MORGONDAGENS DAGSTIDNING – söndag 10 augusti 2025

söndag 10 augusti 2025

 

Förintelser före ”Förintelsen”

Hur många ”förintelser” på judar skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Lars Adelskogh sammanfattar historiska judiska berättelser på Förintelsens minnesdag.

publicerad 27 januari 2025
Den israeliske historieprofessorn Yehuda Bauer, som belöntes med Illis quorum av Göran Persson, hävdade att det förekom en holocaust på judar vid tiden för första världskriget

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

131 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Enligt gängse uppfattning var det först vid rättegångarna i Nürnberg mot ledande män i Tredje riket, alltså omkring år 1946, som världen fick höra att tyskarna hade mördat sex miljoner judar. En närmare undersökning av Nürnbergdomstolens protokoll visar tydligt att det fastställda talet sex miljoner judiska offer inte byggde på befolkningsstatistiska forskningar eller på utvärdering av materiella spår av undersökta brott utan endast på vittnesutsagor av två tyska SS-byråkrater, Wilhelm Höttl och Dieter Wisliceny. De båda vittnade om att de hört Adolf Eichmann nämna talet sex miljoner, vilket emellertid Eichmann bestred vid rättegången mot sig i Jerusalem 1961. Höttl och Wisliceny hade vid sina skrivbord arbetat med judedeportationerna. De fängslades därför och åtalades vid de allierades militärdomstol i Nürnberg. Tack vare sina politiskt användbara vittnesmål överfördes de från de anklagades bänk till vittnenas. I Nürnberg var dylikt vanligen en livräddande åtgärd. Wisliceny hängdes emellertid. Höttl däremot frikändes trots att han inte varit mindre inblandad i deportationerna än Wisliceny.


Artikeln publicerades ursprungligen 27 januari 2018


Omständigheterna för Wislicenys och Höttls vittnesmål måste kritiseras. Wisliceny framträdde själv och vittnade muntligen men korsförhördes aldrig. Höttl framlade sitt vittnesmål endast skriftligen, vilket uteslöt korsförhör. I den bok Höttl utgav 1997, Einsatz für das Reich, säger han emot sitt vittnesmål i Nürnberg, vilket naturligtvis undergräver hans trovärdighet. Han uppger bland annat att han i den amerikanska tidskriften Reader’s Digest (svensk utgåva: Det Bästa) redan i februari 1943 funnit en artikel om att åtminstone hälften av de sex miljoner judar som hotades av Hitler hade mördats (W. Höttl, anf. arb., ss. 412, 515–519).

På den sistnämnda punkten är Höttl faktiskt trovärdig. Ty som vi snart skall se, var det i den amerikanska tidnings- och tidskriftpressen ett omhuldat tema att sex miljoner judar hotades av förintelse eller redan höll på att förintas, och dylika skriverier förekom långt före 1946. Här först några axplock från New York Times för åren 1942 och 1943:

Den 13 december 1942, s. 21:

Bekräftade uppgifter visar på 2 000 000 judar, som redan dödats med det sataniska barbariets alla medel och planer för den totala utrotningen av alla judar som nazisterna kan få tag i. Slakten på en tredjedel av judarna i Hitlers välde [3 x 2 000 000 = 6 000 000] och den hotade slakten på alla är en förintelse [originalet: holocaust] utan motstycke.

Den 20 december 1942, s. 23:

Vad håller på att hända de 5 000 000 judarna i det av Tyskland styrda Europa, vilka alla hotas av utrotning […].”

I början av december 1942 lämnade utrikesdepartementet i Washington några siffror, som visar att antalet judiska offer, som deporterats och omkommit sedan 1939 i det av axelmakterna styrda Europa, nu nått den förfärande siffran 2 000 000 och att 5 000 000 svävar i fara att utrotas.””Omedelbar aktion av Förenta nationerna för att rädda så många som möjligt av de fem miljoner judar som hotas av utrotning […] krävdes vid en massdemon­stration […] i Madison Square Garden i går kväll.

”[…Rabbi Hertz sade] ’förfärande är att de som förkunnar de fyra friheterna hittills gjort mycket litet för att trygga ens friheten att leva för 6 000 000 av sina medmänniskor genom beredskap att rädda dem som ännu kan undfly den nazistiska tortyren och slakten. […]’”

Anmärkning: Det ”Förenta nationerna”, som hänvisas till i detta utdrag, avser givetvis inte den nuvarande organisationen, som grundades först år 1945. Det som avses är dess föregångare, den likabenämnda organisation av 26 regeringar som efter en proklamation av För­enta staternas president Franklin D. Roosevelt den 1 januari 1942 förband sig att bekämpa axel­makterna.

Den 10 mars 1943, s. 12:

Fyrtio tusen människor lyssnade och tittade […] i går kväll på två föreställningar av ’We Will Never Die’, en dramatisk massminneshögtid för de 2 000 000 judar som dödats i Europa […] Berättaren sade ’Det kommer inte att finnas några judar kvar i Europa att representera, när freden kommer. De fyra miljoner, som återstår att döda, dödas planenligt.’”

Den 20 april 1943, s. 11:

London, den 19 april (Reuter) – Två miljoner judar har utplånats sedan nazisterna år 1939 började sin marsch genom Europa, och ytterligare fem miljoner svävar i omedelbar fara att avrättas. Dessa siffror avslöjades i den sjätte rapport om förhållandena i de ockuperade territorierna som de allierades gemensamma informationskommitté utfärdat.

Professor Arthur Butz visar i sin bok The Hoax of the Twentieth Century, en revisionistisk klassiker från 1976, att dessa påståenden om miljonfaldiga massmord hade sitt upphov i sionistjudiska lobbyorganisationer såsom Judiska världskongressen och Amerikanska judiska kongressen. Förenta staternas utrikesdepartement tog inte dessa uppgifter på allvar, men snart nog lyckades finansministern, den intensivt tyskhatande Henry Morgenthau, minska utrikesdepartementets inflytande. (A. Butz, anf. arb., 3:e uppl. 2003, ss. 81ff )

Men låt oss gå ytterligare sex år tillbaka i tiden. Den 25 november 1936 vittnade Chaim Weiz­mann, Sionistiska världsorganisationens president, inför Peelkommissionen. Denna kommission, ledd av Robert Peel, hade Storbritanniens regering tillsatt som reaktion på de häftiga strider mellan judar och araber i Palestina som börjat samma år. I juli 1937 rekommenderade kommissionen att det brittiska Palestinamandatet avskaffades och att två stater bildades, en för judar och en för araber. Chaim Weizmann yttrade:

Det är ingen överdrift att säga att sex miljoner judar är dömda att vara fängslade i denna del av världen, där de är oönskade och för vilka länderna är indelade i sådana där de är oönskade och i sådana där de inte släpps in.

När Weizmann ordade om sex miljoner hotade eller lidande judar, var det varken något undantag eller ens första gången detta tal omnämnes i ett sådant sammanhang. Den ameri­kan­ske revisionisten Don Heddesheimer har samlat ett omfattande material, som visar att den propaganda, som amerikanska sionistiska organisationer så intensivt drev under andra världskriget, har en betydligt äldre förhistoria. I sin bok The First Holocaust – Jewish Fund Raising Campaigns With Holocaust Claims During And After World War One, 2003, visar han, som boktiteln anger, att judiska organisationer redan under första världskriget (1914–1918) och åren därefter drev kampanjer för penninginsamling i förening med påståenden om att miljontals judar var hotade av förintelse. Dessa kampanjer fick en mycket stor publicitet i den av sionister ägda pressen och stöddes i denna press genom mängder av propagandistiska artiklar. Här följer endast några exempel på vad dylika artiklar kunde innehålla:

New York Times, den 4 december 1926: ”fem miljoner människor svälter […] hälften av världens judar pinas av svält och pest.

New York Times, den 21 april 1926: ”Detta är det skri som går ut från Europas judar […] ett helt folk håller på att dö […] miljoner judar sitter i Europa i fällan […]

New York Times, den 7 maj 1920: ”[…] judiska krigslidande i Mellan- och Östeuropa, där sex miljoner är utsatta för hemska förhållanden präglade av svält, sjukdom och död […].”

New York Times, den 5 maj 1920, s. 9: ”För att rädda sex miljoner kvinnor och barn i Östeuropa till livet från utrotning genom svält och sjukdom.

New York Times, den 5 maj 1920, s. 19: ”Sex miljoner svältande, febersjuka lidande i det av kriget sönderslitna Europa vädjar till oss […]”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 11: ”Er hjälp är nödvändig för att sex miljoner människor i Öst- och Mellaneuropa skall räddas till livet.”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 12: ”I Ryssland och i grannländerna har judarna utsatts för en särskilt ondskefull förföljelse […] Man antar att för närvarande fler än fem miljoner svälter eller håller på att svälta ihjäl, och en hemsk fläcktyfusepidemi härjar bland dem och sprider sig redan i grannbefolkningen.

New York Times, den 2 maj 1920, s. 1: ”Sex miljoner människor utan föda, bostad, kläder eller sjukvård.

New York Times, den 1 maj 1920, s. 8: ”Men 6 000 000 människors liv väntar på vårt svar

New York Times, den 21 april 1920, s. 8: ”I Europa finns det i dag fler än 5 000 000 judar, som svälter eller håller på att svälta ihjäl, och många av dem är drabbade av en elakartad fläcktyfusepidemi

New York Times, den 3 december 1919, s. 19: ”inget i världen annat än ett underverk [kan] hindra 5 000 000 till 10 000 000 människor från att dö genom köld och svält i Europa och Mellanöstern denna vinter […] förskräcklig judisk massaker

New York Times, den 12 november 1919, s. 7: ”otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom för omkring 6 000 000 eller hälften av jordens judiska befolkning […] en miljon barn och fem miljoner föräldrar och äldre.

Urklipp ur tidningen The American Hebrew, den 31 oktober 1919

The American Hebrew, den 31 oktober 1919, s. 582f.: ”Från andra sidan havet ropar sex miljoner män och kvinnor på hjälp […] sex miljoner människor. […] Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […] i den holocaust som hotar människolivet […] sex miljoner utsvultna män och kvinnor. Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […]

Där hade vi allting samlat: sex miljoner dödsdömda judar och rent av ordet holocaust. Artikelns rubrik var ”Korsfästelsen av judar måste sluta” (The Crucifixion of Jews Must Stop!), och författaren var en viss Martin H. Glynn, som en kortare tid varit delstaten New Yorks guvernör.

New York Times, den 26 oktober 1919, s. 1: ”4 000 000 svältande judar i Östeuropa.

New York Times, den 29 september 1919, s. 7: ”6 000 000 själar eller hälften av den judiska världsbefolkningen i otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom.

New York Times, den 10 augusti 1917: ”Tyskar låter judar dö. Kvinnor och barn i War­szawa svälter ihjäl […] judiska mödrar, barmhärtighetens mödrar är glada över att se sina dibarn dö, nu är deras lidande åtminstone över.

Det var tyskarnas fel redan 1917.

Holocaust är ett ord från första världskriget. Sionistiska ledare använde det att beteckna en föregiven massdöd av judar i samband med detta krig, och fram till år 1917 yrkade ledaren för det judiska samfundet i New York, Jacob Schiff, upprepade gånger på att ”denna holocaust” skulle stoppas (Naomi W. Cohen, Jacob H. Schiff, A Study in American Jewish Leadership, 1999, not 37, s. 191). Den israeliske professorn i ”förintelsestudier” Yehuda Bauer skrev i sin bok My Brother’s Keeper: A History of the American Joint Distribution Committee 1929–1939 (The Jewish Publication Society of America, Philadelphia, 1974, s. 8):

den europeiska judenhetens förintelse under andra världskriget har utplånat minnet av 1900-talets första holocaust i spåren av första världskriget.

Frågor till förintelsepropagandisterna: Varför talar ni aldrig om denna ”1900-talets första holocaust”?  Skall vi inte minnas den också? Eller skall vi helst glömma den?

Skedde det då en sådan förintelse av miljontals judar under eller strax efter första världskriget? Det är föga troligt. I själva verket var judarna ett av få folk i Europa som i sin befolkningsutveckling inte menligt påverkades av första världskriget. Tvärtom: under tiden från 1900 till 1920 mer än fördubblades den judiska världsbefolkningen enligt gängse referenslitteratur. World Almanac av år 1900 anger världsjudenheten till 7 186 000, varav 3 400 000 i Ryssland och 1 700 000 i Donaumonarkin. World Almanac av år 1920 anger hela världens judiska befolkning till omkring 15 miljoner, varav 10,9 miljoner i Europa och 3,5 miljoner i Nord- och Mellanamerika. Under samma tjugoårsperiod ökade världsbefolkningen med 25 procent från 1,2 miljard år 1900 till c:a 1,6 miljard år 1920.

Don Heddesheimer har rent av grävt fram ett propagandastycke från år 1900. Den 11 juni detta år återgav New York Times ett tal av den framstående amerikanske sionisten rabbi Stephen Wise. I talet yttrade han bland annat:

Det finns 6 000 000 levande, blödande, lidande argument till förmån för sionismen.

Vid läsningen av detta och liknande blir intrycket att den propaganda, som serverades under andra världskriget, snarast var en upprepning, fortsättning eller återanvändning av propaganda, som prövades och finslipades redan under första världskriget och strax därefter.

Under andra världskriget fann sionistiska påtryckningsgrupper en mycket lämplig måltavla för sin propaganda i det nationalsocialistiska Tyska riket, vars ytterligt judefientliga politik inbjöd till alla möjliga hårresande anklagelser, som kunde synas trovärdiga i de mindre upplystas ögon.

Före, under och genast efter första världskriget var situationen dock mer komplicerad. Först var det kejserliga Ryssland sionisternas måltavla, då tsarens regering ansågs föra en antisemitisk politik. Sedan Ryssland besegrats 1916–1917, växlade sionisterna om till att i stället angripa Rysslands betvingare, Tyska riket. Tyskarna var nämligen allierade med de ottomanska turkarna, vilka ju behövde besegras för att Palestina skulle kunna ”befrias” och övergå i sionisternas ägo. Den tyskfientliga propagandan upphörde emellertid ganska snart, eftersom den tidens tyskar till skillnad mot nutidens var fullt villiga och förmögna att avvisa lögnpropaganda som riktades emot dem.

Även om ”gaskamrarna” vanligen inte ingick i 1910- och 1920-talens propaganda, finns det åtminstone ett exempel från första världskriget. Det var Londontidningen Daily Telegraph, som den 22 mars 1916 publicerade följande:

”ILLDÅD I SERBIEN
700 000 OFFER
FRÅN VÅR EGEN KORRESPONDENT

ROM, måndag (6:45 e.m.)

De allierades regeringar har säkrat bevis och dokument, som snart skall publiceras och som bevisar att Österrike och Bulgarien gjort sig skyldiga till fasaväckande brott i Serbien, där de massakrer som förövats är värre än de Turkiet begått i Armenien. […] Kvinnor, barn och äldre män stängdes av österrikarna in i kyrkor och antingen stacks ihjäl med bajonetter eller kvävdes till döds med giftgas. I en kyrka i Belgrad kvävdes på detta sätt 3000 kvinnor, barn och äldre män […]”

Ingen historiker hävdar i dag att österrikarna eller de med dessa allierade bulgarerna begick massmord med giftgas i Serbien under första världskriget. Detta var inget annat än krigspropaganda, för vilken dessutom den ansvarige brittiske ministern snart fick be om ursäkt.

Men 26 år senare var det dags igen. Samma tidning, Daily Telegraph, den 25 juni 1942, s. 5, fem dagar innan New York Times första gången rapporterade om tyskarnas påstådda massmord på judar:

”TYSKAR MÖRDAR 700 000
JUDAR I POLEN
RULLANDE GASKAMRAR
DAILY TELEGRAPHS REPORTER

Fler än 700 000 polska judar har slaktats av tyskarna i den största massakern i världshistorien. […]”

1900-talets förintelsesagor har en betydligt äldre förhistoria. Ett närmare studium av historien ger vid handen att judar också i forntiden hängav sig åt fantasier om massakrer i miljontal på det egna folket. I Babyloniska Talmud liksom i annan rabbinsk litteratur från antiken finns föga trovärdiga uppgifter om massutrotningar av judar under den romerska tiden, nämligen i samband med de två sista judiska upproren mot den romerska makten. I fråga om den första revolten i Palestina åren 66–70 e. Kr. endast sörjer Talmud förlusten av Templet i Jerusalem och dryftar följderna för den judiska lagen. Däremot ifråga om diasporaupproret åren 115–117 och det andra upproret i Palestina åren 132–135 talar Talmud om oerhörda massakrer på judar.

Enligt de antika källorna – huvudsakligen Dio Cassius, som skrev omkring år 200, och biskopen av Caesarea Eusebios, som skrev i början av 300-talet – började upproret i Cyrenaika (nuvarande nordöstra Libyen) vid en tid då kejsar Trajanus beredde sig att annektera Partien och dess värdefulla territorium i Mesopotamien och därför hade samlat en väldig här i östern till priset av att avveckla många små garnisoner, som upprätthållit ordningen på olika håll i riket. Det var alltså fritt fram för judarna att angripa civila greker och romare, och de mördade därunder 220 000 människor i Cyrenaika, och under detta massmördande roade de sig på olika sätt. Därefter spred sig upproret till Egypten, där judarna dödade ett okänt antal människor, och till Cypern, där de sägs ha dödat 240 000 människor. I Alexandria däremot, som var en övervägande grekisk stad, fick grekerna överhand och sägs ha dödat alla stadens judar.

Talmud säger mycket litet om detta uppror, annat än att ange antalet av i Alexandria dödade judar till ”sextio myriader på sextio myriader, dubbelt fler än de som tågade ut ur Egypten”, det vill säga 1 200 000, om vi utgår ifrån att det är addition och inte multiplikation som avses. Dödandet skylls på ”kejsar Hadrianus”, vilket kan bero på att Hadrianus vid denna tid var befälhavare för kejsar Trajanus’ östarmé och efterträdde Trajanus som kejsare, när denne dog år 117, möjligen innan upproret slutligen kvästes.

Det angivna antalet judiska dödsoffer är uppenbart överdrivet, ty även om det vanligen är svårt att komma med mer än ungefärliga siffror för folkmängden i forntida städer, är det likväl rimligt antaga att Alexandria vid denna tid hade mellan en halv och högst en miljon invånare, eftersom Alexandria knappast hade fler invånare än Rom, som kan ha haft fler än en miljon men aldrig ens nära två miljoner. Att judarna, som var i minoritet i Alexandria, skulle i denna stad ha förlorat fler av sina egna än vad hela staden hade invånare, är alltså ett rent påhitt. Men detta är bara början.

Nästa stora judiska uppror var det som Bar Kochba anförde åren 132–135 i syfte att upprätta en judisk stat med sig själv som kung eller Messias, som han till slut hävdade sig vara. Under den tid upproret varade, stiftade Bar Kochba lagar, utgav pengar och fullgjorde andra regeringsfunktioner.

Slutet kom år 135. Då Jerusalem inte lämpade sig för en belägring, ledde Bar Kochba återstoden av sin här till den lilla staden Bethar (nuvarande Bittir), som ligger i höglänt terräng omkring 15 km sydväst om Jerusalem, 40 km från Döda havet och 55 km från Medelhavet. Staden upptog en rektangulär yta av 600 meters längd i nord-sydlig riktning och 200 meters bredd i öst-västlig riktning. Stadens södra halva var befäst. De angivna måtten jämte uppskattade tal för Palestinas judiska befolkning vid denna tid – från 500 000 till 2 500 000 – gör det osannolikt att återstoden av Bar-Kochbas här räknade ens 50 000 man.

Romarna belägrade Bethar sommaren 135, och i augusti bröt Bar Kochbas motstånd samman. Romarna stormade fästningen, och Bar Kochba dödades i slutstriden.

Det är osannolikt att romarna förövade någon massaker på Bethars judiska befolkning. Det enda ”beviset” för en massaker finns i den rabbinska litteraturen, däribland talmudtraktaten Gittin och Midrash Rabbah till Klagovisorna. I synnerhet det sistnämnda verket skriver utförligt om belägringen och stormningen av Bethar och den påstådda massakern. Bar Kochbas garnison i Bethar anges till 200 000 man. Vidare uppges att Bar Kochba var så stark att de stenblock romarna sköt in i fästningen med katapulter studsade mot hans knä tillbaka på romarna med en sådan kraft att många av dem dödades. Bar Kochbas styrka räckte dock inte för att hindra romarna att massakrera så många som (fyra hundra tusen myriader =) fyra miljarder judar i Bethar eller ”som vissa säger” (fyra tusen myriader =) 40 miljoner (Babyloniska Talmud, Gittin 57b), medan Midrash Rabbah till Klagovisorna anger 800 miljoner dödade judar. Att dessa dödstal verkar litet väl höga, insåg nog de lärda rabbinerna, varför de gav oss några detaljer, som väl är tänkta att verka mera övertygande. Sålunda står det att blodet av de dödade judarna forsade i sådana floder att de nådde romarnas hästar upp till näsborrarna och därefter rusade mot havet, varvid dessa floder av blod ryckte med sig stora stenblock. Havet färgades rött av blod ända till sex kilometer från kusten. (Midrash Rabbah till Klagovisorna 2.2 § 4)

Naturligtvis skonade de grymma romarna heller inte judiska skolpojkar, som det i Bethar fanns ovanligt många av. Närmare bestämt fanns i denna lilla stad icke färre än 400 synagogor, varje synagoga hade 400 rabbiner och varje rabbin undervisade 400 skolpojkar. Alla dessa (400 x 400 x 400 =) 64 miljoner skolpojkar mördade romarna på enahanda sätt, nämligen genom att veckla in dem i Torah-rullar och tända på dessa. (Babyloniska Talmud, Gittin 58a)

Vilken holocaust! I förintelsepropagandan brukar ju Hitler kallas världshistoriens värsta förbrytare med sex miljoner judars död på sitt samvete. Hadrianus då? Han sägs ju här ha varit minst tio gånger värre.

Något annorlunda lyder rabbi Gamaliels redogörelse för romarnas massaker på de judiska skolpojkarna i Bethar: ”Det fanns fem hundra skolor i Bethar, och den minsta av dem hade icke färre än tre hundra barn. De brukade säga: ’Om fienden kommer emot oss, ska vi gå ut och sticka ihjäl dem med dessa skrivstift.’ Men när folkets synder förmådde fienden att komma, vecklade de in varenda skolpojke i hans bok och brände honom, så att bara jag blev kvar.” (Midrash Rabbah till Klagovisorna, 2.2§4)

Att såsom rabbi Gamaliel påstå sig vara enda eller nästan enda överlevande efter en massaker är ett mönster som går igen i vår tids vittnesmål om ”Förintelsen”. Exempelvis sade den nutida ”Förintelse”-religionens överstepräst Elie Wiesel om sig själv: ”I Buchenwald skickade man tio tusen i döden varje dag. Jag var alltid bland de sista hundra närmast grinden.” (Time, 18 mars 1985, s. 79.)

Vidare berättar Babyloniska Talmud att liken av de dräpta judarna användes till att uppföra en mur runt Hadrianus’ vingård, som sades omfatta (18 kvadratmil =) 46 kvadratkilometer. Och det blod av judarna, som inte forsade ut i havet, samlades och användes att gödsla gojernas vingårdar i sju år. (Gittin 57a)

Boken …om detta må ni berätta… utgiven av Regeringskansliet spreds med skattemedel i mer än en och en halv miljon exemplar till familjer i Sverige med barn i grundskolan

I nutida sagor om ”Förintelsen” får vi höra att de bottenlöst elaka men strängt nyttoinriktade tyskarna gjorde tvål av de dödade judarnas fett, gödningsmedel av askan och lampskärmar av de avdragna hudarna.

Det sammanlagda intrycket blir väl att nyare tiders sagor om ”Förintelsen” och berättelserna i den minst 1400 år äldre rabbinska litteraturen är samma andas barn. Detaljerna överensstämmer givetvis inte. Men de fantastiska överdrifterna, det obesvärade fabulerandet och den sjukliga fantasin är desamma.

Till sist några fler frågor till förintelsepropagandisterna: Hur många ”förintelser” skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Är man en förnekare, om man tror bara på den senaste ”Förintelsen”? Varför finns det ingen bok Om Hadrianus må ni berätta för gratis utdelning till Sveriges alla skolbarn?

 

Lars Adelskogh

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Förstautgåva av ”Hobbiten” såld för över en halv miljon

publicerad 7 augusti 2025
– av Redaktionen
Förstaupplagan som släpptes 1937 trycktes i endast 1500 exemplar.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

131 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


En sällsynt förstautgåva av J.R.R. Tolkiens ”Hobbiten” har sålts för över en halv miljon kronor. Boken hittades av en slump i ett hus i Bristol i England.

Hobbiten, eller The Hobbit, som senare följdes av Sagan om ringen, handlar om hobbiten Bilbo Baggins som ger sig ut på ett äventyr med en grupp dvärgar för att återta skatten från draken Smaug. Boken har blivit omåttligt populär och sålts i över hundra miljoner exemplar och filmatiserades även under 2010-talet. Förstautgåvan av boken, som släpptes 1937, trycktes dock ursprungligen endast i 1500 exemplar. Idag tros bara ett hundratal av förstautgåvan finnas kvar i världen.

Under en vanlig husröjning som gjordes av auktionshuset Auctioneum hittades boken av en slump i ett hus i Bristol i England. Slumpmässigt drog Caitlin Riley, auktionshusets specialist på sällsynta böcker, ut en grön bok från bokhyllan.

Det var tydligt att det var en tidig ”Hobbit” vid första anblicken, så jag drog bara ut den och började bläddra i den, utan att förvänta mig att det skulle vara en äkta förstaupplaga, säger hon till The Guardian.

”Mycket speciell bok”

Exemplaret är inbundet i ljusgrönt tyg och har svartvita illustrationer av Tolkien. Riley insåg snart att det handlade om en förstautgåva. Den var dessutom i otroligt fin skick, något som inte är vanligt att hitta då majoriteten av dessa böcker oftast är slitna, särskilt eftersom det är en barnbok.

Boken auktionerades ut med ett grundpris på 10 000 pund, motsvarande cirka 128 000 svenska kronor. Budgivare från hela världen drev upp priset till mer än fyra gånger så mycket som auktionshuset hade förväntat sig. Till sist såldes boken för 43 000 pund, cirka 550 000 kronor.

Det är ett fantastiskt resultat för en mycket speciell bok.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

En dikt om barnen i Gaza medan världen ser på

Folkmordet i Gaza

De gråter av hunger och drömmer om fred – men omvärlden tiger. Konstnärinnan och poeten Malin Sellergren skildrar i denna dikt barnens outhärdliga verklighet.

publicerad 5 augusti 2025

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

131 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Daglig skräck och daglig fasa,
lever barnen med i Gaza.
Sex tusen lastbilar med livsnödvändig mat
förvägras inträde i Gazas habitat.
Bilarna tvingas vänta där utanför,
medan barn och vuxna utav svälten dör.

Bomberna har fallit, och pulveriserat nästan allt
barnen får sova på marken där det är hårt och kallt.
På natten gråter de av mardrömmar
och de gråter även på dagen,
för hungern river hål i magen.

Var finns slutet på befolkningens plåga?
Snart sinar livet, och hoppets sista låga!
Knappt någon mat, någon enda i Gaza får
och en mammas älskade pojke blev skjuten i huvudet igår.
– Jag är nästan framme nu, jag klarade mig, tänkte han.
Men då träffades han av en kula, och i dimmorna försvann.

Han och tusentals andra försökte mot en matutdelning kuta.
Men precis när de var framme, började militären på dem skjuta.
Och runt omkring i staden har barn skjutits till döds,
endast på grund av att de som palestinier fötts.
Livrädda är världens politiker – detta folkmord får inte kritiseras,
och minsta lilla sanktion mot Israel måste i veckor planeras.
Kanske kan man bojkotta importen av israeliska apelsiner?
eller vore det kanske mer effektivt att bojkotta mandariner?

Samtidigt förser USA Israel med tonvis av krigsmaterial
och skänker några luftburna matlådor, för att lindra sitt samvetskval.
En svältande miljonbefolkning behöver förstås mer än så
men någon större hjälp från omvärlden tycks de inte kunna få.

Nej, ingen får säga till Israels ledare att de borde skämmas,
i rädsla för att Israel då ska hämnas.
Och ingen vill riskera att bli kallad för antisemit
för den som kritiserar en jude, är själv en skit.
Israels makt över världen, lamslår ledarna i passivitet
medan ledarna skäms och är djupt uppgivna i hemlighet.

Under tiden offras barnen på löpande band
och israeliska ledare hävdar öppet,
att de ska erövra palestiniernas land.
Så de palestinska barnen måste så snabbt som möjligt försvinna
för att bulldozers ska kunna jämna alla bosättningar
– och hela folket bort tvinga.

Hos barnen själva är förtvivlan ofantligt stor.
Många har förlorat sina syskon, sina vänner, sin far och sin mor.
Nu tvingas de överleva utan knappt någon mat
fångade i en råttfälla, i skräckens habitat.

 

Malin Sellergren, PoeticArtstories

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Afrikandernas ovissa framtid

Befolkningsutbytet i Väst

Brutala våldsdåd och eskalerande rasistisk retorik har fått vissa att varna för ett öppet folkmord i Sydafrika. Detta skulle inte bara vara ödesdigert för de vita afrikanderna, utan även för Sydafrika som helhet.

publicerad 2 augusti 2025
– av Markus Andersson
Afrikander har levt i Sydafrika sedan mitten av 1600-talet.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

131 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


En av de första presidentorderna från Trumpadministrationen var den amerikanske presidentens adresserande av europeiskättade sydafrikaners situation, även kända som afrikander eller boer, och beredvillighet att öppna upp för att ta emot dem som flyktingar mot bakgrund av deras allt svårare läge i Sydafrika. Initiativet tycks dock ha mötts med blandade reaktioner bland afrikanderna själva, vilka i stort frågar sig varför man från första början skulle överge det land man bebott i hundratals år, långt innan USA ens var en självständig nation.

Redan på 1650-talet grundades Kapkolonin av holländaren Jan van Riebeeck och de första europeiska bosättarna, huvudsakligen holländare och fransmän. Dessa etablerade sig som jordbrukare vid Kaphalvön som en förlängning av det holländska ostindiska kompaniets handelsrutt mellan Europa och Asien.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet 8 mars 2025


Trots blodiga konflikter med bantustammar som expanderade in på området, utvecklade man under de följande århundradena ett avancerat jordbrukssystem i Sydafrikas varierade klimat och landskap. I praktiken uppstod nu även en helt ny europeisk kultur, afrikanderna, från vilka flera statsbildningar skulle komma att uppstå. Afrikanderna skulle dock få svårt att hävda sig mot det mäktiga brittiska imperiets anspråk på Kaphalvön och de afrikandiska staterna Oranjefristaten och Transvaal utkämpade en dramatisk konflikt mot Storbritannien för att bevara sin självbestämmanderätt. Trots att man segrat i vad som blev känt som det första boerkriget år 1881 blev den brittiska militärmakten till slut för svår att stå emot och efter det andra boerkriget annekterades man år 1902 in i det brittiska koloniala imperiet.

Under 1800- och 1900-talen växte samtidigt jordbruket i omfattning, och de afrikandiska jordbrukarna fortsatte att spela en nyckelroll i att etablera effektiva produktionsmetoder, moderna bevattningssystem och exportmarknader. Under 1900-talet blev Sydafrika en av Afrikas största producenter av vete, majs, frukt och boskap – en position som fortfarande till stor del upprätthålls tack vare boerjordbrukarna.

Tusentals attacker

Sedan Nelson Mandelas ANC tog makten, 1994, har situationen för boerna blivit alltmer osäker. De senaste årtiondena har tusentals av dem mördats i brutala attacker på sina gårdar. Dessa farmarmord har fått viss internationell uppmärksamhet, men den sydafrikanska regeringen har ofta avfärdat eller tonat ned problemet med vad som av allt att döma rör sig om rasistiskt motiverade attacker.

Att överhuvudtaget få en klar bild över exakt hur många afrikanderbönder som dödats de senaste 30 åren är mycket svårt – bland annat eftersom den sydafrikanska regeringen slutat att redovisa statistiken separat och istället klumpar ihop denna med övriga mord begångna i det kraftigt våldsbrottsdrabbade landet. Istället blir det upp till intresseorganisationer som värnar om afrikandernas rättigheter att själva försöka identifiera alla fall och sammanställa statistiken.

Gemensamt för morden är att de ofta kännetecknas av extremt våld, tortyr och övergrepp, vilket har lett till teorier om att motiven sträcker sig långt bortom vanlig kriminalitet – utan snarare handlar om hat och ressentiment som riktas mot afrikanderna. Bedömare menar också att den rasistiskt laddade retoriken från vissa politiska ledare, som exempelvis den kommunistiske ledaren Julius Malemas, har bidragit till att skapa en direkt livsfarlig miljö för boerna där många varnat för att situationen riskerar att eskalera till ett öppet folkmord.

Den eskalerande hetsen och våldet, som redan lett till att många av de vita farmarna satts under allt större press att lämna sina gårdar, eller flytta utomlands, är därtill något som i sin tur samtidigt påverkat Sydafrikas livsmedelsproduktion och ekonomiska stabilitet. Boernas expertis och kunskap om jordbruk bedöms i praktiken vara ovärderlig för landets ekonomi, särskilt med tanke på att jordbrukssektorn sysselsätter miljontals människor och står för en betydande del av Sydafrikas BNP.

Expropriering och diskriminering

Vid sidan av den eskalerande våldsspiralen har Sydafrikas regering genomfört en rad lagförslag och policyer som syftar till att omfördela mark från vita lantbrukare till svarta sydafrikaner, ofta utan ersättning. Exproprieringen av mark som brukats av afrikandiska familjer i sekler har väckt en växande oro både inom och utanför landet. Afrikander driver de flesta av landets storjordbruk, som står för 95 procent av den inhemska produktionen av viktiga livsmedel. Dessa inkluderar majs, vete, frukt, grönsaker och andra grödor som är centrala för både den lokala marknaden och exporten.

Sydafrika är fortfarande i stort sett självförsörjande på livsmedel, men importen av vissa produkter har ökat. Samtidigt har i princip alla försök att ”omfördela” mark till svarta jordbrukare misslyckats och endast en mycket liten andel av de svarta kommersiella jordbrukare har lyckats bli vinstgivande. Om afrikanderna fortsätter att marginaliseras, attackeras och mördas kan konsekvenserna därför bli ödesdigra, inte bara för dem själva, utan för hela Sydafrikas livsmedelsförsörjning och ekonomiska stabilitet.

Trots den alltmer fientliga miljön ihärdar många boer att odla marken och bidra till landets livsmedelssäkerhet, men många experter och analytiker varnar för att Sydafrika är på väg att gå ett liknande öde till mötes som Zimbabwe, där en liknande politik av presidenten Robert Mugabe, hårdfört riktad mot den vita befolkningen, ledde till en internationellt uppmärksammad kollaps av jordbruket, livsmedelsbrist och ekonomisk kris.

”Vill inte flytta någonstans”

Afrikanderna ser Sydafrika som sitt självklara hem och har levt där längre än vad många europeiska nationer existerat och, till skillnad från vad som ofta förespeglas, även innan bantuexpansionen nådde området. Många av dem ser det av naturliga skäl inte som ett alternativ att lämna Sydafrika, utan vill bara leva sina liv i lugn och ro, utan att diskrimineras eller utsättas för blodiga attacker.

– Vi ska inte åka någonstans. Våra medlemmar arbetar här och vill stanna här, och de kommer att stanna. Vi är fast beslutna att bygga en framtid här, förklarar Dirk Hermann, verkställande direktör för Afrikanderfacket Solidarity.

– Vi måste göra ett kategoriskt uttalande: Vi vill inte flytta någon annanstans, fyller Kallie Kriel, vd för intresseorganisationen AfriForum i.

Det har spekulerats kring att Elon Musk, med sitt afrikandiska ursprung och sin roll i USA:s nya regering, varit bidragande till Trumps presidentorder att öppna dörren för afrikanderna. Om man på riktigt månar om deras framtid från amerikansk sida räcker det samtidigt inte med att öppna dörrarna, de behöver även allt stöd de kan få för att stänga sina dörrar gentemot fortsatt eskalerande rasism och brutalisering inom Sydafrikas gränser.

 

Markus Andersson

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Clint Eastwood 95 år – en levande filmlegend

publicerad 31 juli 2025
– av Jan Sundstedt
En ikonisk bild på Clint Eastwood ur Sergio Leone-regisserade "För en handfull dollar" (1964).

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

131 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Clint Eastwood må ha fyllt 95 år för ett par månader sedan – men myten, blicken och filmarvet är ständigt unga. En stillsam titan i en skrikig samtid.

Clint Eastwood fyllde den 31 maj i år 95 år. En ålder som för de flesta innebär långa promenader, pensionärsrabatt och eftermiddagsslummer – men för Clint har det snarare blivit ännu ett kapitel i en redan sällsynt livsresa.

Från starten i 1950-talets tv-westernserier till rollen som ikonisk revolverman i Sergio Leones Dollartrilogi, från cynisk antihjälte i Dirty Harry (1971) till hyllad regissör av Oscarsvinnare som Unforgiven (1992) och Million Dollar Baby (2004) – Clint Eastwoods karriär är så nära amerikansk filmhistoria man kan komma i ett enda liv.

Clint Eastwood Firefox
Clint Eastwood som Mitchell Gant i 1982 års action-spion-thriller ”Firefox”. Foto: faksimil

Lågmäld och magnetisk

Han har varit actionhjälte och dramaregissör, symbol för tyst styrka och kreativ envishet. I en bransch där många skådespelare tvingas in i fack, har Clint alltid lyckats vara både publikfavorit och auteur.

Det är få som både har suttit på hästryggen i ökenstoft och samtidigt lett en regiproduktion med stram precision bakom kameran – gärna med ett jazzstycke av Monk eller Brubeck i lurarna.

Hans närvaro, oavsett om han mumlar genom tänderna i Gran Torino (2008), stulit ryska stridsplan i Firefox (1982) eller gestaltar emotionell sårbarhet i The Bridges of Madison County (1995), har alltid burit ett slags gravitationsfält: lågmält men magnetiskt.

Clint Eastwood har aldrig behövt skrika för att synas – han har alltid litat på att publiken lyssnar.

Clint Eastwood tillsammans med Donald Sutherland (t. v.) och Telly Savalas (t. h.) i ”Kellys Hjältar” (1970). Foto: Jan Sundstedt kollektion

Medan andra i branschen pensionerar sig långt tidigare, ångade han på som regissör upp i 90-årsåldern. Juror No. 2, som hade premiär i slutet av 2024, ser förvisso ut att bli hans sista film – men ingen vet säkert. Clint själv ger inga besked. Kanske är tystnaden i sig ett slags avskedsreplik.

För alla som växt upp med hans filmer – oavsett om det var spaghettiwestern, hårdkokta 70-talsthrillers eller moderna moraliska dramer – är det något märkligt trösterikt i att han fortfarande är med oss. Levande, närvarande, värdig.

95 år. Ett liv av film, envishet och kompromisslöshet. Vi lyfter på hatten – och hoppas han fortsätter att blicka mot horisonten, med samma lugna, genomträngande blick som alltid.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.