 16×14 centimeter.

Andersen gav det till Ida Sehested (1841–1934), dotter till Frederik Sehested på herrgården Broholm på Sydfyn. Besöken lämnade tydliga spår i hans romaner.

"H.C. Andersen var gäst på herrgården flera gånger under åren 1836–1845", skriver Bruun Rasmussen.

Annons:

Broholm ägs i dag av Anders Sehested, släktens 13:e generation. Pappersklippet ingår i en liveauktion där flera föremål från godset säljs.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Ur arkivet

Skogsrået – de svenska skogarnas drottning

Med sitt fagra yttre förför hon ensamma män i skogen till lyckorus – tills hon vänder ryggen till och de med fasa inser vem de delat säng med. Den som låg med skogsrået var fast, fångad för alltid, och riskerade dessutom döden genom halshuggning. Berättelserna om skogens drottning är otaliga och utgör en central del av svensk folktro och historia.

Publicerad 27 september 2025 · Återpublicerad 6 november 2026 – av Redaktionen
I Nordens djupa skogar lever fortfarande de gamla sägnerna om skogsrået som lockar och vilseleder.

Olika väsen som bodde i skogen, eller på gården, berättades det mycket om förr bland svenskarna. Berättarkulturen, som började mattas av efter 1800-talet, innehåller mängder med historier med vittnesmål om magi, väsen och trolldom – och där finns även en betydande del av det kära skogsrået.

När man inom folktron kallar något för rå, eller rådare, innebär det att just det väsendet rådde över den platsen. Skogsrå innebär alltså ett väsen som råder över skogen, men det finns också bergsrå, sjörå och gruvrå. Dessa är ofta porträtterade som kvinnor, eller kvinnoväsen. Det finns också exempelvis gårdsrå och skeppsrå, men dessa är manliga och liknar ofta gårdstomten i utseende.

Beroende på vilken del av Sverige man är i kallar man skogsrået vid olika namn. Några exempel är skogsnuvan, huldran, råndan, skogsfrun och skogstippan. Smeknamn som Talle-Maja, Grankotte-Kari, Trasåsa-frun, Ysäters-Kajsa och Lanna-frökna förekommer också på lokal nivå. Gemensamt är att väsendet rådde över skogen och djuren i den.

Skogsrået är som bekant ett kvinnligt väsen, men det finns också äldre berättelser om manliga skogsrån och särskilt i Norrland kunde skogsrået ofta vara en man. Även inom samekulturen är det ett manligt väsen. Däremot är den kvinnliga versionen den som är mest framträdande i folktron, men utseendet kan variera beroende på vart i landet hon bor.

Annons:
Det mystiska skogsrået som med sin skönhet lockar män vilse i den djupa skogen. Målning: Theodor Kittelsen

Skönheten döljer fasa

I södra Sverige är hon som oftast en vacker kvinna med långt hår, men vänder hon ryggen till finns där en ihålig, murken trädstam. Hennes rygg beskrivs inte alltid exakt så, men karaktäristiskt handlar det ofta om att hon har just en ful rygg på något vis, samtidigt som hon är fager framtill. Men det finns också berättelser om hur hon är en ful, äldre kvinna med hängande bröst. Ofta har hon just stora bröst, som hon kan slänga över axlarna när hon springer. Skogsrået kan bära en klänning, men ibland är hon också naken.

"Skogsråa var framme ō visade sig ibland. Far såg henne en gång. Då var hon klädd både i slöja ō krona. Det bådade lycka, att få se henne så klädd", berättade Mor Jansson, född 1843, upptecknat av Ingrid Larsson i IFGH 973, s. 51-53, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

I Närke, Värmland och Dalarna försvinner den ihåliga trädstammen och ersätts istället med en svans. Ibland är det en kosvans, en rävsvans samt även hästsvans förekommer. I Dalarna kan det också hända att hon har grönt hår. Ofta kan hon ändra skepnad och historier kring hur hon går från en vacker ung kvinna, till en gammal och ful, är inte ovanliga. Hon ska även kunna ta formen av ett träd eller en sten, ibland även andra djur.

Oftast anses skogsrået vara ett ensamt väsen, men det förekommer också berättelser och vittnesmål där det finns fler och att det kan liknas vid ett släkte snarare än en ensam varelse, något som nämns i Gunnar Granbergs avhandling Skogsrået i yngre nordisk folktradition, som kom ut 1935.

"Anders far, Börje, såg tre skogsrå, när han en gång var i skogen, och skulle hämta bränsle. Han talade till en av dem, och då skrattade de så försmädligt åt honom", berättade Anders Börjesson, född 1838, upptecknat av Oscar Broberg i IFGH 862, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

John Bauers målning "Skogsrå". Skogens drottning har ibland en rävsvans. Montage. Konstnär: John Bauer, Gunnar Creutz

Skogsrået i Norden

I Danmark har man inte ett ensamt väsen som kallas skogsrå, men liknande företeelser kring något man kallar för "ellefolk", enligt Granbergs avhandling. Till skillnad från stora delar av de svenska berättelserna är detta alltså tydligt ett folkslag och det fanns både "ellemanden" och "ellepigerne".

Likheter finns dock i de erotiska slagen, att både männen och kvinnorna närmar sig människan och förför, eller antastar, både kvinnor och män. Ellekvinnor har dock oftast liknande utseende som det svenska skogsrået, där de framtill är en vacker, ung kvinna men baktill är de fula.

I Norge finns ett väsen som det svenska skogsrået, ofta kallas hon där huldran, men även benämningen "skogsrå" finns nedtecknat, lånat från svenskan. Ofta har huldran större kopplingar till de underjordiska, det vill säga väsen som bor under jorden, men framkommer och liknar det svenska skogsrået till stor del.

Hon förekommer ofta i samband med det norska fäbodlivet, och uppges ha varit ett viktigt inslag där. Även det av "manlig erotik färgade fantasilivet ", som Granberg kallar det, förekommer i Norge – troligen även mer än i Sverige. I de svenska delarna av Finland förekommer skogsrået på liknande vis som i Sverige, men benämns ofta skogsjungfru. I Finland finns även gudinnan Mielikki, som är skogens beskyddare och därför kan jämföras med skogsrået.

Olika former av skogsrå förekommer också i andra länder, som exempelvis Indonesien, där det liknar det svenska skogsrået i utseende och förförandet av män. I slavisk mytologi finns även skogens beskyddare Lesjy, som dock är ett manligt väsen.

En mer modern tolkning av skogsrået. Konstnär: Sabina Nilsson

Ibland berättas det också om att skogsrået hade en man, som hade olika namn beroende på berättaren, men ofta kunde han heta Hulte eller Jonte. Han beskrivs dock som en slags bifigur och berättelserna om honom är betydligt färre än om skogsrået.

Viktig för jägare

Skogsrået är – liksom de flesta andra nordiska väsen – inom folktron både ett farligt väsen, men kan också vara hjälpsamt om hon vill. Främst handlar det om hur snäll man är mot henne. Bryt inga kvistar och skräm inga djur i skogen, för då kan hon bli arg.

Det brukade sägas att om man offrade något till skogsrået kunde man få jaktlycka eller få hjälp att få tillbaka ett bortsprunget djur. Offergåvan var oftast mynt som man antingen slängde över vänstra axeln eller lade på en stubbe i skogen. Det var också viktigt för jägare att vara rena när de skulle ut och jaga, då skogsrået inte gillar att man jagar djur när man är smutsig.

Särskilt bland jägare var skogsrået en återkommande tes, en vanlig berättelse är exempelvis att om hon träffade på två jägare i skogen kunde hon ge den ena jaktlycka genom att smeka geväret, men gav sedan den andra olycka genom att titta in i gevärspipan. Däremot var det oerhört viktigt att inte råka skjuta skogsråets älgar, hennes egna riddjur, något som tas upp i historien nedan.

"Han var den styvaste skytten i Skarshult. Ingen visste som han djurens vägar och tillhåll i skogen. Och djuren kunde han locka fram på gårdsplanen, om det behövdes. Det fattades aldrig kött hos Elias. Men en dag råkade han skjuta på en älg, som var sadlad. Det var skogaråas älg, och det blev naturligtvis bom. Sen jagade han aldrig mer. Men en kväll gick han ut till en hölada i skogen och sköt sig", något som Olle Forshed skriver om i sin analys Skogsrået en utrotningshotad art.

Om hon behagade kunde det nyckfulla skogsrået skänka jaktlycka. Målning: Hermanus Koekkoek

Hon förekommer också ofta i samband med kolmilor, vilka enkelt uttryckt är anordningar för att framställa kol, en verksamhet som bedrevs förr i tiden. Kolarens huvudsakliga uppgift var att övervaka och vårda kolningsprocessen i kolmilan. Arbetet var tungt, riskfyllt och ensamt, och kolaren bodde ofta i en enkel kolarkoja i närheten under långa perioder ute i skogen.

En av arbetsuppgifterna var att se till att milan inte slocknade eller ännu värre – brann upp. Brann milan upp var hela årets arbete borta, vilket innebar en stor ekonomisk förlust. Det kunde också leda till bränder i skogarna. Skogsrået sägs ha varit snäll nog att väcka kolaren om milan är på väg att brinna upp, eller om en olycka var på väg att hända.

Farlig förförerska

Anledningen till att man tror att skogsrået är så starkt förknippat med berättelser om just kolminor är på grund av ensamheten som männen upplevde. Det gäller också andra ensamyrken i skogen som exempelvis tjärbrännare eller skogshuggare.

"Av längtan efter kvinnligt sällskap, och ur deras fantasi och drömmar, skapades föreställningar om skogsrået", skriver ISOF.

Många är de berättelser kring just det erotiska i samband med skogsrået, om hur hon har förfört män i skog och mark, och en gemensam utgång är att det ofta blir konsekvenser. Hon beskrivs som kärlekskrank och vill gärna ha närhet från männen. Det är viktigt att aldrig ge henne ens namn, då hon då kommer få makt över mannen och han tvingas springa till skogs så fort skogsrået kallar på honom.

Det var heller inte ovanligt med berättelser kring hur skogsrået lockat eller lurat mannen att bilda familj med henne, och om det väl hänt var det svårt att ta sig ur situationen. Hon ska ibland också kunna förvandla sig och anta formen av en mans hustru eller trolovade.

"En dräng låg i skogen och kolade, så en kväll får han besök av, som han trodde, sin fästmö. Då han och 'fästmön' sällskapat i kojan en längre stund, skulle hon gå hem, men då drängen såg henne gå ut i dörren, såg han till sin häpnad, att hon hade svans. Han förstod då, att det var 'skogsråa'. Sedan hade hon honom i sitt våld", är en av de berättelser som tas upp i Granbergs avhandling.

"Skogsrået besöker en kolare i skogen". Xylografi: Per Daniel Holm

Det var länge olagligt att ha sexuellt umgänge med skogsrået och det fick också lagliga konsekvenser. Ända fram till 1700-talet kunde man bli dömd till döden om man haft umgänge med henne. I Vättle härad, Västergötland 1691 dömdes exempelvis en 22-årig till döden genom halshuggning för att ha haft "olovlig beblandelse" med ett skogsrå, något Forshed tar upp i sin analys.

Det sades ofta att den man som haft sex med skogsrået blev inbunden och fåordig, för att hans själ hade stannat hos henne. Men det sades också att mannen kunde få enorm jaktlycka om han var med skogsrået, men om han var henne otrogen drabbades han istället av eländiga olyckor.

Vänd plaggen ut och in

Skogsrået kan också få för sig att lura ut en i skogen så att man går vilse. Även här är kanske främst män drabbade, men det kunde också hända kvinnor och barn. Hon kan förtrolla en med sin sång eller sitt skratt, eller med sin blotta närvaro och då leda ut en på villovägar. Det sades ofta att hon kunde förvända synen på folk så de exempelvis inte hittade sina djur eller gick vilse.

Det sades att om man vände kläderna ut och in, eller bak och fram, kunde man skydda sig mot hennes våld. Tibast och vänderot ska också kunna användas för att skydda sig. Hade man hamnat i hennes våld var man enligt många berättelser fast och den enda utvägen var att lyckas döda henne.

Det finns många sägner om hur man lyckas döda henne, vilket var mycket svårt. Det framkommer ibland att det gick att skjuta henne, men ofta behövde man använda sig av en silverkula för att det skulle fungera.

Vargar var i många berättelser skogsråets fiender. Målning: Alfred Wierusz-Kowalski

Vargens gap

Ett av de mest framstående sätten att döda skogsrået är med hjälp av vargarna. Vargar har olika betydelse i skogsråets historia, där de i vissa fall är hennes hundar men i de flesta fall hennes fiender. Det finns flertalet historier där hon blir jagad och sedan uppäten av vargar. Det berättas ofta om att det är just vargar man ska använda för att lura henne och då även lyckas döda väsendet. En berömd historia, som berättats i otaliga versioner i den svenska folktron, är "Tasse ta fot".

"Någon hade gått och lagt sig i ladan. Förföljd av vargar kom skogsråa och hoppade upp i la(d)gluggen, där vargarna inte kunde komma åt henne. Hon satt med ryggen inåt ladan och benen hängande ned på ytterväg- gen. För att retas med vargarna, sade hon upprepade gånger: "Tasse, tasse, ta fot!" Mannen steg upp och knuffade ned henne till vargarna, sägande: "Tasse, tasse, ta alltihop! Och så åt vargarna upp skogsrån", berättade Gustava Nilsson, född 1846, upptecknat av Karl Rencke i IFGH 711, s. 22, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

Det finns också en känd berättelse om en kolare som träffade ett vackert fruntimmer i skogen vid sin milan. De älskade om natten och hon bad honom lova att alltid slå yxan tre gånger mot ett träd när han återvände till henne, annars skulle de bli olyckliga. Varje sommar kom han tillbaka efter vintern hemma hos familjen, slog med yxan och kvinnan kom. Hon blev gravid och födde barn år efter år.

En sommar glömde han slå med yxan. Då uppträdde istället en gammal, ful kvinna med krokig näsa - han insåg till sin förskräckelse att det var skogsrået. Desperat gick han till prästen som rådde honom att vänta till vintern, ta skogsrået och alla barnen i en släde ut på sjön, och när vargarna kom skulle han hoppa på hästen, sparka loss släden och rida hem utan att titta tillbaka. Han följde rådet och lämnade dem åt vargarna. Skogsrået och alla barnen blev uppätna och mannen var fri.

I många sägner har skogsrået ofta en ihålig eller urholkad rygg. Konstnär: Gunnar Creutz

Olycksbringande pratmakare

Förutom sin ridälg har skogsrået andra djur till hands. Särskilt är lavskrikan förknippad med henne och man brukade säga att den var utskickad av henne för att spana. På flertal håll ansågs kråkfågeln bringa otur och dess latinska namn (Perisoreus infaustus) betyder just "olycksbringande pratmakare". Lavskrikan är känd för att vara orädd för människor. Om en jägare gick ut i skogen och såg eller hörde en lavskrika kunde han lika gärna gå hem igen. Han visste att fågeln var ute och spanade åt skogrået så att hon kunde varna alla djur i skogen.

På vissa platser hade hon även egna kor och getter som man ibland kunde höra henne kalla på.

"Dä ä befängt mä denne skogsråa som vôre te förr i vala. Ho för- villa månge mäncher här i skogera. Mi mormors farmor tala om att ho' både hörde å såg'a. Ho' skulle gå ätter kora en afta å kom så näre dom att ho tydlit hörde bjälla, men dä va' som alldeles omöjlit te å få reda på dom. Å te slute feck ho' höre skogråa locke på kora, ho' änne som sjön: "Majros, Linros å Kosätta, gulle söte, gulle mö- te, lull, lull, lull". Dette hände sej ve Kneckterud", berättade Maria Möller född 1841, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 1015, s. 25, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

Odens jakt

Den vilda jakten, som i svensk folktro ofta kallas för Odens jakt, är en sägen från den svenska folktron. Den är dock också ett brett europeiskt fenomen, som förekommer i olika kulturella variationer beroende på land. I Sverige berättas det ofta om ett följe av övernaturliga varelser, ledd av Oden själv, som jagar skogsrået under höstens och vinterns mörka kvällar.

I sägnen fångar Oden till slut skogsrået och rider vidare med hennes kropp över hästryggen. Jakten sägs ha varit så högljudd att den fyllde skogar med hundskall, vinande ljud och skott, och folk trodde att den kunde rida rakt igenom nya byggnader om de låg i dess väg.

I grunden har troligen dessa sägner ett naturmystiskt ursprung och var ett sätt för att förklara olika naturfenomen som skrämde, såsom vindens ljud i träden och flyttfågelstressen.

1800-talsgestalning av Odens vilda jakt. Målning: Peter Nicolai Arbo (1831-1892)

Skogsrået idag

Idag lever berättelserna om skogens drottning främst vidare i böcker, filmer och serier, ofta med nordisk symbolik kopplad till henne. Ofta kan man se att det finns drag av skogsrå i de berättelser om folktro och väsen, även om hon inte alltid nämns specifikt. Vi ser henne inte längre bland träden, men det är tydligt att skogsrået, liksom andra väsen, är viktig att fortsätta berätta om, fast nu i mer fiktiv form än tidigare.

Vittnesmålen och berättelserna om skogsrået har avtagit under 1900-talet, men hon lever kvar som en stark symbol för särskilt de svenska skogarna. Och som en påminnelse om vad som kan dölja sig bakom trädens barkar. Möjligen är det så att, om nu skogsrå är ett folkslag, att de blivit färre och kanske till och med utrotade, då många är berättelserna kring hur dessa skogskvinnor dör.

Kanske ska man tänka på hur Anders Olsson Berg, född 1843, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 1152, s. 3, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg, själv spekulerade kring skogsråets och tidernas förändring i sin enkelhet under sitt liv:

"Dä va månge sôm råka ut för skogsråa, men nu har jag inte hört det på länge. Allt tocke däre ha försvônne nu, men i min barndom ä dä allt säkert att dä fanns te."

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.