Annons:

Förintelser före ”Förintelsen”

Hur många ”förintelser” på judar skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Lars Adelskogh sammanfattar historiska judiska berättelser på Förintelsens minnesdag.

Publicerad januari 27, 2025
Den israeliske historieprofessorn Yehuda Bauer, som belöntes med Illis quorum av Göran Persson, hävdade att det förekom en holocaust på judar vid tiden för första världskriget

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

175 190 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.

Nedräknare
0 Dagar
0 Timmar
0 Minuter

Enligt gängse uppfattning var det först vid rättegångarna i Nürnberg mot ledande män i Tredje riket, alltså omkring år 1946, som världen fick höra att tyskarna hade mördat sex miljoner judar. En närmare undersökning av Nürnbergdomstolens protokoll visar tydligt att det fastställda talet sex miljoner judiska offer inte byggde på befolkningsstatistiska forskningar eller på utvärdering av materiella spår av undersökta brott utan endast på vittnesutsagor av två tyska SS-byråkrater, Wilhelm Höttl och Dieter Wisliceny. De båda vittnade om att de hört Adolf Eichmann nämna talet sex miljoner, vilket emellertid Eichmann bestred vid rättegången mot sig i Jerusalem 1961. Höttl och Wisliceny hade vid sina skrivbord arbetat med judedeportationerna. De fängslades därför och åtalades vid de allierades militärdomstol i Nürnberg. Tack vare sina politiskt användbara vittnesmål överfördes de från de anklagades bänk till vittnenas. I Nürnberg var dylikt vanligen en livräddande åtgärd. Wisliceny hängdes emellertid. Höttl däremot frikändes trots att han inte varit mindre inblandad i deportationerna än Wisliceny.


Artikeln publicerades ursprungligen 27 januari 2018


Omständigheterna för Wislicenys och Höttls vittnesmål måste kritiseras. Wisliceny framträdde själv och vittnade muntligen men korsförhördes aldrig. Höttl framlade sitt vittnesmål endast skriftligen, vilket uteslöt korsförhör. I den bok Höttl utgav 1997, Einsatz für das Reich, säger han emot sitt vittnesmål i Nürnberg, vilket naturligtvis undergräver hans trovärdighet. Han uppger bland annat att han i den amerikanska tidskriften Reader’s Digest (svensk utgåva: Det Bästa) redan i februari 1943 funnit en artikel om att åtminstone hälften av de sex miljoner judar som hotades av Hitler hade mördats (W. Höttl, anf. arb., ss. 412, 515–519).

På den sistnämnda punkten är Höttl faktiskt trovärdig. Ty som vi snart skall se, var det i den amerikanska tidnings- och tidskriftpressen ett omhuldat tema att sex miljoner judar hotades av förintelse eller redan höll på att förintas, och dylika skriverier förekom långt före 1946. Här först några axplock från New York Times för åren 1942 och 1943:

Annons:

Den 13 december 1942, s. 21:

Bekräftade uppgifter visar på 2 000 000 judar, som redan dödats med det sataniska barbariets alla medel och planer för den totala utrotningen av alla judar som nazisterna kan få tag i. Slakten på en tredjedel av judarna i Hitlers välde [3 x 2 000 000 = 6 000 000] och den hotade slakten på alla är en förintelse [originalet: holocaust] utan motstycke.

Den 20 december 1942, s. 23:

Vad håller på att hända de 5 000 000 judarna i det av Tyskland styrda Europa, vilka alla hotas av utrotning […].”

I början av december 1942 lämnade utrikesdepartementet i Washington några siffror, som visar att antalet judiska offer, som deporterats och omkommit sedan 1939 i det av axelmakterna styrda Europa, nu nått den förfärande siffran 2 000 000 och att 5 000 000 svävar i fara att utrotas.””Omedelbar aktion av Förenta nationerna för att rädda så många som möjligt av de fem miljoner judar som hotas av utrotning […] krävdes vid en massdemon­stration […] i Madison Square Garden i går kväll.

”[…Rabbi Hertz sade] ’förfärande är att de som förkunnar de fyra friheterna hittills gjort mycket litet för att trygga ens friheten att leva för 6 000 000 av sina medmänniskor genom beredskap att rädda dem som ännu kan undfly den nazistiska tortyren och slakten. […]’”

Anmärkning: Det ”Förenta nationerna”, som hänvisas till i detta utdrag, avser givetvis inte den nuvarande organisationen, som grundades först år 1945. Det som avses är dess föregångare, den likabenämnda organisation av 26 regeringar som efter en proklamation av För­enta staternas president Franklin D. Roosevelt den 1 januari 1942 förband sig att bekämpa axel­makterna.

Den 10 mars 1943, s. 12:

Fyrtio tusen människor lyssnade och tittade […] i går kväll på två föreställningar av ’We Will Never Die’, en dramatisk massminneshögtid för de 2 000 000 judar som dödats i Europa […] Berättaren sade ’Det kommer inte att finnas några judar kvar i Europa att representera, när freden kommer. De fyra miljoner, som återstår att döda, dödas planenligt.’”

Den 20 april 1943, s. 11:

London, den 19 april (Reuter) – Två miljoner judar har utplånats sedan nazisterna år 1939 började sin marsch genom Europa, och ytterligare fem miljoner svävar i omedelbar fara att avrättas. Dessa siffror avslöjades i den sjätte rapport om förhållandena i de ockuperade territorierna som de allierades gemensamma informationskommitté utfärdat.

Professor Arthur Butz visar i sin bok The Hoax of the Twentieth Century, en revisionistisk klassiker från 1976, att dessa påståenden om miljonfaldiga massmord hade sitt upphov i sionistjudiska lobbyorganisationer såsom Judiska världskongressen och Amerikanska judiska kongressen. Förenta staternas utrikesdepartement tog inte dessa uppgifter på allvar, men snart nog lyckades finansministern, den intensivt tyskhatande Henry Morgenthau, minska utrikesdepartementets inflytande. (A. Butz, anf. arb., 3:e uppl. 2003, ss. 81ff )

Men låt oss gå ytterligare sex år tillbaka i tiden. Den 25 november 1936 vittnade Chaim Weiz­mann, Sionistiska världsorganisationens president, inför Peelkommissionen. Denna kommission, ledd av Robert Peel, hade Storbritanniens regering tillsatt som reaktion på de häftiga strider mellan judar och araber i Palestina som börjat samma år. I juli 1937 rekommenderade kommissionen att det brittiska Palestinamandatet avskaffades och att två stater bildades, en för judar och en för araber. Chaim Weizmann yttrade:

Det är ingen överdrift att säga att sex miljoner judar är dömda att vara fängslade i denna del av världen, där de är oönskade och för vilka länderna är indelade i sådana där de är oönskade och i sådana där de inte släpps in.

När Weizmann ordade om sex miljoner hotade eller lidande judar, var det varken något undantag eller ens första gången detta tal omnämnes i ett sådant sammanhang. Den ameri­kan­ske revisionisten Don Heddesheimer har samlat ett omfattande material, som visar att den propaganda, som amerikanska sionistiska organisationer så intensivt drev under andra världskriget, har en betydligt äldre förhistoria. I sin bok The First Holocaust – Jewish Fund Raising Campaigns With Holocaust Claims During And After World War One, 2003, visar han, som boktiteln anger, att judiska organisationer redan under första världskriget (1914–1918) och åren därefter drev kampanjer för penninginsamling i förening med påståenden om att miljontals judar var hotade av förintelse. Dessa kampanjer fick en mycket stor publicitet i den av sionister ägda pressen och stöddes i denna press genom mängder av propagandistiska artiklar. Här följer endast några exempel på vad dylika artiklar kunde innehålla:

New York Times, den 4 december 1926: ”fem miljoner människor svälter […] hälften av världens judar pinas av svält och pest.

New York Times, den 21 april 1926: ”Detta är det skri som går ut från Europas judar […] ett helt folk håller på att dö […] miljoner judar sitter i Europa i fällan […]

New York Times, den 7 maj 1920: ”[…] judiska krigslidande i Mellan- och Östeuropa, där sex miljoner är utsatta för hemska förhållanden präglade av svält, sjukdom och död […].”

New York Times, den 5 maj 1920, s. 9: ”För att rädda sex miljoner kvinnor och barn i Östeuropa till livet från utrotning genom svält och sjukdom.

New York Times, den 5 maj 1920, s. 19: ”Sex miljoner svältande, febersjuka lidande i det av kriget sönderslitna Europa vädjar till oss […]”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 11: ”Er hjälp är nödvändig för att sex miljoner människor i Öst- och Mellaneuropa skall räddas till livet.”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 12: ”I Ryssland och i grannländerna har judarna utsatts för en särskilt ondskefull förföljelse […] Man antar att för närvarande fler än fem miljoner svälter eller håller på att svälta ihjäl, och en hemsk fläcktyfusepidemi härjar bland dem och sprider sig redan i grannbefolkningen.

New York Times, den 2 maj 1920, s. 1: ”Sex miljoner människor utan föda, bostad, kläder eller sjukvård.

New York Times, den 1 maj 1920, s. 8: ”Men 6 000 000 människors liv väntar på vårt svar

New York Times, den 21 april 1920, s. 8: ”I Europa finns det i dag fler än 5 000 000 judar, som svälter eller håller på att svälta ihjäl, och många av dem är drabbade av en elakartad fläcktyfusepidemi

New York Times, den 3 december 1919, s. 19: ”inget i världen annat än ett underverk [kan] hindra 5 000 000 till 10 000 000 människor från att dö genom köld och svält i Europa och Mellanöstern denna vinter […] förskräcklig judisk massaker

New York Times, den 12 november 1919, s. 7: ”otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom för omkring 6 000 000 eller hälften av jordens judiska befolkning […] en miljon barn och fem miljoner föräldrar och äldre.

Urklipp ur tidningen The American Hebrew, den 31 oktober 1919

The American Hebrew, den 31 oktober 1919, s. 582f.: ”Från andra sidan havet ropar sex miljoner män och kvinnor på hjälp […] sex miljoner människor. […] Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […] i den holocaust som hotar människolivet […] sex miljoner utsvultna män och kvinnor. Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […]

Där hade vi allting samlat: sex miljoner dödsdömda judar och rent av ordet holocaust. Artikelns rubrik var ”Korsfästelsen av judar måste sluta” (The Crucifixion of Jews Must Stop!), och författaren var en viss Martin H. Glynn, som en kortare tid varit delstaten New Yorks guvernör.

New York Times, den 26 oktober 1919, s. 1: ”4 000 000 svältande judar i Östeuropa.

New York Times, den 29 september 1919, s. 7: ”6 000 000 själar eller hälften av den judiska världsbefolkningen i otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom.

New York Times, den 10 augusti 1917: ”Tyskar låter judar dö. Kvinnor och barn i War­szawa svälter ihjäl […] judiska mödrar, barmhärtighetens mödrar är glada över att se sina dibarn dö, nu är deras lidande åtminstone över.

Det var tyskarnas fel redan 1917.

Holocaust är ett ord från första världskriget. Sionistiska ledare använde det att beteckna en föregiven massdöd av judar i samband med detta krig, och fram till år 1917 yrkade ledaren för det judiska samfundet i New York, Jacob Schiff, upprepade gånger på att ”denna holocaust” skulle stoppas (Naomi W. Cohen, Jacob H. Schiff, A Study in American Jewish Leadership, 1999, not 37, s. 191). Den israeliske professorn i ”förintelsestudier” Yehuda Bauer skrev i sin bok My Brother’s Keeper: A History of the American Joint Distribution Committee 1929–1939 (The Jewish Publication Society of America, Philadelphia, 1974, s. 8):

den europeiska judenhetens förintelse under andra världskriget har utplånat minnet av 1900-talets första holocaust i spåren av första världskriget.

Frågor till förintelsepropagandisterna: Varför talar ni aldrig om denna ”1900-talets första holocaust”?  Skall vi inte minnas den också? Eller skall vi helst glömma den?

Skedde det då en sådan förintelse av miljontals judar under eller strax efter första världskriget? Det är föga troligt. I själva verket var judarna ett av få folk i Europa som i sin befolkningsutveckling inte menligt påverkades av första världskriget. Tvärtom: under tiden från 1900 till 1920 mer än fördubblades den judiska världsbefolkningen enligt gängse referenslitteratur. World Almanac av år 1900 anger världsjudenheten till 7 186 000, varav 3 400 000 i Ryssland och 1 700 000 i Donaumonarkin. World Almanac av år 1920 anger hela världens judiska befolkning till omkring 15 miljoner, varav 10,9 miljoner i Europa och 3,5 miljoner i Nord- och Mellanamerika. Under samma tjugoårsperiod ökade världsbefolkningen med 25 procent från 1,2 miljard år 1900 till c:a 1,6 miljard år 1920.

Don Heddesheimer har rent av grävt fram ett propagandastycke från år 1900. Den 11 juni detta år återgav New York Times ett tal av den framstående amerikanske sionisten rabbi Stephen Wise. I talet yttrade han bland annat:

Det finns 6 000 000 levande, blödande, lidande argument till förmån för sionismen.

Vid läsningen av detta och liknande blir intrycket att den propaganda, som serverades under andra världskriget, snarast var en upprepning, fortsättning eller återanvändning av propaganda, som prövades och finslipades redan under första världskriget och strax därefter.

Under andra världskriget fann sionistiska påtryckningsgrupper en mycket lämplig måltavla för sin propaganda i det nationalsocialistiska Tyska riket, vars ytterligt judefientliga politik inbjöd till alla möjliga hårresande anklagelser, som kunde synas trovärdiga i de mindre upplystas ögon.

Före, under och genast efter första världskriget var situationen dock mer komplicerad. Först var det kejserliga Ryssland sionisternas måltavla, då tsarens regering ansågs föra en antisemitisk politik. Sedan Ryssland besegrats 1916–1917, växlade sionisterna om till att i stället angripa Rysslands betvingare, Tyska riket. Tyskarna var nämligen allierade med de ottomanska turkarna, vilka ju behövde besegras för att Palestina skulle kunna ”befrias” och övergå i sionisternas ägo. Den tyskfientliga propagandan upphörde emellertid ganska snart, eftersom den tidens tyskar till skillnad mot nutidens var fullt villiga och förmögna att avvisa lögnpropaganda som riktades emot dem.

Även om ”gaskamrarna” vanligen inte ingick i 1910- och 1920-talens propaganda, finns det åtminstone ett exempel från första världskriget. Det var Londontidningen Daily Telegraph, som den 22 mars 1916 publicerade följande:

”ILLDÅD I SERBIEN
700 000 OFFER
FRÅN VÅR EGEN KORRESPONDENT

ROM, måndag (6:45 e.m.)

De allierades regeringar har säkrat bevis och dokument, som snart skall publiceras och som bevisar att Österrike och Bulgarien gjort sig skyldiga till fasaväckande brott i Serbien, där de massakrer som förövats är värre än de Turkiet begått i Armenien. […] Kvinnor, barn och äldre män stängdes av österrikarna in i kyrkor och antingen stacks ihjäl med bajonetter eller kvävdes till döds med giftgas. I en kyrka i Belgrad kvävdes på detta sätt 3000 kvinnor, barn och äldre män […]”

Ingen historiker hävdar i dag att österrikarna eller de med dessa allierade bulgarerna begick massmord med giftgas i Serbien under första världskriget. Detta var inget annat än krigspropaganda, för vilken dessutom den ansvarige brittiske ministern snart fick be om ursäkt.

Men 26 år senare var det dags igen. Samma tidning, Daily Telegraph, den 25 juni 1942, s. 5, fem dagar innan New York Times första gången rapporterade om tyskarnas påstådda massmord på judar:

”TYSKAR MÖRDAR 700 000
JUDAR I POLEN
RULLANDE GASKAMRAR
DAILY TELEGRAPHS REPORTER

Fler än 700 000 polska judar har slaktats av tyskarna i den största massakern i världshistorien. […]”

1900-talets förintelsesagor har en betydligt äldre förhistoria. Ett närmare studium av historien ger vid handen att judar också i forntiden hängav sig åt fantasier om massakrer i miljontal på det egna folket. I Babyloniska Talmud liksom i annan rabbinsk litteratur från antiken finns föga trovärdiga uppgifter om massutrotningar av judar under den romerska tiden, nämligen i samband med de två sista judiska upproren mot den romerska makten. I fråga om den första revolten i Palestina åren 66–70 e. Kr. endast sörjer Talmud förlusten av Templet i Jerusalem och dryftar följderna för den judiska lagen. Däremot ifråga om diasporaupproret åren 115–117 och det andra upproret i Palestina åren 132–135 talar Talmud om oerhörda massakrer på judar.

Enligt de antika källorna – huvudsakligen Dio Cassius, som skrev omkring år 200, och biskopen av Caesarea Eusebios, som skrev i början av 300-talet – började upproret i Cyrenaika (nuvarande nordöstra Libyen) vid en tid då kejsar Trajanus beredde sig att annektera Partien och dess värdefulla territorium i Mesopotamien och därför hade samlat en väldig här i östern till priset av att avveckla många små garnisoner, som upprätthållit ordningen på olika håll i riket. Det var alltså fritt fram för judarna att angripa civila greker och romare, och de mördade därunder 220 000 människor i Cyrenaika, och under detta massmördande roade de sig på olika sätt. Därefter spred sig upproret till Egypten, där judarna dödade ett okänt antal människor, och till Cypern, där de sägs ha dödat 240 000 människor. I Alexandria däremot, som var en övervägande grekisk stad, fick grekerna överhand och sägs ha dödat alla stadens judar.

Talmud säger mycket litet om detta uppror, annat än att ange antalet av i Alexandria dödade judar till ”sextio myriader på sextio myriader, dubbelt fler än de som tågade ut ur Egypten”, det vill säga 1 200 000, om vi utgår ifrån att det är addition och inte multiplikation som avses. Dödandet skylls på ”kejsar Hadrianus”, vilket kan bero på att Hadrianus vid denna tid var befälhavare för kejsar Trajanus’ östarmé och efterträdde Trajanus som kejsare, när denne dog år 117, möjligen innan upproret slutligen kvästes.

Det angivna antalet judiska dödsoffer är uppenbart överdrivet, ty även om det vanligen är svårt att komma med mer än ungefärliga siffror för folkmängden i forntida städer, är det likväl rimligt antaga att Alexandria vid denna tid hade mellan en halv och högst en miljon invånare, eftersom Alexandria knappast hade fler invånare än Rom, som kan ha haft fler än en miljon men aldrig ens nära två miljoner. Att judarna, som var i minoritet i Alexandria, skulle i denna stad ha förlorat fler av sina egna än vad hela staden hade invånare, är alltså ett rent påhitt. Men detta är bara början.

Nästa stora judiska uppror var det som Bar Kochba anförde åren 132–135 i syfte att upprätta en judisk stat med sig själv som kung eller Messias, som han till slut hävdade sig vara. Under den tid upproret varade, stiftade Bar Kochba lagar, utgav pengar och fullgjorde andra regeringsfunktioner.

Slutet kom år 135. Då Jerusalem inte lämpade sig för en belägring, ledde Bar Kochba återstoden av sin här till den lilla staden Bethar (nuvarande Bittir), som ligger i höglänt terräng omkring 15 km sydväst om Jerusalem, 40 km från Döda havet och 55 km från Medelhavet. Staden upptog en rektangulär yta av 600 meters längd i nord-sydlig riktning och 200 meters bredd i öst-västlig riktning. Stadens södra halva var befäst. De angivna måtten jämte uppskattade tal för Palestinas judiska befolkning vid denna tid – från 500 000 till 2 500 000 – gör det osannolikt att återstoden av Bar-Kochbas här räknade ens 50 000 man.

Romarna belägrade Bethar sommaren 135, och i augusti bröt Bar Kochbas motstånd samman. Romarna stormade fästningen, och Bar Kochba dödades i slutstriden.

Det är osannolikt att romarna förövade någon massaker på Bethars judiska befolkning. Det enda ”beviset” för en massaker finns i den rabbinska litteraturen, däribland talmudtraktaten Gittin och Midrash Rabbah till Klagovisorna. I synnerhet det sistnämnda verket skriver utförligt om belägringen och stormningen av Bethar och den påstådda massakern. Bar Kochbas garnison i Bethar anges till 200 000 man. Vidare uppges att Bar Kochba var så stark att de stenblock romarna sköt in i fästningen med katapulter studsade mot hans knä tillbaka på romarna med en sådan kraft att många av dem dödades. Bar Kochbas styrka räckte dock inte för att hindra romarna att massakrera så många som (fyra hundra tusen myriader =) fyra miljarder judar i Bethar eller ”som vissa säger” (fyra tusen myriader =) 40 miljoner (Babyloniska Talmud, Gittin 57b), medan Midrash Rabbah till Klagovisorna anger 800 miljoner dödade judar. Att dessa dödstal verkar litet väl höga, insåg nog de lärda rabbinerna, varför de gav oss några detaljer, som väl är tänkta att verka mera övertygande. Sålunda står det att blodet av de dödade judarna forsade i sådana floder att de nådde romarnas hästar upp till näsborrarna och därefter rusade mot havet, varvid dessa floder av blod ryckte med sig stora stenblock. Havet färgades rött av blod ända till sex kilometer från kusten. (Midrash Rabbah till Klagovisorna 2.2 § 4)

Naturligtvis skonade de grymma romarna heller inte judiska skolpojkar, som det i Bethar fanns ovanligt många av. Närmare bestämt fanns i denna lilla stad icke färre än 400 synagogor, varje synagoga hade 400 rabbiner och varje rabbin undervisade 400 skolpojkar. Alla dessa (400 x 400 x 400 =) 64 miljoner skolpojkar mördade romarna på enahanda sätt, nämligen genom att veckla in dem i Torah-rullar och tända på dessa. (Babyloniska Talmud, Gittin 58a)

Vilken holocaust! I förintelsepropagandan brukar ju Hitler kallas världshistoriens värsta förbrytare med sex miljoner judars död på sitt samvete. Hadrianus då? Han sägs ju här ha varit minst tio gånger värre.

Något annorlunda lyder rabbi Gamaliels redogörelse för romarnas massaker på de judiska skolpojkarna i Bethar: ”Det fanns fem hundra skolor i Bethar, och den minsta av dem hade icke färre än tre hundra barn. De brukade säga: ’Om fienden kommer emot oss, ska vi gå ut och sticka ihjäl dem med dessa skrivstift.’ Men när folkets synder förmådde fienden att komma, vecklade de in varenda skolpojke i hans bok och brände honom, så att bara jag blev kvar.” (Midrash Rabbah till Klagovisorna, 2.2§4)

Att såsom rabbi Gamaliel påstå sig vara enda eller nästan enda överlevande efter en massaker är ett mönster som går igen i vår tids vittnesmål om ”Förintelsen”. Exempelvis sade den nutida ”Förintelse”-religionens överstepräst Elie Wiesel om sig själv: ”I Buchenwald skickade man tio tusen i döden varje dag. Jag var alltid bland de sista hundra närmast grinden.” (Time, 18 mars 1985, s. 79.)

Vidare berättar Babyloniska Talmud att liken av de dräpta judarna användes till att uppföra en mur runt Hadrianus’ vingård, som sades omfatta (18 kvadratmil =) 46 kvadratkilometer. Och det blod av judarna, som inte forsade ut i havet, samlades och användes att gödsla gojernas vingårdar i sju år. (Gittin 57a)

Boken …om detta må ni berätta… utgiven av Regeringskansliet spreds med skattemedel i mer än en och en halv miljon exemplar till familjer i Sverige med barn i grundskolan

I nutida sagor om ”Förintelsen” får vi höra att de bottenlöst elaka men strängt nyttoinriktade tyskarna gjorde tvål av de dödade judarnas fett, gödningsmedel av askan och lampskärmar av de avdragna hudarna.

Det sammanlagda intrycket blir väl att nyare tiders sagor om ”Förintelsen” och berättelserna i den minst 1400 år äldre rabbinska litteraturen är samma andas barn. Detaljerna överensstämmer givetvis inte. Men de fantastiska överdrifterna, det obesvärade fabulerandet och den sjukliga fantasin är desamma.

Till sist några fler frågor till förintelsepropagandisterna: Hur många ”förintelser” skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Är man en förnekare, om man tror bara på den senaste ”Förintelsen”? Varför finns det ingen bok Om Hadrianus må ni berätta för gratis utdelning till Sveriges alla skolbarn?

 

Lars Adelskogh

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Pojken som förlorade allt – och skapade en hel värld

En Oxford-professor som skrev sagor på krogservetter skulle komma att förändra litteraturhistorien för alltid. J.R.R. Tolkien byggde inte bara en berättelse utan en hel civilisation – komplett med språk, sånger och skapelsemyter – och skapade fundamentet för en helt ny litterär genre.

Publicerad oktober 25, 2025
– av Isac Boman
Många betraktar Tolkien som en av Västerlandets mest betydelsefulla författare.

När John Ronald Reuel Tolkien dog 1973 lämnade han efter sig mer än bara böcker. Han hade skapat en hel värld, komplett med egna språk, mytologier och flertusenårig historia. Från en tidig barndom i Sydafrika till professorsrummen i Oxford formades en författare som skulle revolutionera fantasylitteraturen genom att förena nordisk mytologi med kristen tro.

Den 3 januari 1892 föddes J.R.R. Tolkien i Bloemfontein, Oranjefristaten, där hans far Arthur arbetade som bankman. Det var en värld full av röd jord, brännande sol och främmande djur – en skarp kontrast mot det gröna England som senare skulle inspirera Fylke.

Men den lilla familjen skulle inte stanna länge i Afrika. När Ronald var tre år reste hans mor Mabel med honom och brodern Hilary tillbaka till England för att komma undan värmen som plågade barnen. Fadern skulle följa efter, men dog oväntat i reumatisk feber 1896 innan han hann återförenas med familjen.

Som ung änka med två små söner kämpade Mabel Tolkien för att försörja familjen i Birmingham. Hon undervisade pojkarna hemma och väckte Ronalds kärlek till språk – vid fyra års ålder kunde han redan läsa, och modern lärde honom grunderna i latin, franska och tyska.

Annons:

Men den största förändringen kom när Mabel 1900 konverterade till katolicismen, ett beslut som ledde till att hennes protestantiska släkt bröt kontakten och drog in allt ekonomiskt stöd.

Tragiken fortsatte när Mabel dog i diabetes 1904, endast 34 år gammal. Den tolvårige Ronald och hans bror blev föräldralösa, men deras mors sista önskan respekterades – den katolske prästen Francis Morgan blev deras förmyndare. Morgan blev en fadersgestalt för pojkarna och säkerställde att de fick en god utbildning och att deras katolska tro förblev stark.

Tolkien, 19 år gammal. Foto: Okänd

Det var också hos Morgan som den sextonårige Ronald träffade Edith Bratt, en tre år äldre föräldralös flicka som också bodde i samma pensionat. De blev förälskade, men Morgan förbjöd förhållandet och krävde att Ronald skulle vänta till sin 21-årsdag innan han kontaktade henne igen.

Troget väntade Tolkien, och på midnatt när han fyllde 21 skrev han till Edith. De gifte sig 1916, strax innan han skickades till fronten. Deras kärlekshistoria skulle senare inspirera berättelsen om Beren och Lúthien – dödlig man och odödlig alvkvinna vars kärlek övervann alla hinder.

På King Edward's School i Birmingham som Tolkiens språkliga geni började blomma. Han lärde sig grekiska och gotiska, upptäckte finskan genom Kalevala (Finlands nationalepos) och började till och med skapa egna språk. Vid sexton års ålder hade han redan konstruerat flera konstgjorda språk, en hobby som skulle följa honom genom livet och bli grunden för alvernas quenya och sindarin.

1916 gifte sig Tolkien med den tre år äldre Edith Bratt. Foto: Okänd

Mellan korset och Yggdrasil

Tolkiens intellektuella utveckling präglades av två starka krafter: hans djupa katolska tro och hans passion för nordisk och germansk mytologi. På Oxford, där han började studera 1911, grundade han "Kolbítar" (kolbitarna), en klubb dedicerad till att läsa isländska sagor på originalspråk. Namnet kom från den isländska traditionen att sitta så nära elden att man kunde bita i kolen.

Den katolska tron var ingen ytlig kulturell tillhörighet för Tolkien. Han gick i mässan flera gånger i veckan, ofta dagligen, och hans brev vittnar om en levande andlighet. "Ur mörkret i mitt liv, så mycket frustrerat, sätter jag framför dig den enda stora saken att älska på jorden: de heliga sakramenten", skrev han till sin son Michael. För Tolkien var nattvarden verklig närvaro, inte symbol.

Samtidigt fördjupade han sig i Beowulf, den poetiska Eddan, Völsungasagan och den prosaiska Eddan. Han läste dem inte som kuriositeter från en svunnen tid utan som levande litteratur full av djup visdom.

Hans berömda föreläsning "Beowulf: The Monsters and the Critics" från 1936 revolutionerade synen på det anglosaxiska eposet och istället för att se det som en historisk källa argumenterade Tolkien för att monstren – Grendel och draken – var berättelsens hjärta, inte distraherande element.

Gandalf har stora likheter både med Jesus - men också med asaguden Oden. Montage. Illustration: Georg, von Rosen, faksimil: Hobbit: En oväntad resa

Men hur kunde en hängiven katolik vara så fascinerad av hednisk mytologi? För Tolkien fanns ingen konflikt. Han såg den nordiska mytologin som en förberedelse för evangeliet, som fragment av sanningen spridda genom mänsklighetens berättelser.

I sitt begrepp "eucatastrophe" – den goda katastrofen, den plötsliga vändningen mot glädje när allt verkar förlorat – såg han ett kristet mönster som genomsyrade all god litteratur, från Eddans berättelser till evangeliernas klimax i uppståndelsen.

En värld växer fram

Första världskriget avbröt Tolkiens studier och gav honom erfarenheter som skulle prägla hans författarskap. Vid Somme 1916 tjänstgjorde han som signalofficer och upplevde krigets fasor på nära håll. Två av hans närmaste vänner från ungdomsgruppen T.C.B.S. stupade. Under återhämtningen från skyttegravsfeber började han skriva de första berättelserna om alver och människor som senare skulle bli Silmarillion.

Tolkien stred i första världskriget, där han förlorade flera nära vänner. Montage. Foto: Ernest Brooks, okänd

Efter kriget återförenades han med Edith och de byggde en familj tillsammans. Deras fyra barn – John, Michael, Christopher och Priscilla – växte upp med en far som berättade fantastiska godnattsagor. Det var för dem som Hobbiten (1937) först skapades. Den berömda öppningsraden "I ett hål i marken bodde en hobbit" skrev han spontant på baksidan av en students tentamen han rättade.

Efter sin tjänst som lektor i Leeds blev Tolkien 1925 professor i anglosaxiska språket vid Oxford, och från 1945 professor i engelska språket och litteratur vid Merton College. Det var under denna period som hans litterära värld verkligen tog form.

Men det var Sagan om ringen (1954-1955) som kom att bli hans mästerverk. Tolv år tog det att skriva, och utan vännerna i Inklingarna – särskilt C.S. Lewis – hade verket kanske aldrig fullbordats. "Han var för länge min enda publik", erkände Tolkien om Lewis. "Bara han fick mig att tro att mitt skrivande kunde vara mer än en privat hobby".

Inklingarna träffades varje torsdag i Lewis rum på Magdalen College och varje tisdag på puben Eagle and Child. Där läste medlemmarna upp sina texter för varandra och utsatte dem för skoningslös men välmenande kritik. Det var i denna miljö som både Narnia och Midgård tog form.

Sagan om ringen var ingen enkel uppföljare till Bilbo. Det blev ett episkt verk om makt och korruption, uppoffring och hopp. Varje detalj var genomtänkt – från de olika folkens språk till Midgårds geografi och historia. Tolkien ritade kartor, konstruerade kalendrar och skrev genealogier som sträckte sig tusentals år bakåt i tiden.

Böckerna om Frodo och hans vänner har kommit att bli bland de mest älskade någonsin. Foto: Gwydion Williams/CC BY 2.0

Hans andra verk inkluderar Silmarillion (publicerad postumt 1977), som berättar Midgårds skapelsemyt och äldre historia, samt akademiska verk som hans översättning av Sir Gawain och den gröne riddaren och viktiga utgåvor av medeltida texter. Men det var också de mindre verken som visade hans bredd: Bonden Giles från Ham, en humoristisk berättelse om en motvillig hjälte, Niggles blad, en allegori om en konstnärs strävan efter perfektion, och Tom Bombadills äventyr, en samling dikter från Midgård.

Språken som grund

För Tolkien kom språken först, berättelserna sedan. "Berättelsen handlar till stor del om språken", skrev han. Quenya, det höga alvspråket, baserades på finskans ljudstruktur kombinerat med latinskt och grekiskt ordförråd. Sindarin, det grå alvspråket, inspirerades av walesiskans melodi. Dvärgarnas khuzdul hade semitiska rötter, medan det svarta språket var hans enda medvetet "onda" konstruktion.

Namnen i Midgård har nästan alla betydelser. Gandalf betyder "alvstav" på fornnordiska, Aragorn kan tolkas som "kunglig träd" på sindarin, och Frodo kommer från det fornnordiska fróði, som betyder "vis".

Som professor i språkvetenskap konstruerade Tolkien flera alviska språk så detaljerade att de kan läras och talas som verkliga språk. Foto: Richard Harvey/CC BY-NC 4.0

Ortnamnen berättar ofta historier: Rivendell översattes av Tolkien själv till svenska som "Vattnadal", medan Moria betyder "svart avgrund" på sindarin.

Arvet som lever vidare

När Edith dog 1971 lät Tolkien gravera "Lúthien" på hennes gravsten. När han själv dog den 2 september 1973 graverades "Beren" under hans namn – den sista bekräftelsen av deras kärlekshistoria.

Foto: Tuomo Lindfors/CC BY-NC-SA 2.0

Vid den tiden hade Sagan om ringen redan blivit en kultklassiker, särskilt bland studenter och hippierörelsen i USA. "Frodo lives!" stod det på väggarna i amerikanska universitet. Men det var först med Peter Jacksons filmatiseringar 2001-2003 som Tolkiens värld verkligen blev en global populärkultur för alla åldrar.

Idag har Tolkiens böcker sålts i över 600 miljoner exemplar och översatts till mer än 40 språk. Hans inflytande på fantasylitteraturen kan knappast överskattas. Varje författare som skriver om alver, dvärgar och drakar förhåller sig till Tolkien, antingen genom att följa hans mall eller medvetet bryta mot den. George R.R. Martin har kallat Tolkien för ett "berg" som alla fantasyförfattare står i skuggan av.

Men arvet är större än bara fantasy. Tolkien visade att populärlitteratur kunde vara lika komplex och genomarbetad som "seriös" litteratur. Hans akademiska noggrannhet – den lingvistiska precisionen, de konsistenta mytologierna, den detaljerade historien – höjde ribban för hela genren.

Christopher Tolkien, den son som blev sin fars litterära testamentsförvaltare, ägnade resten av sitt liv åt att publicera faderns efterlämnade verk. Från Silmarillion 1977 till Gondolins fall 2018 har en strid ström av texter fortsatt att utvidga Midgård och nya tv-produktioner visar att aptiten på Tolkiens värld förblir omättlig.

Silmarillion innehåller Tolkiens myter och legender från tusentals år före händelserna i Sagan om ringen. Foto: Stojanoski Slave/CC BY-SA 3.0

På Oxford University, där Tolkien en gång undervisade, ges nu kurser om hans verk. Tolkiensällskap finns över hela världen, från Sverige till Japan och hans inflytande sträcker sig långt utanför litteraturen – till film, spel, musik och bildkonst. Rollspelet Dungeons & Dragons, datorspel som World of Warcraft, och otaliga musiker har alla friskt hämtat inspiration från Midgård.

Den tidlöse berättaren

Vad är det som gör Tolkiens verk så bestående? Kanske är det kombinationen av det mytiska och det mänskliga. Hans berättelser handlar om stora, episka händelser – ringens förstörelse, kungars återkomst, ondskans fall – men också om vänskap, mod och de små goda gärningarnas betydelse.

Som Gandalf säger till Frodo: "Det är inte de stora makterna som håller ondskan borta, utan de små vardagliga gärningarna av vanligt folk".

Tolkiens filosofi genomsyras av en djup övertygelse om individens betydelse, ansvar och pliktkänsla. När Frodo i ett ögonblick av förtvivlan säger: "Jag önskar att det inte hade behövt hända under min tid", svarar Gandalf: "Det gör jag med, och det gör alla som lever i sådana tider. Men det är inte för dem att bestämma. Allt vi har att besluta om är vad vi ska göra med den tid som ges oss."

Här fångar Tolkien något fundamentalt mänskligt – vi väljer inte vilken tid vi föds in i, men vi väljer hur vi agerar i den.

Denna tro på den enskilda individens kraft återkommer genom hela verket. Som Galadriel säger: "Även den minsta person kan förändra framtidens gång". Det är ingen slump att det är hobbitar – de minsta och till synes svagaste varelserna i Midgård – som blir avgörande för att besegra den stora ondskan.

För Tolkien fanns det alltid hopp, alltid mening i att agera, även när allt verkar förlorat. Hans erfarenheter från första världskriget, där han såg hur enskilda soldaters mod kunde göra skillnad mitt i meningslöst blodbad, präglade denna övertygelse.

Plikten att stå upp mot orättvisor

I Tolkiens värld finns det en moralisk plikt att stå upp mot orättvisor, oavsett oddsen. Det är inte framgången som definierar handlingens värde, utan viljan att göra det rätta. Denna filosofi – att en persons kamp kan få enorm påverkan även när det känns hopplöst – är kanske det som gör hans berättelser så tidlösa och relevanta även idag.

Eller kanske är det hans förmåga att skapa en värld som känns verklig, komplett med sin egen historia, sina språk och sin geografi. Midgård är inte bara en bakgrund för äventyr utan en plats med djup och konsistens som få fiktiva världar kan matcha.

Tolkiens fusion av nordisk mytologi och kristen tro skapade något unikt. Hans Midgård är varken en kristen allegori (något han starkt motsatte sig) eller ett ren återskapande av nordisk mytologi, utan någonting nytt och annorlunda – en "subkreation" som han kallade det. I en mörk tid av cynism, polarisering och konflikter fortsätter Tolkiens berättelser att erbjuda något annat: hopp, heroism och tron på att det goda kan segra, även när allt verkar förlorat.

Foto: faksimil/Härskarringen/YT

Från det röda dammet i Sydafrika till Oxfords universitetssalar, från skyttegravarna vid Somme till Fylkes gröna kullar – J.R.R. Tolkiens resa formade en författare vars verk fortsätter att beröra miljontals läsare världen över.

Hans Midgård påminner oss om berättelsernas makt att inte bara underhålla utan att ge mening och hopp. I en värld som ofta känns splittrad och meningslös erbjuder Tolkien en vision av helhet, där varje del har sin plats och där även den minsta person kan göra skillnad.

Som han själv skrev: "Allt vi har att besluta om är vad vi ska göra med den tid som ges oss". Det är kanske denna tidlösa visdom, förpackad i berättelser om alver och hobbitar, som gör att nya generationer fortsätter att upptäcka och älska Tolkiens värld.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Unik släktforskningssamling från 1500-talet nu digitaliserad

Publicerad oktober 23, 2025
– av Redaktionen
De illa medtagna dokumenten i Palmskiöldska samlingen slits varje gång de bläddras i, men är nu digitaliserade.

Handskrivna dokument från 1500- och 1600-talen har digitaliserats av Uppsala universitetsbibliotek och blivit tillgängliga online för allmänheten. Bakom satsningen står släktforskaren Constantinus Lindfors, som ville ge en födelsedagsgåva till en vän och kollega.

Den Palmskiöldska samlingen består av totalt 500 volymer fulla av unika dokument från 1500- och 1600-tal, bland annat en stor mängd avskrifter av original som förstördes vid den stora branden i Stockholms slott 1697.

I oktober 2022 kontaktade släktforskaren Constantinus Lindfors universitetsbiblioteket för att beställa en digitaliserad version av den genealogiska delen av Palmskiöldska samlingen till sin vän, genealogen och latinöversättaren Urban Sikeborg, på 60-årsdagen. Den delen består av 62 volymer, Palmsk. nr. 192-253, och behandlar svenska släkter.

— Jag bestämde mig för att donera medel till biblioteket och låta digitisera denna del av samlingen för att hedra Urban, som gjort så många bra saker för släktforskningen, och samtidigt tillgängliggöra samlingen för många fler. Det är ett fantastiskt verktyg för släktforskning. Jag ser det som en satsning för kulturen, som är en viktig sak, säger Constantinus Lindfors i ett pressmeddelande.

Annons:

Stor efterfrågan

Lindfors har haft ett stort intresse för släktforskning sedan högstadiet och det var i samband med en flytt till Stockholm som intresset verkligen tog fart. Till slut ledde det honom till den större Palmskiöldska samlingen.

Jag intresserade mig då för 1500-talet och den norrländska ätten Blix och hittade uppgifter om den i den Palmskiöldska samlingen. Att det fanns så många uppgifter kan bero på att Palmskiölds hustru var Blixättling.

Med hjälp av donationen kunde Uppsala universitetsbibliotek verkligen påbörja arbetet med det illa medtagna materialet. Samlingen är en av de mest efterfrågade och dokumenten slits varje gång det bläddras i dem.

Vi blev mycket glada över Constantinus initiativ. Samlingen fanns sedan länge på vår lista över material vi ville digitalisera. Hans gåva blev en uttalad anledning att prioritera den välbehövliga konserveringen av materialet så att det sedan kunde digitiseras. Nu är samlingen skyddad från ytterligare slitage samtidigt som många intresserade släktforskare slipper dyra och tidskrävande resor till Uppsala, säger Maria Berggren, chef för universitetsbibliotekets avdelning för specialsamlingar.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Diddy får fyra års fängelse – överklagar domen

Publicerad oktober 21, 2025
– av Redaktionen
Åklagaren hade yrkat på 11 års fängelse – förvaret på 14 månader.

Rapparen Sean ”Diddy” Combs dömdes i oktober till fyra års fängelse och böter för prostitutionsrelaterade brott. Nu överklagar 55-åringen domen.

Det var förra året som det uppdagades att en rad kvinnor hade anklagat Diddy för bland annat grova sexuella övergrepp och människohandel. I september förra året åtalades Combs för utpressning, sexhandel och koppleri och han häktades i New York City.

I maj i år inleddes rättegången mot Combs, där man redan i juli friade rapparen från de allvarligaste åtalspunkterna, bland annat kring sexhandel och utpressning.

I början av oktober fälldes han för något som kallas ”transport i syfte att främja prostitution” efter att han transporterat två kvinnor, varav en av dem var hans dåvarande flickvän Cassandra Ventura, över delstatsgränsen i prostitutionssyfte. Combs dömdes till fyra år och två månader i fängelse, skyddstillsyn i ytterligare fem år och 500 000 dollar i böter, rapporterar BBC.

Annons:

Diddys advokater har meddelat att man kommer att överklaga domen, rapporterar The New York Times. Däremot är det fortfarande oklart på vilka grunder.

Åklagaren yrkade på 11 års fängelse, samtidigt som försvaret yrkade på 14 månader – varav 13 månader som redan varit avtjänade då Combs suttit häktad.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Battlefield 6 slår försäljningsrekord – hyllas som seriens återkomst

Uppdaterad oktober 18, 2025, Publicerad oktober 18, 2025
– av Markus Andersson

Efter misslyckandet med Battlefield 2042 levererar spelserien nu en återkomst med besked. Battlefield 6 säljer över sju miljoner exemplar under spelets första tre dagar och får lysande recensioner från svenska spelmedier som menar att spelet äntligen levererar det fans väntat på.

Samtidigt dras spelet, likt tidigare titlar i serien, med en typisk amerikanisering som stundtals bidrar till ett fånigt intryck.

Electronic Arts kan konstatera att Battlefield 6 har blivit den största lanseringen i seriens historia. Under de första tre dagarna såldes över sju miljoner exemplar, samtidigt spelades 172 miljoner matcher online och 15 miljoner timmar strömmades på olika plattformar.

Vi tar aldrig stunder som dessa för givna, så jag vill uttrycka vår uppriktiga tacksamhet till våra globala Battlefield-studior och det passionerade community som har hjälpt oss att nå denna punkt, säger Vince Zampella, chef för Battlefield-serien.

Annons:

Framgången är anmärkningsvärd med tanke på att föregångaren Battlefield 2042 fick förödande kritik för sina tekniska problem vid lanseringen. För att vända trenden satsade Electronic Arts på Battlefield Labs, ett program där spelarna fick påverka utvecklingen genom kontinuerlig feedback.

Byron Beede, general manager för Battlefield, betonar strategins betydelse:

Från den initiala koncepten genom implementeringen av Battlefield Labs och in i den rekordslagande öppna betan har vi varit besatta av spelarfeedback.

Svenska recensenter imponerade

Speltidningen FZ ger multiplayer-delen höga betyg och framhåller hur olika spelklasser kompletterar varandra. I recensionen konstateras att spelet lyckas även när man inte dominerar: "Även när jag inte får 28-0 i en match och dominerar motståndarna är det roligt att spela", och sammanfattar upplevelsen som "en fullträff och en urstark återkomst för serien" menar recensenten Joel.

GameReactor är lika entusiastiska och kallar spelet för seriens pånyttfödelse. Recensenten lyfter fram de storskaliga striderna för upp till 64 spelare och den omfattande miljöförstörelsen. "Det är rappt, brutalt och djuppenetrerar betong på ett sätt du sent ska glömma", skriver GameReactor och avslutar: "Saddle up, lock and load - Battlefield är tillbaka."

Typisk Battlefield-scen där spelarna får möjligheten att strida både via land, vatten och i luften. Foto: EA

Kampanjen fungerar som introduktion

Enspelarkampanjen får mer blandade omdömen. FZ beskriver den som "en ganska generisk militärstory" som dock fungerar väl som introduktion till multiplayerläget. GameReactor är något mer positiv och framhåller kampanjens visuella kvalitet: "När vi mot den senare delen manövrerar fordon över stora ytor i miljöer som tillhör några av det största jag tagit del av i ett spel av den här typen – samtidigt som hela helvetet brakar löst, då visar också Battlefield Studios vad det här bottnar i."

Teknisk stabilt men fånig upplevelse

På det tekniska planet är recensenterna eniga. FZ rapporterar att spelet körs helt stabilt: "Inte vid ett enda tillfälle har jag märkt något sådant ("lagg" reds. anm.) på konsol."

GameReactor bekräftar kvaliteten och konstaterar kort: "På den tekniska sidan finns det väldigt lite att klaga på."

Bland de mer typiska inslagen i moderna speltitlar återkommer dock även i Battlefield 6 en typisk amerikanisering och spelet har symptomatiska mångkulturella inslag av minoriteter med machokultur och Nato-karaktär vilket stundtals gör upplevelsen fånig och platt.

Fakta Battlefield-serien

Battlefield är en serie förstapersonsskjutarspel utvecklade av svenska DICE och utgivna av Electronic Arts. Det första spelet, Battlefield 1942, lanserades 2002 och blev känt för sina storskaliga multiplayer-strider med upp till 64 spelare och möjligheten att använda fordon som stridsvagnar, helikoptrar och stridsflygplan.

Serien har sedan dess släppt ett flertal titlar som utspelas i olika tidsperioder, från första och andra världskriget till modern och framtida krigföring. Bland de mest framgångsrika spelen finns Battlefield 3 (2011), Battlefield 4 (2013) och Battlefield 1 (2016).

Battlefield 2042, som släpptes 2021, blev ett kommersiellt och kritiskt misslyckande på grund av tekniska problem och avsaknad av efterfrågade funktioner. Battlefield 6 är seriens sjätte numrerade huvudspel och markerar en återgång till modern krigföring.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.