MORGONDAGENS DAGSTIDNING – fredag 19 september 2025

fredag 19 september 2025

var embedConfig = { "hash": "k55qjmm", "width": 728, "height": 90, "t": "{CACHE_BUSTER}", "userId": 10364, "network": "STANDARD", "type": "html5", "gdpr": "${GDPR}", "gdpr_consent": "${GDPR_CONSENT_1311}" };

En vacker dag på glaciären

Har du inte hunnit ut i fjällvärlden själv denna vinter? Här får du följa med på en rafflande resa ut på Sveriges största glaciär - Stuorrajekna i Sulitjelmamassivet i Lappland.

publicerad 11 februari 2024
Svenska delen av fjället Sulitelma sett från Padjelanta.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

156 740 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Tillsammans med min far skulle jag, en augustidag 1983, göra en dagstur ut på Stuorrajekna i Sulitjelmamassivet. Vårt basläger låg en bit öster om glaciären på en vindskyddad plats. Isen hade smält av mycket de senaste åren. Vi gick därför en sväng åt norr, för att gå ut på glaciären en bit ovanför brämet, där marken är bättre. På vägen passerade vi två små tält.

Vår plan var att gå kompass rakt över till den övre delen av Mietjerpakte, där en jåkk rinner ned från Stuorrajekna till Salajekna. Där uppe skulle vi fika och sedan gå precis samma väg tillbaka. Om vi stötte på några sprickor på uppvägen som vi inte kom förbi skulle vi vända. Återfärden i de egna fotspåren skulle bli enkel, trodde vi.

Vi hade gjort ungefär samma tur i Stuorrajekna för drygt tio år tidigare. Den gången kom vi in i ett besvärligt sprickområde på tillbakavägen. En bit bort på glaciären såg vi då ett avsnitt, där is och sprickor bildade respektingivande och skrämmande formationer. Jag hade tänkt mycket på detta efteråt och var fast besluten att undvika alla sprickor.

Uppfärden gick bra. Jag gick först och eftersom jag kände små sprickor med min vandringsstav gick vi inte strikt efter kompassen, utan höll en något sydligare kurs, vilket innebar att vi gick rakt på Mietjerpakte. Jag bar tursäcken med kläder och mat, medan min far, som då var 70 år, inte bar något. På uppvägen var sikten god och vi kunde se ut över glaciären. Isen var mycket jämn med stråk av snö här och var. Det spricksystem vi hade sett vid ett tidigare besök såg vi inte alls.

Vinden friskade i allt mer och vid vändpunkten fikade vi i lä av ett stort stenblock. Nu började också molnen hopa sig och sikten blev sämre. Det var hög tid att börja gå tillbaka. Jag gick först och bar tursäcken och var lättare klädd, medan min far hade alla sina tröjor på sig under anoraken. Det blåste snart riktigt rejält, och snön yrde så att det ibland var svårt att se spåren från uppfärden.

Vi följde Mietjerpakte nedåt tills vi bedömde att vi var nedanför den punkt där vi nådde berget på uppfärden. Där delade vi på en chokladkaka och diskuterade fortsättningen. Sikten var nu riktigt dålig och vi var tvungna att lita helt på kompassen.

Sprickor!

Efter ett tag stötte vi på sprickor. De första var små och var lätta att bara kliva över. Jag gick först och kände mig noga för med vandringsstaven. Spetsen av specialstål kom väl till pass. Jag sade åt min far att gå precis i mina fotsteg. Vi började fundera på att gå tillbaka, men den bitande vinden och snön skulle vi då få rakt i ansiktet. Vi fortsatte därför enligt kompassen – vi trodde ju att vi var nedanför den väg vi tog på förmiddagen. Det borde därför bara finnas några små sprickor här.

Vid en spricka som var lite större än tidigare tog jag ett så rejält kliv över, att jag ramlade framåt. Min far blev då förskräckt och gick över sprickan bredvid mig. Han kom över, men tog ett halvt steg bakåt, kom igenom snötäcket och föll ned i sprickan. Man försvinner väldigt fort om snötäcket som man står på plötsligt brister, mycket fortare än man skulle tro. Jag tittade mig omkring för att kontrollera att jag fattat rätt, att han inte stod någonstans. Sedan ropade jag ner i hålet och fick efter en stund ett otydligt svar långt bortifrån. Det lät som ett ben var brutet, och att han inte kunde ta sig upp själv, det förstod jag.

Jag slog med staven på snön över sprickan, för att öka hålets storlek, så att det lättare skulle synas på lite håll eller från en helikopter. Till slut fick jag en känsla av att jag skulle falla ner själv om jag fortsatte vidga hålet. Jag ropade ner i sprickan att jag skulle gå upp till Staloluokta för att hämta hjälp. Vi hade kommit den vägen några dagar tidigare. Han sade något om de två tält som vi passerat på vägen upp.

Just som jag skulle gå kom jag på att jag borde märka ut hålet med något föremål. En stor röd plastsäck med extrasoppor och T-röd fick duga. Jag packade in den i snön, så att den inte skulle blåsa bort. Genom att ta ut två olika kompasskurser försökte jag bestämma sprickans läge, men misslyckades totalt, för jag såg bara is, snö och moln.

Den fortsatta vandringen över isen var besvärlig. Jag hade bara kompass-kursen att lita till och var inne i ett rejält sprickområde. Sprickorna var dolda av snö, som löpte i långa strängar tvärs den vandringsväg som kompassen angav.

På grund av den stora sprickorna framför mig, var jag tvungen att gå mer åt norr, vilket egentligen ledde längre in i sprickområdet. När molnen lättade ett ögonblick såg jag en bit bort på glaciären samma skrämmande och respektingivande formationer jag hade sett en gång tidigare.

Trots att jag körde ned vandringsstaven så hårt jag kunde i snön klev jag ibland igenom ända till knäna. Efter en stund vände jag mig om, men kunde inte alls se sprickan där Tore – min far – fallit ned. Jag fick lita på att mina fotsteg, den röda plastsäcken och öppningen skulle visa platsen tillräckligt bra. Sikten framåt var lika dålig som tidigare. Naturligtvis var jag rädd, mycket rädd. Ingen visste exakt var vi var, ingen skulle sakna oss och börja leta förrän tidigast om 3-4 dagar.

Fast mark under fötterna

När jag nådde fram till berget kändes det väldigt skönt! En svårighet var i alla fall avklarad. Jag gick tillbaka över berget samma väg som vi hade kommit upp några timmar tidigare. Jag vilade ett ögonblick på nästan samma ställe som vi hade fikat på vid uppfärden. Det var en overklig känsla. Jag var mycket medveten om att jag var tvungen att komma helskinnad fram till folk för att få hjälp. Det gällde att skynda sig, men ändå ta det lugnt och försiktigt, så att jag inte råkade ut för något.

Jag kom bort till de två små tält som vi hade sett på morgonen. Det var folk där. Brittiska geologer som hade utrustning för att vara säkra på glaciäris, ordentliga rep samt stegjärn. De var två personer, och ytterligare två personer i ett annat tält några kilometer bort, söder om glaciären. De hade walky-talky för förbindelse mellan sig. Klockan var nu nästan halv sex, drygt en timme efter det att Tore föll.

Jag fick lite choklad att äta, medan den ena geologen, Andrew, gav sig iväg över isen bort till det andra tältet. Hans kamrat Matthew och jag gav oss iväg strax efteråt, utrustade med alla repen och stegjärnen. De hade kommit överens om att Andrew skulle hämta folk i det bortre tältet. Eftersom jag trodde att Tore hade skadat sig ville jag kalla på läkarhjälp. Geologerna hade kommit upp från samhället i Ny Sulitjelma i Norge några dagar tidigare. De tyckte därför att det var enklast och snabbast att bege sig dit och försöka få hjälp.

Ute på isen fick vi radiokontakt med den andra gruppen vid deras normala kommunikationstid, halv sju. Andrew hade då gett sig iväg för att springa till Ny Sulitjelma. De två andra geologerna höll på att göra sig i ordning för att komma ut på isen.

Vi fick vänta ett tag. Vädret var bättre nu, och vi hade en hel del sikt, men vi var ju också i lä av den stora glaciären. De två som kom var Roger, en kraftig man som var mycket kunnig på glaciärteknik, samt Wendy, en liten och nätt kvinna.

Översnöade sprickor

Vi diskuterade uppläggningen en bra stund, när Roger och Wendy hade kommit upp till oss. Jag visste ganska väl var Tore hade fallit, eftersom vi hade försökt gå kompass. De nya kartorna är också bra. Men glaciären är stor och all is ser likadan ut. Isen var farlig, eftersom sprickorna inte syntes, utan var översnöade. Området närmast sprickorna såg helt normalt ut. Det var som om isen bara hade glidit isär, uppifrån och ned, och därvid bildat stora sprickor. Den omgivande isen var helt utan småsprickor och lätt att gå på. De sprickor vi hade stött på vid det tidigare besöket hade synts väl, och den omgivande isen var sönderbruten och besvärlig.

Vi vandrade uppför glaciären längs kanten av Mietjerpakte, sammanbundna alla fyra. Wendy gick först, eftersom hon var lättast. Det gick långsamt, för vi kände oss noga för med isyxa. Sedan gick vi ut på isen och försökte systematiskt att hitta sprickor genom att leta i ett rutmönster. En kraftig geodetisk stav, som Roger och Wendy hade haft med sig, använde vi för att markera utgångspunkten. Vi började sökande efter sprickan vid åtta-tiden på kvällen.

Det märktes ganska snart att vi var i fel område. Vi hittade över huvud taget inga sprickor.

Vi gick nu längre upp längs Mietjerpakte för att återigen försöka hitta den plats där Tore och jag lämnade kanten för att korsa över isen. Vi hade nu slutat använda isyxan, kort som den var. I stället använde Wendy min vandringsstav för att känna efter sprickor. Det gick mycket snabbare.

Den geodetiska staven hade vi förlorat i det första området när tjockan sänkte sig över oss. Vädret var nu sämre igen, lika dåligt som på eftermiddagen. Det var besvärligt att se något över huvud taget.

Fel område

Vi hade hittat några små sprickor, men det var allt. Isen var förvillande likadan överallt. Det var sent och tröttheten började kännas på allvar. Det var tydligt att vi var i fel område.

En gång till, sedan får vi vänta på hjälp från Norge”, sade Roger när vi delade på några chokladkakor. Vi var alla överens om detta. Det kändes otäckt.

Vi var tvungna att hitta honom nu. Det var nästan sex timmar sedan han föll. Med ett ben brutet och kanske också andra skador, skulle han inte kunna klara sig länge till utan hjälp. Vi börja bli alltför kalla och trötta för att kunna fortsätta att leta så länge till. Den dåliga sikten och skymningen gjorde också att vi måste vara ganska nära sprickan för att kunna se den röda plastsäck som jag hade lämnat som markering.

Den här gången gick vi ända upp till Tores och min vändplats några timmar tidigare. Nu kunde vi se rastplatsen och även de spår som ledde därifrån. Vinden och snön hade inte fyllt igen Tores och mina spår, utan de syntes fortfarande! Det var ändå inte mycket till spår, bara små märken i strängar av hårdpackad snö, ibland lite krossad is. Men det räckte.

Nu gick allt väldigt fort. Vi gick i god takt utför glaciären, med stark vind och snö yrande i ryggen. Vi följde nu spåren tillbaka längs kanten av Mietjerpakte, till den plats där jag och min far hade gått ut på glaciären.

Tore och jag hade gått direkt efter kompassen ute på isen. Jag gav kursen till Wendy, som fortfarande gick först. Sikten var nu om möjligt ännu sämre än tidigare. Det var också skumt, klockan elva på kvällen.

Jag varnade efter ett tag för att vi snart skulle komma ut i ett sprickområde. Det gällde att var försiktig då sprickorna inte syntes, utan var täckta av snö. Efter ett tag tog vi paus och Roger frågade efter mitt kännemärke. Jag beskrev den röda plastsäcken som jag hade lagt ut. Då såg jag något gråsvart en liten bit bort i färdriktningen. Vi gick närmare – jo, det var den röda säcken Vi var framme.

Äntligen!

Men inte ett spår av någon spricka. Med staven fann Wendy efter ett tag en spricka. Jag visade henne var hålet hade varit och hon lyckades komma igenom snötäcket genom att gräva med händerna. Hon ropade ned i hålet och fick svar nerifrån. Vi hade hittat Tore!

Vi blev alla mycket glada. Jag fick en stor kram av Wendy. Klockan var nu en kvart över elva. Tore hade varit i sprickan i sju timmar. Det var en oerhörd lättnad – jag hade nästan gett upp hoppet om att hitta honom.

Vi firade ner Wendy i sprickan, för att se hur min far mådde. Hon var liten och lätt och vi var tre starka som höll emot. Hon rapporterade upp via walkie-talkien att Tore mådde bra, inte var skadad alls, att han stod på en liten hylla cirka tio meter ned i sprickan. Han fick en bit choklad som Wendy hade med sig.

Vi hade med oss rep som vi gått inbundna i, några repslingor, karbiner samt isyxor från geologernas tält. Nu skulle vi få upp honom! Men det visade sig inte vara så lätt.

Först försökte vi få upp Tore med hjälp av några repslingor. Man tar sig då upp själv genom att växelvis belasta två repslingor. Den slinga som inte är belastad skjuter man själv högre upp på ett tjockare bärrep. Det gick dock inte. Han var för tung för de repslingor som vi hade med oss. Dessutom var han trött. Han hade stått på den smala hyllan i sju timmar och gjort ”på stället marsch” för att hålla sig varm. Men han var ändå trött och stel av kylan.

Vi beslöt oss nu för att försöka dra upp honom, utan hans eget bistånd. Wendy var kvar nere i sprickan för att hjälpa honom över kanten. Vi hade ingen isskruv, så en av oss säkrade repet med hjälp av en isyxa nedkörd i isen. De två övriga drog. Det gick dock inte bra. Repet var nedisat efter den långa vandringen i snöyra och fastnade därför i snön vid kanten av sprickan.

Vi prövade att lägga min ryggsäck emellan, men det hjälpte inte heller. Det enda vi åstadkom var att töja den del av repet som var ovanför sprickan. Vi gjorde flera försök, men med samma resultat.

Det snöade hela tiden, så repet blev snarare sämre ju längre vi höll på. Klockan var efter midnatt. En timme efter det att vi kom till sprickan var den röda plast-säcken övertäckt av snö och syntes inte längre. Snön som yrde hela tiden verkade fastna på gammal snö, medan ispartierna fortfarande var helt bara. På det sättet hade det stora hål som jag gjorde i snötäcket på eftermiddagen fyllts igen. Hålet verkade växa igen från sidorna, trots att inget underlag fanns.

En lång väntan

Det enda vi kunde göra var att vänta på en räddningshelikopter. Vi var säkra på att Andrew skulle klara språngmarschen ned till samhället i Ny Sulitjelma och hämta hjälp. Han var gammal maratonlöpare, men vägen till Norge är inte lätt när vädret är dåligt och vattennivån stiger i jåkkarna. Vädret var också så dåligt att det skulle vara svårt för en räddningshelikopter att flyga in över glaciären. Hjälp skulle därför komma först framåt morgonen.

Vi beslöt att Wendy skulle stanna hos Tore för att hålla hans humör uppe, samt hålla honom i rörelse. En sovsäck som vi haft med oss från geologernas läger firades ner till dem, och sedan underhöll de varandra med sånger och historier av olika slag. Några decimeter från deras hylla fortsatte glaciärsprickan åtskilliga tiotal meter neråt.

Om vi lämnade sprickan med Tore och Wendy i var det stor risk att vi inte skulle kunna återfinna den på morgonen. Matthew kröp därför in i en enkel vindsäck och stannade vid sprickan för att markera platsen för helikoptern, som vi hoppades skulle komma. Matthew hade en isyxa, på rätt sida om sig, att säkra sig med. Vi var noga med att tala om för honom åt vilket håll han hade sprickan – vinden och glaciärens lutning gjorde att det var risk att han skulle glida ned i den. Vi band också fast vindsäcken så gott vi kunde vid en annan isyxa som var nedkörd i isen.

Jag frös nu så att jag skakade. Mina regnbyxor var inte gjorda för att stå stilla i flera timmar i sträck i snöyra. Kanske var det anspänningen som började släppa. Roger följde mig ner till deras tält söder om glaciären, där vi lagade lite te för att få upp värmen. Därefter återvände han upp till Matthew i vindsäcken för att hålla honom sällskap.

Klockan var nu tre på morgonen. Det värsta var över. Tore skulle nog klara av kylan den återstående tiden – det psykologiska stödet från Wendy och veta att hjälp var på väg betydde säkert mycket.

Fågel Fenix

Roger kom och väckte mig i halvsextiden. Det var snö överallt, klar himmel och väldigt vackert. Vi var på väg tillbaka till glaciären när helikoptern kom. Det var en underbar syn att se den stora grågröna helikoptern svepa över de vita vidderna. Som fågel Fenix i en saga. Roger gick först och kände sig för med min stav. När vi kom upp såg vi Tore gå mot helikoptern.

Skönt!

De norska räddarna hade bråttom. Det hade varit svårt att ta ned helikoptern på grund av alla sprickorna. Wendy drogs snabbt upp. Alla inklusive Wendy hjälpte till att dra upp Tore. En man måste hålla repet fritt från iskanten, annars fastnade det. – Vädret kunde ändra sig fort, de ville snabbt iväg.

Wendy och jag följde med i helikoptern. Vandringsstaven kom också med. Stegjärnen åkte snabbt av. Jag kröp in under en varm filt bredvid Tore och Wendy. Varm choklad. Mer varm choklad. Fjällräddarna var mycket snabba och effektiva.

Tore tackade för god hjälp och vi kramade om varandra alla tre. Det var över – vi hade klarat oss bägge två, tack vare god hjälp.

Sedan kom tårarna.

Kanske bör man se på fjällen och glaciären som ett eget ”väsen”, som i denna jojk av Nils Mattias Andersson, ”Renarna på Oulavuolie”:

Den stora sprickan,

Oulavuolies jökelspricka,

Oulavuolies jökelspricka

har sugit till sig, sugit till sig mången vacker ren.

Jag har varit, jag har vistats, vistats på Oulavuolie.

Storfjällets stora jökelspricka. Storfjällets, Oulavuolies

stora jökelspricka, stora spricka

har sugit till sig, sugit, sugit.

Farlig är den, farlig är den, Oulavuolies, Oulavuolies jökel. Farlig är den.

 

Anders Sköllermo

 

Artikeln har tidigare varit publicerad i ”Till fjälls 1987” Svenska Fjällklubbens årsbok 1987. Årgång 59.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Pratshowvärden Jimmy Kimmel avstängd efter Kirk-monolog

publicerad Igår 11:11
– av Jan Sundstedt
Jimmy Kimmel Kamala Harris
Jimmy Kimmel tillsammans med Kamala Harris (D) i juni 2024.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

156 740 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Pratshowvärden Jimmy Kimmel har stängts av från tv-kanalen ABC efter kontroversiella uttalanden om mordet på Charlie Kirk. Beslutet har väckt starka reaktioner både i amerikansk politik och nöjesvärld.

ABC har beslutat att pausa pratshowen ”Jimmy Kimmel Live!” på obestämd tid. Bakgrunden är en monolog där Kimmel ifrågasatte Vita husets officiella version om motivet bakom mordet på högerprofilen Charlie Kirk.

Kimmel antydde att gärningsmannen kunde vara kopplad till Trump-rörelsen, snarare än den radikala vänstern, och anklagade presidentens allierade för att ”vinna politiska poäng” på mordet.

MAGA-gänget försöker desperat karaktärisera killen som sköt Charlie Kirk som något annat än en av dem och gör allt för att vinna politiska poäng från det.

Kommentaren väckte blixtsnabb motreaktion. Brendan Carr, chef för den amerikanska mediemyndigheten FCC, hotade ABC med åtgärder och menade att Kimmels ord rubbar allmänhetens tillit.

Kort därefter meddelade kanalen att programmet stängs av tills vidare. Flera stora stationer, däribland Nexstar Media, följde efter och stoppade sändningarna nationellt.

Skämtar om Trumps sorg

Jimmy Kimmel ironiserade även om Trumps påstådda sorg efter mordet. Kimmel inledde med att visa ett videoklipp från helgen där en reporter först frågar presidenten hur han mår efter mordet.

Men mellan allt pekande sörjer de också… På en mänsklig nivå kan man se hur hårt presidenten tar det här.

Efter att Trump svarat reportern att han mår ”väldigt bra” växlar han snabbt samtalet till att berätta om byggstarten av den nya balsalen vid Vita huset och hur fin den kommer att bli.

Det här är inte ett sätt som en vuxen människa sörjer någon han kallar sin vän. Det här är ett sätt som en fyraåring sörjer en guldfisk, sade Jimmy Kimmel.

Donald Trump: ”Kimmel talanglös”

Donald Trump uttryckte sitt gillande över beslutet på sociala medier och kallade Kimmel ”talanglös” samt kommenterade programmets ”låga tittarsiffror”. Vita huset backade sedan upp Trumps tonläge, och hävdade att tv-publiken tjänat på beslutet att stoppa Kimmel.

Beskedet har samtidigt skapat en storm av kritik, inte minst från demokratiska ledare.

Senatens minoritetsledare Chuck Schumer menar att hot mot mediers sändningstillstånd på grund av satir och opinionsyttringar utgör ett allvarligt hot mot yttrandefriheten. Schumer jämförde agerandet med metoder som påminner om auktoritära stater.

Det är sånt som Xi gör. Det är sånt som Putin gör, sade Schumer.

Avstängningen av Jimmy Kimmel har för många snabbt blivit en symbol för den ökade politiska polariseringen i USA:s medievärld.

Frågan om vilket ansvar och vilken frihet humorister och satiriker har i polariserade tider fortsätter att debatteras, och kritiker varnar för att avstängningen riskerar att skapa en barriär mellan makthavare och fria medier.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

När judiska terrorister mördade svenske kungens gudfar

Israels ockupation av Palestina

  • Den 17 september 1948 sköts FN-medlaren Folke Bernadotte till döds i Jerusalem av judiska terrorister mitt under inledningen till vad som kommit att bli en av världens mest komplexa och långdragna konflikter.
  • Mördarna skulle dock aldrig komma att straffas. Istället hyllades de inom sionistiska kretsar där flera av gärningsmännen sedermera kom att få höga positioner i det israeliska samhället.
  • Terrorgruppens ledare, Yitzhak Shamir, som beordrade mordet, blev senare Israels talman, utrikesminister och premiärminister.
  • Här är den dramatiska historien om slutet för en av Sveriges mest framstånde diplomater vars minne levt kvar långt utanför den svenska kungafamiljen.
publicerad 17 september 2025
– av Isac Boman
Carl XVI Gustaf var bara två år när hans gudfar mördades.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

156 740 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Det svenska kungahuset har inte besökt Israel sedan statens grundande – något som bryter mönstret för ett Sverige som annars har omfattande handel och andra diplomatiska förbindelser med Israel. Bakom ”bojkotten” av Israel ligger djupa historiska sår, och även personliga, som går tillbaka till den nuvarande svenske kungens egen gudfar, greve Folke Bernadotte. Greven, som var en hyllad medlare i Sverige, mördades kallblodigt under ett viktigt FN-uppdrag av den judiska paramilitära terrororganisationen Sternligan, på hebreiska känd som ”Lohamei Herut Israel – Lehi” – översatt till svenska ”Israels frihetskämpar – Lehi”.


Artikeln publicerades ursprungligen den 17 september 2024.


Diplomaten Bernadotte hade gjort sig ett aktat namn under andra världskriget och vunnit internationellt erkännande för sin roll i att rädda tusentals fångar från tyska koncentrationsläger genom de ”vita bussarna” – där många av dessa fångar var judar. Hans insatser bedömdes av många auktoriteter som mycket imponerande och han bedömdes 1948 därför också som ett lämpligt val till att bli FN:s medlare i den utdragna konflikten mellan judar och araber.

Bernadottes förslag till fred innefattade bland annat en återgång till den delningsplan som FN tidigare föreslagit, där vissa territorier som judarna ockuperat i området skulle återlämnas till araberna. Den svenske grevens förslag byggde på en idé om två oberoende stater, en judisk och en arabisk, där det sågs som mycket viktigt att snabbt få till stånd ett vapenstillestånd och säkerställa att fientligheterna inte återupptogs längre fram. Det fokuserades också på att fördrivna araber och judar skulle få rätt att återvända till sina hem och att staternas gränser, om någon överenskommelse inte kunde nås, skulle avgöras av just FN.

Folke Bernadotte på plats i Jerusalem.

Förkastades av judiska militanter

Där stora delar av omvärlden betraktade förslaget som sansat och rimligt, uppfattade militanta judiska radikaler förslaget som ett hot mot deras tankar om ett ”Storisrael”. Tanken på att vissa ockuperade territorier skulle ges tillbaka till araberna betraktades av dessa som fullständigt oacceptabelt och något som med alla medel måste stoppas.

Även vissa arabiska militanter, som inte vill ha någon judisk stat i regionen, motsatte sig förslaget – men framförallt var det i judiska extremistiska kretsar som fredsmäklaren Folke Bernadotte utmålades som ett existentiellt hot mot det judiska folket. I sammanhanget hjälpte det inte heller att Bernadotte också förespråkade att begränsa den judiska migrationen till Israel.

Före Israels grundande var det vanligt förekommande i regionen med judiska terrorgrupper och ”underjordiska militanta nätverk”. Dessa bedrev terror inte bara mot britterna som kontrollerade Palestinamandatet, utan även mot arabiska byar, och ibland även mot andra judar som ansågs vara för ”moderata”.

En av dessa grupper var Sternligan – Lehi – som hade föresatt sig det uttalade målet att ”ta över Israel med väpnat våld”. Gruppen lönnmördade 1944 den brittiske ministern Lord Moyne, bombade brittiska myndighets- och armébyggnader och genomförde en lång rad attentat mot brittiska och arabiska mål, både i närområdet och utomlands, där massakern på 107 palestinska bybor i Deir Yassin kanske är en av de mest kända.

Sternligan beslutade att även Folke Bernadotte måste mördas. I terrorgruppens ögon var det ointressant att han förespråkade medling, fred och samförstånd – Bernadotte uppfattades som ett hot mot gruppens planer på judisk överhöghet i regionen. Terrorgruppens de facto högste ledare var vid den här tidpunkten Yitshak Shamir, och det team som genomförde själva attentatet leddes av Yehosha Zettler.

Medlemmar i Sternligan protesterar mot Bernadottes medling. Foto: National Library of Israel/ CC BY 4.0

”Förvridna av hat”

Den 17 september skrider gärningsmännen till verket och blockerar vägen framför diplomatens konvoj i Jerusalem. Därpå stegar den 26-årige Yehoshua Cohen fram och avrättar både Folke Bernadotte och den franske militären Andre Serot med flera skott med en tysk 9 mm kulsprutepistol.

Generalmajor Åge Lundström, som satt på vänster sida i bilen bredvid Serot, har beskrivit att ansiktsuttrycket på terroristen som ”förvridet av hat”. Bernadotte och Serot avled hastigt av skotten och flögs senare hem i två vita kistor för att på vägen postumt ta emot ett stort antal hedersbetygelser för sina insatser.

Mördarna åtalades eller straffades dock aldrig. Istället hyllades gärningsmännen i sionistiska kretsar som hjältar, och de få som greps släpptes nästan omedelbart. Mördaren, Yehoshua Cohen, blev så småningom Israels förste premiärminister David Ben-Gurions ”inofficielle livvakt” och nära vän.

Terrormedlemmar, som var delaktiga i dubbelmordet, har också suttit och stoltserat om dådet i tv- och radiosändningar. Yehoshua Zettler, som ledde mordkommandot, uttryckte aldrig någon ånger över att man mördat Bernadotte.

– När vi demonstrerade framför (Bernadotte) och sa till honom ’Bort från vårt Jerusalem, tillbaka till Stockholm’, så svarade han inte, så vi hade inget val, hävdade han 1988.

Andra Lehi-medlemmar fick med tiden prominenta positioner inom det israeliska samhället – men ingen mer så än terrorgruppens ledare, Yitzhak Shamir, som kom att bli både talman och utrikesminister samt vid två tillfällen även statsminister för Israel. Mannen som beordrade mordet på den fredsmäklande greven Bernadotte blev alltså Israels högste ledare – sista gången så sent som 1986-1992.

Mördaren Cohen blev livvakt åt en premiärminister och Shamir blev själv premiärminister. Montage. Foto: Yolene Haik/CC BY 4.0

Ingen ursäkt

Även Shamir undslapp rättsligt ansvar för terrordådet, och även om israeliska myndigheter vid tillfället pliktskyldigt fördömde mordet som en handling begången av ”fegisar, skurkar och ränksmidare” fanns det aldrig någon genuin politisk vilja att utdela straff.

Ännu idag har Israel inte officiellt bett om ursäkt för mordet, vilket antagits vara huvudskälet till att Sveriges kung Carl XVI Gustaf under sin långa ämbetstid aldrig uttryckt intresse av att besöka Israel. Även kronprinsessan Victorias beslut att döpa dottern till ”Estelle” – efter Folkes hustru, har mot samma bakgrund spekulerats vara en symbolisk markering för att hedra minnet av konungens gudfar.

Vid ett par tillfällen har israeliska makthavare träffat kungen i Sverige, men dessa besök har inte blivit besvarade. Vid den mördade statsministern Olof Palmes begravning 1986 ska kungen ha uttryckt till Shimon Peres, Israels dåvarande premiärminister: ”Låt oss inte glömma att Olof Palme var den andre svenske medlaren i Mellanöstern som föll offer för en mördares kulor”.

Även om inte alla araber heller vid tillfället såg positivt på Bernadottes gärning tycks greven ändå vara ihågkommen med mer värme där än i Israel. I staden Ramallah, på Västbanken, finns nämligen en gata uppkallad efter honom för att hedra hans ansträngningar att skapa en ”rättvis” lösning i regionen.

Greve Bernadottes gata i Ramallah. Foto: Mohammed Abushaban/CC BY-SA 3.0

Dekorationsband uppkallat efter terrorgruppen

Sternligan upplöstes och terrorklassades sedermera officiellt 1948 efter starka påtryckningar från omvärlden. I praktiken innebar detta dock inga större bekymmer för de inblandade som istället engagerade sig i andra politiska organisationer, gick med i armén eller i någon mer officiellt godkänd underrättelseorganisation. Vissa medlemmar fortsatte också sin militanta bana och ägnade sig åt lönnmord på offentliga personer som ansågs ”svika” det judiska folket – exempelvis på journalisten Rudolf Kasztner 1957.

Att israeliska makthavare sett med gillande på Sternligans långa lista över blodiga attentat är tydligt. Exempelvis instiftade den dåvarande premiärministern, Menachem Begin, 1980 ett militärt dekorationsband uppkallat efter terrorgruppen – ”Lehi-bandet”.

Även Begin själv hade en bakgrund som ledare för den judiska terrorgruppen Irgun, som under 1940-talet också genomförde attentat mot ett stort antal brittiska mål. Terroristerna i Irgun absorberades efter staten Israels bildande till stor del av IDF, som än idag är Israels officiella militär.

Många terrorister fick en ”ny chans” i IDF. Foto: IDF

Svenska fredsmyndigheten bär hans namn

För svensk del kanske Bernadottes minne börjat falla i glömska något, från att i decennier ha varit den kanske främste symbolen för humanitär diplomati. Ekot av hans namn och engagemang lever dock i hög grad kvar, inte minst genom myndigheten Folke Bernadotteakademin, som under UD:s försyn arbetar för fred, utveckling och säkerhet och vars huvudfokus är att lösa konflikter genom diplomati och förhandlingar – istället för med vapen och våld.

Som en del av Sveriges bistånd arbetar vi för att bygga fred i konfliktdrabbade länder. Vi bedriver utbildning, rådgivning och forskning för att stödja freds- och statsbyggande. Vi bidrar också med civil personal till fredsinsatser och valobservationsinsatser som leds av främst FN, EU och OSSE. Vi har fått vårt namn efter Folke Bernadotte, FN:s första fredsmedlare”, deklarerar myndigheten på sin hemsida.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Robert Redford är död

publicerad 17 september 2025
– av Jan Sundstedt
Robert Redford blev 89 år.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

156 740 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Robert Redford, en av Hollywoods mest älskade skådespelare, regissörer och grundare av Sundancefestivalen, har avlidit vid 89 års ålder. Han somnade in den 16 september hemma i Sundance, Utah — omgiven av nära och kära — och lämnar efter sig ett konstnärskap, en institution och ett arv inom oberoende film som förändrade filmvärlden för alltid.

Charles Robert Redford Jr. föddes den 18 augusti 1936 i Santa Monica, Kalifornien. Hans första steg in i skådespelarkarriären gick via tv-roller och teater, och han slog igenom på bred front med roller i filmer som Butch Cassidy och Sundance Kid (1969), Blåsningen (1973) och Alla presidentens män (1976).

Han var inte bara en ledande filmskådespelare under 60- och 70-talen. Redford övergick också till att regissera och producera och vann 1980 en Oscar för bästa regi för dramat Ordinary People.

Men kanske hans största bestående arv är Sundance Institute och Sundance Film Festival, som han grundade för att lyfta fram oberoende filmskapare och konstnärliga röster utanför de stora studiobudgetarna. Festivalen blev under decennier en central plattform för kreativa filmskapare världen över.

var embedConfig = {"hash":"o21ymw2","width":630,"height":180,"t":"{CACHE_BUSTER}","userId":10364,"network":"STANDARD","type":"html5"};

Reaktioner och hyllningar

Redfords bortgång bekräftades av hans presstalesman Cindi Berger. Han avled i sömnen i sitt hem omgiven av dem han älskade. Reaktionerna från filmvärlden och hans nära samarbetspartners och vänner är föga förvånande omfattande.

Formade filmindustrin

Robert Redfords betydelse märks inte bara i hans klassiska rolltolkningar, utan också i hur han formade filmindustrin. Han valde ofta projekt med moralisk tyngd, integritet och samhällsanalys.

Samtidigt deltog han ibland i produktioner med tydligare underhållningskaraktär, exempelvis Spy Game (2001) och Tre dagar för Condor (1975), även om dessa filmer innehöll djup och tankegods.

Utanför filmens värld engagerade han sig i miljöfrågor, konst och politik och blev därigenom en symbol för både konstnärligt ansvar och medmänsklighet.

Med Robert Redfords bortgång förlorar filmvärlden en ikonisk röst, och världen ett hjärta som älskade både äventyret och det tysta — det stora dramat och det lilla, det visuella och det mänskliga.

Hans filmer kommer fortsätta att underhålla, provocera och inspirera, och hans festivaler och idéer kommer att ge utrymme för nya röster långt efter att hans namn tystnat från vita duken.

Faktaruta Robert Redford

  • Född: 18 augusti 1936, Santa Monica, Kalifornien, USA.
  • Död: 16 september 2025, Sundance, Utah, USA.
  • Ålder: 89 år.
  • Yrken: Skådespelare, regissör, producent, festivalgrundare.

Filmografi (urval)

  • Butch Cassidy och Sundance Kid (Butch Cassidy and the Sundance Kid, 1969).
  • Blåsningen (The Sting, 1973).
  • Den store Gatsby (The Great Gatsby, 1974).
  • Alla presidentens män (All the President’s Men, 1976).
  • Tre dagar för Condor (Three Days of the Condor, 1975).
  • The Natural (The Natural, 1984).
  • Mitt Afrika (Out of Africa, 1985).

Regi / produktion (urval)

  • En familj som andra (Ordinary People, 1980) — regidebut och Oscar för bästa regi.
  • Där floden flyter fram (A River Runs Through It, 1992).
  • Mannen som kunde tala med hästar (The Horse Whisperer, 1998).

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Även Nederländerna bojkottar Eurovision – om Israel släpps in

publicerad 16 september 2025

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

156 740 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


I kölvattnet av det pågående våldet i Gaza meddelar nu även Nederländernas public service-bolag Avrotros att man kommer att bojkotta Eurovision Song Contest 2026 om Israel tillåts delta. Beskedet följer liknande hot från Irland, som redan tydliggjort att man inte planerar delta nästa år om Israel släpps in.

Avrotros sade i ett uttalande att de “inte längre kan rättfärdiga Israels deltagande med tanke på det pågående och allvarliga mänskliga lidandet i Gaza”.

Irlands public service-bolag RTÉ har tagit samma ståndpunkt, och även Island och Slovenien har uttryckt stark kritik. Beslut från dessa länder väntas när Europeiska radio- och tv-unionen (EBU) har fattat sitt avgörande. Avdelningen inom EBU har gett bolagen till mitten av december för att bekräfta deltagande för 2026.

Samtidigt som politiska och etiska strider nu skärper debatten kring Eurovision, ökar intresset och omsättningen för spel och odds kring tävlingen kraftigt. Enligt en artikel från ESPN förväntas över £200 miljoner (≈ 2,5 miljarder SEK) satsas på Eurovision 2025 via europeiska spelbolag och vadslagningssajter.

Kampen mellan musikalisk underhållning och betting är tydlig: Eurovision ses som en av de största icke-sportiga event-marknaderna för spelbolag. Bettingpåslag ökar i takt med att tävlingen närmar sig, och många spelare satsar på favoriter, men även på “underdogs” och andra sido-marknader likt topplista-placering eller juryvs publikröster. Sportbetting är dock fortsatt störst i Sverige och står för ca 18 miljarder av totalt 28 miljarder. Spel online har ökat på senare år liksom utbudet av alla svenska casinobonusar här.

Irland först ut – fler länder kan ansluta

Irlands besked om att man inte avser delta i Eurovision Song Contest 2026 om Israel tillåts medverka satte tonen för en bredare protestvåg. RTÉ, Irlands nationella public service-bolag, framhöll att beslutet bygger på både etiska och humanitära överväganden. Landets kulturminister betonade i samband med beskedet att “Irland inte kan legitimera deltagande av ett land som står anklagat för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter”. Uttalandet har fått starkt stöd från flera kulturorganisationer på Irland, och enligt en färsk opinionsmätning står en majoritet av irländska tv-tittare bakom beslutet.

Även Slovenien har uttryckt tydlig kritik mot Israels deltagande och signalerat att man kan komma att avstå tävlingen. Slovenska public service-bolaget RTV Slovenija har i ett gemensamt uttalande med flera kulturprofiler kallat situationen “oacceptabel”, och krävt att EBU ska ta en mer aktiv hållning. I Ljubljana har protester anordnats utanför RTV:s högkvarter där deltagare krävt att Slovenien följer Irlands exempel.

Island har länge haft en tradition av att använda Eurovision som plattform för politiska markeringar. Redan under tidigare tävlingar har isländska artister hållit upp banderoller eller gjort uttalanden om mänskliga rättigheter. I år har RÚV, Islands public service-bolag, öppet sagt att man är redo att dra sig ur tävlingen om EBU inte agerar mot Israel. Islands kulturminister har i en intervju sagt att beslutet inte bara handlar om tävlingen utan om “vilken typ av värderingar Europa vill stå för i en tid av konflikt”.

Tillsammans skapar dessa tre länders uttalanden ett ovanligt starkt politiskt tryck på EBU. Om flera länder faktiskt bojkottar 2026 års tävling kan det leda till ett av de mest splittrande åren i Eurovision-historien. Det riskerar också att öppna för en kedjereaktion där fler länder, under press från opinionen, känner sig tvingade att ta ställning.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.