“Den vuxnes konservatism är den infantila woke-kulturens naturliga fiende”

Kulturrevolutionen i Väst

Särskilt våra unga kan lätt tappa fästet i den så kallade woke-kulturen, vars infantila mentalitet framförallt präglas av en vägran att ta ansvar. Dess naturliga fiende är den vuxnes konservatism, skriver René Janetzko från Ålands Konservativa Förening Urd.

publicerad 11 november 2022
Demonstranter i London omkring en regnbågsflagga med en svart makt-näve, till stöd får den våldsbejakande rörelsen BLM under coronapolitikens nedstängningar.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Frågan är: ”Varför hatar woke-kulturen den äldre vite mannen?” Svaret på samma linje är: “Därför att han är ansvarig för allt det onda i världen.”

Att söka syndabockar när något gått snett är inget nytt fenomen i sig, men idag känns det som att metoderna blivit allt mer radikala. Den vite mannen är inte bara en del av mänskligheten – utan är också en metafor för traditioner och värderingar som woke-kulturen bekämpar.

Resultatet blir att våra västliga samhällen i allt högre grad tappar förmågan att i saklig anda diskutera viktiga ämnen. Personer som argumenterar med “avvikande” åsikter eller till och med fakta diskrimineras genom så kallad cancel-kultur, censur, skuggbanning, deplattformering, yrkesförbud eller andra frihetsbegränsande åtgärder.

Det “äldre” i sammanhanget av den “äldre vite mannen” syftar i praktiken på bevarandet av traditioner – förvärv av erfarenhet genom att ta lärdom av historia, jordnärhet, sunt förnuft, mognad och disciplin – egenskaper undertecknad skulle vilja tillskriva konservatism. Woke-kulturen är motsatsen till detta. Denna präglas istället av infantiliteten – en vägran att bli vuxen och ta ansvar. Den har spridit sig från aktivismen in i politiken och näringslivet. De så kallade progressiva krafterna har målet inställt på att krossa stora delar av vår kultur och värderingar.

Vi ser hur böcker skrivs om enligt den nya politisk korrekta normgivningen. Gatunamn byts ut, statyer fälls och vissa filmer som återspeglar traditionella normer ändras. Projekt som deltar i denna aktivism kan däremot räkna med bifall från myndigheter och stora medier som ofta syns på listorna om statliga bidragspengar. Även vissa politiska rörelser som till exempel Black Lives Matter, Antifa, klimataktivister eller olika feministiska organisationer främjas av den offentliga sektorn och hyllas både på medialt och politiskt håll.

Det visar sig tydligt i vilken riktning våra samhällen utvecklas om den progressiva, med alltför mycket ideologi belastade, agendan får bestämma. Det kan nämnas att den så kallade hållbarhetsagendan samlar stora delar av nämnda områden under begreppet, så som kommer till uttryck exempelvis genom Agenda 2030.

Resultatet kan vara att historien nu skrivs om, steg för steg. Man borde istället komma ihåg att historia är samhällets lärare. Mänskligheten har gjort framsteg genom lärdom av både misstag och succé – lärdomar vilka tillsammans bidrar i stort till samhällets utveckling. Om man suddar ut eller ändrar vinkeln på historien ger man möjligheten att rita om kartan och kan då forma en helt ny realitet som matchar ett önskat narrativ. Allt som inte bejakar woke-kulturen avfärdas som “reaktionärt”, det vill säga “bakåtsträvande”.

Särskilt våra unga människor kan lätt tappa fäste och orientering i den infantila woke-kulturen – vars naturlige fiende är den vuxnes konservatism.

Konservatism är dock inte nödvändigtvis detsamma som att vara “reaktionär”. Den vill inte gå tillbaka till dåtiden utan den intresserar sig för det som ger stabilitet och verklig hållbarhet. Det handlar mer om att bevara saker som uppnåtts tack vare tidigare prestationer som skapat välfärd och kan bärs framåt genom traditionernas kraft. Konservatism är inte immunt mot förändring – men den ska ske med försiktighet och med rationellt tänkande som bas utan realitetsförlusten som den progressiva vänstern är så starkt präglad av.

Woke-kulturen lever i en filterbubbla i nuet. Vad de som regel inte kan leverera är beviskraft för hur förändringen man kräver skulle medföra en sammantaget större nytta för människan. Bevisbördan bör per automatik ligga på den som vill genomföra stora reformistiska processer. Samtidigt är det ingen lätt sak att leverera särskilt för omfattande agendor bygger på ideologier och baseras på antaganden eller modeller utan nämnvärd vetenskaplig evidens. Det starkaste argumentet för konservatism är den moderna världens komplexitet. Dennas ostadiga karaktär är osäker och består av oförutsägbarhet. Coronakrisen och Ukrainakrisen har visat detta tydligt.

Konservatismen är också tron på normaliteten. Det som sker idag är att det pågår en kulturrevolution som genom åren dragit sig genom alla instanser av det offentliga livet – och som blir allt mer aggressiv gentemot denna. Vi har nått en punkt då det abnorma legitimeras och det normala stigmatiseras. Hbtqi-propagandan är ett annat av många exempel, som det tidigare inte gjordes en stor sak av men som idag hör till officiella grundbegrepp inom myndigheter, skolor – till och med på dagis. Innehållet av denna propaganda är i princip att naturens faktum att det bara finns två kön inte längre är en självklarhet.

En nyckelroll i denna långa utveckling kan härledas till 68-revolutionens aktivister som nu sitter som professorer i universiteten och lär ut vänsterdoktrinerna och PK-tänkandet till dagens studerande, på vetenskapens bekostnad. Det är farligt att man inte längre ser någon skillnad mellan könen och numera har skapat ett onaturligt tabu i skillnaden mellan normal och patologisk, som kan lägga en neuros till grund för identitet. Det betyder att neurotiker fastnar i sin ångest och blir bekräftade av medier och politik. I klartext betyder det att hysteriska personer inte får den nödvändiga hjälp eller det stöd de egentligen behöver, utan istället blir hyllade av medier och politik.

Att vara galen är lätt, men att sträva efter ett klart förstånd är svårt idag. Ytterligare andra tidigare självklarheter som konsumtion av kött ifrågasätts också som direkt “högerradikalt” eller benämns kanske med någon variant på ett ”-fob” som epitet. Andra bekanta områden inom woke-agendan omfattar till exempel klimatpolitik eller migrationsaktivism.

Dess identitetspolitik känns inte igen genom vad den menar sig stå för, utan genom att se på vad den bekämpar. Framför allt bekämpar den kärnfamiljen – en del av normalitetens kärna som är på väg att suddas ut. Problemet är egentligen inte att samhället tolererar detta, utan vi får det svårt att backa bandet. Samhället förlorar på lång sikt begreppet om normalitet till förmån för revolutioner och neuroser – där mänskligheten “befrias” från realitetens last.

Dess marknadsföring byggs på moraliska undertoner. Genom moralisering uppnår man effekten att ingen vill stå utanför eller bli stigmatiserad – så att bara ett fåtal människor vågar ifrågasätta. De som gör det har genom sitt sunda förstånd dock insett att man inte kan ersätta vetenskaplig evidens med moralism.

Om vi inte lyckas bryta trenden kommer vi att falla tillbaka i utvecklingen, till samhällsformer som helt lägger den enskilda individen åt sidan.

 

René Janetzko
Ålands Konservativa Förening Urd

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!