MORGONDAGENS DAGSTIDNING – onsdag 16 april 2025

onsdag 16 april 2025


Förintelser före ”Förintelsen”

Hur många ”förintelser” på judar skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Lars Adelskogh sammanfattar historiska judiska berättelser på Förintelsens minnesdag.

publicerad 27 januari 2025
Den israeliske historieprofessorn Yehuda Bauer, som belöntes med Illis quorum av Göran Persson, hävdade att det förekom en holocaust på judar vid tiden för första världskriget

Enligt gängse uppfattning var det först vid rättegångarna i Nürnberg mot ledande män i Tredje riket, alltså omkring år 1946, som världen fick höra att tyskarna hade mördat sex miljoner judar. En närmare undersökning av Nürnbergdomstolens protokoll visar tydligt att det fastställda talet sex miljoner judiska offer inte byggde på befolkningsstatistiska forskningar eller på utvärdering av materiella spår av undersökta brott utan endast på vittnesutsagor av två tyska SS-byråkrater, Wilhelm Höttl och Dieter Wisliceny. De båda vittnade om att de hört Adolf Eichmann nämna talet sex miljoner, vilket emellertid Eichmann bestred vid rättegången mot sig i Jerusalem 1961. Höttl och Wisliceny hade vid sina skrivbord arbetat med judedeportationerna. De fängslades därför och åtalades vid de allierades militärdomstol i Nürnberg. Tack vare sina politiskt användbara vittnesmål överfördes de från de anklagades bänk till vittnenas. I Nürnberg var dylikt vanligen en livräddande åtgärd. Wisliceny hängdes emellertid. Höttl däremot frikändes trots att han inte varit mindre inblandad i deportationerna än Wisliceny.


Artikeln publicerades ursprungligen 27 januari 2018


Omständigheterna för Wislicenys och Höttls vittnesmål måste kritiseras. Wisliceny framträdde själv och vittnade muntligen men korsförhördes aldrig. Höttl framlade sitt vittnesmål endast skriftligen, vilket uteslöt korsförhör. I den bok Höttl utgav 1997, Einsatz für das Reich, säger han emot sitt vittnesmål i Nürnberg, vilket naturligtvis undergräver hans trovärdighet. Han uppger bland annat att han i den amerikanska tidskriften Reader’s Digest (svensk utgåva: Det Bästa) redan i februari 1943 funnit en artikel om att åtminstone hälften av de sex miljoner judar som hotades av Hitler hade mördats (W. Höttl, anf. arb., ss. 412, 515–519).

På den sistnämnda punkten är Höttl faktiskt trovärdig. Ty som vi snart skall se, var det i den amerikanska tidnings- och tidskriftpressen ett omhuldat tema att sex miljoner judar hotades av förintelse eller redan höll på att förintas, och dylika skriverier förekom långt före 1946. Här först några axplock från New York Times för åren 1942 och 1943:

Den 13 december 1942, s. 21:

Bekräftade uppgifter visar på 2 000 000 judar, som redan dödats med det sataniska barbariets alla medel och planer för den totala utrotningen av alla judar som nazisterna kan få tag i. Slakten på en tredjedel av judarna i Hitlers välde [3 x 2 000 000 = 6 000 000] och den hotade slakten på alla är en förintelse [originalet: holocaust] utan motstycke.

Den 20 december 1942, s. 23:

Vad håller på att hända de 5 000 000 judarna i det av Tyskland styrda Europa, vilka alla hotas av utrotning […].”

I början av december 1942 lämnade utrikesdepartementet i Washington några siffror, som visar att antalet judiska offer, som deporterats och omkommit sedan 1939 i det av axelmakterna styrda Europa, nu nått den förfärande siffran 2 000 000 och att 5 000 000 svävar i fara att utrotas.””Omedelbar aktion av Förenta nationerna för att rädda så många som möjligt av de fem miljoner judar som hotas av utrotning […] krävdes vid en massdemon­stration […] i Madison Square Garden i går kväll.

”[…Rabbi Hertz sade] ’förfärande är att de som förkunnar de fyra friheterna hittills gjort mycket litet för att trygga ens friheten att leva för 6 000 000 av sina medmänniskor genom beredskap att rädda dem som ännu kan undfly den nazistiska tortyren och slakten. […]’”

Anmärkning: Det ”Förenta nationerna”, som hänvisas till i detta utdrag, avser givetvis inte den nuvarande organisationen, som grundades först år 1945. Det som avses är dess föregångare, den likabenämnda organisation av 26 regeringar som efter en proklamation av För­enta staternas president Franklin D. Roosevelt den 1 januari 1942 förband sig att bekämpa axel­makterna.

Den 10 mars 1943, s. 12:

Fyrtio tusen människor lyssnade och tittade […] i går kväll på två föreställningar av ’We Will Never Die’, en dramatisk massminneshögtid för de 2 000 000 judar som dödats i Europa […] Berättaren sade ’Det kommer inte att finnas några judar kvar i Europa att representera, när freden kommer. De fyra miljoner, som återstår att döda, dödas planenligt.’”

Den 20 april 1943, s. 11:

London, den 19 april (Reuter) – Två miljoner judar har utplånats sedan nazisterna år 1939 började sin marsch genom Europa, och ytterligare fem miljoner svävar i omedelbar fara att avrättas. Dessa siffror avslöjades i den sjätte rapport om förhållandena i de ockuperade territorierna som de allierades gemensamma informationskommitté utfärdat.

Professor Arthur Butz visar i sin bok The Hoax of the Twentieth Century, en revisionistisk klassiker från 1976, att dessa påståenden om miljonfaldiga massmord hade sitt upphov i sionistjudiska lobbyorganisationer såsom Judiska världskongressen och Amerikanska judiska kongressen. Förenta staternas utrikesdepartement tog inte dessa uppgifter på allvar, men snart nog lyckades finansministern, den intensivt tyskhatande Henry Morgenthau, minska utrikesdepartementets inflytande. (A. Butz, anf. arb., 3:e uppl. 2003, ss. 81ff )

Men låt oss gå ytterligare sex år tillbaka i tiden. Den 25 november 1936 vittnade Chaim Weiz­mann, Sionistiska världsorganisationens president, inför Peelkommissionen. Denna kommission, ledd av Robert Peel, hade Storbritanniens regering tillsatt som reaktion på de häftiga strider mellan judar och araber i Palestina som börjat samma år. I juli 1937 rekommenderade kommissionen att det brittiska Palestinamandatet avskaffades och att två stater bildades, en för judar och en för araber. Chaim Weizmann yttrade:

Det är ingen överdrift att säga att sex miljoner judar är dömda att vara fängslade i denna del av världen, där de är oönskade och för vilka länderna är indelade i sådana där de är oönskade och i sådana där de inte släpps in.

När Weizmann ordade om sex miljoner hotade eller lidande judar, var det varken något undantag eller ens första gången detta tal omnämnes i ett sådant sammanhang. Den ameri­kan­ske revisionisten Don Heddesheimer har samlat ett omfattande material, som visar att den propaganda, som amerikanska sionistiska organisationer så intensivt drev under andra världskriget, har en betydligt äldre förhistoria. I sin bok The First Holocaust – Jewish Fund Raising Campaigns With Holocaust Claims During And After World War One, 2003, visar han, som boktiteln anger, att judiska organisationer redan under första världskriget (1914–1918) och åren därefter drev kampanjer för penninginsamling i förening med påståenden om att miljontals judar var hotade av förintelse. Dessa kampanjer fick en mycket stor publicitet i den av sionister ägda pressen och stöddes i denna press genom mängder av propagandistiska artiklar. Här följer endast några exempel på vad dylika artiklar kunde innehålla:

New York Times, den 4 december 1926: ”fem miljoner människor svälter […] hälften av världens judar pinas av svält och pest.

New York Times, den 21 april 1926: ”Detta är det skri som går ut från Europas judar […] ett helt folk håller på att dö […] miljoner judar sitter i Europa i fällan […]

New York Times, den 7 maj 1920: ”[…] judiska krigslidande i Mellan- och Östeuropa, där sex miljoner är utsatta för hemska förhållanden präglade av svält, sjukdom och död […].”

New York Times, den 5 maj 1920, s. 9: ”För att rädda sex miljoner kvinnor och barn i Östeuropa till livet från utrotning genom svält och sjukdom.

New York Times, den 5 maj 1920, s. 19: ”Sex miljoner svältande, febersjuka lidande i det av kriget sönderslitna Europa vädjar till oss […]”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 11: ”Er hjälp är nödvändig för att sex miljoner människor i Öst- och Mellaneuropa skall räddas till livet.”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 12: ”I Ryssland och i grannländerna har judarna utsatts för en särskilt ondskefull förföljelse […] Man antar att för närvarande fler än fem miljoner svälter eller håller på att svälta ihjäl, och en hemsk fläcktyfusepidemi härjar bland dem och sprider sig redan i grannbefolkningen.

New York Times, den 2 maj 1920, s. 1: ”Sex miljoner människor utan föda, bostad, kläder eller sjukvård.

New York Times, den 1 maj 1920, s. 8: ”Men 6 000 000 människors liv väntar på vårt svar

New York Times, den 21 april 1920, s. 8: ”I Europa finns det i dag fler än 5 000 000 judar, som svälter eller håller på att svälta ihjäl, och många av dem är drabbade av en elakartad fläcktyfusepidemi

New York Times, den 3 december 1919, s. 19: ”inget i världen annat än ett underverk [kan] hindra 5 000 000 till 10 000 000 människor från att dö genom köld och svält i Europa och Mellanöstern denna vinter […] förskräcklig judisk massaker

New York Times, den 12 november 1919, s. 7: ”otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom för omkring 6 000 000 eller hälften av jordens judiska befolkning […] en miljon barn och fem miljoner föräldrar och äldre.

Urklipp ur tidningen The American Hebrew, den 31 oktober 1919

The American Hebrew, den 31 oktober 1919, s. 582f.: ”Från andra sidan havet ropar sex miljoner män och kvinnor på hjälp […] sex miljoner människor. […] Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […] i den holocaust som hotar människolivet […] sex miljoner utsvultna män och kvinnor. Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […]

Där hade vi allting samlat: sex miljoner dödsdömda judar och rent av ordet holocaust. Artikelns rubrik var ”Korsfästelsen av judar måste sluta” (The Crucifixion of Jews Must Stop!), och författaren var en viss Martin H. Glynn, som en kortare tid varit delstaten New Yorks guvernör.

New York Times, den 26 oktober 1919, s. 1: ”4 000 000 svältande judar i Östeuropa.

New York Times, den 29 september 1919, s. 7: ”6 000 000 själar eller hälften av den judiska världsbefolkningen i otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom.

New York Times, den 10 augusti 1917: ”Tyskar låter judar dö. Kvinnor och barn i War­szawa svälter ihjäl […] judiska mödrar, barmhärtighetens mödrar är glada över att se sina dibarn dö, nu är deras lidande åtminstone över.

Det var tyskarnas fel redan 1917.

Holocaust är ett ord från första världskriget. Sionistiska ledare använde det att beteckna en föregiven massdöd av judar i samband med detta krig, och fram till år 1917 yrkade ledaren för det judiska samfundet i New York, Jacob Schiff, upprepade gånger på att ”denna holocaust” skulle stoppas (Naomi W. Cohen, Jacob H. Schiff, A Study in American Jewish Leadership, 1999, not 37, s. 191). Den israeliske professorn i ”förintelsestudier” Yehuda Bauer skrev i sin bok My Brother’s Keeper: A History of the American Joint Distribution Committee 1929–1939 (The Jewish Publication Society of America, Philadelphia, 1974, s. 8):

den europeiska judenhetens förintelse under andra världskriget har utplånat minnet av 1900-talets första holocaust i spåren av första världskriget.

Frågor till förintelsepropagandisterna: Varför talar ni aldrig om denna ”1900-talets första holocaust”?  Skall vi inte minnas den också? Eller skall vi helst glömma den?

Skedde det då en sådan förintelse av miljontals judar under eller strax efter första världskriget? Det är föga troligt. I själva verket var judarna ett av få folk i Europa som i sin befolkningsutveckling inte menligt påverkades av första världskriget. Tvärtom: under tiden från 1900 till 1920 mer än fördubblades den judiska världsbefolkningen enligt gängse referenslitteratur. World Almanac av år 1900 anger världsjudenheten till 7 186 000, varav 3 400 000 i Ryssland och 1 700 000 i Donaumonarkin. World Almanac av år 1920 anger hela världens judiska befolkning till omkring 15 miljoner, varav 10,9 miljoner i Europa och 3,5 miljoner i Nord- och Mellanamerika. Under samma tjugoårsperiod ökade världsbefolkningen med 25 procent från 1,2 miljard år 1900 till c:a 1,6 miljard år 1920.

Don Heddesheimer har rent av grävt fram ett propagandastycke från år 1900. Den 11 juni detta år återgav New York Times ett tal av den framstående amerikanske sionisten rabbi Stephen Wise. I talet yttrade han bland annat:

Det finns 6 000 000 levande, blödande, lidande argument till förmån för sionismen.

Vid läsningen av detta och liknande blir intrycket att den propaganda, som serverades under andra världskriget, snarast var en upprepning, fortsättning eller återanvändning av propaganda, som prövades och finslipades redan under första världskriget och strax därefter.

Under andra världskriget fann sionistiska påtryckningsgrupper en mycket lämplig måltavla för sin propaganda i det nationalsocialistiska Tyska riket, vars ytterligt judefientliga politik inbjöd till alla möjliga hårresande anklagelser, som kunde synas trovärdiga i de mindre upplystas ögon.

Före, under och genast efter första världskriget var situationen dock mer komplicerad. Först var det kejserliga Ryssland sionisternas måltavla, då tsarens regering ansågs föra en antisemitisk politik. Sedan Ryssland besegrats 1916–1917, växlade sionisterna om till att i stället angripa Rysslands betvingare, Tyska riket. Tyskarna var nämligen allierade med de ottomanska turkarna, vilka ju behövde besegras för att Palestina skulle kunna ”befrias” och övergå i sionisternas ägo. Den tyskfientliga propagandan upphörde emellertid ganska snart, eftersom den tidens tyskar till skillnad mot nutidens var fullt villiga och förmögna att avvisa lögnpropaganda som riktades emot dem.

Även om ”gaskamrarna” vanligen inte ingick i 1910- och 1920-talens propaganda, finns det åtminstone ett exempel från första världskriget. Det var Londontidningen Daily Telegraph, som den 22 mars 1916 publicerade följande:

”ILLDÅD I SERBIEN
700 000 OFFER
FRÅN VÅR EGEN KORRESPONDENT

ROM, måndag (6:45 e.m.)

De allierades regeringar har säkrat bevis och dokument, som snart skall publiceras och som bevisar att Österrike och Bulgarien gjort sig skyldiga till fasaväckande brott i Serbien, där de massakrer som förövats är värre än de Turkiet begått i Armenien. […] Kvinnor, barn och äldre män stängdes av österrikarna in i kyrkor och antingen stacks ihjäl med bajonetter eller kvävdes till döds med giftgas. I en kyrka i Belgrad kvävdes på detta sätt 3000 kvinnor, barn och äldre män […]”

Ingen historiker hävdar i dag att österrikarna eller de med dessa allierade bulgarerna begick massmord med giftgas i Serbien under första världskriget. Detta var inget annat än krigspropaganda, för vilken dessutom den ansvarige brittiske ministern snart fick be om ursäkt.

Men 26 år senare var det dags igen. Samma tidning, Daily Telegraph, den 25 juni 1942, s. 5, fem dagar innan New York Times första gången rapporterade om tyskarnas påstådda massmord på judar:

”TYSKAR MÖRDAR 700 000
JUDAR I POLEN
RULLANDE GASKAMRAR
DAILY TELEGRAPHS REPORTER

Fler än 700 000 polska judar har slaktats av tyskarna i den största massakern i världshistorien. […]”

1900-talets förintelsesagor har en betydligt äldre förhistoria. Ett närmare studium av historien ger vid handen att judar också i forntiden hängav sig åt fantasier om massakrer i miljontal på det egna folket. I Babyloniska Talmud liksom i annan rabbinsk litteratur från antiken finns föga trovärdiga uppgifter om massutrotningar av judar under den romerska tiden, nämligen i samband med de två sista judiska upproren mot den romerska makten. I fråga om den första revolten i Palestina åren 66–70 e. Kr. endast sörjer Talmud förlusten av Templet i Jerusalem och dryftar följderna för den judiska lagen. Däremot ifråga om diasporaupproret åren 115–117 och det andra upproret i Palestina åren 132–135 talar Talmud om oerhörda massakrer på judar.

Enligt de antika källorna – huvudsakligen Dio Cassius, som skrev omkring år 200, och biskopen av Caesarea Eusebios, som skrev i början av 300-talet – började upproret i Cyrenaika (nuvarande nordöstra Libyen) vid en tid då kejsar Trajanus beredde sig att annektera Partien och dess värdefulla territorium i Mesopotamien och därför hade samlat en väldig här i östern till priset av att avveckla många små garnisoner, som upprätthållit ordningen på olika håll i riket. Det var alltså fritt fram för judarna att angripa civila greker och romare, och de mördade därunder 220 000 människor i Cyrenaika, och under detta massmördande roade de sig på olika sätt. Därefter spred sig upproret till Egypten, där judarna dödade ett okänt antal människor, och till Cypern, där de sägs ha dödat 240 000 människor. I Alexandria däremot, som var en övervägande grekisk stad, fick grekerna överhand och sägs ha dödat alla stadens judar.

Talmud säger mycket litet om detta uppror, annat än att ange antalet av i Alexandria dödade judar till ”sextio myriader på sextio myriader, dubbelt fler än de som tågade ut ur Egypten”, det vill säga 1 200 000, om vi utgår ifrån att det är addition och inte multiplikation som avses. Dödandet skylls på ”kejsar Hadrianus”, vilket kan bero på att Hadrianus vid denna tid var befälhavare för kejsar Trajanus’ östarmé och efterträdde Trajanus som kejsare, när denne dog år 117, möjligen innan upproret slutligen kvästes.

Det angivna antalet judiska dödsoffer är uppenbart överdrivet, ty även om det vanligen är svårt att komma med mer än ungefärliga siffror för folkmängden i forntida städer, är det likväl rimligt antaga att Alexandria vid denna tid hade mellan en halv och högst en miljon invånare, eftersom Alexandria knappast hade fler invånare än Rom, som kan ha haft fler än en miljon men aldrig ens nära två miljoner. Att judarna, som var i minoritet i Alexandria, skulle i denna stad ha förlorat fler av sina egna än vad hela staden hade invånare, är alltså ett rent påhitt. Men detta är bara början.

Nästa stora judiska uppror var det som Bar Kochba anförde åren 132–135 i syfte att upprätta en judisk stat med sig själv som kung eller Messias, som han till slut hävdade sig vara. Under den tid upproret varade, stiftade Bar Kochba lagar, utgav pengar och fullgjorde andra regeringsfunktioner.

Slutet kom år 135. Då Jerusalem inte lämpade sig för en belägring, ledde Bar Kochba återstoden av sin här till den lilla staden Bethar (nuvarande Bittir), som ligger i höglänt terräng omkring 15 km sydväst om Jerusalem, 40 km från Döda havet och 55 km från Medelhavet. Staden upptog en rektangulär yta av 600 meters längd i nord-sydlig riktning och 200 meters bredd i öst-västlig riktning. Stadens södra halva var befäst. De angivna måtten jämte uppskattade tal för Palestinas judiska befolkning vid denna tid – från 500 000 till 2 500 000 – gör det osannolikt att återstoden av Bar-Kochbas här räknade ens 50 000 man.

Romarna belägrade Bethar sommaren 135, och i augusti bröt Bar Kochbas motstånd samman. Romarna stormade fästningen, och Bar Kochba dödades i slutstriden.

Det är osannolikt att romarna förövade någon massaker på Bethars judiska befolkning. Det enda ”beviset” för en massaker finns i den rabbinska litteraturen, däribland talmudtraktaten Gittin och Midrash Rabbah till Klagovisorna. I synnerhet det sistnämnda verket skriver utförligt om belägringen och stormningen av Bethar och den påstådda massakern. Bar Kochbas garnison i Bethar anges till 200 000 man. Vidare uppges att Bar Kochba var så stark att de stenblock romarna sköt in i fästningen med katapulter studsade mot hans knä tillbaka på romarna med en sådan kraft att många av dem dödades. Bar Kochbas styrka räckte dock inte för att hindra romarna att massakrera så många som (fyra hundra tusen myriader =) fyra miljarder judar i Bethar eller ”som vissa säger” (fyra tusen myriader =) 40 miljoner (Babyloniska Talmud, Gittin 57b), medan Midrash Rabbah till Klagovisorna anger 800 miljoner dödade judar. Att dessa dödstal verkar litet väl höga, insåg nog de lärda rabbinerna, varför de gav oss några detaljer, som väl är tänkta att verka mera övertygande. Sålunda står det att blodet av de dödade judarna forsade i sådana floder att de nådde romarnas hästar upp till näsborrarna och därefter rusade mot havet, varvid dessa floder av blod ryckte med sig stora stenblock. Havet färgades rött av blod ända till sex kilometer från kusten. (Midrash Rabbah till Klagovisorna 2.2 § 4)

Naturligtvis skonade de grymma romarna heller inte judiska skolpojkar, som det i Bethar fanns ovanligt många av. Närmare bestämt fanns i denna lilla stad icke färre än 400 synagogor, varje synagoga hade 400 rabbiner och varje rabbin undervisade 400 skolpojkar. Alla dessa (400 x 400 x 400 =) 64 miljoner skolpojkar mördade romarna på enahanda sätt, nämligen genom att veckla in dem i Torah-rullar och tända på dessa. (Babyloniska Talmud, Gittin 58a)

Vilken holocaust! I förintelsepropagandan brukar ju Hitler kallas världshistoriens värsta förbrytare med sex miljoner judars död på sitt samvete. Hadrianus då? Han sägs ju här ha varit minst tio gånger värre.

Något annorlunda lyder rabbi Gamaliels redogörelse för romarnas massaker på de judiska skolpojkarna i Bethar: ”Det fanns fem hundra skolor i Bethar, och den minsta av dem hade icke färre än tre hundra barn. De brukade säga: ’Om fienden kommer emot oss, ska vi gå ut och sticka ihjäl dem med dessa skrivstift.’ Men när folkets synder förmådde fienden att komma, vecklade de in varenda skolpojke i hans bok och brände honom, så att bara jag blev kvar.” (Midrash Rabbah till Klagovisorna, 2.2§4)

Att såsom rabbi Gamaliel påstå sig vara enda eller nästan enda överlevande efter en massaker är ett mönster som går igen i vår tids vittnesmål om ”Förintelsen”. Exempelvis sade den nutida ”Förintelse”-religionens överstepräst Elie Wiesel om sig själv: ”I Buchenwald skickade man tio tusen i döden varje dag. Jag var alltid bland de sista hundra närmast grinden.” (Time, 18 mars 1985, s. 79.)

Vidare berättar Babyloniska Talmud att liken av de dräpta judarna användes till att uppföra en mur runt Hadrianus’ vingård, som sades omfatta (18 kvadratmil =) 46 kvadratkilometer. Och det blod av judarna, som inte forsade ut i havet, samlades och användes att gödsla gojernas vingårdar i sju år. (Gittin 57a)

Boken …om detta må ni berätta… utgiven av Regeringskansliet spreds med skattemedel i mer än en och en halv miljon exemplar till familjer i Sverige med barn i grundskolan

I nutida sagor om ”Förintelsen” får vi höra att de bottenlöst elaka men strängt nyttoinriktade tyskarna gjorde tvål av de dödade judarnas fett, gödningsmedel av askan och lampskärmar av de avdragna hudarna.

Det sammanlagda intrycket blir väl att nyare tiders sagor om ”Förintelsen” och berättelserna i den minst 1400 år äldre rabbinska litteraturen är samma andas barn. Detaljerna överensstämmer givetvis inte. Men de fantastiska överdrifterna, det obesvärade fabulerandet och den sjukliga fantasin är desamma.

Till sist några fler frågor till förintelsepropagandisterna: Hur många ”förintelser” skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Är man en förnekare, om man tror bara på den senaste ”Förintelsen”? Varför finns det ingen bok Om Hadrianus må ni berätta för gratis utdelning till Sveriges alla skolbarn?

 

Lars Adelskogh

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Historiska fästningen i Bohus fick digital tvilling

Digitaliseringen

publicerad 12 april 2025
– av Redaktionen

Med hjälp av drönare och laserskanning har en detaljerad digital kopia av Bohus fästning skapats. Syftet är att underlätta underhåll, öka tillgängligheten – och bevara en exakt avbild för framtida generationer.

Bohus fästning grundades 1308 vid Göta älv och har genom historien belägrats av norrmän, danskar och svenskar – men aldrig blivit erövrad i strid. I dag är den en ruin och utsett till ett av Västra Götalands sju underverk samt ett statligt byggnadsminne, vilket innebär att staten ansvarar för dess bevarande.

För att förbättra underhåll och tillgänglighet har slottsarkitekten Allan Ahlman anlitats. Uppdraget visade sig dock vara utmanande, med över 26 000 kvadratmeter stenytor och murar som sträcker sig 22 meter upp i luften.

Arbetet var ganska besvärligt och tidsineffektivt, samtidigt som det var svårt att få en uppfattning om underhållsbehovet på längre sikt. Till viss del tvingades vi reagera på saker snarare än att förebygga dem. Om något rasade eller gick sönder behövde jag gå igenom mina album och leta bland bilder för att kunna restaurera, säger han i ett pressmeddelande.

Lösningen blev att samarbeta med företaget Swescan och skapa en digital tvilling av fästningen. År 2022 genomfördes en omfattande laserskanning med hjälp av drönare och bärbar teknik. Resultatet blev en interaktiv modell i en digital portal, där användare kan utforska fästningen i detalj – från översiktskartor till högupplösta bilder, höjddata och mått.

Digital kopia ska underlätta inspektion

Portalen ger inte bara en exakt bild av nuläget utan gör det möjligt att planera underhåll, ta fram ritningar och inspektera svåråtkomliga delar, som den gamla fängelsehålan.

Fästningen blir väldigt lättillgänglig på det här sättet. Alla med användaruppgifter kan använda portalen för att gå runt i området och studera miljön, även på svåråtkomliga platser som i den gamla fängelsehålan. I framtiden skulle det kunna bli en del av turistupplevelsen. Det finns många fördelar, och vi har upptäckt fler användningsområden än vad vi först förväntade oss.

Den digitala kopian finns också kvar som en minnesbild för eftervärlden om fästningen skulle drabbas av större skador. När exempelvis Notre-Dame brann ner kunde man återställa den franska katedralen med hjälp av den laserskanning som skett 2010.

Det är en trygghet och en anledning till att skanna fler kulturminnen. En dag kanske det kan bli det största värdet av den digitala kopian, men fram till dess kan vi använda den till mycket annat, säger Ahlman.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Gripande påskmusikalen ”Vem är den mannen?” tillbaka i Insjön

publicerad 6 april 2025
– av Redaktionen
Alexander Östberg, i rollen som Jesus, talar inför sina lärjungar.

När ridån åter går upp för den årliga påskmusikalen i Frikyrkan Insjön är det med föreställningen ”Vem är den mannen?” som förra året drog fulla hus. Musikalen, som berättar historien om Jesu liv, död och uppståndelse, är en tradition sedan 2006 och förenar dramatiskt berättande med gripande musik och reflektioner över tidlösa och aktuella frågor.

Den uppstickande teaterskådespelaren Alexander Östberg återkommer i rollen som Jesus, en roll han övertog så sent som ifjol. Östbergs förmåga att väva samman det mänskliga med det gudomliga ger rollen en djupare resonans som både berör och engagerar publiken.

Vid hans sida ser vi återigen Emma Tinnis som Maria Magdalena, vars känsliga och äkta porträtt ger liv åt karaktärens inre kamp och tro. Jakob Ragnegård spelar rollen som Judas med en komplex gestaltning som fångar karaktärens tragiska dilemman och moraliska tvivel.

Regissören, Anders Ragnegård, känd för sina kreativa och moderna grepp, lyckas på ett innovativt sätt i den här pjäsen förena det historiska och det nutida. Med minimalistisk men ytterst suggestiv scenografi, kompletterad av subtila ljuseffekter och projektioner, färdas åskådarna mellan antikens Jerusalem och nutidens samhälle. Denna metod förstärker pjäsens relevans och aktualitet och väcker viktiga frågor kring civilkurage, maktmissbruk och konsekvenserna av tystnad inför orättvisor.

Musikalen förstärks ytterligare av körens och orkesterns dynamiska framföranden under ledning av Niclas Westling.

Korsfästelsen efter Judas förräderi är ett gripande inslag i den över två timmar långa föreställningen. Foto: Nya Dagbladet

I Vem är den mannen? framstår en tydlig parallell mellan Jesu berättelse och vår samtid – en värld där människor fortfarande tvekar att höja sina röster i protest mot auktoritära tendenser och orättvisor. Precis som Jesus lärjungar tystades av rädsla, ser vi än idag hur människor skräms till tystnad när de utmanar etablissemang och rådande normer.

Denna parallell är både slående och tankeväckande, särskilt när vi reflekterar över nyliga historiska händelser såsom hanteringen ”pandemin” likväl som de historiska övergreppen kring häxprocesserna på 1600-talet.

Upplevelsen som föreställningen levererar är tidvis faktiskt rent av i klass med filmer som ”The Passion of the Christ”

Publiken bjuds in till en känslomässig berg- och dalbana, där djup sorg, glädje och hopp avlöser varandra i ett gripande tempo.

Budskapet om kärlek, försoning och hopp, som är centralt i berättelsen, blir en stark och aktuell påminnelse om det mänskliga behovet av medmänsklighet och förståelse.

 

Kulturredaktionen

Fakta om föreställningen

Påskmusikalen ”Vem är den mannen?” spelas under påskhelgen, långfredagen, påskdagen och annandag påsk med två föreställningar per dag, klockan 13 och 18, på Frikyrkan Insjön, Faluvägen 27.

Föreställningen har fri entré och möjliggörs tack vare ett stort engagemang från frivilliga krafter och lokala aktörer.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Filmikonen Val Kilmer har gått ur tiden

publicerad 2 april 2025
– av Jan Sundstedt
Kilmer i Red Planet (2000) och Batman Forever (1995).

Val Kilmer är död, endast 65 år gammal, efter en lång kamp mot sjukdom. Från rockikoner till superhjältar och skarpskjutande västernhjältar präglade han en generation med sitt breda register och en filmografi som få kan mäta sig med.

Val Kilmer föddes 1959 i Los Angeles och tog sina första steg mot stjärnstatus genom teaterstudier vid prestigefyllda Juilliard. Redan i debuten Top Secret! (1984), visade Kilmer sin komiska talang som den blonde rockstjärnan Nick Rivers i en absurd spionparodi – en roll som satte tonen för hans unika förmåga att skifta mellan genrer.

Hans genombrott kom dock med Top Gun (1986), där han som den iskalle piloten ”Iceman” blev en ikon vid sidan av Tom Cruise, en prestation som cementerade hans plats i actionfilmens översta skikt.

Val Kilmer var aldrig rädd att ta sig an utmaningar. I Oliver Stones The Doors (1991), förvandlades han till Jim Morrison, frontmannen i The Doors, med en intensitet som gjorde att många glömde att det inte var rockstjärnan själv på duken.

Hans röst och gestaltning var så träffsäkra att han själv sjöng flera av låtarna – ett bevis på hans hängivenhet och bredd som skådespelare.

Ikoniska roller som lever kvar

Få skådespelare har som Kilmer lyckats lämna så starka avtryck i så många olika roller. I klassiska västerneposet Tombstone (1993) gestaltade han Doc Holliday, den tuberkulossjuke revolvermannen, med en blandning av charm och tragik som gjorde repliker som ”I’m your huckleberry” odödliga.

Samma decennium tog han på sig Batman-dräkten i Batman Forever (1995), där han gav Bruce Wayne en melankolisk tyngd mitt i filmens färgsprakande kaos – en roll som, trots blandad kritik, visade hans förmåga att axla tunga arv.

Action och spänning präglade också hans insatser i Heat (1995), där han som Chris Shiherlis höll jämna steg med giganter som Robert De Niro och Al Pacino i Michael Manns mästerverk.

I The Saint (1997), axlade han Roger Moores mantel som Simon Templar, den elegante mästertjuven, och bevisade återigen sin förmåga att kombinera stil med substans. Kilmer var en kameleont, lika hemma i västern som i storstädernas undre värld eller på rockscenen.

Ett arv i skuggan av sjukdom

Val Kilmer kämpade i många år med strupcancer, en diagnos han fick 2014, vilket begränsade hans röst och karriär under hans senare år. Trots detta gjorde han en gripande återkomst som Iceman i Top Gun: Maverick (2022), en roll som blev ett värdigt farväl till fansen och en påminnelse om hans storhet.

Hans tidiga komiska genombrott i Top Secret! kontrasterar vackert mot de djupare, mörkare rollerna i filmer som The Doors och Tombstone. Kilmer var en skådespelare som kunde vara allt – rockstjärna, hjälte, skurk och våghalsig stridspilot.

Hans envishet och passion för konsten lyste igenom även i motgång, och hans sista framträdanden bar en särskild tyngd. Val Kilmers filmroller har inte bara underhållit, utan också inspirerat generationer av filmskapare och skådespelare att våga mer.

När vi nu sörjer Val Kilmer är det med en tacksamhet för allt han gav oss. Hans mångsidighet och mod att ta sig an de mest skilda roller, och hans förmåga att göra varje karaktär minnesvärd gjorde honom till en legend. Filmvärlden är nu betydligt fattigare utan Kilmer, men hans verk kommer helt klart att leva vidare.

Vila i frid, Val Kilmer.

Val Kilmer - en ikonisk skådespelare

Här ett urval av kända roller i kronologisk ordning:

  • Top Secret! (1984) – Debutrollen som den blonde rockstjärnan Nick Rivers.
  • Real Genius (1985) – Spelade Chris Knight, en begåvad student.
  • Top Gun (1986) – Ikonisk roll som den iskalle piloten "Iceman".
  • Willow (1988) – Huvudrollen som Madmartigan.
  • The Doors (1991) – Porträtterade Jim Morrison med intensitet och autenticitet.
  • Tombstone (1993) – Gestaltade Doc Holliday med charm och tragik.
  • Batman Forever (1995) – Gav Bruce Wayne en melankolisk tyngd.
  • Heat (1995) – Spelade Chris Shiherlis, en skicklig tjuv.
  • The Saint (1997) – Axlade rollen som den elegante mästertjuven Simon Templar.
  • Top Gun: Maverick (2022) – Återvände som Iceman i en gripande comeback.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Miraklet i Frälsarens land

Den multipolära världen

På bara några år besegrade El Salvador den brutala gängkriminalitet som hade plågat landet i decennier. Presidenten Nayib Bukele har av sina globalistiska motståndare anklagats för att vara "odemokratisk", men hos salvadoranerna själva har han i det närmaste uppnått folkhjältestatus och går nu i bräschen för en Bitcoin-revolution.

publicerad 29 mars 2025
– av Isac Boman

El Salvador, bokstavligen ”Frälsaren” eller med andra ord ”Frälsarens land”, blev formellt ett självständigt land år 1842. Frigörelsen för det latinamerikanska landet kom efter ett inbördeskrig i det relativt nybildade landet Centralamerikanska federationen som år 1823 hade frigjort sig från det mexikanska kejsardömet, ett Mexiko som bara två år tidigare, år 1821, hade utropat sig som självständigt från den spanska kronan.

Namnet till trots skulle den lilla nationen samtidigt få vänta tålmodigt på sin frälsning. El Salvador skulle komma att domineras av korrupta krafter och har i modern tid mer än något annat varit känt som en del av Centralamerikas så kallade ”bananrepubliker”, inte bara på grund av närvaro av USA-baserade företagsjättar där landet gick så långt som att anamma den amerikanska dollarn som sin egen valuta, utan även för att El Salvador under lång tid blivit känt som ett alldeles särskilt näste för brutala och bokstavligen djävulsdyrkande kriminella gäng, som MS-13 och Barrio 18 som fortfarande har en stark närvaro även i den organiserade kriminella världen.

Dessförinnan var landet främst förknippat med det utdragna inbördeskrig som härjade där under 13 långa år mellan 1979 och 1992 i en av Kalla krigets många proxykonflikter mellan pro-amerikanskt och pro-sovjetiskt inriktade krafter i landet.

Två år efter det salvadoranska inbördeskrigets utbrott föddes Nayib Bukele år 1981 i huvudstaden San Salvador. Fadern, Armando Bukele Kattán, var en framstående palestinskättad affärsman och muslimsk ledare som såg till att hans förstfödde son började studerade juridik vid Centralamerikanska universitetet i El Salvador. Nayib fullföljde dock aldrig sin examen, utan gav sig istället in i näringslivet. Enligt honom själv skulle denna erfarenhet låta honom utveckla två förmågor som han senare beskrivit som avgörande för sin politiska bana – att kommunicera och leda med tydlighet.

Bukeles politiska karriär började på allvar år 2012 när han valdes till borgmästare i Nuevo Cuscatlán, en liten kommun utanför huvudstaden San Salvador. Hans framgångar där – inklusive ekonomiska reformer och sociala program – ledde till att han 2015 blev borgmästare i huvudstaden San Salvador. Under denna tid profilerade han sig som en samtidigt pragmatisk, frispråkig och visionär ledare.

Trots de enorma risker som var förknippade med att utmana det politiska etablissemanget, som var fullständigt infesterat av gängkriminalitetens tentakler, kom Bukele att alltmer öppet kritisera dem för att ha förstört landet och för att ha förrått sina väljare.

Bukele möter folket.

2017 blev Bukele utesluten ur sitt dåvarande parti, FMLN, efter interna konflikter och grundade då sitt eget parti Nuevas Ideas, ”Nya Idéer”, som skulle bli plattformen för hans vågade kampanj att aspirera på presidentposten med budskap om att förnya och modernisera landet. Trots svåra hinder, som lades ut i vägen av politiska motståndare, lyckades Bukele till sist vinna valet 2019 med en historisk marginal, och blev så den förste presidenten sedan 1992 som inte tillhörde de två dominerande partierna, det socialistiskt inriktade FMLN eller det mer borgerligt-konservativt profilerade ARENA.

”De kunde döda vem som helst”

Svårigheterna var dock inte över trots valvinsten för den salvadoranske presidenten, där hans motståndare inte skydde några medel för att stoppa honom. Dessa kontrollerade fortfarande Högsta domstolen och 90 procent av den lagstiftande församlingen.

Jag var tvungen att lägga in mitt veto mot allt, och de upphävde mina veton och godkände de lagar jag lagt in veto mot, förklarar Bukele om den första tiden i en intervju med den amerikanske journalisten Tucker Carlson.

Den enda lösningen Bukele såg var att även vinna en majoritet i landets kongress, något han också skulle komma att lyckas med. Idag är det bara valdomstolen som kontrolleras av den liberala oppositionen och som utan framgång försökte få presidenten åtalad och fängslad, något som enligt Bukeles egen bedömning misslyckades endast på grund av etablissemangets rädsla för en storskalig folklig revolt om han skulle avsättas.

Till Carlson berättar Bukele vidare att hans första prioritet var att fylla sitt vallöfte att en gång för alla ta itu med den organiserade brottsligheten.

– Man kan inte göra någonting om man inte har fred. När man väl har uppnått det kan man kämpa för de andra sakerna, som infrastruktur, välstånd, välbefinnande och livskvalitet. Men man måste börja med fred, och i fallet El Salvador var vi bokstavligen världens mordhuvudstad, konstaterar Bukele.

Bukele hälsar den salvadoranska armén.

En av de första åtgärderna han genomförde var att fördubbla antalet soldater i landets armé, förse dem med modern utrustning och sedan sätta in dem systematiskt för att bekämpa den organiserade brottsligheten med en bestämdhet som tidigare saknats. Gängen uppskattade av förklarliga skäl inte detta utan försökte slå tillbaka – bland annat i en mordvåg där man dödade 87 människor i det lilla landet på bara tre dagar.

– De kan döda vem som helst, och om staten ger sig på dem har staten inte för avsikt att döda eller skada någon annan än gängmedlemmarna. Så du har 70 000 mål, som var de 70 000 gängmedlemmarna, men de har 6 miljoner möjliga mål (landets befolkning). Så det var nästan en omöjlig uppgift, säger presidenten.

El Salvadors nya högsäkerhetsfängelse CECOT, Centro de Confinamiento del Terrorismo – eller ”terroristfängelset” på svenska, huserar de allra grövsta gängmedlemmarna med kapacitet för 40 000 fångar. Livet i fängelset är ytterst strängt, där den enda fritiden består av enkel motion och gudstjänster av präster.

Även oberoende analytiker pekar på att El Salvador idag är ett helt annat land än vid Bukeles tillträde och att det enligt landets officiella statistik kommit att bli det minst brottsdrabbade på de amerikanska kontinenterna, även inräknat Kanada och USA.

– Vi är säkrare än något annat land i västra hemisfären. Om jag hade sagt det för fem år sen hade de sagt att jag var galen, eller hur?

Bukele själv betonar att hans regering inte haft tillgång till några magiska recept, utan att man har kunnat lösa problemet med gängbrottsligheten för att man haft den politiska viljan och beslutsamheten att faktiskt göra det.

– Det kommer alltid att finnas brott, människor som bryter mot lagar, men våldsbrott, människor som mördar och våldtar varandra, är ett frivilligt beslut som en regering fattar. Varför skulle en regering välja att tillåta detta? frågar han sig.

Massivt stöd hos folket

Politiskt har Bukeles El Salvador även brutit mönstren vad gäller covidpolitiken, där man från statligt håll valde att uppmuntra sund kost och motion och heller inte påtvinga befolkningen de kontroversiella covidvaccinerna med några covidpass. Som ett av få länder erbjöd man även preparatet hydroxiklorokin som ett alternativ till behandling för covid, något som Bukele bland annat hänvisade till att de flesta världsledare själva använde sig av.

Fokus för Bukeles politik har i övrigt varit att driva på för ekonomiska reformer och han har som ett led i detta gjort El Salvador till det första landet i världen där Bitcoin accepteras som lagligt betalningsmedel – vilket gör att det ska accepteras som giltigt betalningsmedel för alla former av skulder och transaktioner. Entusiaster för den nya kryptoekonomin samlas nu i El Salvador, som av många bedöms kunna bli en ny ”tigerekonomi” i Amerika.

I västmedia har Bukele framförallt porträtterats som något av en ”diktator” som förkastat ”mänskliga rättigheter” i samband med massarresteringarna av misstänkta gängmedlemmar och perioder av långvarig militär övervakning av särskilda områden i landet. Både inhemska och internationella kritiker har riktat anklagelser mot presidenten för att försöka centralisera makten, bilda en polisstat och undergräva så kallade demokratiska institutioner och principer.

I samband med att han 2024 återvaldes med en spektakulär jordskredsseger, med hela 84,6 procent av rösterna, bemötte han denna kritik i det uppmärksammade tacktalet till befolkningen med att han satte deras rättigheter före organiserade kriminellas.

Vi är det säkraste landet på den amerikanska kontinenten, och vad sa de till oss? ”Ni kränker mänskliga rättigheter.” Vems mänskliga rättigheter? De hederliga människornas rättigheter? Nej. Kanske har vi prioriterat de hederliga människornas rättigheter framför brottslingarnas rättigheter. Det är allt vi har gjort, och det är det ni säger är en kränkning av mänskliga rättigheter, deklarerade Bukele.

Bukele med sin hustru Gabriela Roberta Rodríguez de Bukele. Foto: Casa Presidencial El Salvador

I en ironisk replik till liknande epitet som riktats mot honom har han själv bland annat benämnt sig på Twitter/X som ”World’s coolest dictator” – ”världens coolaste diktator”. Presidenten har också i övrigt blivit känd för sitt flitiga användande av sociala medier, särskilt X, som han använder för att kommunicera direkt med folket, och ibland för att rådgöra med allmänheten i samband med sitt beslutsfattande.

Denna digitala närvaro har gjort honom mycket populär också bland yngre generationer som ofta betraktar honom som en modern ledare av en helt annan typ än det politiska etablissemang som tidigare styrde landet.

Varningen till Väst

Bukele uttrycker personlig kritik till den mjuka synen på brottslingar i Västvärlden, och som han själv betraktar El Salvador som varande en del av, där han pekar på att dessa ofta betraktas som individer med rättigheter som måste skyddas – även om de är våldsamma mördare och organiserade gängmedlemmar. Denna inställning leder enligt Bukele i slutändan till en punkt då själva civilisationen börjar raseras.

– Den västerländska civilisationen har nått sin topp. Vi kan alla vara överens om att vi är på väg ner och att det sker för att vi inte underhåller civilisationen på rätt sätt, säger han och förklarar att vi inte längre strävar efter att göra saker så bra och storslaget som möjligt.

– Demokratin fungerar, men om man inte underhåller den kommer den att falla sönder som en mur. Så vad vi har just nu är en enorm erosion av den västerländska civilisationen, sammanfattar Bukele.

Han pekar på att regeringar idag mest tycks vara intresserade av att blidka enskilda väljargrupper för att få deras röster – exempelvis genom att ge dem stora summor pengar eller andra frikostiga löften, och att man inte längre tycks bry sig om vad som är bra för nationen som helhet.

– Det kan inte fortsätta. Det är som om någon äter för mycket. Man kan vara lite fet, eller hur? Det är okej. Men om någon är sjukligt fet, kommer någon att komma och säga att du måste sluta, eller hur? Eftersom ditt hjärta inte klarar av det längre.

 

Ett fokusområde för den frispråkige presidenten, efter att gängen nu besegrats, är att attrahera investerare och turister till landet – snarare än att vara en fristad för mördare och våldsbrottslingar. ”Det finns tillräckligt med pengar så länge ingen stjäl dem” är ett av många liknande citat som sammanfattar Bukeles syn på landets framtid och gjort honom så populär bland den egna befolkningen.

Bukele publicerar ofta bilder som visar hur landets militär och polis bekämpar den organiserade brottsligheten.  Foto: Nayib Bukele/FB

Många menar också att framgångarna är ett uttryck för vågen av en ny generation nationalpopulistiska ledare i en närmast global revolt mot det globalistiska ”regnbågsimperium” som präglats av genusideologi, demografiska omvälvningar, daltande med våldsbrottslingar samt ett enormt gap mellan det politiska etablissemanget och befolkningen i stort.

Den salvadoranske presidenten har heller inte varit blyg för att uttryckligen kritisera inflytelserika globalister som George Soros och andra som han menar drivit på för denna typ av utvecklingslinjer i Väst, och fortfarande har en alltför stor makt över politiken i många länder.

I sitt segertal till folket 2024 formulerade Bukele även vikten för små nationer att vara vakna för den globala politikens aktörer, där El Salvador bara är ett exempel på många nationer som fått lida i kölvattnet av olika falanger av globalistiskt inriktade aktörer och stormakter.

Inbördeskriget i El Salvador, som officiellt dödade över 85.000 salvadoraner och tvingade över 1 miljon människor på flykt, sponsrades av två olika makter. Det fanns en konflikt mellan väst och Sovjetunionen, och de ville slåss, men inte på sin egen mark. De ville inte tillhandahålla kanonmat. Så de bestämde sig för att strida på andra platser runtom i världen, och en av de platser de valde att strida på var här i El Salvador. De lurade oss. De sa åt oss att döda varandra och vi gjorde som de sa.

Bukele avslutade med att tillägga sin uppfattning att det nu finns mäktiga spelare på den globala arenan som fruktar det exempel El Salvador redan har visat.

Vi kommer att fortsätta att göra det omöjliga, och El Salvador kommer att fortsätta att sätta ett exempel för omvärlden.

 

Isac Boman

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.