MORGONDAGENS DAGSTIDNING – tisdag 6 maj 2025

tisdag 6 maj 2025


Etablissemangets exempellösa hyckleri i klimatfrågan

Klimatdomedagssekten förtröttas trots alla sina felprognoser dock inte. Den har med oerhörd framgång fått stöd från nästan hela samhällets etablissemang som visar ett exempellöst hyckleri, skriver Lars Bern.

publicerad 17 mars 2019
Klimataktivisten Greta Thunberg har lyfts till skyarna efter att som barn instämt i den etablerade klimatalarmismen
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Som alla mina läsare vet så ställer jag mig i huvudsak bakom den syn på klimatfrågan, från en vetenskaplig synvinkel, som landets ledande klimatforskare Lennart Bengtsson och de övriga Kungliga Vetenskapsakademins geologiska grupp, gett uttryck för. Jag ifrågasätter inte heller mycket av vad IPCC:s forskare har yttrat. Jag utgår från att dessa forskare vet vad de talar om.

Lennart Bengtsson har nyligen i en Expressen-intervju framhållit att, med vad vi vet idag, finns ingen grund för någon större oro för klimatet under resten av detta århundrade. Vi skall även veta att den rapport från IPCC, som alla klimatalarmister alltid hänvisar till, är inte som man säger en forskningsrapport utan en politiskt förhandlad s.k. sammanfattning för policymakers. IPCC-rapporten är alltså inte ett vetenskapligt dokument utan ett politiskt.

Jag har tidigare i bland annat en TV-podd pekat på att klimatalarmismen utvecklats till en rörelse med alla rekvisit som är kännetecknande för en domedagssekt. Vi har i ett halvt sekel matats med ständiga förutsägelser om nära förestående undergångsscenarier varav inget har materialiserat. Sektens främsta apostel Al Gore har haft fel i alla förutsägelser som han gjort, för det mesta har utvecklingen blivit den rakt motsatta mot hans domedagsprognoser. Detsamma gäller några av våra egna välkända domedagsprofeter Johan Rockström, Anders Wijkman och miljöpartisten VäderPär.

Klimatdomedagssekten förtröttas trots alla sina felprognoser dock inte. Den har med oerhörd framgång fått stöd från nästan hela samhällets etablissemang och den drivs frenetiskt av etablissemanget inom politik, media, företag, akademiadministration, utbildning, kultur med flera ”goda” kretsar i samhället. Att ifrågasätta sektens trossatser är numer ytterst riskabelt för den som på något sätt, för sin utkomst, är beroende av försörjning från samhälle och företag. Idag är det i stort sett bara oberoende pensionerade äldre högt bildade naturvetare som har råd att uttala en avvikande uppfattning. Inte ens alla i den kretsen vill öppet visa sin ”otro” för att undvika att bli utfrysta ur samhällsgemenskapen och skandaliserade i propagandapressen. Alla mainstreammedier står massivt bakom sekten och propagerar totalt ensidigt för dess trossatser. Detta erkänner de öppet utan omsvep.

Säg att domedagssekten ändå har rätt

Låt mig för en gångs skull utgå från att klimatdomedagssekten den här gången har rätt, och att världen går mot en klimatkatastrof före år 2030. Låt mig anta att påståendet från sekten att enda sättet att undvika domedagen är att världen kraftigt minskar utsläppen av växthusgasen koldioxid under det kommande decenniet.

Nästan hela vårt etablissemang säger ju att det är så och ingen vågar uttrycka någon annan tro. Man radar upp olika drakoniska restriktioner som vi vanliga medborgare måste ikläda oss i våra liv för att rädda världen. Vi skall sluta flyga på solsemester, vi skall sluta åka bil, vi skall sluta äta kött och bara leva på spannmål och fröoljor som gör oss metabolt sjuka, vi skall ha kallare i våra bostäder med mera. Det är ingen ände på alla de krav som sektens och samhällets etablissemang försöker tvinga på oss. Metoderna som används för att trycka ner medborgarna och få dem att underordna sig når nya höjder, när man därtill vänder våra barn mot oss genom att indoktrinera dem i domedagsektens tro i skolan. Greta-rörelsen är ett levande exempel på det senare.

Vad gör då etablissemangets alla figurer själva? Aldrig tidigare i vår historia har denna grupp excellerat så till den grad i resande runt hela världen som idag. Och de av våra politiker som flyger och far mest är enligt en undersökning den fundamentalistiska kärnan i domedagssekten – nämligen Miljöpartiets politiker. Och de väljer därtill ofta att flyga i lyxklass där deras så kallade carbon footprint blir dubbel (läs Isabella Lövin). Under mina år tror jag inte jag haft någon bekant som flugit så mycket som domedagsprofeten Anders Wijkman. Alla dessa makthavare försvarar sig med att de gör så viktiga samhällsinsatser så att de måste flyga mycket. Hur trovärdigt är det?

Har ni någonsin sett ett initiativ från någon av etablissemangets makthavare att ersätta sina allt mer frekventa och extravaganta flygresor och andra resurskrävande ovanor, med någon som helst åtgärd för att försöka minska sitt carbon footprint? Nej, jag tänkte väl det.

Varför tar inte våra klimatpolitiskt engagerade politiska ledare, företagsledare, ämbetsmän, miljötjänstemän m.fl. initiativ, inom det likaledes klimattroende EU, till att ersätta flertalet konferenser och sammanträden som kräver flygtransporter med TV-konferenser? Varför genomförs inte sektens främsta seanser – FN:s klimatkonferenser med uppåt 50.000 deltagare som TV-konferenser?

I dessa tider när man kräver av oss vanliga människor att vi skall underkasta oss drakoniska inskränkningar i vår frihet, då lyfter detta etablissemang inte ett finger för att föregå med gott exempel. Man kan inte försvara sig med att det inte går. Idag är tekniken på plats som mycket väl skulle kunna genomföra EU:s flesta möten via TV-mediet. Jag tror till och med att dessa möten skulle bli mer fruktsamma och de skulle inte bara kraftigt reducera politikernas carbon-footprint utan de skulle spara oerhört mycket tid och kostnader som går åt till själva resandet.

Redan på 70-talet när jag kom ut i en ledande roll i näringslivet så slogs jag av, att dessa företag som sa sig ständigt jaga kostnader, aldrig brydde sig om de ledande direktörernas enorma rese- och hotellkostnader. Jag var på 90-talet med om att inom ABB försöka plantera in TV-konferenser, men det gick inte eftersom motståndet från de resande direktörerna var kompakt. Resandet är helt enkelt en av elitens främsta statussymboler. Hur många gånger har jag inte hört företagsledare och politiker skryta över alla sina flygtimmar och hur många dyra middagar har jag inte avnjutit på världens lyxhotell i samband med resorna.

Låt oss – fotfolket – nu avkräva alla politiker, direktörer med flera som ständigt skryter över sitt klimatarbete att de börjar föregå med gott exempel, för att vi skall tro att de menar allvar med sitt engagemang för klimatet.

Stefan Löfven åk nu ner till dina klimatpolare i EU:s ministerråd och föreslå att flertalet av era sammanträden skall avhållas som TV-konferenser. Vidta åtgärder här hemma för att tillsammans med Ericsson bygga upp världens bästa infrastruktur för telekonferenser för beslutsfattare. Du kommer på köpet att spara massor av tid som du kan använda för att lösa problem här hemma och du slipper en massa middagar som bryter ner din hälsa.

Vilket parti blir det första att inför EU-parlamentsvalet lägga fram krav på att parlamentet börjar bygga upp en infrastruktur för att kunna sammanträda via telekonferenser?

Vilket politiskt korrekt företag blir det första att börja ersätta direktörernas resande med TV-konferenser inom det hållbarhetsarbete som de så vältaligt skryter med?

Om vi vanliga människor skall ta era klimatkrav och klimatskatter på allvar kräver vi att ni själva först föregår med ett Gott Exempel!

 

Lars Bern

 

Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene.


Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.

Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Så slutade kriget i Kanada i en katastrof för Östblocket

Efter Västblockets kollaps bedyrade kommunistpartiets pampar i Kreml att det kalla kriget var förbi. I själva verket såg man nu sin chans att en gång för alla knäcka ärkefienden USA, som stod i vägen för det slutgiltiga sovjetiska världsherraväldet.

publicerad 1 mars 2025
– av Isac Boman
Kriget med USA var ett faktum. De kanadensiska pansarsoldaterna stod nu på vakt på de sovjetiska stridsvagnarna som hade stationerats omkring Parliament Hill i centrala Ottawa.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Förra helgens lördag cirka fem i tolv begav jag mig ut under en stjärnklar himmel.

En god vän hade tipsat om att man kunde ta tillfället i akt och gå till en speciell plats, blicka upp mot himlavalvet och uttala orden ”Spegel spegel på väggen där” med två sällsynta jordartsmetaller i handen. Därefter skulle man kunna använda en hemlig app för att ladda ner ovanliga berättelser från parallella verkligheter till ett speciellt hologram.

Jag kunde knappt tro mina ögon och öron, men experimentet fungerade, över förväntan dessutom. En ljudfil och en bild med förklarande text fanns i det holografiska molnet som nu projicerades mot stjärnhimlen. Jag började med att lyssna på ljudfilen, som visade sig vara en djuplodande radiodokumentär från en kanal på engelska som hette Radio Free Europe. Programmet presenterades som The Canadian Catastrophe – ”den kanadensiska katastrofen”.

Omkring 1990 rämnade så slutligen Berlinmuren”, inledde radiorösten. Det som följde var en omvälvande berättelse om världens historia som slungade iväg mig bortom både tid och rum.

”Den mer avancerade sovjetiska medieapparaten blev tillsammans med de stora fördelarna med det planekonomiska systemet till slut övermäktiga att stå emot för de kapitalistiska liberaldemokratierna i Västblocket, som nu ramlade i bitar.

Sovjetunionens ledare betonade samtidigt sin storsinthet och bedyrade till Västblockets tidigare banérförare, USA, att det kalla kriget nu definitivt var över. Efter att Västtyskland anslutits till den östtyska demokratiska folkrepubliken DDR, och därmed hade gått in i Östblockets maktsfär, utlovade man att inte något ytterligare av de forna Västländerna skulle anslutas till den sovjetiska militärpakten – Warsawapakten.

I själva verket var dock planen i Moskva, som den formulerats av bland andra geostrategen och regeringsrådgivaren Zygmunt Bezunski, att en gång för alla dominera sin gamla ärkefiende USA, som nu var på fallrepet. Detta skulle enligt Bezunski ske genom att på olika sätt underminera, isolera och slutligen bryta upp USA till sina 50 olika delstater, eftersom de var för sig inte skulle kunna utgöra något framtida hot mot den kommunistiska internationalens anspråk på slutgiltigt världsherravälde.

En av flera nycklar i denna plan, som drevs av en falang kända som neo-trotskister, var att ansluta hela Europa och även Kanada till Warsawapakten. Kanada skulle användas som en ny språngbräda för världsrevolutionen och som en murbräcka för att destabilisera de Förenta Staterna. Ett sargat USA, drabbat av utbredd fattigdom och missbruk av fentanyl, försökte ta sig upp på banan men kunde inte göra något annat än att se på när Sovjetunionen under 2000-talet, trots sina tidigare löften, också såg till att ansluta merparten av Västeuropas länder till sin militärpakt.

Från amerikansk sida fick man helt enkelt acceptera utvecklingen, men man såg med särskild oro bland annat på Danmarks anslutning till det sovjetiska militära blocket. I och med Moskvas besättning av en dansk militärbas och nya missilsystem som hade installerats på den danska autonoma ön Grönland, hade Warsawapakten nu blivit tydligt närvarande även på den nordamerikanska kontinenten på gränsen till Kanada.

2007 riktade USA:s president Valentine Pewton en tydlig varning till Östblockets kommunistiska nomenklatura på en internationell konferens i München. En fortsatt expansion av Warsawapakten skulle ofrånkomligen sluta i en förödande konfrontation, varnade Pewton, som betonade med eftertryck att den absoluta röda linje man hade från amerikanskt håll var att Kanada skulle frångå sin neutralitet, eftersom man bedömde att detta skulle utgöra ett existentiellt hot mot USA.

Moskva hade dock inga planer på att ta någon som helst hänsyn till Pewtons varningar. Istället skulle den amerikanske presidenten efter framträdandet i München komma att betraktas av det samlade Östblocket som en paria och uttalad fiende. Kreml inte bara fortsatte på den inslagna vägen utan drev sin linje ännu hårdare, där den sovjetiska underrättelseapparaten med utrikeschefen och neo-trotskisten Viktorija Nuleva nu pumpade in enorma summor pengar för att understödja antiamerikanska och prosovjetiska stämningar i Kanada och Mexiko, och bereda marken för deras anslutning till Östblocket, framför allt till Warsawapakten. Nuleva närde ett personligt hat mot USA i synnerhet och amerikaner i allmänhet eftersom hennes irländska förfäder en gång i tiden utvisats av presidenten Abraham Lincoln i samband det amerikanska inbördeskriget, varpå familjen flyttade till Ryssland och ändrade sitt släktnamn från Nolan till Nuleva.

Nuleva åkte skytteltrafik till Ottawa och var personligen på plats i den kanadensiska huvudstaden för att visa sitt stöd för demonstranter, bland annat genom att dela ut bullar. Hennes intensiva arbete skulle också ge avkastning när den kanadensiske ledaren Vince Jansen avsattes i en dramatisk statskupp år 2014, föranledd av enorma demonstrationer omkring Parliament Hill i centrala Ottawa. Profilerade företrädare från Moskva och dess satellitstater hade själva deltagit i demonstrationerna och gjorde allt de kunde för att underblåsa dem, bland många andra även Högsta Sovjets mångårige ledamot, neo-trotskisten Jev Makajev, som demonstrerade på torget i Ottawa tillsammans med några av de mest radikala högerextrema elementen, kända som ”Franska sektorn”.

Demonstranterna, rapporterades det i ryska medier, besköts av polisen, och blodiga bilder spreds på dem som nu blev martyrer i vad som beskrevs som ”De Röda Lönnlövens Revolution”. Vince Jansen menade å sin sida att han snarare manat polisen att ta det särskilt varsamt på grund av risken för eskalation. Återkommande vittnesmål från både demonstranter och polis om att skottlossningen i själva verket hade avfyrats av en tredje part, föranledde samtidigt envisa rykten om att något mycket cyniskt var i görningen, något som avfärdades i Öst som ”amerikansk desinformation”.

Vince Jansen, som blivit Kanadas premiärminister efter de allmänna valen 2010, på en linje där han förordade sammanhållning mellan de fransk- och engelsktalande delarna av landet och normala relationer till både Washington och Moskva, tvingades snart också fly hals över huvud till USA efter att kuppledarna tagit tillfället i akt och tågat rakt in i den kanadensiska parlamentsbyggnaden på Parliament Hill.

I efterhand framkom ett skandalöst telefonsamtal där Viktorija Nuleva i ett samtal med sina hantlangare personligen namngivit vilka politiker Moskva handplockat för att bilda Kanadas nya regering. Skandalen tilltog ytterligare när omvärlden kunde konstatera att just dessa politiker efter statskuppen i Kanada nu också satt installerade i Ottawa. Med den nye premiärministern Arséne Yavón i spetsen skulle styret få en mycket stark fransknationalistisk inriktning. Uppgifterna om att Nuleva och Moskva i själva verket systematiskt drivit igenom en statskupp för att installera sina vasaller i Ottawa beskrevs samtidigt i Östpressen som ”amerikansk propaganda”.

Yavóns aggressiva linje gentemot USA och amerikaner i allmänhet fann samtidigt inte sympatier över hela Kanada. Betydande delar, särskilt av den engelsktalande befolkningen i de västra delarna i provinsen British Columbia samt den angränsande provinsen Alberta, kände sig mycket oroade över utvecklingen, där de lokala myndigheterna nu förklarade sig självständiga från resten av landet.

Från Vancouver Island, längst ute i västra Kanada, där USA av tradition hade haft en militär närvaro i form av en stor flottbas, deklarerade den amerikanske presidenten Pewton att man nu tagit kontroll över provinsen British Columbia genom kuststaden Vancouver, för att låta de lokala myndigheterna hålla en folkomröstning om huruvida provinsen skulle anslutas till USA som den 51:a delstaten. Detta skulle också bli ett faktum med en stor majoritet som röstat för detta, där stora folkmassor firade i Vancouver i samband med att man nu kunde undgå det nu öppet anglofientliga styret i Ottawa.

Yavóns fransknationalistiska regering, liksom även Sovjets och Östblockets mediala etablissemang, menade att folkomröstningen var riggad och protesterade vildsint mot den amerikanska annekteringen av British Columbia, som man beskrev som ”odemokratisk” och ”folkrättsvidrig”. Sanktioner infördes efter detta på bred front från Moskva mot Washington och Kanadas ledare Yavón satte nu också in en kraftfull militäroffensiv mot Albertas engelskspråkiga separatister i Calgary. Det kanadensiska inbördeskriget var ett faktum.

Stämningarna mot de engelskspråkiga delarna av Kanada fortsatte att ytterligare förstärkas i de östra fransktalande delarna av landet. Yavóns styre i Ottawa gick alltmer hårdfört fram och förbjöd engelska i alltfler officiella sammanhang. Kriget omkring Albertas största stad Calgary blev också allt blodigare, men en liten förhoppning om stabilisering tändes i omvärlden när delegationer både från Östblocket och USA i uppmärksammade förhandlingar i Mexiko City kunde enas om att British Columbia skulle erhålla viss autonomi från Ottawa som en lösning på konflikten – något som benämndes som Mexiko City-avtalen.

Senare skulle kommunistiska partipampar i Öst dock erkänna att intentionen från deras sida dock inte var att garantera Mexiko City-avtalen, utan att köpa tid till att ytterligare rusta Kanada så att Yavóns styre skulle kunna göra ett nytt försök att återta full kontroll över Alberta och British Columbia. Med det sovjetiska stödet var Kanada omkring 2021 rustat till tänderna och vapenleveranserna från Warsawapaktens länder fortsatte strömma in till Yavóns armé. I den fortsatta frånvaron av garantier om kanadensisk neutralitet blev varningarna från USA nu alltmer allvarligt betonade om att en militär konfrontation med Kanada stod mycket nära för dörren.

En chockad omvärld fick i slutet av februari 2022 ta del av nyheten att en amerikansk expeditionsstyrka gått in i Kanadas västra delar och snabbt tagit sig in till randen av huvudstaden Ottawa. Från amerikansk sida förklarade president Pewton att syftet med operationen var trefaldigt; att demilitarisera Kanada, att garantera Kanadas alliansfrihet och att ”avnazifiera” det fransknationalistiska styret i Ottawa som hade blivit starkt förknippat med den ökända paramilitära Ontariobataljonens närmast karikatyrmässigt nynazistiska linje, skarpt riktad mot den anglofona befolkningen.

Flera framstående analytiker även i Östblocket menade att den drastiska åtgärden delvis hade handlat om ett sista försök från USA:s sida att tvinga fram förhandlingar med Kanada, vilket också blev ett faktum. Som ett tecken på god vilja för att Yavóns styre nu tog sig till förhandlingsbordet drog USA också tillbaka sina trupper kring den kanadensiska huvudstaden Ottawa.

En kanadensisk och en amerikansk delegation kunde efter samtal i Turkiets huvudstad Istanbul enas om ett nytt avtal där Kanada förband sig att inte ansluta till Warsawapakten, att erkänna British Columbias anslutning till USA och även acceptera autonomi för Alberta. I sista stund drog sig dock Kanadas ledare Yavón och Östblockets delegater ur förhandlingarna, efter uppmaningar från Moskva att strida vidare och nya kraftigt betonade löften om att man skulle få allt stöd man behövde för att besegra USA i kriget.

Kriget fortgick och amerikanska styrkor gjorde en snabb framåtryckning för att även ansluta Alberta, och dessutom den angränsande engelsktalande provinsen Saskatchewan som den 52:a respektive 53: delstaten i USA. Samtidigt beordrade president Pewton en allmän mobilisering, där strategin först långt senare klarnade för omvärlden. I Östblockets medier rapporterades det om att USA:s styrkor blott hade beväpnats med spadar och kört fast. I själva verket skulle man befästa en stark försvarslinje och mala ned den kanadensiska armén genom att låta den anfalla och gradvis brytas ned av den amerikanska arméns kraftiga övertag inom artilleri och flygvapen.

Kanadas ledare Yavón lyftes under åren som följde fram i Östblockets folkdemokratiska medier som en folkhjälte i en heroisk frihetskamp för landets nationella identitet och självständighet efter vad man konsekvent beskrev som ”USA:s oprovocerade och fullskaliga attack mot den demokratiska världen”. Med Sovjetunionen i spetsen sattes sanktioner in över hela Östblocket i ett försök att bekämpa USA:s krigsstyrka, något som dock inte fick den effekt man ville i Moskva eftersom USA i praktiken var närmast självförsörjande och dessutom möttes av allt större diplomatiska sympatier framförallt i det angränsande Mexiko och övriga Latinamerika.

En strid ström av dyra vapenleverenser fortsatte att levereras från Öst till Yavóns armé, men enligt den ryske tidigare översten Dennis Makarov, som var en öppen kritiker av Sovjetunionens politik i Kanada, skulle det i längden dock vara omöjligt för den kanadensiska armén att hävda sig mot USA:s vapentekniska och militärstrategiska övertag. Enligt överstens källor inom den sovjetiska militären bedömde han att omkring fem till sju gånger fler kanadensiska än amerikanska soldater stupade i striderna, medan sovjetiska medier menade att förhållandena i förluster var de direkt motsatta.

Den frispråkige ryske diplomaten Jevgenij Saskevich, som vid sidan av Makarov var en av få öppna kritiker av den sovjetiska politiken, menade i sammanhanget att Moskva var skenheligt och egentligen inte brydde sig nämnvärt om det kanadensiska folkets väl så som man ville ge en bild av till omvärlden, utan att det huvudsakliga målet man nu hade från sovjetisk sida var att skada ärkerivalen USA så mycket som möjligt i ett proxykrig där man skulle ”strida till den siste kanadensaren”. Saskevich beklagade djupt den bristande viljan till diplomati i Östblocket och menade att sovjetiska politiker bar ett stort ansvar för konflikten genom att låta expandera Warsawapakten ända in i Nordamerika.

De folkdemokratiska sovjetiska medierna fortsatte att rapportera oavbrutet om framgångar för Kanada och motgångar för USA i kriget, men stödet för kriget i Sovjetunionen liksom i Östblocket i stort skulle med tiden dock komma att bli allt mer urholkat och splittrat.

Efter hand som sanningen uppdagades kunde allt fler bedömare konstatera att den kanadensiska tragedin var total. Efter tre långa år av krig hade generationer av kanadensiska män dödats eller invalidiserats, samtidigt som de flesta unga kvinnor flytt landet för att aldrig återvända. Efter att den nye sovjetiske presidenten, den excentriske och kontroversielle tidigare affärsmannen Danil Turov, tagit makten i Kreml, började man nu öppna även i Moskva för att avsluta sitt stöd till kriget i Kanada och återuppta de diplomatiska kontakterna med Washington för att försöka få till stånd ett fredsavtal med USA.

Turov lade skulden för kriget på den kanadensiske ledaren Yavón och sin föregångare, den trotskistiske generalsekreteraren Josif Baydin, och krävde dessutom att Sovjetunionen nu skulle ”kompenseras” för stödet till kriget genom att låta sovjetiska företag få rätt att exploatera Kanadas mineraltillgångar. I historiska scener i slutet av februari 2025 bröt ett möte i Kreml mellan Turov och Yavón ut i öppet gräl inför rullande tv-kameror, något som skulle visa sig markera början till slutet för Yavóns styre i Kanada liksom även för kriget i sin helhet.

Efter att Yavón under våren 2025 tvingats lämna sin post fick förhandlingarna mellan Moskva och Washington nu också internationellt diplomatiskt understöd och en delegation från Ottawa inkluderas i samtalen. Enligt ett omfattande fredsavtal, som efter komplicerade förhandlingar till slut också omfattades i FN, skulle merparten av de engelsktalande delarna av Kanada införlivas med USA, samtidigt som den nya franskspråkiga staten Quebec skulle bildas – med en konstitution som garanterade befolkningen rätt till sitt franska språk och sin kulturella särart, liksom den även skulle garantera landets permanenta militära alliansfrihet enligt en liknande modell som tillämpats i Österrike efter andra världskriget.

När arkiven öppnades i det gamla Östblocket fördjupade utländska forskare studierna av ”den kanadensiska tragedin”, som händelseförloppet senare ofta kallades i historieböckerna. Man noterade att stödet för kriget under flera år varit mycket starkt i många av de sovjetiska satellitstaterna, trots att dessa i praktiken fått betala dyrt för kriget genom kraftigt förhöjda energipriser och urholkade statskassor som användes till att slussa vapen till ett land man egentligen inte visste så mycket om.

Forskarna noterade ett antal anmärkningsvärda saker som åtminstone delvis tycktes förklara den sociala psykologin, bland annat det faktum att Östblockets masskommunikationssystem var mycket avancerat. Genom att studera gamla tv-sändningar och olika varianter av agitprop, en speciell sovjetisk form av propaganda, kunde forskarna konstatera att uppenbart insatta och oberoende kommentatorer som Dennis Makarov, liksom framstående diplomater som Jevgenij Saskevich, förvisso var mycket respekterade utanför Östblockets begränsade sfär, men aldrig lyftes fram i officiella kanaler i Sovjetunionen eller de övriga satellitstaternas systemkopplade medier. I de få fall Makarov och Saskevich omnämnts var det i sammanhang där de, liksom kritiker av kriget i stort, stämplades med olika pejorativ som ”pro-amerikanska” eller med svepande anklagelser om att de ”gick Pewtons ärenden”.

Stigmat kring USA i allmänhet, och dess president Valentine Pewton i synnerhet, hade med hjälp av dessa metoder förstärkts av Östblockets etablissemang under många år och blivit exceptionellt laddat. Den socialt isolerande atmosfär som i och med detta skapades kring oberoende röster gjorde det exceptionellt svårt för deras kritik att bryta igenom hos bredare folklager i Öst. Vid närmare studier kunde man också notera att detta heller inte var unikt för Kanadakrisen, utan också återkom på ett motsvarande sätt i många andra politiskt laddade frågor i Ryssland och övriga sovjetiska satellitstater.

I efterhand stod det också klart att kriget i Kanada hade satt Östblocket i gungning och att konflikten markerade ett historiskt skifte som skulle bli början till slutet på Warsawapakten, och även för det sovjetiska herraväldet i Europa.”

Radiodokumentären fick ett abrupt slut. Enligt en sista mening som jag bara delvis kunde uppfatta fanns det fler program i serien, men jag lyckades inte få med något mer före hologrammet plötsligt upplöstes och försvann.

Snurrig och omtumlad tittade jag nu åter upp mot det fortfarande lika gnistrande himlavalvet och, efter vad som kändes som en god stund, ned på mobilens klocka. Klockan var bara fem över tolv, tiden hade passerat som i en lucka. Av någon anledning kände jag mig mer klar i tanken än tidigare.

 

Isac Boman

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Ett år av besinningslöst våld – och nya vägskäl

Folkmord och etnisk rensning lanserades som legitimt "självförsvar". Eskalerande krigsretorik skulle göra oss trygga och freden i Sverige skulle säkras genom anslutning till en militärpakt med ett alltmer oresonligt tonläge. 2024 kom på många sätt att bli ett år där den orwellska retoriken togs till nya nivåer.

publicerad 31 december 2024
– av Redaktionen
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När vi idag skriver nyårsafton i kalendern är det med ett bistert nyhetsår bakom oss.

Mer än något annat kom 2024 att utgöra den fullständiga frånvaron av en vilja hos maktetablissemanget till ömsesidig förståelse och fredlig samverkan.

Redan i januari lät Sveriges överbefälhavare uppmana svenskarna att efter två sekler av fred nu förbereda sig för ”ett krig mot Ryssland”, och i mars blev så Sverige formellt medlemmar i den USA-ledda militärpakten, Nato, utan att någon egentlig offentlig debatt har förts kring saken. Deklarationer har utlysts om att detta var nödvändigt av ”säkerhetspolitiska skäl” och skulle göra oss alla ”tryggare”, medan Natomedlemskapet i praktiken har drivit oss ännu närmare ett krig mot Ryssland. I samma veva som Sverige anslöt sig till Nato kunde det bekräftas att alliansens trupper fanns på plats i Ukraina och deltog i striderna.

Bilden av Ukrainakriget, som Västblockets proxykrig mot Ryssland, stärktes ytterligare när en läckt inspelning visade hur tyska militärtoppar diskuterade möjligheterna att attackera rysk infrastruktur och bomba Krimbron – ett attentat som sedermera genomfördes i oktober 2022. Redan tidigt under året lät även Frankrikes Emmanuel Macron deklarera att han övervägde att skicka franska soldater till Ukraina.

Parallellt med eskalationen i Ukraina fortsatte Israel genom bombningar och blockader att driva på vad som av alltfler betecknats som ett folkmord i Gaza där de högerextrema makthavarna i Tel-Aviv öppet har glatt sig över att området blivit lagt i ruiner.

På vissa utposter i Europa har det uttalade krigsmotståndet samtidigt vuxit. I maj utsattes Slovakiens frispråkige premiärminister Robert Fico för ett mordförsök, men överlevde mirakulöst – samme Fico som tillsammans med Ungerns premiärminister Viktor Orbán varnat för riskerna med Västblockets fortsatta inblandning i kriget, där han uttryckt stark oro för att konflikten i fortsatt frånvaro av diplomati kan utvecklas till ett tredje världskrig.

Statsminister Ulf Kristersson och USA:s utrikesminister Anthony Blinken. Till höger, EU-flaggan vajar när Natos bombplan flyger över Stockholms stadshus. Montage. Foto: U.S. Department of State, faksimil/Carl Bildt/X

Folkligt missnöje

På hemmaplan har Moderaterna fortsatt att ge vatten på kvarnen till kritiken att man inte skiljer sig nämnvärt från sina socialdemokratiska föregångare vid makten. Trots löften om motsatsen har den demografiska omvälvningen av Sverige fortsatt i stadig takt. I april passade man också på att driva igenom en lag i syfte att göra det lättare för barn att genomgå könsmanipulerande behandlingar, där partiföreträdare som motsatte sig idén rättades in i ledet med hjälp av partipiskan. Under sommaren lät man också fortsätta expandera övervakningssamhället, något som kommit att bli en av partiets hjärtefrågor.

Den internationella bilden av Sverige som gängkriminalitetens högborg i Europa förstärktes i augusti när danska politiker och polis gick ut och larmade om att ungdomar med svenska medborgarskap anlitas för att åka över gränsen och begå mord i Danmark. Samma bild stärktes ytterligare av att Inspektionen för vård och omsorg gick ut och bekräftade att många av landets HVB-hem i praktiken tagits över av kriminella nätverk och därmed har kunnat nyttjas som rekryteringsbaser av dessa.

Missnöjet med det politiska ledarskapet har samtidigt blivit allt svårare att dölja runtom i Europa. I februari fick de nederländska bondeupproren en uppföljare när stora bondeprotester mot Bryssels växande totalitarism, som man menar riskerar att döda den europeiska livsmedelsförsörjningen.

Ryssland har samtidigt passat på att flirta med politiskt missnöjda EU-medborgare och andra västerlänningar – där man beslutat erbjuda asyl och uppehållstillstånd till dem som vill undkomma vad man beskrev som på ”destruktiva nyliberala ideal”.

Bidens kollaps – och Trumps återkomst

Under sommaren blev det också allt svårare att dölja den allvarliga demensen hos ”den fria världens ledare” – USA:s president Joe Biden. Dennes dråpliga fadäser och osammanhängande utspel gjorde till slut att även de egna anhängarna medgav faktum om hans hälsotillstånd vilket föranledde att hans kandidatur drogs tillbaka från presidentvalskampanjen.

Det folkliga missnöjet med det demokratiska etablissemanget har av allt att döma vuxit även i USA och gjorde Donald Trump med sin oppositionella profilering till en alltmer tydlig favorit att vinna valet. Trumps ställning stärktes sedan ytterligare av de dramatiska bilderna av det mordförsök som ägde rum mot honom under ett kampanjmöte i Pennsylvania – där Trump överlevde till synes mirakulöst och efter detta kom att omhuldas i allt högre grad även av gamla politiska motståndare.

Globalisttoppen Mark Rutte blev ny Natochef. Foto: World Economic Forum/CC BY-NC-SA 2.0

I början av sommaren stod det klart att Nederländernas premiärminister, Bilderbergveteranen och globalisten Mark Rutte, skulle ta över Norges tidigare statsministers, Jens Stoltenberg, chefspost för ett Nato som än mer öppet visade att man inte är intresserade av diplomatiska lösningar i Ukraina. Samtidigt fortsatte larmen om allt grövre israeliska övergrepp i Gaza, där en läckt FN-rapport visade hur omkring 200 av organisationens anställda, och nästan lika många av deras familjemedlemmar, dödats av israelisk militär – siffror som saknar historiskt motstycke.

När sommaren blev till höst utvecklades också den israeliska invasionen av Gaza till ett regionalt krig. Massiva bombattacker mot Libanon inleddes med tusentals dödade och skadade som följd. Allt detta medan världssamfundet tittade på och några allvarliga funderingar på sanktioner mot Israel under det pågående folkmordskriget inte kommit på fråga. I Sverige fortsatte välfärdskollapsen och Kronofogden larmade om att en barnfamilj nu vräks från sitt hem varje dag.

I oktober vållade Kristdemokraternas EU-parlamentariker, Alice Teodorescu Måwe, uppståndelse när hon krävde att den som ska beviljas svenskt medborgarskap först måste underteckna en ”lojalitetsförklaring” till Israel. Tel-Aviv passade under samma period på att helt förbjuda FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, med hänvisning till att denna skulle vara ”infekterad av terrorister”, och det framgick även att det i praktiken framförallt är amerikanska skattebetalare som finansierar den israeliska militärapparaten.

Teodorescu Måwe menade att svenska medborgarskap endast bör ges till dem som erkänner staten Israel med sina illegalt ockuperade territorier. Montage. Foto: Levi Meir Clancy/Unsplash, Kristdemokraterna

Vaccinkritik och Västhyllade salafister

I november segrade Trump som väntat. Den israeliska lobbyorganisationen AIPAC deklarerade i samband med valet även att man ansåg sig ha gjort stora framsteg med att få in pro-israeliska kandidater i de amerikanska kongressen. Den tillträdande presidenten fick sedan många att höja på ögonbrynen över sina ministernomineringar, framförallt nomineringen till posten som hälsominister av Robert Kennedy Jr. som blivit känd för sin kritik av läkemedelsjättarna och hälsoriskerna kring vacciner i allmänhet och covidvaccinerna i synnerhet.

Samtidigt som de sociala såren från coronakrisen har befunnit sig i bakgrundsbruset av krigsretoriken har det samtidigt också blivit allt mer tydligt att de som varnat för de experimentella mRNA-vaccinens skadlighet också tycks ha varit rätt ute från första början. Under slutet av våren medgav bland annat vaccinjätten AstraZeneca att deras mRNA-vaccin, som så många befarat, riskerade att orsaka blodproppsrelaterade dödsfall – uppgifter som förvisso varit kända sedan länge men genomgående avfärdats som paranoia. Frågan lyftes även i Sveriges riksdag när den obundna ledamoten Elsa Widding efterlyste av den svenska regeringen att utreda hur mRNA-preparaten i covidvaccinerna påverkar arvsmassan.

Assads regering störtades och ersattes av islamister. Montage. Foto: Syriens president, faksimil/France 24/YT

I Syrien störtades familjen al-Assad på ett dramatiskt sätt efter 55 år vid makten och ersattes av salafistiska terroristgrupper med kopplingar till det ökända al-Qaida. Politiker i Väst lät samtidigt genomgående meddela att man betraktade islamisterna som potentiellt positiva demokratiska krafter, där USA öppet utlovade understöd till de tidigare så förhatliga jihadisternas styre.

Året för det politiska samtalet i Sverige slutade sedan i samma krigiska tongångar som det började när Sveriges försvarsminister deklarerade att fortsatt stöd till Ukraina förblir Sveriges viktigaste prioritering. Under december månad tycktes arméchefen Jonny Lindfors även bekräfta att Sverige förbereder sig för krig mot Ryssland, en krigsupptrappning som blev än tydligare i samband med att MSB gick ut och uppmanade svenskarna att förbereda sig för allt från traditionella flygangrepp till attacker med kärnvapen och biologiska stridsmedel mot svenska städer – samtidigt som svenska svenska församlingar uppgav att man fått i uppgift att förbereda massgravar för stupade.

Nya Dagbladet kämpar vidare

I de dramatiska tider världen befinner sig i har Nya Dagbladet under året, utöver rapporteringen om den hysteriska samhällsutveckling vi haft i Sverige och i vår del av världen, gjort ytterligare försök att lyfta blicken bortom ett Västblock som i allt högre utsträckning sluter sig från omvärlden. I augusti besökte tidningens redaktionsledning bland annat det så kallade BRI-forumet i den kinesiska provinsen Sichuan som delgav utvecklingen av världens största infrastrukturprojekt – initiativet till den nya Sidenvägen som i nuläget involverar över 150 länder. Nya Dagbladets chefredaktör Markus Andersson pekade i sammanhanget på att det blir alltmer uppenbart att dagordningen i världen snabbt är på väg att ritas om.

Det är viktigt att vi bevakar och hänger med i utvecklingen av den multipolära världsordning som nu i högt tempo ritar om den karta vi minns från 1900-talet, betonar Andersson.

På samma tema uppmärksammades även BRICS-organisationens anmärkningsvärda utveckling bland annat i samband med toppmötet i den ryska delrepubliken Tatarstans huvudstad Kazan.

På hemmaplan ser 2025 också ut att kunna bli ett år då Nya Dagbladets exceptionellt utdragna rättskamp med Länsförsäkringar Bank om blockaden av en stiftelse för oberoende journalistik i Sverige kan ta nästa steg. Efter att banken genom kryphål i domstolsväsendet lyckats förhala rättsprocessen under nästan två år togs ärendet slutligen hela vägen till Högsta domstolen, där Nya Dagbladet tog en första viktig delseger när bankjätten slutligen nekades prövningstillstånd för sina förevändningar för att undgå rättvisan.

Nya Dagbladets nyhetschef Isac Boman och chefredaktör Markus Andersson kan glädjas med läsarna över en första seger i HD i rättsprocessen mot Länsförsäkringar Bank. Foto: NyD/Mostphotos

Det är genant att en av landets största banker ägnar sig åt denna typ av barnsligheter för att försöka undgå rättvisa för det juridiska och ekonomiska övergrepp man uppenbart gjort sig skyldig till, säger Nya Dagbladets chefredaktör Markus Andersson, som samtidigt pekar på att rättsprocessen i praktiken ännu bara har börjat och att dess fortsättning kommer att stå tydligare klar under början av året.

Chefredaktören understryker sin tacksamhet till läsarnas stöd som kommit till redaktionen under det gångna året.

Vi har alltid varit en humla som flyger vidare mot alla odds, men vi lever också i en tid med enorma möjligheter. Vi vet att vår bevakning och våra kommentarer gör skillnad i ett medielandskap som är exceptionellt likriktat i dagens läge. Behovet av medieaktörer som verkar oberoende av det offentliga samtalets allt snävare ramar är fortsatt helt enormt.

Det är svårt att kommunicera till alla läsare som hjälpt oss vilken skillnad varje vänligt ord och varje krona gör för vår strävan att befästa NyD som en professionell, stark och intellektuellt hederlig röst i det nordiska medielandskapet, avslutar Andersson.

 

Med det sagt önskar Nya Dagbladet alla läsare och hela det svenska folket ett Gott Nytt År med stark tro på en bättre framtid!

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Klimatpolitisk huggsexa

Klimatöverdrifterna

De miljarder som utlovades vid klimatmötena till fattigare länder kommer att tas från hushållens skattepengar. Det handlar om tusentals kronor årligen för varje hushåll - en summa som förväntas öka framöver.

publicerad 27 november 2024
– av Tege Tornvall
Foto: COP29
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

De nyss avslutade klimatmötena i Colombia och oljestaden Baku bekräftade åter vad FN:s årliga klimatmöten egentligen är och handlar om:

Klimatmötena är politiska huggsexor om finansiering och fördelning av nu utlovade 300 miljarder dollar per år (nu höjt till 300 miljarder) till fattiga länder för att få dem att byta billig, riklig, tillgänglig och energirik energi (kol, olja och gas ur marken) mot dyr, otillförlitlig och energifattig med ont om råvaror (”förnybar” vind-, sol- och biokraft) med påstått klimathot som förevändning.

Medias rapportering från dessa möten gäller mest hur fattiga länder vill pressa rika på mer pengar. Nu gäller det totalt inte längre 100 utan 300 miljarder dollar per år.

Det är vanliga hushålls skattepengar. I världens välståndsländer bor en dryg miljard av världens totalt 8,2 miljarder invånare. Med drygt 11 kronor per dollar motsvarar 300 miljarder dollar 3 400 kronor per person och år.

Det blir 7 000 kronor per hushåll och år – och mer framöver. Har välståndsländernas hushåll det klart för sig? Även bland dem har många klen ekonomi eller är rent fattiga.

Till detta kommer högre energi- och övriga levnadskostnader. Det kan bryta fortsatt växande välstånd i ännu välmående demokratier och leda till strider om finansiering och fördelning även där. Därför gäller hela klimatfrågan politik och inte vetenskap.

Särskilt eftersom Jordens klimat äger rum i den marknära atmosfären och främst beror på hur mycket solvärme som når jordytans land och särskilt hav.

 

Tege Tornvall

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Dyrare bensin och diesel skall få fler att köpa elbil

Biltillverkare kräver ”modiga politiska beslut” för att göra dieseln dyrare, så att konsumenterna istället pressas att köpa elfordon.

publicerad 24 oktober 2024
– av Tege Tornvall
Foto: Christopher Persson
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När elfordon lockar för få köpare vill deras tillverkare göra det dyrare och svårare att köpa bensin- och dieselbilar.  Nyligen krävde Kina-ägda Volvo Cars och dess systerföretag Polestar att EU per 2035 förbjuder försäljning av nya sådana bilar.

För lastbilar tycker Volvo AB:s VD Martin Lundstedt att elektrifieringen går för långsamt. Detsamma tycker Scanias VD Christian Levin, som vill att politiker borde göra mer för att stödja eldrift.

Han kräver ”modiga politiska beslut” för att göra diesel dyrare, alltså göra lastbilar och vägtransporter dyrare.

Detsamma kräver konkurrenten Daimler Trucks, vars avgående VD Martin Daum vill se årligt ökande bränslepriset i stället för bonusar för elfordon. Målet är att ”göra det otänkbart att köpa bensin- eller dieselbilar”.

Väl medvetna om elfordons begränsade räckvidd kräver de samfällt fler laddstationer ute i trafiken. Att bekostas av fordonsägare och skattebetalare.

En större ellastbil kostar mer än dubbelt mot en dieseldriven och tar flera ton mindre last. I klartext: högre pris för mindre nytta.

 

Tege Tornvall

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.