Tillsammans med min far skulle jag, en augustidag 1983, göra en dagstur ut på Stuorrajekna i Sulitjelmamassivet. Vårt basläger låg en bit öster om glaciären på en vindskyddad plats. Isen hade smält av mycket de senaste åren. Vi gick därför en sväng åt norr, för att gå ut på glaciären en bit ovanför brämet, där marken är bättre. På vägen passerade vi två små tält.
Vår plan var att gå kompass rakt över till den övre delen av Mietjerpakte, där en jåkk rinner ned från Stuorrajekna till Salajekna. Där uppe skulle vi fika och sedan gå precis samma väg tillbaka. Om vi stötte på några sprickor på uppvägen som vi inte kom förbi skulle vi vända. Återfärden i de egna fotspåren skulle bli enkel, trodde vi.
Vi hade gjort ungefär samma tur i Stuorrajekna för drygt tio år tidigare. Den gången kom vi in i ett besvärligt sprickområde på tillbakavägen. En bit bort på glaciären såg vi då ett avsnitt, där is och sprickor bildade respektingivande och skrämmande formationer. Jag hade tänkt mycket på detta efteråt och var fast besluten att undvika alla sprickor.
Uppfärden gick bra. Jag gick först och eftersom jag kände små sprickor med min vandringsstav gick vi inte strikt efter kompassen, utan höll en något sydligare kurs, vilket innebar att vi gick rakt på Mietjerpakte. Jag bar tursäcken med kläder och mat, medan min far, som då var 70 år, inte bar något. På uppvägen var sikten god och vi kunde se ut över glaciären. Isen var mycket jämn med stråk av snö här och var. Det spricksystem vi hade sett vid ett tidigare besök såg vi inte alls.
Vinden friskade i allt mer och vid vändpunkten fikade vi i lä av ett stort stenblock. Nu började också molnen hopa sig och sikten blev sämre. Det var hög tid att börja gå tillbaka. Jag gick först och bar tursäcken och var lättare klädd, medan min far hade alla sina tröjor på sig under anoraken. Det blåste snart riktigt rejält, och snön yrde så att det ibland var svårt att se spåren från uppfärden.
Vi följde Mietjerpakte nedåt tills vi bedömde att vi var nedanför den punkt där vi nådde berget på uppfärden. Där delade vi på en chokladkaka och diskuterade fortsättningen. Sikten var nu riktigt dålig och vi var tvungna att lita helt på kompassen.
Sprickor!
Efter ett tag stötte vi på sprickor. De första var små och var lätta att bara kliva över. Jag gick först och kände mig noga för med vandringsstaven. Spetsen av specialstål kom väl till pass. Jag sade åt min far att gå precis i mina fotsteg. Vi började fundera på att gå tillbaka, men den bitande vinden och snön skulle vi då få rakt i ansiktet. Vi fortsatte därför enligt kompassen - vi trodde ju att vi var nedanför den väg vi tog på förmiddagen. Det borde därför bara finnas några små sprickor här.
Vid en spricka som var lite större än tidigare tog jag ett så rejält kliv över, att jag ramlade framåt. Min far blev då förskräckt och gick över sprickan bredvid mig. Han kom över, men tog ett halvt steg bakåt, kom igenom snötäcket och föll ned i sprickan. Man försvinner väldigt fort om snötäcket som man står på plötsligt brister, mycket fortare än man skulle tro. Jag tittade mig omkring för att kontrollera att jag fattat rätt, att han inte stod någonstans. Sedan ropade jag ner i hålet och fick efter en stund ett otydligt svar långt bortifrån. Det lät som ett ben var brutet, och att han inte kunde ta sig upp själv, det förstod jag.
Jag slog med staven på snön över sprickan, för att öka hålets storlek, så att det lättare skulle synas på lite håll eller från en helikopter. Till slut fick jag en känsla av att jag skulle falla ner själv om jag fortsatte vidga hålet. Jag ropade ner i sprickan att jag skulle gå upp till Staloluokta för att hämta hjälp. Vi hade kommit den vägen några dagar tidigare. Han sade något om de två tält som vi passerat på vägen upp.
Just som jag skulle gå kom jag på att jag borde märka ut hålet med något föremål. En stor röd plastsäck med extrasoppor och T-röd fick duga. Jag packade in den i snön, så att den inte skulle blåsa bort. Genom att ta ut två olika kompasskurser försökte jag bestämma sprickans läge, men misslyckades totalt, för jag såg bara is, snö och moln.
Den fortsatta vandringen över isen var besvärlig. Jag hade bara kompass-kursen att lita till och var inne i ett rejält sprickområde. Sprickorna var dolda av snö, som löpte i långa strängar tvärs den vandringsväg som kompassen angav.
På grund av den stora sprickorna framför mig, var jag tvungen att gå mer åt norr, vilket egentligen ledde längre in i sprickområdet. När molnen lättade ett ögonblick såg jag en bit bort på glaciären samma skrämmande och respektingivande formationer jag hade sett en gång tidigare.
Trots att jag körde ned vandringsstaven så hårt jag kunde i snön klev jag ibland igenom ända till knäna. Efter en stund vände jag mig om, men kunde inte alls se sprickan där Tore – min far – fallit ned. Jag fick lita på att mina fotsteg, den röda plastsäcken och öppningen skulle visa platsen tillräckligt bra. Sikten framåt var lika dålig som tidigare. Naturligtvis var jag rädd, mycket rädd. Ingen visste exakt var vi var, ingen skulle sakna oss och börja leta förrän tidigast om 3-4 dagar.
Fast mark under fötterna
När jag nådde fram till berget kändes det väldigt skönt! En svårighet var i alla fall avklarad. Jag gick tillbaka över berget samma väg som vi hade kommit upp några timmar tidigare. Jag vilade ett ögonblick på nästan samma ställe som vi hade fikat på vid uppfärden. Det var en overklig känsla. Jag var mycket medveten om att jag var tvungen att komma helskinnad fram till folk för att få hjälp. Det gällde att skynda sig, men ändå ta det lugnt och försiktigt, så att jag inte råkade ut för något.
Jag kom bort till de två små tält som vi hade sett på morgonen. Det var folk där. Brittiska geologer som hade utrustning för att vara säkra på glaciäris, ordentliga rep samt stegjärn. De var två personer, och ytterligare två personer i ett annat tält några kilometer bort, söder om glaciären. De hade walky-talky för förbindelse mellan sig. Klockan var nu nästan halv sex, drygt en timme efter det att Tore föll.
Jag fick lite choklad att äta, medan den ena geologen, Andrew, gav sig iväg över isen bort till det andra tältet. Hans kamrat Matthew och jag gav oss iväg strax efteråt, utrustade med alla repen och stegjärnen. De hade kommit överens om att Andrew skulle hämta folk i det bortre tältet. Eftersom jag trodde att Tore hade skadat sig ville jag kalla på läkarhjälp. Geologerna hade kommit upp från samhället i Ny Sulitjelma i Norge några dagar tidigare. De tyckte därför att det var enklast och snabbast att bege sig dit och försöka få hjälp.
Ute på isen fick vi radiokontakt med den andra gruppen vid deras normala kommunikationstid, halv sju. Andrew hade då gett sig iväg för att springa till Ny Sulitjelma. De två andra geologerna höll på att göra sig i ordning för att komma ut på isen.
Vi fick vänta ett tag. Vädret var bättre nu, och vi hade en hel del sikt, men vi var ju också i lä av den stora glaciären. De två som kom var Roger, en kraftig man som var mycket kunnig på glaciärteknik, samt Wendy, en liten och nätt kvinna.
Översnöade sprickor
Vi diskuterade uppläggningen en bra stund, när Roger och Wendy hade kommit upp till oss. Jag visste ganska väl var Tore hade fallit, eftersom vi hade försökt gå kompass. De nya kartorna är också bra. Men glaciären är stor och all is ser likadan ut. Isen var farlig, eftersom sprickorna inte syntes, utan var översnöade. Området närmast sprickorna såg helt normalt ut. Det var som om isen bara hade glidit isär, uppifrån och ned, och därvid bildat stora sprickor. Den omgivande isen var helt utan småsprickor och lätt att gå på. De sprickor vi hade stött på vid det tidigare besöket hade synts väl, och den omgivande isen var sönderbruten och besvärlig.
Vi vandrade uppför glaciären längs kanten av Mietjerpakte, sammanbundna alla fyra. Wendy gick först, eftersom hon var lättast. Det gick långsamt, för vi kände oss noga för med isyxa. Sedan gick vi ut på isen och försökte systematiskt att hitta sprickor genom att leta i ett rutmönster. En kraftig geodetisk stav, som Roger och Wendy hade haft med sig, använde vi för att markera utgångspunkten. Vi började sökande efter sprickan vid åtta-tiden på kvällen.
Det märktes ganska snart att vi var i fel område. Vi hittade över huvud taget inga sprickor.
Vi gick nu längre upp längs Mietjerpakte för att återigen försöka hitta den plats där Tore och jag lämnade kanten för att korsa över isen. Vi hade nu slutat använda isyxan, kort som den var. I stället använde Wendy min vandringsstav för att känna efter sprickor. Det gick mycket snabbare.
Den geodetiska staven hade vi förlorat i det första området när tjockan sänkte sig över oss. Vädret var nu sämre igen, lika dåligt som på eftermiddagen. Det var besvärligt att se något över huvud taget.
Fel område
Vi hade hittat några små sprickor, men det var allt. Isen var förvillande likadan överallt. Det var sent och tröttheten började kännas på allvar. Det var tydligt att vi var i fel område.
"En gång till, sedan får vi vänta på hjälp från Norge", sade Roger när vi delade på några chokladkakor. Vi var alla överens om detta. Det kändes otäckt.
Vi var tvungna att hitta honom nu. Det var nästan sex timmar sedan han föll. Med ett ben brutet och kanske också andra skador, skulle han inte kunna klara sig länge till utan hjälp. Vi börja bli alltför kalla och trötta för att kunna fortsätta att leta så länge till. Den dåliga sikten och skymningen gjorde också att vi måste vara ganska nära sprickan för att kunna se den röda plastsäck som jag hade lämnat som markering.
Den här gången gick vi ända upp till Tores och min vändplats några timmar tidigare. Nu kunde vi se rastplatsen och även de spår som ledde därifrån. Vinden och snön hade inte fyllt igen Tores och mina spår, utan de syntes fortfarande! Det var ändå inte mycket till spår, bara små märken i strängar av hårdpackad snö, ibland lite krossad is. Men det räckte.
Nu gick allt väldigt fort. Vi gick i god takt utför glaciären, med stark vind och snö yrande i ryggen. Vi följde nu spåren tillbaka längs kanten av Mietjerpakte, till den plats där jag och min far hade gått ut på glaciären.
Tore och jag hade gått direkt efter kompassen ute på isen. Jag gav kursen till Wendy, som fortfarande gick först. Sikten var nu om möjligt ännu sämre än tidigare. Det var också skumt, klockan elva på kvällen.
Jag varnade efter ett tag för att vi snart skulle komma ut i ett sprickområde. Det gällde att var försiktig då sprickorna inte syntes, utan var täckta av snö. Efter ett tag tog vi paus och Roger frågade efter mitt kännemärke. Jag beskrev den röda plastsäcken som jag hade lagt ut. Då såg jag något gråsvart en liten bit bort i färdriktningen. Vi gick närmare - jo, det var den röda säcken Vi var framme.
Äntligen!
Men inte ett spår av någon spricka. Med staven fann Wendy efter ett tag en spricka. Jag visade henne var hålet hade varit och hon lyckades komma igenom snötäcket genom att gräva med händerna. Hon ropade ned i hålet och fick svar nerifrån. Vi hade hittat Tore!
Vi blev alla mycket glada. Jag fick en stor kram av Wendy. Klockan var nu en kvart över elva. Tore hade varit i sprickan i sju timmar. Det var en oerhörd lättnad - jag hade nästan gett upp hoppet om att hitta honom.
Vi firade ner Wendy i sprickan, för att se hur min far mådde. Hon var liten och lätt och vi var tre starka som höll emot. Hon rapporterade upp via walkie-talkien att Tore mådde bra, inte var skadad alls, att han stod på en liten hylla cirka tio meter ned i sprickan. Han fick en bit choklad som Wendy hade med sig.
Vi hade med oss rep som vi gått inbundna i, några repslingor, karbiner samt isyxor från geologernas tält. Nu skulle vi få upp honom! Men det visade sig inte vara så lätt.
Först försökte vi få upp Tore med hjälp av några repslingor. Man tar sig då upp själv genom att växelvis belasta två repslingor. Den slinga som inte är belastad skjuter man själv högre upp på ett tjockare bärrep. Det gick dock inte. Han var för tung för de repslingor som vi hade med oss. Dessutom var han trött. Han hade stått på den smala hyllan i sju timmar och gjort "på stället marsch" för att hålla sig varm. Men han var ändå trött och stel av kylan.
Vi beslöt oss nu för att försöka dra upp honom, utan hans eget bistånd. Wendy var kvar nere i sprickan för att hjälpa honom över kanten. Vi hade ingen isskruv, så en av oss säkrade repet med hjälp av en isyxa nedkörd i isen. De två övriga drog. Det gick dock inte bra. Repet var nedisat efter den långa vandringen i snöyra och fastnade därför i snön vid kanten av sprickan.
Vi prövade att lägga min ryggsäck emellan, men det hjälpte inte heller. Det enda vi åstadkom var att töja den del av repet som var ovanför sprickan. Vi gjorde flera försök, men med samma resultat.
Det snöade hela tiden, så repet blev snarare sämre ju längre vi höll på. Klockan var efter midnatt. En timme efter det att vi kom till sprickan var den röda plast-säcken övertäckt av snö och syntes inte längre. Snön som yrde hela tiden verkade fastna på gammal snö, medan ispartierna fortfarande var helt bara. På det sättet hade det stora hål som jag gjorde i snötäcket på eftermiddagen fyllts igen. Hålet verkade växa igen från sidorna, trots att inget underlag fanns.
En lång väntan
Det enda vi kunde göra var att vänta på en räddningshelikopter. Vi var säkra på att Andrew skulle klara språngmarschen ned till samhället i Ny Sulitjelma och hämta hjälp. Han var gammal maratonlöpare, men vägen till Norge är inte lätt när vädret är dåligt och vattennivån stiger i jåkkarna. Vädret var också så dåligt att det skulle vara svårt för en räddningshelikopter att flyga in över glaciären. Hjälp skulle därför komma först framåt morgonen.
Vi beslöt att Wendy skulle stanna hos Tore för att hålla hans humör uppe, samt hålla honom i rörelse. En sovsäck som vi haft med oss från geologernas läger firades ner till dem, och sedan underhöll de varandra med sånger och historier av olika slag. Några decimeter från deras hylla fortsatte glaciärsprickan åtskilliga tiotal meter neråt.
Om vi lämnade sprickan med Tore och Wendy i var det stor risk att vi inte skulle kunna återfinna den på morgonen. Matthew kröp därför in i en enkel vindsäck och stannade vid sprickan för att markera platsen för helikoptern, som vi hoppades skulle komma. Matthew hade en isyxa, på rätt sida om sig, att säkra sig med. Vi var noga med att tala om för honom åt vilket håll han hade sprickan – vinden och glaciärens lutning gjorde att det var risk att han skulle glida ned i den. Vi band också fast vindsäcken så gott vi kunde vid en annan isyxa som var nedkörd i isen.
Jag frös nu så att jag skakade. Mina regnbyxor var inte gjorda för att stå stilla i flera timmar i sträck i snöyra. Kanske var det anspänningen som började släppa. Roger följde mig ner till deras tält söder om glaciären, där vi lagade lite te för att få upp värmen. Därefter återvände han upp till Matthew i vindsäcken för att hålla honom sällskap.
Klockan var nu tre på morgonen. Det värsta var över. Tore skulle nog klara av kylan den återstående tiden - det psykologiska stödet från Wendy och veta att hjälp var på väg betydde säkert mycket.
Fågel Fenix
Roger kom och väckte mig i halvsextiden. Det var snö överallt, klar himmel och väldigt vackert. Vi var på väg tillbaka till glaciären när helikoptern kom. Det var en underbar syn att se den stora grågröna helikoptern svepa över de vita vidderna. Som fågel Fenix i en saga. Roger gick först och kände sig för med min stav. När vi kom upp såg vi Tore gå mot helikoptern.
Skönt!
De norska räddarna hade bråttom. Det hade varit svårt att ta ned helikoptern på grund av alla sprickorna. Wendy drogs snabbt upp. Alla inklusive Wendy hjälpte till att dra upp Tore. En man måste hålla repet fritt från iskanten, annars fastnade det. - Vädret kunde ändra sig fort, de ville snabbt iväg.
Wendy och jag följde med i helikoptern. Vandringsstaven kom också med. Stegjärnen åkte snabbt av. Jag kröp in under en varm filt bredvid Tore och Wendy. Varm choklad. Mer varm choklad. Fjällräddarna var mycket snabba och effektiva.
Tore tackade för god hjälp och vi kramade om varandra alla tre. Det var över - vi hade klarat oss bägge två, tack vare god hjälp.
Sedan kom tårarna.
Kanske bör man se på fjällen och glaciären som ett eget "väsen", som i denna jojk av Nils Mattias Andersson, "Renarna på Oulavuolie":
Den stora sprickan,
Oulavuolies jökelspricka,
Oulavuolies jökelspricka
har sugit till sig, sugit till sig mången vacker ren.
Jag har varit, jag har vistats, vistats på Oulavuolie.
Storfjällets stora jökelspricka. Storfjällets, Oulavuolies
stora jökelspricka, stora spricka
har sugit till sig, sugit, sugit.
Farlig är den, farlig är den, Oulavuolies, Oulavuolies jökel. Farlig är den.
Anders Sköllermo
Artikeln har tidigare varit publicerad i ”Till fjälls 1987” Svenska Fjällklubbens årsbok 1987. Årgång 59.
