För några veckor sedan antog Frankrikes nationalförsamling en lag mot fake news och manipulation av allmänna val. Alla oppositionspartier förkastar denna lag, två gånger avvisades den i senaten. Nu har president Macron, stödd på sitt partis majoritet, likväl drivit lagen igenom.

Den nya lagen gäller under de tre månaderna närmast före ett allmänt val och ålägger leverantörer av sociala nätverk att medelst snabbförfarande utplåna falska uppgifter om kandidater. Vidare måste Facebook, Twitter, Google och andra öppet uppge vilka som betalat för publicerade annonser. Utländska tv-sändare, som sprider falska uppgifter, kan hållas avstängda ända fram till valet.

Urval betyder påverkan

Icke så få franska kommentatorer betraktar lagen som en skandal. Att bara utländska, men inte inhemska sändare kan sanktioneras för falska uppgifter, är faktiskt knappast begripligt. Lika ensidigt verkar åläggandet på nätverken att lämna uppgifter om sina finansiärer, eftersom det inte omfattar det egna landets press. Att arabiska prinsar, ryska underrättelsetjänsten eller vem man nu vill hävda påverka valen, skall sätta in annonser på Facebook eller Twitter i eget namn, synes lika verklighetsfrämmande.

Men detta är nog det minst betydande av den bristande verklighetskontakt som den nya lagen utstrålar. Ty själva det ädla målet är en dumhet: Den som vill avskaffa ”informationsmanipulation”, måste förbjuda alla massmedier.

Den som vill avskaffa ”informationsmanipulation”, måste förbjuda alla massmedier

Att göra urval innebär att påverka. Bilden av den drunknade lille pojken på stranden i Bodrum spreds över hela världen. Fotografier av barn som kördes över vid vid det islamiska attentatet i Nice 2016 visade knappt någon tidning. Offren för yxanfallet utanför Würzburg år 2016 fick i de tyska medierna inget ansikte, men de sociala nätverken visade dem och även deras gapande sår.

Våldtäkten och mordet på 19-åriga Maria Ladenburger i Freiburg 2016, vilka förövades av en flykting, som redan i Grekland dömts för mordförsök, betraktade Tagesschau såsom icke värda att rapportera. Däremot berättas regelbundet i huvudnyheterna om att vita poliser i Förenta staterna skjuter färgade kriminella eller att argentinska, mexikanska eller ryska reportrar mördas.

Förlagshus skall göras fogliga

I samband med övergreppen i Köln nyårsnatten 2015 svek hela den samlade etablerade pressen, hand i hand med politiken och säkerhetstjänsterna. Först de sociala medierna sörjde för att ”gästernas” sexuella massattacker över huvud taget blev kända för allmänheten. Detta är bara några få exempel bland hundratals. De är alla fjärran från den avsiktliga lögnen. Men de har utan tvivel potential till att påverka ett allmänt val i ena eller andra riktningen.

Gränsen mellan urval och manipulation är alltid tunn, och detta framför allt i tider då journalistiken innebär mindre rapportering än ”attityd” – och icke sällan hysteri. Detsamma gäller det vida området rapportering om misstänkta brott. Också där kan man fullfölja manipulativa mål, såsom till exempel det nyss aktuella titelreportaget i veckotidningen Spiegel, där utan ett enda bevis påstods att miljardären Finck finansierat partiet Alternative für Deutschland. Allt var bara ”lär” och ”kunde”, allt framställt bara som möjligt och antytt av ”insiders”. I Frankrike torde Spiegel att få problem, om den inför nästa presidentval publicerar dylikt förtal om någon av kandidaterna.

Faktiskt inriktar sig Macrons nya lag mindre på journalister. Den är, liksom den i Tyskland antagna lagen om tvångsåtgärder mot nätverk (Netzwerkdurchsetzungsgesetz), avsedd att tvinga förlagshusen till lydnad. Likadan är avsikten med de regelverk som planerats ingå i det globala migrationsfördraget (Global Compact for Migration) och som söker stoppa all kritik mot migration. För att slippa anklagelsen för censur opererar de alla med ekonomiska sanktioner mot förlagen.

Många journalister är manipulativt halsstarriga

Inget nytt här, inte. En liknade debatt fördes i åratal om tidningen Bild och dess – likaså ur vänsterperspektiv – alltför stora inflytande på väljarna. Också på den tiden krävde man gång på gång bojkottåtgärder. Nu, sedan detta massmedium minskat i upplaga och makt, gäller klagomålet de sociala nätverken. Ty där finns nu denna antipublicistisk av bloggare, specialister och uppgiftslämnare som motsäger de rödgröna medierna – och därmed undergräver de politiska eliternas legitimitet.

Att dessa mediers inflytande verkligen skulle vara så stort som påstås synes lika diskutabelt som tidigare. Gerhard Schröder valdes trots Bild, Helmut Kohl förblev vid makten emot all manipulativ nedvärdering av honom som ”päron” och ”lantis”.

Journalistisk rapportering löper alltid risken att missbrukas till fake news och manipulation

Journalistisk rapportering löper alltid risken att missbrukas till fake news och manipulation. Detta är inget nytt. Nytt är däremot något annat: Tidigare angreps fake news och ensidig rapportering genast av journalister från andra förlagshus. Numera, vilket fallet Chemnitz visar, håller de flesta medier fast vid regeringstrogna påståenden om ”hetsjakter”, också sedan de länge vederlagts.

Även det sedan en månad pågående regeringstrogna tigandet om den av FN framlagda globala migrationspakten är ett exempel på många journalisters ideologiska halsstarrighet. Problemet är icke ryska hackare eller högerextrema nätaktivister, utan mediernas avsaknad av självkontroll och deras propagandistiska sammansvärjning mot sanningen.

Mot detta hjälper inga lagar.

Nicolaus Fest

Publicerad i veckotidningen Junge Freiheit, nr 49/2018.

Redaktionens kommentar;

Tagesschau är tyska motsvarigheten till SVT:s Aktuellt

Med ”fallet Chemnitz” åsyftar dr Fest en offentlig skandal i nyhetsrapporteringen om de omfattande demonstrationer som följde på en invandrares mord på en ung tysk i staden Chemnitz. Skandalen bestod i att regimtrogna medier och även regeringens talesman Steffen Seibert påstod att det i samband med dessa demonstrationer förekommit att ”högerextremister” bedrivit ”hetsjakter” på främlingar. Dessa påståenden kunde emellertid inte styrkas, och själve chefen för tyska författningsskyddet Hans-Georg Maassen betecknade dem offentligt som falska uppgifter spridda i avsikten att avleda uppmärksamheten från själva mordet. Även delstaten Sachsens ministerpresident Michael Kretschmer bekräftade: ”Det fanns ingen mobb, det fanns ingen hetsjakt och det fanns ingen pogrom i denna stad.” Men då var ”hetsjakterna” i Chemnitz redan en officiellt fastställd, politiskt korrekt sanning, som kablats ut över världen. Maassen tvangs lämna sin tjänst och gå i förtida pension.