Nya forskningsrönen ringer allvarliga varningsklockor kring vaccinen

En ny forskarrapport visar att det så kallade spikproteinet i coronaviruset angriper blodkärlens endotel och att detta ger upphov till de allvarliga symptomen vid svår covid-19. Problemet med covidvaccinen är att de fungerar just genom att producera spikprotein, vilket enligt de senaste rönen alltså kan vara en ytterst riskabel strategi. Det skriver Lars Bern.

publicerad 19 maj 2021
- av Lars Bern
Foto: Gerd Altmann/Pixabay
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

I min nyutgivna bok Coronan och den Metabola Pandemin pekar jag på att covid-19 av allt att döma är en vaskulär sjukdom och inte en respiratorisk, som är den vanliga föreställningen. Det kommer hela tiden ny forskning som stödjer den uppfattningen.

Den sista april publicerade amerikanska och kinesiska forskare en mycket viktig studie där man bygger sin forskning på denna observation.

Det är ett inflammatoriskt angrepp på blodkärlens endotel som ger de allvarliga symptomen vid covid-19. Vad forskarna visat är att själva det så kallade spikproteinet (S-protein) på viruspartiklarna angriper endotelet. Denna observation är ytterst bekymmersam eftersom de nödgodkända experimentvacciner som nu ges till miljarder människor världen över, fungerar just genom att producera dessa S-proteiner.

Pfizer/BioNTechs och Modernas vacciner är typ budbärar- eller mRNA vacciner. De är inte vaccin i en traditionell mening, utan ett preparat som innehåller genetiskt material, så kallade RNA, som tas upp av cellerna och programmerar dem att bilda kopior av S-proteinerna.

S-proteinerna fungerar så att de vid smitta ansluter till receptorer på värdindividens celler och gör att viruset kan tränga in i cellen och få den att börja reproducera viruspartiklar och personen blir sjuk. Om immunförsvaret på något sätt kan fås att oskadliggöra S-proteinet kan viruset inte ta sig in i cellerna och föröka sig, vilket är tänkt att ge ett skydd mot sjukdomen.

Vaccinernas uppgift är att få i gång immunförsvaret genom att först få cellerna att tillverka S-proteiner. Den centrala komponenten i dessa mRNA-vacciner är en molekyl som kallas för mRNA. Molekylen bär på genetiskt material som våra celler kan använda för att beskriva hur de skall producera S-proteiner. När mRNA tränger in i cellen leder det till att den börjar producera kopior av S-proteinet, vilka sedan tar sig ut ur värdcellen och ut i blodomloppet.

Ryska Sputnik V, Astra Zenecas vaccin och Janssens vaccin är virusvektorvacciner. Dessa kan vid ett första påseende verka lika mRNA-vaccinerna eftersom båda går ut på att producera S-proteiner och få kroppen att etablera ett immunförsvar mot dem. Vektorvaccinerna för dock in beskrivningen i cellerna hur de skall producera S-proteinet på ett helt annat sätt. Detta görs via ett dubbelsträngat DNA i stället för enkelsträngat mRNA.

Viruset som används för att transportera arbetsbeskrivningen är ett så kallat adenovirus, som är boven bakom många av våra vanliga infektioner, men som i detta fall modifierats för att bära DNA-instruktionen. Fördelen med denna teknik är att DNA inte är lika bräckligt som mRNA, och adenoviruset är ett stabilt skydd. Därför behöver heller inte dessa vacciner förvaras i sträng kyla som Pfizers och Modernas och blir därmed långt enklare och billigare att hantera.

När ett virusvektorvaccin injiceras tar sig adenoviruset som bär på DNA med beskrivningen för produktion av S-proteinet, in i cellerna. De slukar viruset och väl inne tar sig adenoviruset till cellkärnan. Där släpper adenoviruset ut sitt dna. Det avaktiverade adenoviruset kan inte kopiera sig självt, men arbetsbeskrivningen för coronavirusets S-proteiner kan läsas av cellerna och kopieras till RNA, som i sin tur får cellerna att börja producera S-proteinerna. Därvid sätts samma procedur i gång som för mRNA-vaccinerna.

Den förväntade immuniteten skapas av att kroppens normala immunförsvar reagerar på, de på detta sätt producerade S-proteinerna och bildar antikroppar mot dem. När senare personen smittas av hela viruset känner antikropparna igen S-proteinet på ytan och angriper därför virusets spikar och gör att viruset får svårare att infektera cellerna. Vaccinstrategin bygger alltså helt på att bilda S-proteiner som det egna immunförsvaret skall skapa antikroppar mot. Dessa angriper sedan S-proteinerna på viruspartiklarna och gör att dessa inte kan smitta cellerna.

Det forskarna nu funnit är att även S-proteinerna själva spelar en aktiv roll vid sidan av själva viruset. De deltar i angreppet på blodkärlens endotel som orsakar den kritiska inflammationen av blodkärlen hos de sjuka. S-proteinerna är alltså inte de oskyldiga ”nycklar” som man föreställt sig. Att med vacciner programmera kroppen att producera en massa S-protein kan således vara en ytterst riskabel strategi.

Även om resultaten i sig inte är en överraskning, ger studien för första gången en tydlig bekräftelse och en detaljerad förklaring av mekanismen genom vilken S-proteinet skadar kärlceller. Det har funnits en växande konsensus om att SARS-CoV-2 påverkar kärlsystemet, men exakt hur det gör det har inte varit helt förstått. På samma sätt har forskare som studerar andra coronavirus länge misstänkt att S-proteinet bidrar till att skada kärlendotelceller, men det är första gången detta har dokumenterats.

I den nya studien skapade forskarna ett passivt ”pseudovirus” som omgavs av SARS-CoV-2s klassiska krona av S-proteiner, men som inte innehöll något faktiskt virus. Exponering för detta pseudovirus resulterade i skador på lungor och artärer i en djurmodell – vilket bevisar att spikproteinet ensamt var tillräckligt för att orsaka sjukdom. Vävnadsprover visade inflammation i endotelceller som fodrar lungartärväggarna trots frånvaron av ett aktivt virus.

Tidigare studier har visat en liknande effekt när celler exponerades för SARS-CoV-2-viruset, men detta är den första studien som visar att skadan även uppstår när celler exponeras för S-proteinet på egen hand.

De så kallade vaccinerna ser till att kroppen börjar producera en massa S-proteiner. Därvid finns risken att man får en överproduktion som inte immunförsvaret klarar av att oskadliggöra, precis som vid en sjuklig infektion. Detta skulle kunna vara orsaken till de allvarliga vaccinbiverkningar som redan observerats. Eftersom det finns en risk att S-proteinproduktionen fortsätter skulle man kunna tänka sig fortsatta biverkningar av detta slag långt efter vaccination. Det är sådant som en ordinarie utprovning av nya vacciner under flera år skall fånga in, men det har inte skett med de nu aktuella experimentvaccinerna.

Det medicinindustriella etablissemanget och uppbackande politiker har här tagit på sig ett oerhört stort ansvar som jag inte tror de är vuxna.

 

Lars Bern

 

Artikeln har tidigare publicerats på Antropocene

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!