Så har jag varit på Malmö stadsteater igen och sett ”Adressat Okänd” av Katharina Kressman Taylor. Det är ett drama skrivet i brevform som utspelas under det första turbulenta året på 1930-talet då Hitler tagit makten i Tyskland. Det handlar om vänskapens starka men ändå bräckliga band.

Jag blir dock skeptisk redan när jag bläddrar i programbladet där det förklaras hur publiken bör tänka och tolka detta stycke. Det handlar enligt Annina Rabe, litteraturkritiker och kulturjournalist, om att hålla garden uppe mot ”högerextrema krafter” i dagens Sverige och att ta ansvar genom att bryta med vänner, som hur sympatiska de än må vara, kanske ändå är rasister när de uttrycker åsikter som inte följer etablissemanget.

”En dag visar det sig att den trevliga tanten du brukar prata med i mataffären har de mest hatiska åsikter…. Sedan är det den där släktingen som alltid har varit halvrasistisk och nu fått luft under vingarna och gjort umgänget svårare och svårare… Hur var det egentligen med den där gamla klasskompisen?.. Hur mycket är du beredd att acceptera, förstå eller förlåta, från någon som kallar dig sin vän?”

Pjäsen handlar om två privilegierade medelålders affärsmän som är gallerister och hur deras vänskap avvecklas när den ene, Frank, återvänder till hemlandet Tyskland och snabbt blir förblindad av nationalsocialismen, medan Max, som är av judisk börd, bor kvar i USA och beskådar Tysklands utveckling med fasa. Det är ett viktigt och intressant tidsdokument att se hur människor som följer strömmen lätt dras med i hatiska ideologier med förevändningen att alla andra gör ju så.

Men här ska man alltså, menar Rabe, dra paralleller till dagens Sverige och applicera andan hos Tysklands nazister på svenska människor av idag. Ja, de människor som vill reglera invandringen, stävja den grova kriminaliteten i samhället och som tror att nationalstaten som institution är det bästa alternativet för en välfärdsstat. Det är inte bara sökt att göra såna jämförelser, det är oförskämt också, utan skam fortsätter det privilegierade kulturetablissemanget år efter år att framställa sina mindre privilegierade medmänniskor som rasister. Människor som kanske verkligen drabbats av det ökade samhälleliga våldet i form av överfallsrån, gruppvåldtäkter eller fått sina bilar uppbrända av den nya importerade kriminaliteten som fullständigt exploderat de senaste decennierna.

Uppsättningen som sådan är inget stordåd. Det är inget fel på skådespelarna Fredrik Gunnarsson och Sven Ahlstedt som kämpar på med textmassor och en massa skärmar som de flyttar runt och skriver brevens datum på. Men det blir kladdigt med den rinnande färgen på plasten och rörigt av allt omflyttande, samt att Ahlstedt tappar text. Scenografin kunde varit mer effektfull och användbar att fästa texten i för skådespelarna. Annars är berättelsen gripande och ämnet angeläget om vad som egentligen håller ihop en vänskap.

Men som sagt, allt överskuggas av detta moraliserande och von Oben-tänkande i programbladet och en okunnig ensemble som medvetet bidrar till den ökade polariseringen i samhället utan att ta reda på fakta om varför samhället blivit som det är och varför SD – denna symbol av ondska – växt fram (SD som dessutom är sionister och stödjer Israel). Jag anser att det är en skam för alla kulturarbetare som i mer än ett decennium gått maktens ärenden på detta sätt och understött mobbing och utfrysning av oliktänkande. Ja, jag vet att det handlat om – som Rabe också skriver: ”…hur lojal skulle du själv vara om din egen trygghet äventyrades?” Det handlar om att bita sig fast i kultursfären och då går många med på vad som helst.

Men en sak glädjer mig och det är att ungdomar av idag ser igenom dravlet och blir alltmer kritiska till vad staten prånglar ut. Till sist är det kulturetablissemanget som får krypa till korset eller självdö med en kultur som ingen orkar ta del av.

Erika Stensson