I en kortfilm av Rune Lindström berättas historien om hur västmanländska Fagersta utvecklades under början av 1900-talet. Här värnar man om familj och traditioner och lägger en stark stolthet i arbetet.
Det var på patronernas tid, berättar Lindström, som solen sken över blommor och träd i bruksorten Fagersta. Kolbäcksån flöt som en ”vallvisa” ut ur ”dalaskogarna mellan gröna hagar och blåa klackar” och vid de ”nötta trapporna, där syrenerna slår ut varje vår, dröjer det ännu kvar en still melodi ur det förgångna”.
I Fagersta blommade arbetet under tidigt 1900-tal. I stadens skyar pekade fabrikens skorstenar högt i himlen och vittnade om en strålande industri. Stålindustrin var, och är än idag, en viktig del av staden och många arbetade där. Fagersta Bruks gjorde sig känt över hela landet och expanderade under början av 1900-talet. Det blev då moderbolag åt andra järn- och stålföretag. Stålet exporterades över hela världen och industrin blomstrade.
”Detta är sagan om järnet, det tunga arbetets saga, kampen med elden, stenarna som blir bröd”, säger Lindström.
Trots att Fagersta är en industristad och att mycket kretsar kring det dagliga arbetet beskrivs också staden som mycket mer än så. Lindström ger en målande bild av hur stadens helhet kan ha uppfattats:
”Trots den moderna tidens hetsiga puls som eggande vilar över industrisamhällets vardag är Fagersta likväl en blommande jätteidyll av hem vid hem. Under bruksgatornas yviga lönnar och lindar sover friden och hemtrevnaden sin idylliska brukssömn.”
Det dagliga livet
Staden utvecklades och allt fler butiker öppnades upp. På fritiden kunde Fagerstabor exempelvis besöka Fröken Johansson om man ville försjunka sig i böckernas värld. I ”den vackra bruksgården” gick det också att besöka biblioteket som ABF inrett.
”Här letar man sig fram bland hyllorna fram till visdomens brunnar och flitens lampor lyser i läsrummets frid. Här kan man för en stund glömma vardagsmödan och blicka in i nya världar”, beskriver Lindström biblioteket.
I Västanfors kyrka samlades medborgare, familjer och vänner för fridsamma gudstjänster. Den vitmenade kyrkan står på en udde vid Kolbäcksån och här har ”många själar druckit frälsning och frid”.
Västanfors kyrka uppfördes från början som en träkyrka år 1642, men förstördes genom ett blixtnedslag 1675. I början av 1800-talet påbörjades ritningar för en ny kyrka, som sedan invigdes år 1830.
”Många generationers blickar har vandrat upp på den gamla altartavlan som en gång räddats ur rök och brand när det gamla träkapellet brann ner”, berättar Lindström.
Barnen gick i skolan i ett ”hypermodernt skolhus”. Fysisk aktivitet beskrivs som en viktig del av uppfostran där ”dess ungdom härdas i fysisk fostran till dugliga samhällsmedborgare”, berättar Lindström. Sporten i sig är en viktig del av Fagersta och beskrivs börja redan i gymnastiken i skolan. Fotbollen drevs framåt och bandyn beskrivs som framgångsrik.
Staden utvecklas
Lindström menar att det är den förre bruksdisponenten Axel Fornander som är en av de som verksammast bidragit till stadens utveckling.
Ur skogsdunkelt har den nya staden vuxit upp, berättar Lindström. Gemensamt bygger man sakta upp staden med nya hus och byggnader, där egenintressen fått ge vika för det gemensamma målet. Lindström beskriver byggandet med en stark stolthet, där ”inte ett momentumet kan vara skönare än svensk vilja och svenska arbetares strävan än dessa tusen svenska hem”, som han menar byggdes under den här perioden.
I den gamla sockenstugan tar sedan politiker plats för att besluta om samhället. Stadens fäder sitter och följer förhandlingarnas gång samtidigt som kommunalfullmäktigeordföranden klubbar igen beslut.
”Det är alla män som nedlagt tid och möda på samhällets fotväxt”, berättar Lindström.
Under en lång tid var Strömsholms kanal ortens enda förbindelse med yttervärlden. Men sedan byggdes tågstationen i Västanfors, några kilometer från centrala Fagersta. Stationen beskrivs som en av landets viktigaste järnvägsknutar.
”Eldarna ska aldrig slockna”
Lindströms film om Fagersta vittnar om en kraftfull tro på samhället och medborgaren, särskilt lägger man stor vikt vid familjen och att just den är ett dragplåster för att samhället ska fungera.
”I goda hem och genom ärliga makars gemensamma tro och trohet på hemmets och familjebandet vilar dock hela vårt folks öde”, säger Lindström.
Där man litar på att den enskilde drar sitt strå för stacken och hjälper att bygga upp samhället, snarare än att dra ner det. Det är andra tider där det finns en markant kärlek till orten och människorna som varit med och byggt den. Och även en tro på framtiden och stadens fortsatta utveckling.
”De gamla eldarna i järnbärarland ska aldrig slockna, men nya lågor ska tändas. Elden från fäderna ska väckas på nytt och brinna klar och ljus”, avslutar Lindström.
