MORGONDAGENS DAGSTIDNING – måndag 29 september 2025

måndag 29 september 2025

USA:s krig mot världen

Bara sedan andra världskriget har de amerikanska krigen uppskattats ha orsakat mellan 20 och 30 miljoner civilas död. Det aggressiva kriget är inte ett undantag i USA:s historia, det är normen.

publicerad 17 maj 2025
– av Markus Andersson
Irak och Vietnam är bara två exempel på ett stort antal länder som bombats sönder och samman av den amerikanska krigsmakten.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

164 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.

Nedräknare
0 Dagar
0 Timmar
0 Minuter

USA:s självbild som ”frihetens land” och demokratins yttersta försvarare har länge varit en central del av landets politiska retorik och kulturella självförståelse. Inte så långt bakom denna fasads alltmer ihåliga yta finns dock en blodig historia av militär expansion, interventioner och krig som få, om ens något annat imperium i modern tid, kan mäta sig med.

Redan under 1800-talet tog USA sina första imperialistiska steg genom doktrinen om ”manifest destiny”, föreställningen att landet hade ett gudagivet uppdrag att expandera över hela den nordamerikanska kontinenten. Detta rättfärdigade våldsamma angrepp på indianstammar – ofta i form av etnisk rensning – samt ett krig mot Mexiko 1846–1848 som resulterade i annekteringen av Texas, Kalifornien och andra stora territorier. Från den inledande expansionen över den amerikanska kontinenten har USA:s historia i själva verket varit en historia av närmast oavbrutet krig, sedan 2000-talet med helt öppna anspråk på global militär dominans.

Expansionen har alltså inte bara varit territoriellt utan också ideologiskt motiverad, med en föreställning om att den amerikanska modellen skulle exporteras till omvärlden – även med vapen om så bedöms nödvändigt.

Slaget vid Río San Gabriel under den amerikanska erövringen av Kalifornien. Målning: James Walker (1819-1889)

Amerikansk fred – ett sällsynt undantag

Den som inte följde amerikanernas överhöghet hotades med krut och död – något som Japan bland många andra nationer fick erfara när kommendören Matthew Perry anlände till önationen med tungt beväpnade krigsfartyg med uppdraget att tvinga landet att öppna sina hamnar för handel. Under hot om militärt våld pressades Japan sedan att skriva under Kanagawa-fördraget året därpå, en händelse som markerade slutet på Japans 200-åriga isoleringspolitik och början på USA:s inflytande i regionen.

Under 1900-talet växte USA:s militära anspråk till globala proportioner. Sedan andra världskrigets slut har landet genomfört direkta militära insatser i minst 37 länder, enligt oberoende forskning. Sammanlagt har USA varit i krig över 93 procent av sin existens sedan 1776 – endast omkring 20 av dessa år har präglats av faktisk fred. Man har involverat sig i minst 130 större väpnade konflikter och bara under de senaste 80 åren har dessa krig uppskattats ha föranlett mellan 20 och 30 miljoner civila döda – siffror som vida överstiger de civila dödsoffren i något annat lands samlade krig under samma tidsperiod.

Amerikanska soldater i Korea 1950. Foto: U.S Army

Ljög om massförstörelsevapen

Motiveringarna som angivits till dessa krig har varierat, men gemensamt är att de ofta vilat på vad som senare kunnat konstateras vara lögner, överdrifter eller cyniska manipulationer. I fallet Vietnam användes exempelvis den så kallade Tonkinviken-incidenten 1964 som svepskäl för en massiv upptrappning av kriget. Den påstådda attacken mot amerikanska krigsfartyg visade sig i efterhand vara helt och hållet fabricerad. Resultatet blev ett 20 år långt krig där USA släppte över 76 miljoner liter kemikalier över det vietnamesiska landskapet, bland annat den fruktade substansen Agent Orange. Uppemot sju miljoner civila dog, och ännu fler drabbades av genetiska skador och cancersjukdomar.

Bara under de senaste 80 åren har dessa krig uppskattats ha föranlett mellan 20 och 30 miljoner civila döda

Irakkriget 2003 är ett annat exempel där lögner användes som drivkraft för aggression. USA:s president George W. Bush hävdade i detta fall att Irak besatt massförstörelsevapen och hade kopplingar till terrorgruppen al-Qaida. Inga sådana vapen hittades någonsin, och några bevis för någon allians mellan Saddam Hussein och islamistiska terrornätverk kunde heller aldrig presenteras. Trots detta genomfördes invasionen av landet, vilket resulterade i över en miljon döda irakier – varav merparten civila – samt en enorm förödelse av infrastruktur, sjukvård och utbildningssystem. Samtidigt omvandlades Irak till en grogrund för de terrorgrupper USA påstod sig bekämpa, exempelvis Islamiska Staten. De ansvariga amerikanska beslutsfattarna har aldrig åtalats för sitt agerande.

Amerikanska bomber lastas på flygplan för att användas mot irakiska mål. Foto: U.S Air Force/Staff Sgt. Lee F. Corkran

Miljoner döda i Korea

Ett tredje fall bland många andra som kan nämnas är Afghanistan, där USA under två decennier försökte krossa talibanerna och installera en västvänlig regering. Istället försvann mångmiljardbelopp i korruptionshål, innan talibanerna efter 20 års krig kunde återta makten 2021. Mer än 100 000 civila dödades under krigets gång, och opiumproduktionen – en central inkomstkälla för olika väpnade grupper – fördubblades under samma period. USA:s egen krigsapparat skapade de förutsättningar den sade sig vilja förhindra.

Samma mönster har upprepats gång på gång genom historien. I Korea (1950–1953) dödades uppemot tre miljoner civila under ett krig som förvandlade Nordkorea till ruiner – där så mycket som 85 procent av alla landets byggnader bombades sönder. I Kambodja (1969–1973) genomförde USA hemliga B-52-bombningar som dödade över en halv miljon människor och skapade den instabilitet som möjliggjorde Pol Pots senare folkmord med sina Röda khmerer. I Jemen har USA, via militärt stöd till Saudiarabien, nyligen medverkat till en av världens värsta humanitära katastrofer med hundratusentals döda, där omkring 70 procent av offren är kvinnor eller barn.

Krigens lidande bärs främst av civilbefolkningar i andra länder – medan vinsterna ofta hamnar hos det amerikanska militärindustriella komplexet. Företag som Lockheed Martin och Raytheon har tjänat biljoner (det vill säga tusentals miljarder) dollar på de konflikter USA driver eller understöder. Landets militärbudget bara för 2025 uppgår till cirka 886 miljarder dollar, vilket motsvarar ungefär 36 procent av världens samlade militärutgifter. Det är mer än vad de tio nästa största militära aktörerna lägger tillsammans.

USA står för nästan 40 procent av världens samlade militärkostnader. Här hangarfartygen USS Gerald R. Ford och USS Harry S. Truman. Foto: U.S Navy

Samtidigt har USA byggt upp ett världsomspännande nätverk av över 800 militärbaser i 80 länder – ett mönster som tydligt signalerar att man upprätthåller ett imperiums krigsmakt, inte en försvarsmakt. Många av dessa baser ligger i direkt närhet till USA:s geopolitiska rivaler, som Ryssland och Kina. Denna militära närvaro, ofta i strid med lokalbefolkningars vilja, har varit ett ledande medel för att försöka befästa en global hegemoni som i praktiken fråntar andra nationer deras suveränitet.

Krig blir politikens drivkraft

USA:s ändlösa krig kan inte förklaras som enskilda eller isolerade händelser. Snarare har kriget och hotet om det dödliga våldet i sig självt utgjort en central drivkraft i det amerikanska imperiets politiska DNA. Denna politik understöds av ett sofistikerat propagandamaskineri där amerikanska soldater hyllas som hjältar, där filmer och nyhetskanaler legitimerar våldet, och där kritik av den militära makten avfärdas som illojalt eller naivt. Enligt det amerikanska systemets logik är det alltid USA som är det egentliga offret – trots att man i princip alltid varit den faktiska angriparen.

Krigens lidande bärs främst av civilbefolkningar i andra länder – medan vinsterna ofta hamnar hos det amerikanska militärindustriella komplexet

Trots att inget land i modern tid direkt har hotat USA:s territorium, har landet fortsatt sin militära aggression i en lång rad konflikter. I Jemen bombar USA:s drönare just nu Huthirebeller som vägrat kompromissa i att ta ställning för palestiniernas rättigheter. I Somalia pågår sedan 1990-talet ett lågintensivt krig där specialstyrkor och drönare dödar misstänkta utan rättegång. I Ukraina har USA, istället för genuina försök att medla fred, konsekvent drivit en aggressiv linje och fortsatt pumpa in mångmiljardbelopp i vapenleveranser till proxykriget där Ukraina använts som en ”murbräcka” mot ärkefienden Ryssland  – i vanlig ordning med civilbefolkningen som den största förloraren.

Även under Trumps presidentskap har kriget fortsatt. Foto: Sgt. Thomas Scaggs/U.S Army

Politiska analytiker har länge pekat på att det cyniska agerandet inte handlar om att försvara det amerikanska folkets intressen, utan om ett uttryck för maktambitionerna hos landets de facto styrande oligarki. USA har insisterat på att man ska behandlas som en moralisk stormakt och ”demokratins sista bastion” samtidigt som det blivit alltmer uppenbart att det oupphörliga kriget mot världen inte handlar om frihet, utan om kontroll.

Retoriken står i alltmer magstark kontrast till verkligheten, där USA gång på gång konstateras ha agerat systematiskt för att underminera demokratier, stöttat jihadister och gett stöd till brutala diktaturer över hela världen. Underrättelsetjänsten CIA:s inblandning i statskupper, tortyrprogram och politiska mord är vid det här laget mycket väldokumenterad – men någonting som sällan problematiseras eller ifrågasätts i den amerikanska maktsfären där även Sverige numera tydligt inkluderats.

Notan: 8000 miljarder dollar

Omkring 100 000 amerikanska soldater har dött i väpnade konflikter sedan Vietnamkriget, en siffra som dock bleknar i jämförelse med de 20–30 miljoner civila som dödats som en konsekvens av USA:s militära operationer sedan 1945. Den ekonomiska kostnaden är närmast ogreppbar: över 8000 miljarder dollar har spenderats på krig bara under 2000-talet. Det är pengar som istället hade kunnat finansiera sjukvård, skuldfri utbildning eller på andra sätt göra livet bättre för det amerikanska folket – men som istället gött krigsindustrins oligarker.

Innan Trumps tillträde som president talade i princip hela det svenska politiska etablissemanget om USA som vår allra viktigaste allierade – så nödvändig för Sveriges säkerhet, att man inte bara gick med i den amerikanska militärpakten Nato, utan också gav amerikanska trupper tillgång till svenskt territorium och svenska armébaser genom DCA-avtalet.

Tack vare svenska makthavare har amerikanska soldater idag tillgång till en rad svenska militärbaser. Foto: U.S Army Europe

Detta har skett trots uppenbara men förträngda faktum att kriget inte är ett undantag i USA:s historia – utan normen. De militaristiska kampanjerna är ett slags grundfundament i den amerikanska ”ordningen” där våldet normaliseras så länge ”rätt” sida utövar det – oavsett vilka fasansfulla konsekvenser det får. Flyktingströmmar, terrorism och sammanfallande stater är direkta konsekvenser av den amerikanska politik som säger sig försvara ”demokratiska värderingar”, men i praktiken försvarar oljekällor, geopolitiska intressen och den oligarkiska storfinansens omättliga vilja till makt och profit.

Även om det amerikanska imperiet på flera sätt befinner sig i en kris idag är dess krigsapparat fortfarande intakt – och den är mycket aktiv. Det handlar heller inte bara om att rebeller i Jemen eller somaliska islamister som sprängs till döds med amerikanska drönare – man lägger också stora resurser på att möjliggöra andra staters dödande.

50 000 ton vapen till Israel

USA har också varit helt avgörande för det israeliska folkmordet i Gaza – där omfattande militära, diplomatiska och ekonomiska stöd från Washington i praktiken har möjliggjort invasionen och bombningarna. Uppskattningar gör gällande att USA levererat över 50 000 ton vapen till Israel bara sedan oktober 2023 – inklusive 15 000 bomber och 50 000 artillerigranater – och trots att Gaza ligger i ruiner med ofattbara konsekvenser för civilbefolkningen tycks det gränslösa stödet för kriget aldrig ta slut.

Gaza ligger idag i ruiner – till stor del tack vare amerikanska bomber. Foto: Al Araby/CC BY-SA 3.0

Trots att bara cirka 4,2 procent av världens befolkning bor i USA står man ensamt för drygt 37 procent av de globala militärutgifterna – långt mer än något annat land, och den trenden ser i nuläget heller inte ut att vara på väg att brytas.

Kriget är inte är ett undantag i USA:s historia, det är normen.

Flera analytiker har genom åren pekat på att det bara krävs en historisk medvetenhet för att kunna utmana den amerikanska bombimperialismen – det är också nödvändigt med ett folkligt motstånd mot militarismen som bärande ideologi. Ett motstånd som inte bara behöver synas och höras i omvärlden – utan kanske ännu mer bland det amerikanska folket.

Trots att inflytandet av amerikanska påverkanskampanjer är enorm i USA:s vasallstater så som Sverige går det ändå inte att förneka det uppenbara. USA:s historia visar inte hur friheten spridits till omvärlden – utan snarare hur den krossas under stövlarna från världens mäktigaste krigsmakt. Så länge det dödliga våldet fortsätter att vara USA:s kanske allra främsta exportvara, kommer världen också att förbli en instabil och mycket farlig plats.

 

Markus Andersson

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Plundring av Anundshög gav oväntat forskningsgenombrott

publicerad 27 september 2025
– av Isac Boman
Anundshög är en av Sveriges mest berömda gravhögar. Vem som faktiskt ligger begravd i denna vet vi dock inte.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

164 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.

Nedräknare
0 Dagar
0 Timmar
0 Minuter

Plundringen av fornlämningsområdet Anundshög utanför Västerås har paradoxalt nog lett till nya viktiga upptäckter om platsens ålder. Kolprover från skadorna visar att området var i bruk redan för 1500 år sedan.

I maj upptäcktes att okända gärningsmän grävt ett stort antal gropar i fornlämningsområdet och arkeologen Sara Wisén Saveca var en av de som kände en stor uppgivenhet när skadorna uppdagades:

– Först blir man arg och sedan blir man ganska tom. Det är svårt att hitta ord faktiskt.

Plundrarna hade av allt att döma systematiskt sökt igenom området med metalldetektorer och grävt där de fått utslag. Nina Eklöf, chef för Västerås museer, förklarade omfattningen av förlusten:

– Några har troligtvis gått med metalldetektor och satt ner spaden i marken där man har fått indikationer. De har tagit bort det som vi skulle vilja gräva ut arkeologiskt för att få kunskap om vikingatiden.

Händelsen ledde till en polisutredning om misstänkt fornminnesbrott och väckte starka reaktioner både bland experter och allmänhet. Vilka föremål tjuvarna faktiskt fick med sig förblir oklart.

Oväntad vändning

Men ur förstörelsen kom en oväntad vetenskaplig vinst. När arkeologer dokumenterade skadorna tog de kolprover från en grop i en av de stora skeppssättningarna. Analyserna visade en datering till vendeltiden, omkring 500-650 e.Kr – ett resultat som stärker Anundshögs position som nyckelplats för att förstå Mälardalens tidiga maktcentra.

– Arkeologi är mer än att hitta föremål eller en enskild datering – det är ett vetenskapligt arbete som syftar till att förstå vår förhistoria, våra samhällen och vår utveckling. Dateringen är dock viktig och värdefull, det ger en glimt av vad en vetenskaplig arkeologisk undersökning kunnat tillföra, säger Nina Eklöf till Svensk Historia.

Samtidigt understryker forskarna vad som gått förlorat. En professionell utgrävning hade kunnat besvara avgörande frågor: Kommer kolet från själva skeppssättningen eller en tidigare aktivitet? Var monumentet en gravplats eller hade det andra funktioner?

”En levande plats”

Andreas Hennius, arkeolog och blivande forskningssamordnare på Västerås museer, betonar platsens dubbla betydelse:

– Vetenskapligt är platsen avgörande för förståelsen av samhällsutvecklingen i Mälardalen och norra Europa under järnålder och medeltid – inte minst i relation till framväxten av det svenska kungariket. Samtidigt är det en levande plats för allmänheten, där historien kan upplevas fysiskt och direkt.

Trots skadorna kvarstår Anundshög som en av landets mest imponerande fornlämningsmiljöer, där besökare kan vandra och uppleva en betydelsefull plats från Sveriges tidiga historia.

En historiskt viktig plats

Anundshög är Sveriges största gravhög och ligger i Badelunda, cirka fem kilometer öster om Västerås i Västmanland. Gravhögen mäter omkring nio meter i höjd och har en diameter på 64 till 68 meter. Den uppfördes under yngre järnåldern, någon gång mellan år 500 och 1050 e.Kr., och tros ha varit en central plats för maktutövning och evenemang under denna period. Under medeltiden användes området också som tingsplats.

Området kring Anundshög är rikt på fornlämningar, däribland flera skeppssättningar, mindre gravhögar, stensättningar, en labyrint samt en uppseendeväckande runsten – Vs 13 – som är över tre meter hög. Runinskriften lyder: "Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna".

Enligt traditionen gick den medeltida Eriksgatan, den historiska färdväg som nyvalda kungar färdades längs för att erkännas av landskapen, förbi Anundshög, vilket markerats av resta stenar längs vägen. I dag är Anundshög ett välbesökt kulturarv med guidade turer, informationsskyltar och återkommande evenemang som exempelvis Arkeologidagen.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Stamford Bridge – där vikingadrömmarna krossades

När solen gick ner över Stamford Bridge den 25 september 1066 låg den norske kungen Harald Hårdråde och tusentals nordiska krigare döda på slagfältet. Blodet som färgade Yorkshire rött den dagen markerade slutet på en hel historisk epok.

publicerad 25 september 2025
– av Isac Boman
"Slaget vid Stamford Bridge" (1870) av norske konstnären Peter Nicolai Arbo, som skildrar Harald Hårdrådes fall och vikingatagens symboliska slut.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

164 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.

Nedräknare
0 Dagar
0 Timmar
0 Minuter

År 1066 var ett dramatiskt år i Europas historia och England stod utan kung efter att Edvard Bekännaren dött barnlös i januari. Flera mäktiga män gjorde anspråk på den engelska kronan, och bland dem fanns Harald Hårdråde – Norges kung och kanske den siste store vikingakungen.

Vikingarna hade under tre århundraden format Europas utveckling på avgörande sätt. De hade etablerat handelsvägar från Grönland till Konstantinopel, grundat städer och riken från Dublin till Kiev, och rest runstenar som turister och historiskt intresserade än idag kan betrakta och fascineras av.

Deras avancerade skeppsbyggnadskonst möjliggjorde resor som ingen annan samtida kultur kunde genomföra och de nordiska ting-systemet hade dessutom introducerat former av folkligt deltagande i rättsprocesser som var mycket ovanliga i det dåtida Europa.

Fönster med porträtt av Harald i Lerwicks rådhus, Shetland. Foto: Colin Smith/CC BY-SA 2.0

Harald Hårdråde själv var en komplex härskare som förenade militär skicklighet med administrativ begåvning. Han hade tjänat som väringalivgardist i Konstantinopel, fått omfattande erfarenhet av bysantinsk statskonst, och sedan 1046 utvecklat Norge till ett starkt kungarike. Under hans styre grundades Oslo, handeln blomstrade och kyrkobyggandet främjades.

Enligt sagorna var han exceptionellt lång för sin tid, och med sin breda erfarenhet från olika riken och kulturer framstod han sannolikt som en av sin tids mest världsvana härskare.

England hade samtidigt genomgått en egen utveckling sedan nordbornas första kontakter på 700-talet. Det var nu ett enat kristet kungarike med starka institutioner. Den nye kungen, Harold Godwinson, representerade denna anglosaxiska statsbildning – en adelsman och erfaren härförare med band till kontinentens furstar och stöd från kyrkans mäktigaste män.

Det norska anspråket på Englands krona

Harald Hårdrådes anspråk på den engelska tronen var inte taget ur luften. Det grundade sig på en komplicerad kedja av arvsanspråk och överenskommelser som sträckte sig decennier bakåt i tiden.

Grunden låg i ett avtal från 1030-talet mellan Magnus den gode av Norge och Hardeknud av Danmark och England. Enligt detta avtal skulle den som överlevde den andre ärva båda rikena. När Hardeknud dog 1042 gjorde Magnus anspråk på både Danmark och England enligt avtalet. Danmark lyckades han delvis kontrollera, men England hann han aldrig göra formellt anspråk på innan han själv dog i oktober 1047.

Harald, som varit Magnus medregent sedan 1046 och blev ensam kung efter hans död, ansåg att han ärvt dessa rättigheter. Ur norskt perspektiv var anspråket legitimt – det byggde på en formell överenskommelse mellan två kungar. Att England inte erkände detta sågs från norskt håll som ett allvarligt avtalsbrott.

Dessutom hade det skandinaviska inflytandet i England varit starkt under Knut den stores tid (1016-1035), när England faktiskt varit del av ett nordsjöimperium tillsammans med Danmark och Norge. För många nordbor framstod det som naturligt att återupprätta dessa band.

Under Knut den stores tid var England danskt. Målning: R. E. Pine

Tostig och alliansen

Gnistan som tände expeditionen var Tostig Godwinson, Harold Godwinsons egen bror. Tostig hade varit jarl över Northumbria men blivit avsatt efter lokala klagomål 1065. När han sökte allierade för att återfå sin position fann han en naturlig partner i Harald Hårdråde.

För Harald förenade Tostigs erbjudande flera fördelar. Han fick en engelsktalande allierad med lokalkännedom, legitimitet genom en medlem av den engelska högadeln, och möjlighet att förverkliga både sina arvsanspråk och visionen om ett expanderat norskt välde. Det var den typ av storslagen statsbyggnad som karakteriserat vikingatiden.

I september 1066 seglade Harald från Norge med en väldig flotta – sagorna talar om 300 skepp. Med sig hade han några av Nordens främsta krigare, skickliga diplomater och sin son Olav. De landsteg vid floden Humber och marscherade norrut mot York.

Slaget vid Fulford, där norrmännen besegrar en northumbrisk armé. Målning: Matthew Paris

De första framgångarna

Inledningsvis gick allt enligt plan. Den 20 september mötte den norska armén de engelska styrkorna vid Fulford utanför York. De lokala jarlarna Edwin och Morcar ledde försvaret, men kunde inte stå emot den norska armén. Harald Hårdråde visade att han fortfarande var en skicklig fältherre.

York, det gamla Jorviks huvudstad där skandinaviskt inflytande varit starkt sedan 800-talet, kapitulerade. Staden hade långa band till Skandinavien och många invånare hade nordiskt ursprung. Harald och Tostig slog läger vid Stamford Bridge, cirka elva kilometer öster om York, och väntade på att lokala stormän skulle komma med gisslan och proviant enligt tidens sedvänja.

Men Harold Godwinson agerade snabbt. När han fick höra om den norska expeditionen befann han sig i södra England, där han bevakade kusten mot en väntad normandisk invasion. Med imponerande marschhastighet förde han sin armé norrut, inklusive sina huskarlar – professionella krigare organiserade efter skandinavisk modell.

Slaget vid Stamford Bridge

Den 25 september anlände Harold Godwinsons armé oväntat till Stamford Bridge. De norska styrkorna var oförberedda – många hade lämnat sina brynjor vid skeppen på grund av det varma sensommarvädret. Enligt den anglosaxiska krönikan blev norrmännen helt överraskade.

Detaljerna kring slaget är omdiskuterade, då källorna är få och ofta motsägelsefulla. Enligt en senare tradition ska en ensam norsk krigare ha försvarat bron över floden Derwent och hållit upp den engelska framryckningen. Oavsett sanningshalten illustrerar berättelsen stridens intensitet.

Den engelska armén var både större och bättre förberedd. Harald Hårdråde ledde sitt folk från fronten som tidens sed krävde, men föll genomborrad av en pil i strupen. Även Tostig Godwinson dödades i striden.

Vid Stamford Bridge släcktes drömmen om norsk överhöghet över England. Målning: Matthew Parris

Kortlivad triumf

Förlusterna för den norska sidan var omfattande. Av den stora flottan behövdes enligt sagorna bara 24 skepp för att föra hem de överlevande. Harald Hårdrådes son Olav, som överlevt slaget, fick tillåtelse att segla hem mot att han lovade fred med England.

För Norge innebar utgången en djup förlust. En betydande del av rikets ledarskikt hade fallit tillsammans med sin kung. Landet kastades in i en period av osäkerhet som skulle prägla den kommande generationen.

Men Harold Godwinsons triumf blev kortlivad. Bara tre dagar efter slaget vid Stamford Bridge landsteg Vilhelm av Normandie på Englands sydkust den 28 september. Harold tvingades marschera söderut med sin utmattade armé. Den 14 oktober möttes de vid Hastings, där Harold föll och England fick en normandisk dynasti.

Vikingatiden tar slut

Men varför markerar just Stamford Bridge slutet på vikingatiden? Det handlar om mer än ett enskilt slag. Harald Hårdråde representerade dåtidens nordiska ideal – den karismatiske kungen som förenade handel, diplomati och krigföring för att bygga starka riken och hans expedition var också det sista stora försöket att expandera nordisk kungamakt enligt vikingatidens mönster.

Efter 1066 förändrades de nordiska samhällena fundamentalt. Norge kastades in i inre maktkamper efter förlusten av kung och krigarelit medan Danmark gjorde ytterligare ett (misslyckat) försök att angripa England under Sven Estridsson, men riktade sedan blicken mot vendiska områden vid södra Östersjön.

Sverige, i stort opåverkat av händelserna i England, fortsatte sin gradvisa expansion mot Finland och skulle senare rikta sig mot Baltikum. Alla tre rikena integrerades djupare i det europeiska kristna samfundet.

Det är viktigt att betona att vikingatiden aldrig handlade enbart om militär expansion. Nordbornas bidrag till europeisk handel, städernas utveckling, sjöfart, juridik och statsbildning var minst lika betydelsefulla och handeln, som alltid varit central för vikingarna, fortsatte och utvecklades ytterligare. De internationella nätverk som vikingarna byggt skulle komma att berika Norden i århundraden framåt.

Nordmännen fortsatte resor för handel, strid och upptäckter. Men aldrig mer skulle en vikingahär hota England. Målning: Everhardus Koster

Fokus flyttas hem

Från nordisk synvinkel markerar Stamford Bridge övergången från en expansiv period till en tid av konsolidering och statsbyggande hemmavid. De skandinaviska kungadömena började utveckla mer komplexa administrativa strukturer efter europeiska modeller.

Övergången ska inte överdrivas. Skandinaviska handelsmän fortsatte att vara aktiva från Island till Konstantinopel. Nordiska krigare tjänade fortfarande i den bysantinske kejsarens väringagarde. Den kunskap och de internationella kontakter som vikingarna byggt upp fortsatte att berika de nordiska samhällena, men tiden för storskaliga vikingaexpeditioner för att etablera nya riken var förbi.

När nordiska kungar de följande seklen åter ledde storskaliga militära expeditioner skulle det vara som kristna korståg mot hedningar i Baltikum och Finland – inte som vikingatidens fria erövringståg, utan som heliga krig sanktionerade av kyrkan och organiserade efter europeiskt mönster.

För Sverige, som inte deltog direkt i händelserna 1066, blev konsekvenserna indirekta men betydelsefulla. Sverige kunde fokusera på sin egen utveckling och sina östliga förbindelser mot Finland och Ryssland, där svenska handelsmän och krigare fortsatte att vara aktiva under lång tid framöver.

Arvet efter Stamford Bridge

Slaget vid Stamford Bridge räknas som vikingatagens sista stora strider. Det representerar övergången från en epok där nordiska kungar kunde leda expeditioner för att etablera nya välden, till en där de skandinaviska länderna utvecklades till mer centraliserade stater av europeiskt snitt.

Ironiskt nog blev det normanderna – ättlingar till nordbor som etablerat sig i Frankrike generationer tidigare – som erövrade England. Men de kom som representanter för en fransk riddarkultur, inte som vikingatidens fria nordbor.

Även Vilhelm erövraren, som vann Englands krona var av nordisk börd. Foto: Matthijs/ CC BY-NC-ND 2.0

Att vikingaättlingar härskade i Normandie, samtidigt som skandinaver tjänade i Konstantinopel och nordiska dynastier regerade från Dublin till Kiev, visar hur genomgripande det nordiska inflytandet över Europa faktiskt var vid denna tid.

När Harald Hårdråde föll vid Stamford Bridge den 25 september 1066 var vikingatiden över: tre  århundraden av nordisk expansion västerut avslutades på några timmar i Yorkshire.

Men vikingatidens bidrag till Europa bestod under lång tid framöver: handelsvägarna fortfarande i bruk, rättssystem som påverkat hela kontinenten, en rik sagotradition och sjöfartskunskap som senare generationer byggde vidare på. Det blev ett arv mer beständigt än många imperier.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

80 år sedan USA atombombade Japan

publicerad 8 augusti 2025
– av Jan Sundstedt
Hiroshima 6 augusti 1945
Hiroshima direkt efter den 6 augusti 1945.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

164 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.

Nedräknare
0 Dagar
0 Timmar
0 Minuter

Den 6 augusti 1945 släppte USA världens första atombomb över Hiroshima, och tre dagar senare följde en andra över Nagasaki. Åttio år senare samlas överlevare och världsledare för att hedra minnet – samtidigt som nya geopolitiska spänningar påminner om att freden aldrig kan tas för given.

I augusti 2025 markeras 80 år sedan USA fällde historiens första atombomber över Japan. Över 200 000 människor beräknas ha dödats i attackerna, inte inräknat årtionden av lidande efter krigsslutet den 2 september 1945. Årsdagen högtidlighölls i Japan med ceremonier, tystnad och vädjanden om fred i en tid där kärnvapenhotets återkomst blivit alltmer oroväckande.

Bombningarna har porträtterats i många sammanhang, bland annat i den japanska animerade filmen Barefoot Gen, från 1983. Filmen är en skakande skildring av den fasa och terror som följde med bombningarna, och innehåller mycket starka scener.

Frågan om atombomberna över Hiroshima och Nagasaki verkligen var nödvändiga för att avsluta andra världskriget är fortfarande omdiskuterad. USA har hävdat att bombningarna förhindrade en blodig invasion av det japanska fastlandet och därmed räddade många liv på båda sidor. Samtidigt pekar flera historiker på att Japan redan var nära kapitulation, särskilt efter Sovjetunionens intåg i kriget den 8 augusti 1945. Vissa menar också att bomberna användes som en maktdemonstration i början av det kalla kriget och påverkades av politiska kalkyler snarare än militär nödvändighet.

”Världen rör sig bakåt”

Vid årets minnesceremoni i Hiroshima underströk borgmästaren Kazumi Matsui vikten av att återgå till diplomati och förhandlingar i kärnvapenfrågan.

Världen rör sig bakåt – vi är långt från den vision som Hibakusha (överlevare från bombningarna) kämpat för i decennier, sade Matsui.

Han varnade för att kärnvapenåterrustningen nu sker i en takt som påminner om det kalla krigets mörkaste dagar. Såväl Kina som Ryssland och USA uppgraderar just nu sina arsenaler, samtidigt som flera mindre stater anklagas för att vilja utveckla egen kärnvapenkapacitet.

I sin fredsdeklaration vid ceremonin den 6 augusti uttryckte Matsui bland annat att det är nödvändigt att föra vidare överlevandes erfarenheter då antalet ”Hibakusha” minskar för varje år – och att deras röst är central i arbetet för en kärnvapenfri värld och varning för dagens kärnvapenhot.

Den internationella normen mot kärnvapenanvändning – vilken snarare kan ses som en tyst överenskommelse än en juridisk förpliktelse – har de senaste åren satts under kraftig uppluckring, något som även FN:s generalsekreterare António Guterres uttrycker stark oro kring i samband med minnet av atombombningen av Japan.

Hotet från kärnvapenanvändning är tillbaka – i själva verket starkare än på många år. Vi lever i en värld där kärnvapnens existens återigen rättfärdigas som ”nödvändiga”.

Experter menar att den kärnvapennorm som byggts upp sedan Hiroshima i praktiken är på väg att upplösas.

Hiroshima Little Boy
Atombomben ”Little Boy” detonerar över Hiroshima, den sjätte augusti 1945.

Amerikanske kärnvapenforskaren: Alla bär ansvar

Medan framförallt Ryssland ofta framställs som det mest hotfulla kärnvapenlandet i västliga medier, saknas ofta kritisk granskning av USA:s och Natos ageranden, inklusive dess utplacering av taktiska kärnvapen i Europa. I samband med USA:s och Natos militära expansion österut har Ryssland också vid flera tillfällen varnat för att kärnvapendoktrinen kan komma att aktiveras om landet uppfattar ett existentiellt hot från Väst.

– Vi är inne i en ny era av osäkerhet. Det är inte ett land som står för eskalationen – det är ett systemfel där alla parter flyttar sina röda linjer, samtidigt, säger den amerikanske kärnvapenforskaren Hans Kristensen vid Federation of American Scientists om samtidsutvecklingen.

Budskapet från de överlevande i Hiroshima står oförändrat: glöm aldrig vad som hände – och låt det aldrig ske igen.

Fakta: Kärnvapennormens kris

  • 9 kärnvapenstater finns idag: USA, Ryssland, Kina, Frankrike, Storbritannien, Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea.
  • Knappt 13 000 stridsspetsar uppskattas finnas globalt.
  • Sedan 1945 har kärnvapen aldrig använts i krig.
  • Förbudstraktaten TPNW (FN:s kärnvapenförbud från 2017) har undertecknats av 97 länder – men samtliga kärnvapenmakter står utanför.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Vrak i Finland identifierat som Vasaskeppets ”lillasyster”

publicerad 11 juni 2025
– av Redaktionen
3D-modell av vraket som hittades i södra Finland på 70-talet.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

164 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.

Nedräknare
0 Dagar
0 Timmar
0 Minuter

Nästan 50 år efter att vraket hittades i södra Finland har det nu fått ett namn. En svensk marinarkeolog har identifierat det som krigsfartyget Falken – troligen byggt av samma skeppsbyggmästare som Vasaskeppet.

Det var 1974 som vraket upptäcktes utanför halvön Porkala i södra Finland. Sedan fyndet gjordes har dock dess identitet varit okänd och den fick det tillfälliga namnet Varmbådan, eller Uunihylky.

Nu har svenske Niklas Eriksson, lektor i maritim arkeologi vid Stockholms universitet, identifierat vraket. Han menar att det i själva verket är krigsfartyget Falken, som sjönk hösten 1651.

Falken byggdes i Stockholm mellan 1630 och 1631, troligen av Hein Jakobsson, samme skeppsbyggmästare som färdigställde Vasaskeppet några år tidigare. Till utseende liknar det också Vasaskeppet, men är betydligt mindre. Skeppet var 35 meter långt mellan för och akterstäv och hade 16–20 kanoner. Vasaskeppet var ungefär 69 meter långt.

I ett brev till Gustav II Adolf kommenteras att Falken byggs enligt kungens önskemål med ”ett kanondäck, galjon samt stora kajutor och andra kommoditeter, det bästa man kan ordinera, så att han till hans kungliga majestät eget behov kan vara bekvämlig”. Falken användes som krigsfartyg, men också för att transportera rådsherrar, diplomater, kungar och andra historiska celebriteter.

Falken tros ha haft ett utseende som starkt påminner om denna holländska pinass, Målning: Cornelis Verbeeck (ca 1625)

Gick på grund

Det var med hjälp av en 3D-modell av vraket, gjord av Finska Marinarkeologiska Sällskapet, som man kunde hitta kännetecken som pekade på att vraket är ett krigsfartyg från tidigt 1600-tal. Genom forskning i Riksarkivet kunde Eriksson dra slutsatsen att vraket är Falken.

Falken är det äldsta skeppsvraket i Finland som kunnat identifieras i skriftliga källor och som vi känner det ursprungliga namnet på, säger Eriksson i ett pressmeddelande.

Det var under hösten 1651 som Falken gick på grund utanför Porkala udd i mynningen av Finska viken. Fartyget var på väg till Stockholm efter att ha transporterat greve Erik Stenbock till Narva. Detaljerna kring olyckan är dock inte kända, men man vet att det mindre fartyget Ugglan skickades till platsen för att hjälpa besättningen och bärga så mycket som möjligt av skeppets utrustning. Kaptenen, Anders Nilsson Crabat, överlevde olyckan och troligtvis gjorde även större delen av besättningen det.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.