MORGONDAGENS DAGSTIDNING – fredag 18 april 2025

fredag 18 april 2025


Den nationella frågan och kriget mot Polen

De globala mediernas hatfyllda galningar kräver att vi skall låtsas som om ett lands kultur och identitet vore något helt skilt från det folk som bildat den. Polen måste liksom varje annan nation avgöra om det skall göra motstånd eller dö. Det skriver amerikanen James Kirkpatrick.

publicerad 21 november 2017

Jag gömde mig i mitt badrum för antisemitiska marschdeltagare i Polen – år 2017

skrek Sam Rubin i Forward (den 13 november 2017), detta som reaktion på tiotusentals polska patrioter, som hedrade sitt lands självständighet i en marsch lördagen den 13 november. Det behöver nog inte sägas att trots den till klick lockande rubriken och det ritualmässiga åberopandet av det innevarande året jagades Rubin inte in på sitt badrum av några nazister. Även om han låtsades vara reporter, kunde han egentligen inte rapportera om något han sett, eftersom han ”var för rädd för att titta ut genom fönstret”. Han rentav drog gardinerna för fönstren, släckte ”varenda ljusstrålande apparat” och flydde till det ”fönsterlösa badrummet”.

Således handlade Rubins artikel egentligen inte alls om en polsk nationalistmarsch utan var bara ett oavsiktligt komiskt reportage om hans egna neuroser. Men han var inte ensam. Polska patrioter behöver handla snabbt för att värna sin självständighet mot det som kan vara ett ännu större hot än de otaliga främmande arméer som deras folk överlevt i det förgångna.

Foto: Maciej Zygmunt/CC BY-NC 2.0

På det egendomliga sätt att samordna sig, som de internationella mainstreammedierna uppvisar, har de exploderat i förtrytelse över att Polen högtidlighåller sin existens. Dessa mediers reaktion visar att hatet sannerligen är i tilltagande – men inte något hat hos polacker mot judar eller minoriteter, utan hatet hos journalister som är fast beslutna att se till att icke en enda fungerande västerländsk nationalstat skall överleva detta århundrade.

I nästan vilket annat land som helst i världen skulle en marsch för firandet av nationens självständighet tas som något för givet. Och Polen utgör inte något hot mot sina grannar och ägnar sig inte åt territoriell revanschism. Givet det vansinniga hyckleri vad gäller etniskt hat, som de amerikanska mainstreammedierna ger prov på gentemot Ryssland, skulle man ju föreställa sig att de borde hylla polsk nationalism på samma sätt som de mestadels hyllade ukrainsk nationalism (som också den ofta var lierad med ”högerextrema” element) efter Majdan-händelserna. Men den polska marschen föranledde en uppseendeväckande myckenhet av kritik och hån från utländska journalisters sida – vilket visade att dessa var samma andas barn som de kommunistiska kommisarierna, som förtryckte den polska nationen så många år:

Brittiska Guardians Paul Mason tjöt löjeväckande att ”60 000 nazister genomförde en marsch för att fira landets självständighetsdag” [This weekend’s march in Poland proves the far right isn’t going away without a fight, Guardian, den 13 november 2017] (Det vore intressant att få se Mason läxa upp en polsk självständighetsfirande patriot för att vara ”nazist” och skåda vad som sedan skulle hända.)

Irish Times riktade liknande kritik mot hela Centraleuropa, varvid tidningen högdraget gjorde gällande: ”Den polska regeringens retorik tenderar att röra samman flyktingar, terrorism och Islam till ett inbillat hot mot polska värden. Liknande tankegångar kan man få höra i Ungern, Österrike och Tjeckien.” [Racism in Poland: threat to liberal order, Irish Times, den 14 november 2017]. (Glöm för all del inte Slovakien, liberaster!)

Shree Paradkar i Torontotidningen Star [Skicka henne en hälsning!], som är ”ras- och genusredaktör”, lutade sig mot slagordet ”Aldrig mer” och hånade Polen såsom det där ”vitaste, mest katolska av europeiska länder” i en spalt som fördömde ett ”massivt fascistmöte” [Massive fascist rally in Poland shows how the far right has perverted the word ‘patriotism’: Paradkar, Toronto Star, den 13 november 2017] Det förvånar knappast att denna medlem av den parasitära klassen, som gör anspråk på rätten att definiera vad patriotism är, är en invandrare i Kanada som vill ha en diskussion om huruvida man inte borde avlägsna statyer av landets förste premiärminister sir John A. Macdonald.

Det rådde även åtskillig förvirring om hur händelsen skulle beskrivas. CNN hävdade absurt att ”tiotusentals nationalistiska protesterande störde evenemangen på Polens självständighetsdag”, som om nationalisterna på något underligt vis försökte sabotera firandet i stället för att genomföra det [Nationalist protesters disrupt Poland independence day events, av Matthew Day, den 13 november 2017].

De enda, som tycktes vilja hejda firandet, var i själva verket antifa, som protesterade mot marschen. En av dem som protesterade, en viss Andy Eddles, krävde att få veta varför nationalisterna ”hade fått tillstånd att demonstrera denna dag”, en förmäten fråga med tanke på att Eddles tydligen inte ens är polack utan en brittisk man, som bor i ett land som ej är hans eget [Poland marks independence day with rallies, Gulf Times, den 12 november 2017].

De flesta reportrar erkände att de flesta av dem som marscherade inte var ”nazister”. Men likväl hyperventilerade de alltjämt om ett och annat plakat eller slagord som inte behagade dem. Men också dylika, som de såg som ”stötande”, är det bara för dem som hatar själva tanken om att de europeiska folken skall behålla kontrollen över sina hemländer. Så till exempel hänvisade otaliga artiklar till ett slagord som lydde ”Ett vitt Europa av brödranationer” [Declaring ‘White Europe’ and ‘We Want God,’ 60,000 join far-right march on Poland’s Independence Day av Vanessa Gera, Associated Press, den 12 november 2017]. Men år 1939 skulle detta ha betraktats såsom uttryck för en känsla av idealistisk internationalism, varvid ”ett vitt Europa” skulle ha ansetts i sammanhanget självklart, alldeles som ”vit amerikan” var det för den generation som grundade Förenta staterna och år 1790 skrev dess naturalisationsakt.

Foto: Charlotte Powell/CC BY-NC-ND 2.0

Men det fanns en mer bestämd agenda bakom de konventionella mediernas reaktion. Såsom den instinktivt antivita Anne Applebaum och många andra hävdade, var det inte bara det att alla de som marscherade var ”högerextrema”, utan även att partiet för lag och rättvisa, som till sin inriktning är nationalkonservativt, ”välkomnade och uppmuntrade lördagens marsch såsom en ’patriotisk handling’, trots att partiet visste vilka som stod bakom den.” [Anne Applebaum: Neo-fascists in Poland suddenly feel enabled and encouraged, Salt Lake City Tribune, den 13 november 2017]

Således är denna internationella massmediekampanj en väldig övning i låtsad oro, ett försök att få Polens regering att slå högerut för att undergräva sin egen koalition. Slutmålet är naturligtvis att tvinga Polen att acceptera massiv muslimsk invandring, knäcka det östeuropeiska motståndet mot den politik som drivs av Tysklands regering och andra antivita västeuropeiska regeringar och förvandla Polen till blott en provins i EU från att ha varit en självständig nationalstat.

Och kampanjen fungerar. Efter några dagars mediehysteri var president Andrzej Duda tillräckligt knäckt och upprepade pliktskyldigt det utslitna slagordet om att ”det inte ges något utrymme för främlingsfientlighet” i Polen. Han syntes också ha ställt sig bakom åsikten att Polen skulle vara en principnation och hävdade att det inte spelade någon roll varifrån en människa ledde sitt ursprung [Polish president sharply condemns weekend nationalist march av Vanessa Gera, Associated Press den 13 november 2017].

Men om detta är sant, varför då motsätta sig muslimers invandring, om de på något sätt kan bli precis lika polska som alla andra? För den delen: varför alls fira självständigheten, om Polen bara är ett stycke mark som alla andra och inte ett särskilt folks hemland?

Polen måste liksom varje annan nation avgöra om det skall göra motstånd eller dö

Ett sätt att framställa saken, som journalister gärna och mycket använder, är att Polen i egenskap av att vara ett land, som erövrades av Wehrmacht i andra världskriget, inte har någon rätt att vara nationalistiskt.

Martin Sandbu stönar:

”Att denna [marsch] skulle ske i Polen är särskilt nedslående. Det är ett land, som har vunnit oerhört på att återvända till den västliga familjen efter fyra årtionden bakom järnridån. Och det är ett land, vars storlek innebär att det kunde inta sin rättmätiga plats bland Europas ledande makter, om det stadigt höll en europeisk kurs.” [Poland leads the way in normalizing the far right, Financial Time, den 13 november 2017]

Men det är just därför att Polen vill förbli europeiskt, som det hatas så mycket av mainstreammedierna och EUs antieuropeiska ledarskap. Ja, det är faktiskt ett steg bortom även Orwells nyspråk att ordet ”europeisk” numera används att beteckna en avsiktlig politik för att byta ut kontinentens inhemska befolkning mot tredje världen och underlätta islamiseringen av det som en gång var kristenheten. Och att åberopa Polens historia av främmande ockupation som ett knep att få polackerna att skämmas, så att de ger upp sin självständighet – det är bara oanständigt.

Polen måste liksom varje annan nation avgöra om det skall göra motstånd eller dö. Det finns inget annat val: den globalistiska eliten och dess tjänare i pressen kommer inte att tillåta något dylikt. Den nationella frågan kommer att behärska västländernas politik under de närmaste årtiondena. Och hur varje nation svarar kommer att bestämma huruvida den nationen och det folket skall fortsätta att finnas till. I själva verket kommer det att bestämma huruvida den västerländska civilisationen skall fortsätta att finnas till.

De globala mediernas hatfyllda galningar kräver att vi skall låtsas som om ett lands kultur och identitet vore något helt skilt från det folk som bildat den. Polens president har redan visat svaghet, när han i stället borde ha trotsat detta absurda krav. Det vore bättre om han visade mod. Ty om han förlorar detta ideologiska slag, så betyder det att slutet för Polens nationella suveränitet och europeiska identitet kommer snabbare än han torde ana.

Detsamma gäller varje ledare för varje västerländsk nation, även president Donald Trump och Amerikas förenta stater.

 

James Kirkpatrick

Om författaren

James Kirkpatrick är en amerikansk skribent, som själv betecknar sig som en ”veteran från kringfartsleden och en flykting från Conservatism Inc.”, det vill säga från den officiellt knäsatta ”konservatismen” och dess tongivande medier. Hans alster kan läsas på hemsidor som vdare.com och unz.com

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Från blygsam start till global succé – Mumintrollen firar 80 år

publicerad Idag 17:29
– av Redaktionen
Författaren och illustratören Tove Jansson 1956.

I år har det gått 80 år sedan Tove Janssons första bok om den magiska Mumindalen publicerades, något som föranleder festligheter framförallt i Finland, i synnerhet på Muminmuséet i Tammerfors och i Muminvärlden i Nådendal.

Finlandssvenska Tove Jansson började redan som 15-åring arbeta vid den satiriska tidskriften Garm som tecknare. Under åren tecknade hon åtskilliga omslag och andra illustrationer i tidningen, men det var år 1943 som hon första gången tecknade figuren Snork. Snork hade smal nos, var helsvart och hade röda ögon, men är faktiskt föregångaren till det rundare och mer kärvänliga mumintrollet.

Två år senare, 1945, publicerades Småtrollen och den stora översvämningen, den allra första Muminboken. Den tidigare Snork fick rundare former och blev nu istället vit, och namnet byttes ut till mumintroll. Boken publicerades i Finland på svenska, men fick först inget större genomslag hos finländarna och översattes inte ens till finska. I Sverige överskuggades den helt av Pippi Långstrump, som också kom ut första gången 1945.

Det magiska Mumindalen

I Mumindalen står ett blått cylinderformat flervåningshus. Här bor det nyfikna och äventyrliga Mumintrollet tillsammans med sina föräldrar, Muminpappan och Muminmamman. I dalen bor också den försiktigare figuren Sniff, den lite vresiga Lilla My, frihetsälskaren Snusmumriken, Mumins flickvän Snorkfröken, den träiga Hemulen och den oroliga Filifjonkan.

Tillsammans lever de ett lugnt liv i den idylliska dalen där man odlar i trädgården, går på upptäcktsfärder eller plockar fina stenar. Även om Mumindalen är en trygg plats gränsar den samtidigt till Ensliga bergen, där monstret Mårran bor, som fryser marken till is där hon rör sig. Många andra märkliga figurer, som Hattifnattarna, rör sig i världen. Dessa är små, spökliknande varelser som kan bli elektriska vid åskväder.

Tredje boken nådde framgång

Det var inte förrän den tredje boken, Trollkarlens hatt, som Muminböckerna fick sitt stora genomslag. Denna kom ut 1948 och översattes tidigt till engelska, som även fick en betydande internationell spridning. Bokserien avslutades 1970, men flera bilderböcker har senare tillkommit.

1973 blev berättelsen om Mumintrollen julkalender i SVT och spelades in med mumintrollsdräkter. Senare producerades den kända japansk-finska animerade serien I Mumindalen, som kom att bli en stor succé. Den släpptes 1990 i Japan och visades först året efter i Finland och Sverige.

Här firar mumintrollen

I år firar mumintrollen 80 år och som sig bör firas det förstås i Finland där Muminhuset lyfts fram som det centrala temat för Muminjubileet, som beskrivs representera en känsla av samhörighet och en plats där dörren alltid är öppen.

Vid Muminmuséet i Tammerfors firar man stort hela året med evenemang och festligheter som inte sker enbart på museet, utan även på kulturella platser i staden. För den som vill uppleva mumintrollen på nära håll pågår det förstås också firanden i Muminvärlden, temaparken som ligger i Nådendal i Finland.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Historiska fästningen i Bohus fick digital tvilling

Digitaliseringen

publicerad 12 april 2025
– av Redaktionen

Med hjälp av drönare och laserskanning har en detaljerad digital kopia av Bohus fästning skapats. Syftet är att underlätta underhåll, öka tillgängligheten – och bevara en exakt avbild för framtida generationer.

Bohus fästning grundades 1308 vid Göta älv och har genom historien belägrats av norrmän, danskar och svenskar – men aldrig blivit erövrad i strid. I dag är den en ruin och utsett till ett av Västra Götalands sju underverk samt ett statligt byggnadsminne, vilket innebär att staten ansvarar för dess bevarande.

För att förbättra underhåll och tillgänglighet har slottsarkitekten Allan Ahlman anlitats. Uppdraget visade sig dock vara utmanande, med över 26 000 kvadratmeter stenytor och murar som sträcker sig 22 meter upp i luften.

Arbetet var ganska besvärligt och tidsineffektivt, samtidigt som det var svårt att få en uppfattning om underhållsbehovet på längre sikt. Till viss del tvingades vi reagera på saker snarare än att förebygga dem. Om något rasade eller gick sönder behövde jag gå igenom mina album och leta bland bilder för att kunna restaurera, säger han i ett pressmeddelande.

Lösningen blev att samarbeta med företaget Swescan och skapa en digital tvilling av fästningen. År 2022 genomfördes en omfattande laserskanning med hjälp av drönare och bärbar teknik. Resultatet blev en interaktiv modell i en digital portal, där användare kan utforska fästningen i detalj – från översiktskartor till högupplösta bilder, höjddata och mått.

Digital kopia ska underlätta inspektion

Portalen ger inte bara en exakt bild av nuläget utan gör det möjligt att planera underhåll, ta fram ritningar och inspektera svåråtkomliga delar, som den gamla fängelsehålan.

Fästningen blir väldigt lättillgänglig på det här sättet. Alla med användaruppgifter kan använda portalen för att gå runt i området och studera miljön, även på svåråtkomliga platser som i den gamla fängelsehålan. I framtiden skulle det kunna bli en del av turistupplevelsen. Det finns många fördelar, och vi har upptäckt fler användningsområden än vad vi först förväntade oss.

Den digitala kopian finns också kvar som en minnesbild för eftervärlden om fästningen skulle drabbas av större skador. När exempelvis Notre-Dame brann ner kunde man återställa den franska katedralen med hjälp av den laserskanning som skett 2010.

Det är en trygghet och en anledning till att skanna fler kulturminnen. En dag kanske det kan bli det största värdet av den digitala kopian, men fram till dess kan vi använda den till mycket annat, säger Ahlman.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Gripande påskmusikalen ”Vem är den mannen?” tillbaka i Insjön

publicerad 6 april 2025
– av Redaktionen
Alexander Östberg, i rollen som Jesus, talar inför sina lärjungar.

När ridån åter går upp för den årliga påskmusikalen i Frikyrkan Insjön är det med föreställningen ”Vem är den mannen?” som förra året drog fulla hus. Musikalen, som berättar historien om Jesu liv, död och uppståndelse, är en tradition sedan 2006 och förenar dramatiskt berättande med gripande musik och reflektioner över tidlösa och aktuella frågor.

Den uppstickande teaterskådespelaren Alexander Östberg återkommer i rollen som Jesus, en roll han övertog så sent som ifjol. Östbergs förmåga att väva samman det mänskliga med det gudomliga ger rollen en djupare resonans som både berör och engagerar publiken.

Vid hans sida ser vi återigen Emma Tinnis som Maria Magdalena, vars känsliga och äkta porträtt ger liv åt karaktärens inre kamp och tro. Jakob Ragnegård spelar rollen som Judas med en komplex gestaltning som fångar karaktärens tragiska dilemman och moraliska tvivel.

Regissören, Anders Ragnegård, känd för sina kreativa och moderna grepp, lyckas på ett innovativt sätt i den här pjäsen förena det historiska och det nutida. Med minimalistisk men ytterst suggestiv scenografi, kompletterad av subtila ljuseffekter och projektioner, färdas åskådarna mellan antikens Jerusalem och nutidens samhälle. Denna metod förstärker pjäsens relevans och aktualitet och väcker viktiga frågor kring civilkurage, maktmissbruk och konsekvenserna av tystnad inför orättvisor.

Musikalen förstärks ytterligare av körens och orkesterns dynamiska framföranden under ledning av Niclas Westling.

Korsfästelsen efter Judas förräderi är ett gripande inslag i den över två timmar långa föreställningen. Foto: Nya Dagbladet

I Vem är den mannen? framstår en tydlig parallell mellan Jesu berättelse och vår samtid – en värld där människor fortfarande tvekar att höja sina röster i protest mot auktoritära tendenser och orättvisor. Precis som Jesus lärjungar tystades av rädsla, ser vi än idag hur människor skräms till tystnad när de utmanar etablissemang och rådande normer.

Denna parallell är både slående och tankeväckande, särskilt när vi reflekterar över nyliga historiska händelser såsom hanteringen ”pandemin” likväl som de historiska övergreppen kring häxprocesserna på 1600-talet.

Upplevelsen som föreställningen levererar är tidvis faktiskt rent av i klass med filmer som ”The Passion of the Christ”

Publiken bjuds in till en känslomässig berg- och dalbana, där djup sorg, glädje och hopp avlöser varandra i ett gripande tempo.

Budskapet om kärlek, försoning och hopp, som är centralt i berättelsen, blir en stark och aktuell påminnelse om det mänskliga behovet av medmänsklighet och förståelse.

 

Kulturredaktionen

Fakta om föreställningen

Påskmusikalen ”Vem är den mannen?” spelas under påskhelgen, långfredagen, påskdagen och annandag påsk med två föreställningar per dag, klockan 13 och 18, på Frikyrkan Insjön, Faluvägen 27.

Föreställningen har fri entré och möjliggörs tack vare ett stort engagemang från frivilliga krafter och lokala aktörer.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Filmikonen Val Kilmer har gått ur tiden

publicerad 2 april 2025
– av Jan Sundstedt
Kilmer i Red Planet (2000) och Batman Forever (1995).

Val Kilmer är död, endast 65 år gammal, efter en lång kamp mot sjukdom. Från rockikoner till superhjältar och skarpskjutande västernhjältar präglade han en generation med sitt breda register och en filmografi som få kan mäta sig med.

Val Kilmer föddes 1959 i Los Angeles och tog sina första steg mot stjärnstatus genom teaterstudier vid prestigefyllda Juilliard. Redan i debuten Top Secret! (1984), visade Kilmer sin komiska talang som den blonde rockstjärnan Nick Rivers i en absurd spionparodi – en roll som satte tonen för hans unika förmåga att skifta mellan genrer.

Hans genombrott kom dock med Top Gun (1986), där han som den iskalle piloten ”Iceman” blev en ikon vid sidan av Tom Cruise, en prestation som cementerade hans plats i actionfilmens översta skikt.

Val Kilmer var aldrig rädd att ta sig an utmaningar. I Oliver Stones The Doors (1991), förvandlades han till Jim Morrison, frontmannen i The Doors, med en intensitet som gjorde att många glömde att det inte var rockstjärnan själv på duken.

Hans röst och gestaltning var så träffsäkra att han själv sjöng flera av låtarna – ett bevis på hans hängivenhet och bredd som skådespelare.

Ikoniska roller som lever kvar

Få skådespelare har som Kilmer lyckats lämna så starka avtryck i så många olika roller. I klassiska västerneposet Tombstone (1993) gestaltade han Doc Holliday, den tuberkulossjuke revolvermannen, med en blandning av charm och tragik som gjorde repliker som ”I’m your huckleberry” odödliga.

Samma decennium tog han på sig Batman-dräkten i Batman Forever (1995), där han gav Bruce Wayne en melankolisk tyngd mitt i filmens färgsprakande kaos – en roll som, trots blandad kritik, visade hans förmåga att axla tunga arv.

Action och spänning präglade också hans insatser i Heat (1995), där han som Chris Shiherlis höll jämna steg med giganter som Robert De Niro och Al Pacino i Michael Manns mästerverk.

I The Saint (1997), axlade han Roger Moores mantel som Simon Templar, den elegante mästertjuven, och bevisade återigen sin förmåga att kombinera stil med substans. Kilmer var en kameleont, lika hemma i västern som i storstädernas undre värld eller på rockscenen.

Ett arv i skuggan av sjukdom

Val Kilmer kämpade i många år med strupcancer, en diagnos han fick 2014, vilket begränsade hans röst och karriär under hans senare år. Trots detta gjorde han en gripande återkomst som Iceman i Top Gun: Maverick (2022), en roll som blev ett värdigt farväl till fansen och en påminnelse om hans storhet.

Hans tidiga komiska genombrott i Top Secret! kontrasterar vackert mot de djupare, mörkare rollerna i filmer som The Doors och Tombstone. Kilmer var en skådespelare som kunde vara allt – rockstjärna, hjälte, skurk och våghalsig stridspilot.

Hans envishet och passion för konsten lyste igenom även i motgång, och hans sista framträdanden bar en särskild tyngd. Val Kilmers filmroller har inte bara underhållit, utan också inspirerat generationer av filmskapare och skådespelare att våga mer.

När vi nu sörjer Val Kilmer är det med en tacksamhet för allt han gav oss. Hans mångsidighet och mod att ta sig an de mest skilda roller, och hans förmåga att göra varje karaktär minnesvärd gjorde honom till en legend. Filmvärlden är nu betydligt fattigare utan Kilmer, men hans verk kommer helt klart att leva vidare.

Vila i frid, Val Kilmer.

Val Kilmer - en ikonisk skådespelare

Här ett urval av kända roller i kronologisk ordning:

  • Top Secret! (1984) – Debutrollen som den blonde rockstjärnan Nick Rivers.
  • Real Genius (1985) – Spelade Chris Knight, en begåvad student.
  • Top Gun (1986) – Ikonisk roll som den iskalle piloten "Iceman".
  • Willow (1988) – Huvudrollen som Madmartigan.
  • The Doors (1991) – Porträtterade Jim Morrison med intensitet och autenticitet.
  • Tombstone (1993) – Gestaltade Doc Holliday med charm och tragik.
  • Batman Forever (1995) – Gav Bruce Wayne en melankolisk tyngd.
  • Heat (1995) – Spelade Chris Shiherlis, en skicklig tjuv.
  • The Saint (1997) – Axlade rollen som den elegante mästertjuven Simon Templar.
  • Top Gun: Maverick (2022) – Återvände som Iceman i en gripande comeback.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.