Förra helgens lördag cirka fem i tolv begav jag mig ut under en stjärnklar himmel.

En god vän hade tipsat om att man kunde ta tillfället i akt och gå till en speciell plats, blicka upp mot himlavalvet och uttala orden ”Spegel spegel på väggen där”, med två sällsynta jordartsmetaller i handen. Därefter skulle man kunna använda en hemlig app för att ladda ner ovanliga berättelser från parallella verkligheter till ett speciellt hologram.

Jag kunde knappt tro mina ögon och öron, men experimentet fungerade, över förväntan dessutom. En ljudfil och en bild med förklarande text fanns i det holografiska molnet som nu projicerades mot stjärnhimlen. Jag började med att lyssna på ljudfilen, som visade sig vara en djuplodande radiodokumentär från en kanal på engelska som hette Radio Free Europe. Programmet presenterades som The Canadian Catastrophe – ”den kanadensiska katastrofen”.

”Omkring 1990 rämnade så slutligen Berlinmuren”, inledde radiorösten. Det som följde var en omvälvande berättelse om världens historia som slungade iväg mig bortom både tid och rum.

”Den mer avancerade sovjetiska medieapparaten blev tillsammans med de stora fördelarna med det planekonomiska systemet till slut övermäktiga att stå emot för de kapitalistiska liberaldemokratierna i Västblocket, som nu ramlade i bitar.

Sovjetunionens ledare betonade samtidigt sin storsinthet och bedyrade till Västblockets tidigare banérförare, USA, att det kalla kriget nu definitivt var över. Efter att Västtyskland anslutits till den östtyska demokratiska folkrepubliken DDR, och därmed hade gått in i Östblockets maktsfär, utlovade man att inte något ytterligare av de forna Västländerna skulle anslutas till den sovjetiska militärpakten – Warsawapakten.

I själva verket var dock planen i Moskva, som den formulerats av bland andra geostrategen och regeringsrådgivaren Zygmunt Bezunski, att en gång för alla dominera sin gamla ärkefiende USA, som nu var på fallrepet. Detta skulle enligt Bezunski ske genom att på olika sätt underminera, isolera och slutligen bryta upp USA till sina 50 olika delstater, eftersom de var för sig inte skulle kunna utgöra något framtida hot mot den kommunistiska internationalens anspråk på slutgiltigt världsherravälde.

En av flera nycklar i denna plan, som drevs av en falang kända som neo-trotskister, var att ansluta hela Europa och även Kanada till Warsawapakten. Kanada skulle användas som en ny språngbräda för världsrevolutionen och som en murbräcka för att destabilisera de Förenta Staterna. Ett sargat USA, drabbat av utbredd fattigdom och missbruk av fentanyl, försökte ta sig upp på banan men kunde inte göra något annat än att se på när Sovjetunionen under 2000-talet, trots sina tidigare löften, också såg till att ansluta merparten av Västeuropas länder till sin militärpakt.

Från amerikansk sida fick man helt enkelt acceptera utvecklingen, men man såg med särskild oro bland annat på Danmarks anslutning till det sovjetiska militära blocket. I och med Moskvas besättning av en dansk militärbas, och nya missilsystem som hade installerats på den danska autonoma ön Grönland, hade Warsawapakten nu blivit tydligt närvarande även på den nordamerikanska kontinenten på gränsen till Kanada.

2007 riktade USA:s president Valentine Pewton en tydlig varning till Östblockets kommunistiska nomenklatura på en internationell konferens i München. En fortsatt expansion av Warsawapakten skulle ofrånkomligen sluta i en förödande konfrontation, varnade Pewton, som betonade med eftertryck att den absoluta röda linje man hade från amerikanskt håll var att Kanada skulle frångå sin neutralitet, eftersom man bedömde att detta skulle utgöra ett existentiellt hot mot USA.

Moskva hade dock inga planer på att ta någon som helst hänsyn till Pewtons varningar. Istället skulle den amerikanske presidenten efter framträdandet i München komma att betraktas av det samlade Östblocket som en paria och uttalad fiende. Kreml inte bara fortsatte på den inslagna vägen utan drev sin linje ännu hårdare, där den sovjetiska underrättelseapparaten med utrikeschefen och neo-trotskisten Viktorija Nuleva nu pumpade in enorma summor pengar för att understödja antiamerikanska och prosovjetiska stämningar i Kanada och Mexiko, samt bereda marken för deras anslutning till Östblocket, framförallt till Warsawapakten. Nuleva närde ett personligt hat mot USA i synnerhet och amerikaner i allmänhet eftersom hennes irländska förfäder en gång i tiden utvisats av presidenten Abraham Lincoln i samband det amerikanska inbördeskriget, varpå familjen flyttade till Ryssland och ändrade sitt släktnamn från Nolan till Nuleva.

Nuleva åkte skytteltrafik till Ottawa och var personligen på plats i den kanadensiska huvudstaden för att visa sitt stöd för demonstranter, bland annat genom att dela ut bullar. Hennes intensiva arbete skulle också ge avkastning när den kanadensiske ledaren Vince Jansen avsattes i en dramatisk statskupp år 2014, föranledd av enorma demonstrationer omkring Parliament Hill i centrala Ottawa. Profilerade företrädare från Moskva och dess satellitstater hade själva deltagit i demonstrationerna och gjorde allt de kunde för att underblåsa dem, bland många andra även Högsta Sovjets mångårige ledamot, neo-trotskisten Jev Makajev, som demonstrerade på torget i Ottawa tillsammans med några av de mest radikala högerextrema elementen, kända som ”Franska sektorn”.

Demonstranterna, rapporterades det i ryska medier, besköts av polisen, och blodiga bilder spreds på dem som nu blev martyrer i vad som beskrevs som ”De Röda Lönnlövens Revolution”. Vince Jansen menade å sin sida att han snarare manat polisen att ta det särskilt varsamt på grund av risken för eskalation. Återkommande vittnesmål från både demonstranter och polis om att skottlossningen i själva verket hade avfyrats av en tredje part, föranledde samtidigt envisa rykten om att något mycket cyniskt var i görningen, något som avfärdades i Öst som ”amerikansk desinformation”.

Vince Jansen, som blivit Kanadas premiärminister efter de allmänna valen 2010, på en linje där han förordade sammanhållning mellan de fransk- och engelsktalande delarna av landet och normala relationer till både Washington och Moskva, tvingades snart också fly hals över huvud till USA efter att kuppledarna tagit tillfället i akt och tågat rakt in i den kanadensiska parlamentsbyggnaden på Parliament Hill.

I efterhand framkom ett skandalöst telefonsamtal där Viktorija Nuleva i ett samtal med sina hantlangare personligen namngivit vilka politiker Moskva handplockat för att bilda Kanadas nya regering. Skandalen tilltog ytterligare när omvärlden kunde konstatera att just dessa politiker efter statskuppen i Kanada nu också satt installerade i Ottawa. Med den nye premiärministern, Arséne Yavón, i spetsen skulle styret få en mycket stark fransknationalistisk inriktning. Uppgifterna om att Nuleva och Moskva i själva verket systematiskt drivit igenom en statskupp för att installera sina vasaller i Ottawa beskrevs samtidigt i Östpressen som ”amerikansk propaganda”.

Yavóns aggressiva linje gentemot USA och amerikaner i allmänhet fann samtidigt inte sympatier över hela Kanada. Betydande delar, särskilt av den engelsktalande befolkningen i de västra delarna i provinsen British Columbia samt den angränsande provinsen Alberta, kände sig mycket oroade över utvecklingen, där de lokala myndigheterna nu förklarade sig självständiga från resten av landet.

Från Vancouver Island, längst ute i västra Kanada, där USA av tradition haft militär närvaro i form av en stor flottbas, deklarerade den amerikanske presidenten Pewton att man nu tagit kontroll över provinsen British Columbia genom kuststaden Vancouver, för att låta de lokala myndigheterna hålla en folkomröstning om huruvida provinsen skulle anslutas till USA som den 51:a delstaten. Detta skulle också bli ett faktum med en stor majoritet som röstat för detta, där stora folkmassor firade i Vancouver i samband med att man nu kunde undgå det nu öppet anglofientliga styret i Ottawa.

Yavóns fransknationalistiska regering, liksom även Sovjets och Östblockets mediala etablissemang, menade att folkomröstningen var riggad och protesterade vildsint mot den amerikanska annekteringen av British Columbia, som man beskrev som ”odemokratisk” och ”folkrättsvidrig”. Sanktioner infördes efter detta på bred front från Moskva mot Washington, och Kanadas ledare, Yavón, satte nu också in en kraftfull militäroffensiv mot Albertas engelskspråkiga separatister i Calgary. Det kanadensiska inbördeskriget var ett faktum.

Stämningarna mot de engelskspråkiga delarna av Kanada fortsatte att ytterligare förstärkas i de östra fransktalande delarna av landet. Yavóns styre i Ottawa gick alltmer hårdfört fram och förbjöd engelska i alltfler officiella sammanhang. Kriget omkring Albertas största stad Calgary blev också allt blodigare, men en liten förhoppning om stabilisering tändes i omvärlden när delegationer både från Östblocket och USA i uppmärksammade förhandlingar i Mexiko City kunde enas om att British Columbia skulle erhålla viss autonomi från Ottawa som en lösning på konflikten – något som benämndes som Mexiko City-avtalen.

Senare skulle kommunistiska partipampar i Öst dock erkänna att intentionen från deras sida inte var att garantera Mexiko City-avtalen, utan att köpa tid till att ytterligare rusta Kanada så att Yavóns styre skulle kunna göra ett nytt försök att återta full kontroll över Alberta och British Columbia. Med det sovjetiska stödet var Kanada omkring 2021 rustat till tänderna och vapenleveranserna från Warsawapaktens länder fortsatte att strömma in till Yavóns armé. I den fortsatta frånvaron av garantier om kanadensisk neutralitet blev varningarna från USA nu alltmer allvarligt betonade om att en militär konfrontation med Kanada stod mycket nära för dörren.

En chockad omvärld fick i slutet av februari 2022 ta del av nyheten att en amerikansk expeditionsstyrka gått in i Kanadas västra delar och snabbt tagit sig in till randen av huvudstaden Ottawa. Från amerikansk sida förklarade president Pewton att syftet med operationen var trefaldigt; att demilitarisera Kanada, att garantera Kanadas alliansfrihet och att ”avnazifiera” det fransknationalistiska styret i Ottawa som blivit starkt förknippat med den ökända paramilitära Ontariobataljonens närmast karikatyrmässigt nynazistiska linje, skarpt riktad mot den anglofona befolkningen.

Flera framstående analytiker även i Östblocket menade att den drastiska åtgärden delvis hade handlat om ett sista försök från USA:s sida att tvinga fram förhandlingar med Kanada, vilket också blev ett faktum. Som ett tecken på god vilja, för att Yavóns styre nu tog sig till förhandlingsbordet, drog USA också tillbaka sina trupper kring den kanadensiska huvudstaden Ottawa.

En kanadensisk och en amerikansk delegation kunde efter samtal i Turkiets huvudstad, Istanbul, enas om ett nytt avtal där Kanada förband sig att inte ansluta till Warsawapakten, att erkänna British Columbias anslutning till USA och även acceptera autonomi för Alberta. I sista stund drog sig dock Kanadas ledare Yavón och Östblockets delegater ur förhandlingarna, efter uppmaningar från Moskva att strida vidare och nya kraftigt betonade löften om att man skulle få allt stöd man behövde för att besegra USA i kriget.

Kriget fortgick och amerikanska styrkor gjorde en snabb framåtryckning för att även ansluta Alberta, och dessutom den angränsande engelsktalande provinsen Saskatchewan som den 52:a respektive 53: delstaten i USA. Samtidigt beordrade president Pewton en allmän mobilisering, där strategin först långt senare klarnade för omvärlden. I Östblockets medier rapporterades det om att USA:s styrkor blott hade beväpnats med spadar och kört fast. I själva verket skulle man befästa en stark försvarslinje och mala ned den kanadensiska armén genom att låta den anfalla och gradvis brytas ned av den amerikanska arméns kraftiga övertag inom artilleri och flygvapen.

Kanadas ledare Yavón lyftes under åren som följde fram i Östblockets folkdemokratiska medier som en folkhjälte i en heroisk frihetskamp för landets nationella identitet och självständighet, efter vad man konsekvent beskrev som ”USA:s oprovocerade och fullskaliga attack mot den demokratiska världen”. Med Sovjetunionen i spetsen sattes sanktioner in över hela Östblocket i ett försök att bekämpa USA:s krigsstyrka, något som dock inte fick den effekt man ville i Moskva eftersom USA i praktiken var närmast självförsörjande och dessutom möttes av allt större diplomatiska sympatier framförallt i det angränsande Mexiko och övriga Latinamerika.

En strid ström av dyra vapenleveranser fortsatte att levereras från Öst till Yavóns armé, men enligt den ryske tidigare översten Dennis Makarov, som var en öppen kritiker av Sovjetunionens politik i Kanada, skulle det i längden dock vara omöjligt för den kanadensiska armén att hävda sig mot USA:s vapentekniska och militärstrategiska övertag. Enligt överstens källor inom den sovjetiska militären bedömde han att omkring fem till sju gånger fler kanadensiska än amerikanska soldater stupade i striderna, medan sovjetiska medier menade att förhållandena i förluster var de direkt motsatta.

Den frispråkige ryske diplomaten Jevgenij Saskevich, som vid sidan av Makarov var en av få öppna kritiker av den sovjetiska politiken, menade i sammanhanget att Moskva var skenheligt och egentligen inte brydde sig nämnvärt om det kanadensiska folkets väl så som man ville ge en bild av till omvärlden, utan att det huvudsakliga målet man nu hade från sovjetisk sida var att skada ärkerivalen USA så mycket som möjligt i ett proxykrig där man skulle ”strida till den siste kanadensaren”. Saskevich beklagade djupt den bristande viljan till diplomati i Östblocket och menade att sovjetiska politiker bar ett stort ansvar för konflikten genom att låta expandera Warsawapakten ända in i Nordamerika.

De folkdemokratiska sovjetiska medierna fortsatte att rapportera oavbrutet om framgångar för Kanada och motgångar för USA i kriget, men stödet för kriget i Sovjetunionen liksom i Östblocket i stort skulle med tiden dock komma att bli alltmer urholkat och splittrat.

Efter hand som sanningen uppdagades kunde allt fler bedömare konstatera att den kanadensiska tragedin var total. Efter tre långa år av krig hade generationer av kanadensiska män dödats eller invalidiserats, samtidigt som de flesta unga kvinnor flytt landet för att aldrig återvända. Efter att den nye sovjetiske presidenten, den excentriske och kontroversielle tidigare affärsmannen Danil Turov, tagit makten i Kreml, började man nu öppna även i Moskva för att avsluta sitt stöd till kriget i Kanada och återuppta de diplomatiska kontakterna med Washington för att försöka få till stånd ett fredsavtal med USA.

Turov lade skulden för kriget på den kanadensiske ledaren Yavón och sin föregångare, den trotskistiske generalsekreteraren Josif Baydin, och krävde dessutom att Sovjetunionen nu skulle ”kompenseras” för stödet till kriget genom att låta sovjetiska företag få rätt att exploatera Kanadas mineraltillgångar. I historiska scener i slutet av februari 2025 bröt ett möte i Kreml mellan Turov och Yavón ut i öppet gräl inför rullande tv-kameror, något som skulle visa sig markera början till slutet för Yavóns styre i Kanada liksom även för kriget i sin helhet.

Efter att Yavón under våren 2025 tvingats lämna sin post fick förhandlingarna mellan Moskva och Washington nu också internationellt diplomatiskt understöd och en delegation från Ottawa inkluderas i samtalen. Enligt ett omfattande fredsavtal, som efter komplicerade förhandlingar till slut också omfattades i FN, skulle merparten av de engelsktalande delarna av Kanada införlivas med USA, samtidigt som den nya franskspråkiga staten Quebec skulle bildas – med en konstitution som garanterade befolkningen rätt till sitt franska språk och sin kulturella särart, liksom den även skulle garantera landets permanenta militära alliansfrihet enligt en liknande modell som tillämpats i Österrike efter andra världskriget.

När arkiven öppnades i det gamla Östblocket fördjupade utländska forskare studierna av ”den kanadensiska tragedin”, som händelseförloppet senare ofta kallades i historieböckerna. Man noterade att stödet för kriget under flera år varit mycket starkt i många av de sovjetiska satellitstaterna, trots att dessa i praktiken fått betala dyrt för kriget genom kraftigt förhöjda energipriser och urholkade statskassor som användes till att slussa vapen till ett land man egentligen inte visste så mycket om.

Forskarna noterade ett antal anmärkningsvärda saker som åtminstone delvis tycktes förklara den sociala psykologin, bland annat det faktum att Östblockets masskommunikationssystem var mycket avancerat. Genom att studera gamla tv-sändningar och olika varianter av agitprop, en speciell sovjetisk form av propaganda, kunde forskarna konstatera att uppenbart insatta och oberoende kommentatorer som Dennis Makarov, liksom framstående diplomater som Jevgenij Saskevich, förvisso var mycket respekterade utanför Östblockets begränsade sfär, men aldrig lyftes fram i officiella kanaler i Sovjetunionen eller de övriga satellitstaternas systemkopplade medier. I de få fall Makarov och Saskevich omnämnts var det i sammanhang där de, liksom kritiker av kriget i stort, stämplades med olika pejorativ som ”pro-amerikanska” eller med svepande anklagelser om att de ”gick Pewtons ärenden”.

Stigmat kring USA i allmänhet, och dess president Valentine Pewton i synnerhet, hade med hjälp av dessa metoder förstärkts av Östblockets etablissemang under många år och blivit exceptionellt laddat. Den socialt isolerande atmosfär som i och med detta skapades kring oberoende röster gjorde det exceptionellt svårt för deras kritik att bryta igenom hos bredare folklager i Öst. Vid närmare studier kunde man också notera att detta heller inte var unikt för Kanadakrisen, utan också återkom på ett motsvarande sätt i många andra politiskt laddade frågor i Ryssland och övriga sovjetiska satellitstater.

I efterhand stod det också klart att kriget i Kanada hade satt Östblocket i gungning och att konflikten markerade ett historiskt skifte som skulle bli början till slutet på Warsawapakten, och även för det sovjetiska herraväldet i Europa”.

Radiodokumentären fick ett abrupt slut. Enligt en sista mening som jag bara delvis kunde uppfatta fanns det fler program i serien, men jag lyckades inte få med något mer innan hologrammet plötsligt upplöstes och försvann.

Snurrig och omtumlad tittade jag nu åter upp mot det fortfarande lika gnistrande himlavalvet och, efter vad som kändes som en god stund, ned på mobilens klocka. Klockan var bara fem över tolv, tiden hade passerat som i en lucka. Av någon anledning kände jag mig mer klar i tanken än tidigare.

Isac Boman