Från att en gång i tiden (den gamla goda) skapat epos såsom Snövit, Pinocchio, Fantasia, Djungelboken och Lejonkungen, tycks Disney sedan lång tid ha satt som främsta syfte att sätta griller i huvudet på försvarslösa barn och ungdomar. Griller som inkluderar områden såsom sexualitet, personlig identitet och kroppsuppfattning.
När bröderna Walt och Roy Disney med de godaste av intentioner år 1923 grundade sitt företag Walt Disney Productions, anade herrarna med största sannolikhet föga att deras skötebarn knappa 100 år senare skulle vara en bastion för vänsterliberala stollar samt rena galenskaper.
Att de facto koncentrera sig på, via välskrivna och välregisserade filmer och tv-serier, förvalta ett historiskt arv, är till synes långt ner på företagets nuvarande agenda. Utvecklingen stannar för övrigt inte vid bolagets egna produktioner – utan likt ringar på vattnet sprids detta förgiftade tankegods vidare till dotterbolag och kapade franchise-projekt som till exempel Marvel och Star Wars.
Ingen och ingenting tycks heligt vad gäller att sprida mantrat som närmast hjärntvättas in i sköra barn- och ungdomshuvuden. Man trummar systematiskt in att individen inte duger som den är utan behöver/måste förändras. Förändras, i syfte att accepteras av sin omgivning samt den egna självacceptansen (Jaget). Med andra ord; självkänslan.
Ett av de senaste exemplen på stolligheter är Marvel Voices: Pride och dess karaktärer ”Transmutanterna” (du läste rätt) Dess tagline lyder:
”…MARVEL’S VOICES: PRIDE återvänder för ett fullspäckat firande av HBTQI +- karaktärer! New York Times bästsäljande och flerfaldigt prisbelönta författare Charlie Jane Anders introducerar här en ny hjälte till Marvels universum – och det blir inte det sista du ser av dem”.
Marvel, Pride, hbtq-propaganda och inverterade snoppar och snippor så långt ögat når. Vad kan, sett ur ett strikt underhållningsvärde, gå fel…
Fjärran känns eran av genuina superhjältar med vardagliga problem. Problem som envar överlag kan relatera till, som exempelvis Peter Parkers kärleksbryderier; Bruce Waynes tragiska barndomsupplevelse; Clark Kents vetskap om att hans hemplanet är stoft i universum. Härliga skurkar, femme fatales, sköna one-liners, Silversurfare och Galaxer i Mina Braxer. Enligt samtidens Disney passar inte detta för samtidens barn och ungdomar, eller, för den delen, för vuxna med en fäbless för populärkultur.
Som ytterligare exempel på tokerier tog Marvel/Disney förra året död på ännu en legendarisk superhjälte: Captain America. Numera är Kaptenen en gay-aktivist vid namn Aaron Fischer. En homosexuell ung man som förlaget menar ”står för de förtryckta och de glömda”, inklusive den obligatoriska näsringen. Utgivningen av tidningarna med Aaron Fischers Captain America såg dagens ljus i juni 2021. Som av en händelse i samband med det årets ”Pride Month” i USA. Återigen; ajöss med det klassiska och in med samtidens griller.
Det som en gång i tiden måhända inkluderat goda intentioner vad gäller vuxna människors livsval har sedan länge spårat ur och gått överstyr. Det har gått oceaner av tid sedan någon höjde på ögonbrynen över att den eller den sade sig vara homo- eller bisexuell. Det handlar inte längre om det självklara, i detta fallet den egna sexualiteten, utan om något mer sinistert och närmast kusligt riktat mot de sköra i samhället – våra barn och ungdomar.
Det är knappast en överdrift från Florida-guvernören Ron DeSantis sida, att hota med att återkalla bolagets privilegier just mot bakgrund av den aktivism och propaganda som Disney bedriver gentemot barn och ungdomar. Som Nya Dagbladet tidigare rapporterat om har lagstiftningen delvis skärpts i delstaten, och även om det verkar osannolikt att det får effekt på Disneys produktioner är det i varje fall ett steg i rätt riktning.
Jan Sundstedt
