Kommer vi uppleva inbördeskrig i Väst?

Den politiska utvecklingen i USA och Europa aktualiserar risken för att storskaligt väpnat politiskt våld drabbar vissa länder i Väst.

Förvånansvärt nog syns den risken vara högst i USA. Det beror dels på att möjligheten att göra motstånd – exempelvis mot staten – är störst där genom rätten att inneha vapen, och dels på att kulturmarxismen i USA är särskilt produktiv, virulent och inflytelserik. Det senare hänger samman med nya ansatser och begrepp som skapats inom kulturmarxistiska organisationer och landets stora universitetssystem, där vänstern på många universitet och fakulteter kunnat få en helt dominerande maktposition. Via media, radikala grupper, kulturlivet och populärkulturen (exempelvis Hollywood) samt det betydande antal av indoktrinerade studenter, som utexamineras varje år, har åsikterna långsamt kunnat pumpas ut till allmänheten.

En vitalisering och popularisering av vänsterns synsätt skedde 2008 genom valet av Obama, som utnyttjade sitt ämbete för att försöka transformera USA till något landet aldrig uttryckt önskemål om att bli: en socialistiskt orienterad europeisk välfärdsstat. På kort tid medförde valet av Obama att kulturmarxister fick maktpositioner i många delar av den federala administrationen, och att uppfattningar som tidigare setts som för radikala så småningom sågs som normala och bidrog till att radikalisera värderingssektorerna i samhället – det vill säga de samhällssektorer som främst påverkar människors värderingar. Det medförde även att det demokratiska partiets kontinuerliga drift mot socialistiska lösningar påskyndades.

Inför valet 2020 togs ett ytterligare stort steg i den utvecklingen genom att vad som nog kan benämnas som direkt kriminella handlingar genomfördes av befattningshavare i administrationens toppskikt inom säkerhetsorganisationer, FBI och justitiedepartementet. Personer agerade på ett för USA helt extraordinärt sätt och genomförde märkliga åtgärder. De viktigaste var: (a) att Hillary Clinton slapp åtal för sitt utnyttjande av en privat server för sekretessbelagd information med motiveringen att något brottsligt uppsåt inte kunnat fastställas – trots att lagen inte alls kräver något sådant motiv; (b) säkerhetsorganen och FBI arbetade före valet 2016 i syfte att via pressen försöka måla ut Trump som konspiratör som försökte att stjäla presidentvalet med hjälp av Putin; (c) man försökte efter valet att i samband med en mjuk statskupp utnyttja samma tema i syfte antingen att avsätta, eller i alla fall få Trump att avgå. Beträffande varje annan kandidat än Trump hade demokraterna kanske lyckats, och då hade sannolikt inte komplotten uppdagats. Justitiedepartementets legala utvärdering av dessa nämnda händelser och eventuella åtal redovisas senare i år.

Agerandet sedan 2016 visar också att ledningen för demokraterna inte godtar en republikansk president som driver klart konservativ politik och motverkar landets utveckling i socialistisk riktning. Det innebär att man egentligen inte längre godtar folkets rätt att välja president. Primärvalsdebatterna inför höstens val angav också tydligt att inga viktiga kandidater var moderata, utan alla hyste radikala vänsteråsikter med betydande acceptans av socialistisk politik. De tyckte egentligen som Bernie Sanders, men tidtabellen var något förlängd.

En eventuell valseger i november för demokraternas presidentkandidat kommer troligen att vila på följande förutsättningar:
(a) 90-95 procent av alla media kommer inte att vara neutrala och objektiva utan kommer själva driva valkampanj mot Trump, i linje med det beteende media visar idag. Betydande inslag av valfusk och ett storskaligt deltagande i valet av icke-medborgare eller illegala immigranter sker sannolikt på otaliga ställen där demokraterna kontrollerar valprocessen.

(b) Mot Trump fientliga utländska regeringar kommer på olika sätt slussa pengar till demokraterna. Det ledande där är Kina, Ryssland, Venezuela, Iran och andra diktaturer, men kanske även länder inom EU samt radikala stater i Mellanöstern. De rika i USA, som av överlevnadsskäl uppenbarligen anser sig bäst skyddade genom att stödja demokraterna, kommer att ställa upp med mycket höga belopp, liksom Wall Street och multinationella företag inklusive sådana med utländskt ägarinflytande. Världens etablissemang kommer att mobilisera mot Trump, eftersom hans handelspolitik med utgångspunkten ”America First” kraftigt påverkar många lokaliseringsbeslut för produktion och mycket betydande handelsströmmar och därmed företagsvinster i många industrier. Detta är det viktigaste skälet, även om presidentens motstånd mot den politiska globaliseringen också är viktigt.

Denna utländska påverkan kommer samtidigt att reta amerikanska patriotiska väljare, eftersom främmande nationer inte ska ha rätt att direkt påverka amerikanska val. Totalt sett medför alla ovannämnda faktorer att en nämnvärd del av den republikanska väljarkåren kommer att se en demokratisk valseger som illegitim. Det adderas till en redan ackumulerad ilska hos dem, orsakad av händelserna efter valet av Trump.

En ny demokratisk administration kommer troligen att tillämpa väsentliga delar av Obamas ekonomiska politik i kombination med en ännu radikalare klimatpolitik. Resultatet blir ett stort fall i tillväxttakten, en snabb ökning av arbetslösheten och en avsevärd nedgång i aktiemarknaden. Om man sedan av klimatskäl exempelvis genomför förbud, som gäller en viss utvinningsmetod för energi såsom fracking som länge kritiserats av demokraterna, får det betydande konsekvenser. En sådan nedgång i produktionen av naturgas med dess stora betydelse för sysselsättningen i vissa delstater kan där orsaka upplopp och kanske allvarligare sammanstötningar. Tillsammans med olika förbud i andra stater, som kanske också grundas på klimatskäl och har allvarliga sysselsättningskonsekvenser, kan en explosiv stämning skapas, som vid ytterligare impopulära beslut kan leda till allvarliga konsekvenser. Två typer av just sådana beslut som kan utlösa våld är följande:

1) Den amerikanska regeringen ber Mexiko att avsluta sin bevakning av gränsen mot USA, och man börjar åter motta ett stort antal immigranter. Regeringens skäl att fortlöpande vilja importera ett stort antal utländska lågutbildade proletärer är att säkra och permanenta en demokratisk majoritet i kongress- och presidentvalen. Medan samma avsikt genomförs men är mera dold i Sverige, är kunskapen om syftet mer spridd i USA. Det är egentligen ett förräderi mot den befintliga befolkningen: att ge bort en del av landet till utlänningar och tvinga dagens befolkning att betala kostnaderna för mängder av människor vars bakgrund, värderingar, kvalitet och förmåga är okända. Och skälet är i första hand att ett parti ska uppnå makt och dominans!

Att återgå till en sådan invandringspolitik efter allt sabotage under fyra år av Trumps försök att skapa en legal och normal invandring kan väcka mycket starka känslor hos många amerikaner. Ifall politiken börjar uppfattas som ett slags landsförräderi, kan våld mot demokraterna eventuellt börja betraktas som rättfärdigt.

2) Om en väsentlig del av det andra tillägget till konstitutionen – rätten att inneha vapen – praktiskt sett genom vissa bestämmelser elimineras av regeringen, inleds en ytterst farlig utveckling. Denna fråga behöver nämligen inte förutsättningarna angivna ovan för att snabbt kunna leda till fysiskt våld. Amerikanarna vet att vapeninnehav godkändes av konstitutionens skapare just av skälet att folket ska kunna göra motstånd mot en förtryckande regering. De fruktar nu de åtgärder en mycket radikal demokratisk regering kommer att genomföra. Respekten för demokraterna är redan låg bland republikanerna, och efter valkampanjen 2020 faller förtroendet ännu mera. Om domstolarna då inte anser den eventuella allvarliga inskränkningen vara ett brott mot författningen och hindrar den, kan våld komma att inträffa.

Ett försök att på något vis reellt, men inte genom en formell författningsförändring, beslagta människors vapen i stor omfattning kan att leda till att folk försvarar sig. Detta gäller främst hela ”flyover country” som separerar de två kusterna med dess stora städer, där demokraterna har sina starkaste ställningar. När polisstyrkor inte längre räcker till och motståndet sprider sig, kallas kanske nationalgarden och armén in för att slå ned upprorsungarna och stödja avväpningen av en del av befolkningen. Det vore att ta ett definitivt steg mot inbördeskrig.

Dan Ahlmark