Svenska politiker brukar slå sig för bröstet och hänvisa till olika rapporter som gör gällande att Sverige är ett av världens mest demokratiska länder. Här har vi minsann friheten att välja.

Frågan följer dock – vad är det då egentligen vi har att välja på? Vad är det för partier som påstår sig representera svenska folket, och vad skiljer dem egentligen åt?

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 3 maj 2025.

De rödgröna partierna betonar generellt vikten av bidrag, en stor offentlig sektor och vurmar i högre utsträckning för diverse, förment förtryckta, nationella minoriteter – medan den borgerliga högern snarare värnar om avdrag, riskkapitalisters rätt att ta del av skattebetalarnas pengar och lovprisar Israel vid varje tillfälle som ges.

Angående  riksdagskammarens ”debatter” om dessa saker skulle man samtidigt kunna citera den tidigare S-ledaren Stefan Löfven med att ”det där är bara käbbel”. Debatterna är fokuserade på procentsatser och andra relativt betydelselösa höjningar eller sänkningar, som samtidigt lyfts fram som viktigt stoff på etablissemangsmediernas löpsedlar.

”Barnbidraget måste höjas med 200 kronor”, skriker någon – ”Nej, det måste det inte alls, flerbarnstillägget måste avskaffas”, gapar någon annan – och så håller cirkusen på.

I det stora hela bråkas det helt enkelt om vad som i sammanhanget är petitesser och oväsentligheter.

Den rörande enigheten

I nästan alla frågor av djupgående betydelse är riksdagspartierna samtidigt rörande överens.

Exempel på områden där det politiska etablissemanget ställer sig bakom med enad röst är bankernas sakrosankta maktposition i samhället, den globalistiska kulturrevolutionen under regnbågsfanan inklusive det gradvisa befolkningsutbytet, det totalitära massövervakningssamhället, Nato och förhållningssättet till Ryssland, till koldioxid, och även mer tidsbegränsade teman med särskild laddning så som experimentella massvaccinationskampanjer och covidpass eller sympatier med den öppet våldsbejakande svart makt-rörelsen BLM.

I alla dessa frågor agerar regnbågspartierna som en koalition, som vore de blott olika falanger av ett och samma statsbärande parti.

Partierna längst till vänster eller till höger kan då och då opponera sig mot att massinvandringsprojektet går för snabbt, att EU-medlemskapet är för dyrt eller vem som egentligen ska ha äran för Natointrädet. Några faktiska ansträngningar för att bryta väg för en annan politisk riktning utanför riksdagsparlamentarikernas komfortzon görs dock inte.

Systemet är riggat på så sätt att vi i teorin förvisso har politisk valfrihet – men i praktiken bara vad gäller frågor som är relativt obetydliga för makten och samhället i stort – och som inte upplevs hota regnbågspartiernas maktmonopol. Man kan unna sig själv och även andra en hel del teatraliskt gapande, så länge regnbågssystemet i sin helhet inte ifrågasätts.

När en någorlunda genuin utmanare sticker ut hakan visar regnbågspartierna snabbt vad de går för och bildar enad front – där allt fokus läggs på att demonisera och bekämpa den systemhotande utmanaren tills den är besegrad eller tillräckligt urvattnad för att, som i Sverigedemokraternas fall, slutligen vika sig och smälta in som blott en ytterligare blågul nyans inom regnbågskoalitionen.

En bromskloss

Om denna strategi inte fungerar och verkliga oppositionspartier tar mark kan andra metoder med framgång användas. Organiserade lobbyister agerar systematiskt för att underminera och liberalisera oppositionen genom att locka dess företrädare med pengar, inflytande eller andra förmåner i utbyte mot att man släpper vissa frågor. På så sätt kan regnbågssystemet snabbt och enkelt få en tacksam glans av opposition – och chimären om parlamentarismens förträfflighet förstärks ytterligare.

En av regnbågspartiernas de facto viktigaste funktioner är att agera bromskloss mot alla typer av verkliga förändringar.

Partier i rött, grönt, blått eller blågult visar att demokratins finrum minsann erbjuder alternativ för alla åsikter och perspektiv. I praktiken fungerar dock riksdagspartierna som olika falanger av ett och samma regnbågssystem. Samtidigt som man de facto är eniga i alla frågor av betydelse skapas det bland annat en bedräglig illusion av att det redan finns något för alla tycken och smaker – och att det därför är ”slöseri” att lägga sin röst på verkligt oppositionella partier utanför riksdagen.

Vissa regnbågspartiers roller är särskilt otydliga, på gränsen till komiska om det inte vore för det underliggande allvaret i problematiken. Även för den som har politik som specialintresse kan det vara svårt att förstå varför exempelvis både Centerpartiet och Liberalerna behövs i riksdagen, eller vad som egentligen skiljer deras svävande världsbilder åt. Liberalerna skriker sig exempelvis hesa om att man minsann värnar medborgarnas ”frihet”, samtidigt som man i nästa ögonblick glatt applåderar när massövervakningsapparaten byggs ut ytterligare eller över att medborgarna tvingas visa upp sina vaccinationspass för att få vara en del av samhället.

”Ett cyniskt bedrägeri”

Den politiska dockteatern av spelad valfrihet erbjuder oss alla att delta i gnabbet om hur många regnbågsflaggor som ska vaja på Riksdagshusets flaggstänger. Grundriktningen är huggen i sten – dikterad av ett neo-liberalt etablissemang med en alltmer totalitär attityd där man betraktar avvikande uppfattningar som ett hot mot det system de specialiserat sig på att livnära sig av.

Här står vi idag. Medan regnbågsgänget fortsätter att käbbla om skattesatser och symbolfrågor, för att marknadsföra en falsk demokrati, tickar klockan på för de verkligt stora problemen. Deras låtsasbråk och pajaskonster i riksdagen blir ett sätt att hålla oss upptagna med oväsentligheter så att vi inte ska lägga märke till den snäva åsiktskorridoren, eller att de underliggande narrativen är desamma oavsett vilken av de olika regnbågsfalangernas representant som står och orerar i talarstolen.

Det första steget till verklig förändring är att konstatera faktum: det finns ingen meningsfull politisk valfrihet i regnbågssystemet.

Utan sanningen är demokratin död

Så länge vi fortsätter att rösta och tro på samma gamla livströtta och konforma gäng, kommer inget att förändras. Den urblekta regnbågen kommer att fortsätta vaja trött i vinden, medan världen kommer att brinna i allt hetare lågor.

Det finns ingen meningsfull politisk valfrihet i regnbågssystemet.

Tilläggas kan också att Sverige inte på något sätt är unikt i Västblocket av idag vad gäller denna typ av system. Sverige och det kollektiva Väst är i desperat behov av hederliga representanter med genomgripande visioner om hur samhällskroppen kan läkas och hur saker och ting kan bli bättre – på riktigt. Vi behöver ledare och företrädare som inte backar för etablissemangets drev och som vågar sätta de verkligt viktiga frågorna – de som regnbågspartierna systematiskt sopar under mattan – högst upp på agendan.

Utan krafter som vågar säga sanningen, även när den är som mest obekväm, är demokratin död. Bara genom att var och en av oss kliver fram i det lilla, eller stödjer andra som gör det vi själva inte klarar på varje sätt vi kan, kan den återuppstå i en mer meningsfull form.

Isac Boman