För 464 år sedan, 1558, besteg Elizabeth I Englands tron.

Kröningen blev början på en era som kulminerade med det Brittiska Imperiet, som under sin glansperiod kontrollerade en fjärdedel av jordens landyta och en motsvarande del av mänskligheten.

I kampen med andra europeiska kolonialmakter (liksom inhemskt motstånd) stod Storbritannien 1757 som segrare på den indiska subkontinenten – som betraktades som Juvelen i Kronan på Imperiet.

Anno 1926, 169 år senare, upplöstes det.

När epoken Elizabeth II inleddes, 1952, hade Storbritannien redan varit samvälde i ett kvarts sekel – ett populärt och framgångsrikt arrangemang med 54 medlemmar som ännu är verksamt¹ och som Moskva kopierade när Sovjetunionen försvann och Ryssland återuppstod.²

Under en regent-epok dominerad av det Kalla Kriget och ett Amerikas Förenta Stater därefter på oförblommerad imperialistisk krigsfot, framstod Storbritannien som en i kritiska skeenden stabiliserande faktor.

En nyckelhändelse härvidlag synes ha varit Storbritanniens dåvarande premiärminister Margaret Thatchers ”godkännande” av Sovjetunionens Mikhail Gorbatjov 1984, vilket öppnade dörrar för Gorbatjov och vägen till ett fredligt avvecklande av det Kalla Kriget och sedermera också det socialistiska experiment som med våld påtvingades Ryssland under slutet på första världskriget.

Det speciella förhållande mellan London och Washington som emellanåt nämns har ofta liknats med Storbritannien som ett antikt Grekland som viskar ord av visdom till USA – ett modernt Rom som bara förstår fysisk styrka och brutalitet.

Ett mer konkret uttryck för förhållandet är det sedan decennier institutionaliserad signalspaningssamarbete länderna deltar i: Five Eyes.³

En reflektion som kan göras är att av de fem medlemmarna: Australien, Kanada, Nya Zeeland, Storbritannien och USA, är alla utom USA medlemmar i det brittiska samväldet, med Storbritanniens regent som statsöverhuvud.

Vad som kanske allra mest kännetecknade Elizabeth II regentskap var att hon offentligen aldrig sågs lägga sig i dagspolitiken. Hon stod ovan den.

I och med det gjorde också det brittiska kungahuset det.

Den 8 september 2022, efter 70 år, sattes slutpunkt för den här epoken.

Tronskiftet, när Elizabeth II efterträddes av Charles III, skedde under ett år markerad av tektoniska skiften:

• En ännu pågående massinjektion av mänskligheten av nödgodkända experimentella DNA-förändrande Covid-cocktails (närmare 70 procent av mänskligheten har enligt uppgift getts åtminstone en dos)⁴
• Krigshandlingar mellan USA (och Nato) och Ryssland, med regimen Zelenskyj i Kiev som ombud och Ukraina och Europa som slagfält.⁵

Charles III och den gröna krigsförklaringen

Som kronprins var Charles III en uttalad ekofascist och ”världsförbättrare” i samma anda som WEF:s Klaus Schwab.⁶

År 2021 förklarade han ”krig” mot alla länder vars regeringar inte vill bli ”gröna” – det vill säga att under klimatfascismens fana avindustrialisera.

Två dagar innan Elizabeth II rapporterades avliden, ersatte utrikesministern Liz Truss Boris Johnson som Storbritanniens premiärminister.

Truss reaktion på Rysslands inträdande i inbördeskriget i Ukraina 2022, som pågått sedan 2014, var uttalandet att det blivit dags att expandera krigsalliansen Nato till ett bli globalt militärt instrument att sättas in var som helst på planeten.⁷

Vilken blir eftervärldens dom över det brittiska samväldets Charles III, när den resa mänskligheten just nu embarkerat är överstånden – med hyper-globalisten Liz Truss som det förenade kungadömets första premiärminister?

Kristoffer Hell

Källor och referenser:

(1) Wikipedia – Commonwealth of Nations

(2) Wikipedia – Commonwealth of Independent States

(3) Wikipedia – Five Eyes

(4) The New York Times – Covid World Vaccination Tracker

(5) Newsvoice – Ukraina finns inte längre – kriget och landet drivs sedan i våras av USA och NATO

(6) World Economic Forum – Klaus Schwab and Prince Charles on why we need a Great Reset – listen to the podcast

(7) Global Times – ‘NATO should protect Taiwan?’ UK Foreign Secretary in imperial dream again