Utrikesministern Ann Linde (S) fortsätter driva sitt personliga initiativ att försöka döpa om Vitryssland till “Belarus” på svenska. Hennes uttalade mål är att minska landets association med Ryssland.
“Belarus” ligger mycket nära termerna “belaja” som betyder “vit” och “rus” som är samma ord från vilket även Ryssland (Rossija på ryska) har sitt ursprung.
Linde hävdar samtidigt själv på oklar grund att ändelsen “Rus” inte har något alls att göra med “Ryssland” eftersom det är en benämning på områden i Östeuropa som befolkats av slaviska folkgrupper. Den socialdemokratiska ministerns argument ter sig märkligt mot bakgrund av att såväl Vitryssland som Ryssland inte bara har sina etymologiska utan även historiska ursprung just i dessa områden.
Hon lyfter därtill fram ett nationalistiskt argument där hon vill “erkänna det belarusiska civilsamhället och folket” och därtill framhäva landets nationella identitet, något som i övrigt inte varit kännetecknande för modern socialdemokratisk politik där nationell särart och identitet som regel tvärtom betraktats som något djupt negativt.
Lindes personliga initiativ har anammats på bred front av konventionell media, som utan någon som helst kritik nu konsekvent hänvisar till Vitryssland som Belarus, liksom även UD börjat göra på Lindes uppmaning.
På Nya Dagbladets redaktion anser vi det fullkomligt orimligt att en minister med en personlig agenda godtyckligt döper om ett lands svenskspråkiga beteckning, och vi gör det klart för våra läsare att vi inte heller i fortsättningen kommer att hänvisa till Vitryssland som Belarus, lika lite som vi kommer hänvisa till Polen som Polska eller till Finland som Suomi.