MORGONDAGENS DAGSTIDNING – fredag 30 maj 2025

fredag 30 maj 2025


Röda Arméns åländske general

Den unge ålänningen Eyolf Mattsson trodde på den kommunistiska utopin och flydde efter inbördeskriget till Ryssland för att sedermera bli general och medarbetare till Lenin. Det samhälle han kämpat för att upprätta skulle dock på många sätt bli ett skräckvälde, där Mattsson var en av de många som drabbades av Stalins utrensningar.

publicerad 26 april 2025
– av Isac Boman
En av få tillgängliga bilder på Eyolf Mattsson.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

35 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Det faktum att många svenska frivilliga deltog i det finska inbördeskriget för att bekämpa kommunisterna, och vad man betraktade som de rödas hot mot Norden och hela Europa, är väldokumenterat och har berättats om i otaliga böcker och dokumentärserier.

Även på motståndarsidan fanns det dock svenskar som stred för det de trodde på – den kommunistiska revolutionen. En av dessa var ålänningen Eyolf Mattsson som med tiden att avancera och bli general i den röda armén och anförtrodd medarbetare till Lenin själv.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 december 2024.


Mattsson föddes 1897 på Åland med förmögna föräldrar av svensk härkomst, där fadern M.G. Mattsson var bankdirektör och således tillhörde samhällets societet.

Sonen skulle dock komma att välja en betydligt mer radikal bana. Efter studentexamen 1915 flyttade han till Helsingfors för att börja studera elektroteknik och maskinbyggnad vid Tekniska högskolan. Han anslöt sig till Teknologföreningen inom vilken har var aktiv i något år innan han via studiekamrater kom i kontakt med vänsterradikala politiska grupperingar som vid tidpunkten hade stort stöd bland studenterna.

Öppnade bankvalvet åt rödgardisterna

1918 hade den unge Mattsson anslutit sig till Studenternas socialdemokratiska förening och arbetade vid dess finansavdelning, som delade lokaler med Finlands Bank. När Mattsson en dag beordrades att öppna bankens valv för revolutionärerna gjorde han också det och blev därmed snart åtalad i sin frånvaro för bankrån.

De initiala frontlinjerna mellan röda och vita i Finland i februari 1918. Ville Virrankoski/CC BY-SA 3.0

När inbördeskriget väl bröt ut blev Mattssons primära uppgift att säkerställa evakueringen av flyktingar till sovjetiska Petrograd – huvudsakligen socialister och familjemedlemmar till dessa som av olika skäl inte var kapabla att delta i striderna mot den konservativa ”vita” sidan.

Språkkunskaperna imponerade ledarskiktet

Väl framme i Petrograd började Mattsson utföra dagsverken i hamnen för att försörja sig, men då han hade stora språkliga talanger och inte endast talade svenska och finska utan även ryska, tyska och engelska erbjöds han möjligheten att utbilda sig till officer i Moskva, tillsammans med tre andra vänner som flytt från Finland.

Officerskursen avklarades och Mattsson anslöt sig i augusti 1918 till det styrande bolsjevikpartiet – något som i praktiken var närmast obligatoriskt.

Sedan var det dags för Mattsson och hans kamrater att bli de första lärarna vid de sovjetisk-finska kurserna för officerare i den röda armén – Mattsson kunde ju inte bara de båda språken flytande, han hade också stora kunskaper om Finland som land och samhälle som kunde komma till stor nytta för den sovjetiska krigsmakten.

Han hann dock bara tjänstgöra en kort period vid krigsskolan i Petrograd – i april 1919 var det dags för ett nytt uppdrag. Mattsson utnämndes till bataljonschef vid sjätte finska regementet och ledde blodiga strider mot den vita armén i Karelen under det ryska inbördeskriget.

Röda fanans order

Eyolf Mattsson ledde bland annat landstigningen i Lizjma där man anföll de vita trupperna och dess engelska allierade i ryggen. Hans insatser under denna drabbning blev värdefulla och efter landstigningen kunde Röda armén påbörja en omfattande offensiv genom vilken de på flera håll tryckte tillbaka ”de vita”.

Ålänningen skadades under striderna och fick under en period vårdas på sjukhus. För sina insatser tilldelades han också Röda fanans orden – som vid tidpunkten var den högsta utmärkelsen som fanns att få innan Leninorden instiftades 11 år senare.

Den unge ålänningens skador var dock inte livshotande och han kunde snart återigen delta i kommunisternas strider – bland annat i Petrograds försvar mot general Nikolaj Judentijs misslyckade offensiv i september 1919.

Fick uppdrag av Lenin

Det ryska inbördeskriget fortsatte, men Mattsson påbörjade en treårig utbildning vid krigsakademin i Moskva. Han fick kombinera utbildningen med officiella uppdrag för den bolsjevikiska eliten, och fick exempelvis följa med som tolk när en diplomatisk delegation skulle besöka Köpenhamn.

Noterbart är att Lenin personligen också gav Mattsson uppdraget att eskortera den välkände amerikanske krigskorrespondenten och kommunisten John Reeds änka ut ur landet, efter att hennes make avlidit av Tyfus i Moskva.

När studierna klarats av utnämndes Mattsson till kompanichef för gränstrupperna på Karelska näset, där hans insatser imponerade på den sovjetiska ledningen, och året därpå blev han utsedd till regementschef i Vitryssland.

Ålänningen trivdes enligt uppgift dock inte särskilt bra i Vitryssland och återfördes därför istället till Karelen där han nu fick i uppdrag att utforma jägarbataljonen, han tog här inspiration av hur preussiska jägarsoldater utrustats, utbildats och organiserats.

Finsk jägarbataljon blev impopulär

Hösten 1925 grundades även en självständig karelsk bataljon under ledning av Eyolf Mattsson där grundtanken var att soldaterna skulle vara så lätt beväpnade och utrustade att de själva skulle kunna operera effektivt i skogar och vinterlandskap, även om vägnät och annan infrastruktur saknades.

På kort tid hade Mattsson blivit en värdefull tillgång för den sovjetiska militären, men hans planer och visioner skulle också göra honom djupt impopulär och omöjliggöra de riktigt stora karriärframgångarna.

Vid ett militärläger, sommaren 1927, förkunnade Mattsson hur han framför sig såg en jägarutbildning av finsk typ och att jägarbataljonen i allt väsentligt skulle vara en finsk sådan, vad gällde såväl språk som disciplin och militära traditioner, och han förkunnade att målsättningen var att göra jägarbataljonen till det främsta förbandet i Röda armén.

Detta uppskattades emellertid inte alls av de ryska officerarna som öppet anklagade honom för diskriminering och krävde att Mattsson skulle förflyttas och ersättas med en mer ”ryssvänlig” officer.

Omplacerad på nytt

Så blev det. 1928 förflyttades Mattsson till Novgorod och blev avdelningschef vid staben för det vitryska militärområdet. Få saker är dock eviga, och 1931 återkom han till Karelen och utnämndes på nytt till jägarbrigadens kommendant, en position han innehade under tre års tid.

Under denna tid var Mattsson också medlem av den karelska distriktskommittén inom Sovjetunionens kommunistiska parti och var således en politisk kommissarie som sågs som ideologiskt rättrogen och hade Sovjetledningens förtroende.

1934 var det dags för nästa förflyttning. Nu blev den 37-årige Mattsson befälhavare för en infanteridivision vid Volga innan han efter ytterligare två år utnämndes till chef för institutionen för allmän taktik vid krigsakademin – samtidigt befordrades Mattsson till brigadchef, vilket idag närmast motsvarar brigadgeneral.

Stalins utrensningar

Stalins paranoia skulle dock komma att påverka Mattsson precis som så många andra sovjetiska militärer, politiker och tjänstemän. Flera av ålänningens nära förtrogna och allierade i Röda armén föll offer för Stalins utrensningar.

Vice försvarsministern, Michail Tuchatjevskij, som hade ett gott öga till Mattsson, fängslades och avrättades 1937. Chefen för krigsakademin där Mattsson arbetade dödades också, så även chefen för det vitryska militärområdet och chefen för Volgas militärområde, där Eyolf tidigare haft officersuppdrag.

Eyolf Mattsson blev djupt påverkad när han såg hur många av hans personliga eller ideologiska vänner avrättades eller sattes i läger under Stalins skräckvälde – och även om det innebar risker för honom personligen, kunde han inte låta bli att vädra sitt missnöje på krigsakademin.

Efter att han diskuterat utrensningarna med sina officerselever angav någon av dessa honom till den ökända säkerhetstjänsten NKVD. När dessa sedermera inledde en ”förundersökning” mot Mattsson för kontrarevolutionär verksamhet grävde man också fram hans gamla uttalanden om att upprätta en finsk jägarbataljon i Karelen.

Tio års straffarbete

Under Stalins styre var yttrandefriheten obefintlig och det räckte att på minsta sätt avvika (och ofta inte ens det) för att stämplas som förrädare och avrättas. Dödsdomen var också mycket nära för Eyolf Mattsson.

Till slut slapp han ändå undan med livet i behåll – i en politisk skenrättegång dömdes han istället till 10 års fängelse (straffarbete) för spioneri och antirevolutionär verksamhet, och kom efter detta att få en mycket bitter syn på den kommunistiska statsbildning han offrat så mycket för.

Bilder inifrån lägret Vorkuta, ett av de många straffarbetslägren i Sibirien. Foto: Ryska statsarkiv

Ironiskt nog kanske domen räddade livet på general Mattsson. Under andra världskriget var dödssiffrorna för den sovjetiska armén extremt höga och det uppskattas att mellan åtta och 12 miljoner sovjetiska soldater dog under kriget. Då Mattsson var sysselsatt med straffarbete i kolgruvorna deltog han dock aldrig i de blodiga striderna.

Efter sin tid i straffläger levde Mattsson en undanskymd tillvaro som byggnadsarbetare och förman inom oljeindustrin. Fyra år efter Stalins död år 1953 deklarerade Sovjetledningen att Mattsson var ”rehabiliterad” och han återfick då sitt medlemskap i kommunistpartiet. Ålänningen återupptogs också i militären – men degraderas till överste i reserven.

– Först grämde jag mig över att jag tilldelats en lägre militärgrad. När jag fick veta att beteckningen överste är lika respekterad samtyckte jag. I samma dagordning sägs uttryckligen att jag har beviljats rätt att bära militäruniform. Jag tilldelades också en bra personlig pension, kommenterade han själv.

Utopin blev ett skräckvälde

Under alla år i Ryssland höll Mattsson kontakt med släktingar i Finland och i början av 1960-talet skrev han och önskade att åter få se sitt gamla hemland innan han dog. Denna önskan införlivades dock aldrig – till stor del eftersom Eyolf av oklar anledning hade dödförklarats i Finland och därmed inte kunde beviljas något visum.

1963 blev Eyolf Mattsson sjuk i tuberkulos och fick läggas in på sjukhus. Två år senare avled han i staden Krasnokamsk, där han också ligger begravd.

Mattsson var bara 40 år när han föll i onåd hos Stalin, och det är omöjligt att svara på hur långt Sovjetunionens ende svenskspråkige general annars kunnat klättra på den militära karriärstegen.

Samtidigt skulle den kommunistiska utopi som den initiativrike ålänningen så länge kämpat för i verkligheten komma att bli ett totalitärt skräckvälde, och det var endast med nöd och näppe som han själv slapp arkebuseras. Till slut fick han – åtminstone delvis – upprättelse, men det hemland han en gång flydde från fick han aldrig mer återse.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Thor Heyerdal: På seglats genom mänsklighetens dolda historia

Med en omättlig nyfikenhet och våghalsiga expeditioner skulle Thor Heyerdahl utmana sättet vi ser på vårt förflutna. Här är berättelsen om en av Nordens mest kända vetenskapsmän.

publicerad 18 maj 2025
– av Isac Boman
Thor Heyerdahl och hans "Kon-Tiki".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

35 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Den 6 oktober 1914 föddes Thor Heyerdahl i kuststaden Larvik i Norge. Fadern, som även han hette Thor, var ölbryggare medan modern Alison hade ett starkt intresse för naturvetenskap, särskilt för Charles Darwins för tiden relativt nya evolutionsteorier.

Exponeringen för vetenskapliga idéer under uppväxten väckte en djup nyfikenhet hos den unge Thor, något som skulle ta honom hela vägen till studier av zoologi och geografi vid universitetet i Oslo. En av hans kurskamrater var dotter till Alfred Wegener, mannen som lade fram de för tiden kontroversiella teorierna om kontinentalförskjutning som kraftigt stred mot vetenskapens dåvarande konsensus.


Den här artikeln publicerades ursprungligen den 8 december 2024 på Nya Dagbladet.


Hon blev förtvivlad när nån nämnde fadern, för alla skrattade åt honom för att han kunde tro att kontinenterna rörde på sig. Han blev till åtlöje överallt på den tiden. Idag är det ett erkänt faktum. Alla vet att det är så. Kontinenterna rör sig, hans teori höll. Det finns många sådana händelser, reflekterade Heyerdahl senare i en intervju med svensk tv år 1991.

Även Heyerdahls eget liv skulle i allra högsta grad komma att gå i Alfred Wegeners fotspår och handla om att ge sig ut på nya områden – i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. År 1937 begav han sig ut på sitt egna första stora forskningsprojekt på en resa till Polynesien, något som skulle komma att spela en avgörande roll för att forma hans banbrytande vetenskapliga teorier.

Resan till paradiset

Nygift, med Liv Coucheron-Torp, och inspirerad av romantiska idéer om att lämna civilisationens stress, begav sig Thor Heyerdahl iväg med sin fru till Fatu Hiva, en av Marquesasöarna i den polynesiska delen av Stilla havet. För det unga paret framstod platsen närmast som ett paradis för deras ambitioner att studera naturen och utforska främmande kulturella traditioner.

Planen var i sin enkelhet att leva av jorden, studera öns flora och fauna samt fördjupa sig i den polynesiska kulturen. Med minimala förnödenheter försökte de anamma en mer primitiv och naturlig livsstil som skulle likna hur människor hade levt tusentals år tillbaka i historien.

Vid ankomsten bosatte sig paret i en dal omgiven av tät djungel och palmer. De levde på frukt, fisk och det lilla de kunde odla själva där de även undvek moderna material och levde i närmsta möjliga symbios med naturen. Drömmen om det enkla livet förvandlades dock snart till en kärv verklighet i det intensiva klimatet, med farliga insekter och parasiter där de båda insjuknade i tropiska sjukdomar.

Efter ungefär ett år på Fatu Hiva insåg paret Heyerdahl att de inte längre kunde stanna kvar på grund av att deras hälsotillstånd försämrades och andra svårigheter radades upp, vilket föranledde att de återvände till Norge.

Heyerdahl betraktade initialt Fatu Hiva som ”paradiset”. Foto: Monster 4711/CC BY-SA 4.0

Den nya hypotesen

Efterhand skulle Heyerdahl komma att få ett allt starkare intresse för människans historia och komplexa antropologiska frågor. Parallellt med de svåra utmaningarna på Fatu Hiva hade han samtidigt bland annat fått upp ögonen för flera biologiska och kulturella kopplingar som han kunde notera mellan Polynesien och Sydamerika. Bland annat lade han märke till att vissa växtarter som sötpotatis och bomull, som tycktes ha sitt ursprung i Sydamerika, återfanns i Polynesien.

Kopplingarna fick honom att börja ifrågasätta den etablerade historiska teorin vid tiden, som var att Polynesien hade befolkats enbart från Asien. Heyerdahl utvecklade istället en hypotes om att forntida kulturer från Sydamerika mycket väl kunde ha seglat över Stilla havet och nått Polynesien. Han började samla information om lokala traditioner och myter för att testa sin hypotes, och han kunde också konstatera att man ibland även refererade till människor som kom från öster, något som han tolkade som ett stärkt belägg för sin tes.

Efter att ha laddat om batterierna i Norge skulle den unge forskaren nu bege sig till den andra sidan av Stilla havet.

Kanada

År 1939 reste den 24-årige Heyerdahl till British Columbia i Kanada, där han studerade de lokala ursprungsbefolkningarnas kultur och konst. Särskilt fokus fick deras totempålar och traditioner där han sökte efter mer information om hur forntida kulturer kunde ha utvecklats och influerat varandra.

Forskarens omfattande fältanteckningar och fotografier skulle bli viktiga underlag för hans idéer om kulturella kopplingar mellan avlägsna regioner. Heyerdahl noterade bland annat att ursprungsbefolkningarnas myter och legender ofta innehöll berättelser om sjöfart och havsresor, något som stärkte hans tro på att havet snarare än landvägar var en bärande faktor för kulturellt utbyte långt tillbaka i historien.

När andra världskriget bröt ut anmälde sig Heyerdahl hos de norska styrkorna i Kanada och utbildades sedan till fallskärmsjägare i England. Under den sista krigsvintern 1944-1945 fick han ägna sig åt underrättelsearbete och tjänstgjorde också som löjtnant i Finnmark. Efter krigsslutet var det dags för ett äventyr som skulle komma att dra världens blickar till sig.

Kon-Tiki

Efter Heyerdahls observationer av Amerika och Polynesien lade han nu öppet fram en mer detaljerad hypotes om att forntida sydamerikanska folk, möjligen från inkakulturen, kunde ha seglat västerut över Stilla havet och nått Polynesien. Som bekant med forskarvärlden förstod han samtidigt att det skulle krävas något särskilt för att övertyga fältet om att hans hypotes var värd att ta på allvar.

1947 byggde han sin berömda flotte av balsaträ som han döpte till Kon-Tiki, uppkallad efter en gammal inkagud. Flotten byggde han med hjälp av verktyg och material som rimligen bör ha varit tillgängliga för forntidens sydamerikanska folk.

Heyerdahl var säker på sin sak. Med hjälp av flotten, helt utan hjälp av moderna navigationsmedel, skulle han visa att Kon-Tiki kunde ta honom längs Stilla havets strömmar västerut, hela vägen till Polynesien.

Kon-Tiki på museet i Oslo. Montage. Foto: Bahnfrend/CC BY-SA 4.0

Med fem besättningsmedlemmar lämnade han Callao i Peru den 28 april 1947. Efter att ha överlevt 101 dagar och tillryggalagt 7 000 kilometer nådde Kon-Tiki slutligen Raroia-atollen i Tuamotuöarna trots våldsamma stormar, hajar som följde flotten, begränsade matförråd och den ständiga risken att den primitiva båten skulle falla isär. Nu hade man bevisat att det var tekniskt potentiellt möjligt för forntida kulturer i Sydamerika att färdas från till Polynesien.

Den spektakulära expeditionen gjorde Heyerdahl till en global symbol för djärva äventyr och forskande upptäckaranda. Heyerdahls egen bok om expeditionen, Kon-Tiki, skulle bli en internationell bästsäljare och dokumentären som gjordes om resan vann en Oscarsstatyett 1951.

Expeditionerna över Atlanten

Kon-Tiki-expeditionens upplägg var för Heyerdahl inget undantag, utan något han ämnade tillämpa på sina teorier om forntida sjöfart och kulturella kontakter även på andra håll i världen. Med Ra och Ra II genomförde han två ytterligare expeditioner över Atlanten, inspirerade av egyptiska, afrikanska och mesopotamiska civilisationers potential att ha haft kontakter med Amerika långt före Columbus.

Den första båten, Ra, byggdes i maj 1969 i Safi, Marocko, med hjälp av erfarna hantverkare från Chad och Egypten. Papyrus till båten hämtades från Tchadsjön, där materialet fortfarande användes för att bygga traditionella båtar. Heyerdahl samlade en internationell besättning för att symbolisera globalt samarbete. Besättningen bestod av sju män från olika länder, inklusive Norge, Egypten, Italien, Mexiko och USA där gruppens medlemmar alla hade olika bakgrunder och kompetenser.

Ra lämnade Safi den 25 maj 1969 men drabbades av stora svårigheter. Inte bara upptäcktes det att båten hade allvarliga strukturella brister – den började också ta in vatten och de strömmar som i resans inledning var så gynnsamma försvann vilket gjorde resan allt svårare att genomföra. Efter 56 dagar och cirka 5000 kilometer till havs tvingades besättningen att överge båten nära Barbados kust.

Trots misslyckandet gav expeditionen värdefulla lärdomar om hur båten kunde förbättras och att papyrusbåtar kunde vara havsdugliga under rätt omständigheter.

1970 byggde Heyerdahl en ny papyrusbåt – Ra II – denna gång med hjälp av irakiska hantverkare och en starkare konstruktion som var bättre anpassad till havsresor.

”Ra II” uppnådde mer än vad många förväntade sig. Foto: Pedro Ximenez/ CC BY-SA 3.0 DE

Denna gång hade man betydligt större lycka och den 12 juli 1970 nådde den internationella besättningen Barbados efter en 57 dagar och 6100 kilometer lång resa. Således kunde man konstatera att det var tekniskt möjligt för forntida människor att segla över Atlanten med hjälp av förhållandevis simpla båtar.

Ra-expeditionerna bidrog ytterligare till Heyerdahls redan globala kändisskap och hans budskap att omvärdera mänsklighetens historia. Dokumentationen från resorna, inklusive en film och en bok, blev återigen internationella succéer.

Brände sin båt i protest

Och på det spåret fortsatte det. 1977 byggde Heyerdahl en annan båt av vass – nämligen Tigris, där syftet var att undersöka om civilisationer i Mesopotamien kunde ha haft kontakt med Indusdalen och Egypten.

Upptäcktsresanden och hans besättning seglade från Irak genom Persiska viken och Arabiska havet, men resan fick ett abrupt slut när Heyerdahl valde att bränna båten i Djibouti – ett symboliskt beslutet som var en protest mot de pågående krigen i regionen.

–  Till de oskyldiga massorna i alla industrialiserade länder riktar vi vår vädjan. Vi måste vakna upp till vår tids vansinniga verklighet … Vi är alla oansvariga, om vi inte kräver av de ansvariga beslutsfattarna att moderna vapen inte längre får ställas till förfogande för människor vars forna stridsyxor och svärd våra förfäder en gång fördömde, deklarerade han bland anat i samband med protesten.

Också Galapagosöarna och den mytomspunna Påskön skulle få besök av Heyederdahl under 1950-talet med syftet att studera öarnas kultur, arkeologi och vilken roll de kan ha spelat i den forntida sjöfarten. Den norske upptäcktsresandens upptäckter på Galapagos bekräftade att inte heller dessa till synes isolerade öar nödvändigtvis var otillgängliga för forntida sjöfarare och hans forskning på Påskön bidrog till en fördjupad förståelse av öns kultur och historia, vilket skulle inspirera till många kommande studier av de mystiska stenstatyerna och även bedöms ha bidragit till att skydda öns unika kulturarv.

Statyerna på Påskön fascinerade Heyerdahl mycket. Foto: Bjørn Christian Tørrissen/CC BY-SA 3.0

Drömmen om Atlantis

Även sent i sin karriär pekade Heyerdahl på behovet av att se på människans historia med nya ögon. Utgående från sin egna forskning pekade han bland annat på hur slående det var att civilisationerna i det gamla Egypten, Mesopotamien och Indusdalen alla till synes hade uppstått plötsligt och ungefär samtidigt på sin högsta kulturhöjd omkring 3100 före Kristus.

Man måste absolut betrakta det ur en annan synvinkel än vetenskapen hittills har gjort. Varje gång man finner en parallell så förkastar man den med argumentet att det kan vara en slump. Det kan det vara, om man betraktar de här parallellerna var för sig. Men vi kan idag lägga fram över hundra sådana paralleller som alltid upptäcks i samma två begränsade områden: i Mellanöstern på ena sidan och på den andra sidan ett smalt landområde från Mexiko till Peru, menade Heyerdahl i en intervju med svenska SVT 1991.

Den norske forskaren menade bland annat på att det vore ett misstag att utesluta att mänsklighetens kända historia föregåtts av betydligt äldre kulturer med global spännvidd, i linje med Platons skrifter om att det en gång i tiden fanns en kontinent i Atlanten varifrån en avancerad civilisation hade sin utgångspunkt, enligt uppgifter från den egyptiske prästen Solon.

Jag anser att det vore fel att skratta bort hela Atlantismyten innan man har bevis åt något håll. Vi vet att det på botten av Atlanten, på den mittatlantiska ryggen, som det heter, har man tagit upp rullsten från havsdjupen. Det hade aldrig funnits om det inte varit land där en gång. Vi vet också att det gjorts pollenprovtagningar, bland annat av den svenska Albatrossexpeditionen. Där fick man upp pollen från sötvatten från botten av Atlanten. Det hade heller aldrig funnits om det inte varit land där en gång för det innebär att det varit en insjö där, och därmed även fast mark.

Thor Heyerdahl i en intervju med Sveriges Television, 1991.

Själv spekulerade Heyerdahl kring att det kan ha funnits en koppling till en geologisk katastrof som kunnat dateras på Island.

Och tar man till exempel sprickan som går tvärs igenom Island, där det första alltinget hölls, har man lyckats fastslå en datering tack vare att en timmerstock som suttit fast i lavan kom i dagen. Den är daterad till cirka 3000 före Kristus. Den sprickan fortsätter ut i mittatlantiska ryggen, så vi vet att det inträffat en större geologisk katastrof för cirka 5000 år sedan. Så vi kan inte avfärda tanken på att det kan ha funnits landområden där.

Jakten på Oden

Mot slutet av sitt liv fördjupade Heyerdahl sitt intresse för nordisk mytologi, och då för Oden i synnerhet. Heyerdahl spekulerade i att Oden inte bara var en mytisk gestalt, utan att det handlar om en historisk person som med tiden hade gudaförklarats efter att ha lett ett folk från ett område öster om Skandinavien och sedan utvandrat därifrån.

Denna teori tog honom på en djup resa genom historia och arkeologi, där han sökte fysiska bevis för Odens existens och ursprung i den ryska Azov-regionen. Under utgrävningarna strax efter millennieskiftet hittade hans team också lämningar av forntida bosättningar, men inga avgörande bevis för att dessa hade en direkt koppling till Oden eller den nordiska mytologin.

Själv betraktade Heyerdahl expeditionen som en del av sitt livsprojekt att utforska mänsklighetens kulturella och historiska sammanhang.

Thor Heyerdahl fortsatte helhjärtat med de frågor han brann för långt upp i 80-årsåldern och när han den 18 april 2022 avled vid 87 års ålder hedrades han av den norska regeringen med en statsbegravning.

En åldrande Heyerdahl och en minnessten nära italienska Colla Micheri, där han avled. Montage. Foto: UlrichHeither, John Matthew Smith/CC BY-SA 2.0

”Man lär sig mest av att lyssna”

Med sin orädda inställning skulle Heyerdahl under hela sin levnadstid förbli kontroversiell i vissa akademiska kretsar, samtidigt som han också hann ta emot ett stort antal utmärkelser och flera hedersdoktorat för sina fynd och expeditioner. Av många har även hans egen livshistoria kommit att bli en symbol för kraften i den sanne forskarens orädda nyfikenhet och beredvillighet att utmana auktoriteter och konventionella teorier.

– Man lär sig mer av att lyssna än av att prata. Och både vinden och de människor som fortfarande lever nära naturen har mycket att berätta för oss som vi inte kan höra inom universitetets väggar, sammanfattade norrmannen själv sina oortodoxa metoder.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

USA:s krig mot världen

Bara sedan andra världskriget har de amerikanska krigen uppskattats ha orsakat mellan 20 och 30 miljoner civilas död. Det aggressiva kriget är inte ett undantag i USA:s historia, det är normen.

publicerad 17 maj 2025
– av Markus Andersson
Irak och Vietnam är bara två exempel på ett stort antal länder som bombats sönder och samman av den amerikanska krigsmakten.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

35 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


USA:s självbild som ”frihetens land” och demokratins yttersta försvarare har länge varit en central del av landets politiska retorik och kulturella självförståelse. Inte så långt bakom denna fasads alltmer ihåliga yta finns dock en blodig historia av militär expansion, interventioner och krig som få, om ens något annat imperium i modern tid, kan mäta sig med.

Redan under 1800-talet tog USA sina första imperialistiska steg genom doktrinen om ”manifest destiny”, föreställningen att landet hade ett gudagivet uppdrag att expandera över hela den nordamerikanska kontinenten. Detta rättfärdigade våldsamma angrepp på indianstammar – ofta i form av etnisk rensning – samt ett krig mot Mexiko 1846–1848 som resulterade i annekteringen av Texas, Kalifornien och andra stora territorier. Från den inledande expansionen över den amerikanska kontinenten har USA:s historia i själva verket varit en historia av närmast oavbrutet krig, sedan 2000-talet med helt öppna anspråk på global militär dominans.

Expansionen har alltså inte bara varit territoriellt utan också ideologiskt motiverad, med en föreställning om att den amerikanska modellen skulle exporteras till omvärlden – även med vapen om så bedöms nödvändigt.

Slaget vid Río San Gabriel under den amerikanska erövringen av Kalifornien. Målning: James Walker (1819-1889)

Amerikansk fred – ett sällsynt undantag

Den som inte följde amerikanernas överhöghet hotades med krut och död – något som Japan bland många andra nationer fick erfara när kommendören Matthew Perry anlände till önationen med tungt beväpnade krigsfartyg med uppdraget att tvinga landet att öppna sina hamnar för handel. Under hot om militärt våld pressades Japan sedan att skriva under Kanagawa-fördraget året därpå, en händelse som markerade slutet på Japans 200-åriga isoleringspolitik och början på USA:s inflytande i regionen.

Under 1900-talet växte USA:s militära anspråk till globala proportioner. Sedan andra världskrigets slut har landet genomfört direkta militära insatser i minst 37 länder, enligt oberoende forskning. Sammanlagt har USA varit i krig över 93 procent av sin existens sedan 1776 – endast omkring 20 av dessa år har präglats av faktisk fred. Man har involverat sig i minst 130 större väpnade konflikter och bara under de senaste 80 åren har dessa krig uppskattats ha föranlett mellan 20 och 30 miljoner civila döda – siffror som vida överstiger de civila dödsoffren i något annat lands samlade krig under samma tidsperiod.

Amerikanska soldater i Korea 1950. Foto: U.S Army

Ljög om massförstörelsevapen

Motiveringarna som angivits till dessa krig har varierat, men gemensamt är att de ofta vilat på vad som senare kunnat konstateras vara lögner, överdrifter eller cyniska manipulationer. I fallet Vietnam användes exempelvis den så kallade Tonkinviken-incidenten 1964 som svepskäl för en massiv upptrappning av kriget. Den påstådda attacken mot amerikanska krigsfartyg visade sig i efterhand vara helt och hållet fabricerad. Resultatet blev ett 20 år långt krig där USA släppte över 76 miljoner liter kemikalier över det vietnamesiska landskapet, bland annat den fruktade substansen Agent Orange. Uppemot sju miljoner civila dog, och ännu fler drabbades av genetiska skador och cancersjukdomar.

Bara under de senaste 80 åren har dessa krig uppskattats ha föranlett mellan 20 och 30 miljoner civila döda

Irakkriget 2003 är ett annat exempel där lögner användes som drivkraft för aggression. USA:s president George W. Bush hävdade i detta fall att Irak besatt massförstörelsevapen och hade kopplingar till terrorgruppen al-Qaida. Inga sådana vapen hittades någonsin, och några bevis för någon allians mellan Saddam Hussein och islamistiska terrornätverk kunde heller aldrig presenteras. Trots detta genomfördes invasionen av landet, vilket resulterade i över en miljon döda irakier – varav merparten civila – samt en enorm förödelse av infrastruktur, sjukvård och utbildningssystem. Samtidigt omvandlades Irak till en grogrund för de terrorgrupper USA påstod sig bekämpa, exempelvis Islamiska Staten. De ansvariga amerikanska beslutsfattarna har aldrig åtalats för sitt agerande.

Amerikanska bomber lastas på flygplan för att användas mot irakiska mål. Foto: U.S Air Force/Staff Sgt. Lee F. Corkran

Miljoner döda i Korea

Ett tredje fall bland många andra som kan nämnas är Afghanistan, där USA under två decennier försökte krossa talibanerna och installera en västvänlig regering. Istället försvann mångmiljardbelopp i korruptionshål, innan talibanerna efter 20 års krig kunde återta makten 2021. Mer än 100 000 civila dödades under krigets gång, och opiumproduktionen – en central inkomstkälla för olika väpnade grupper – fördubblades under samma period. USA:s egen krigsapparat skapade de förutsättningar den sade sig vilja förhindra.

Samma mönster har upprepats gång på gång genom historien. I Korea (1950–1953) dödades uppemot tre miljoner civila under ett krig som förvandlade Nordkorea till ruiner – där så mycket som 85 procent av alla landets byggnader bombades sönder. I Kambodja (1969–1973) genomförde USA hemliga B-52-bombningar som dödade över en halv miljon människor och skapade den instabilitet som möjliggjorde Pol Pots senare folkmord med sina Röda khmerer. I Jemen har USA, via militärt stöd till Saudiarabien, nyligen medverkat till en av världens värsta humanitära katastrofer med hundratusentals döda, där omkring 70 procent av offren är kvinnor eller barn.

Krigens lidande bärs främst av civilbefolkningar i andra länder – medan vinsterna ofta hamnar hos det amerikanska militärindustriella komplexet. Företag som Lockheed Martin och Raytheon har tjänat biljoner (det vill säga tusentals miljarder) dollar på de konflikter USA driver eller understöder. Landets militärbudget bara för 2025 uppgår till cirka 886 miljarder dollar, vilket motsvarar ungefär 36 procent av världens samlade militärutgifter. Det är mer än vad de tio nästa största militära aktörerna lägger tillsammans.

USA står för nästan 40 procent av världens samlade militärkostnader. Här hangarfartygen USS Gerald R. Ford och USS Harry S. Truman. Foto: U.S Navy

Samtidigt har USA byggt upp ett världsomspännande nätverk av över 800 militärbaser i 80 länder – ett mönster som tydligt signalerar att man upprätthåller ett imperiums krigsmakt, inte en försvarsmakt. Många av dessa baser ligger i direkt närhet till USA:s geopolitiska rivaler, som Ryssland och Kina. Denna militära närvaro, ofta i strid med lokalbefolkningars vilja, har varit ett ledande medel för att försöka befästa en global hegemoni som i praktiken fråntar andra nationer deras suveränitet.

Krig blir politikens drivkraft

USA:s ändlösa krig kan inte förklaras som enskilda eller isolerade händelser. Snarare har kriget och hotet om det dödliga våldet i sig självt utgjort en central drivkraft i det amerikanska imperiets politiska DNA. Denna politik understöds av ett sofistikerat propagandamaskineri där amerikanska soldater hyllas som hjältar, där filmer och nyhetskanaler legitimerar våldet, och där kritik av den militära makten avfärdas som illojalt eller naivt. Enligt det amerikanska systemets logik är det alltid USA som är det egentliga offret – trots att man i princip alltid varit den faktiska angriparen.

Krigens lidande bärs främst av civilbefolkningar i andra länder – medan vinsterna ofta hamnar hos det amerikanska militärindustriella komplexet

Trots att inget land i modern tid direkt har hotat USA:s territorium, har landet fortsatt sin militära aggression i en lång rad konflikter. I Jemen bombar USA:s drönare just nu Huthirebeller som vägrat kompromissa i att ta ställning för palestiniernas rättigheter. I Somalia pågår sedan 1990-talet ett lågintensivt krig där specialstyrkor och drönare dödar misstänkta utan rättegång. I Ukraina har USA, istället för genuina försök att medla fred, konsekvent drivit en aggressiv linje och fortsatt pumpa in mångmiljardbelopp i vapenleveranser till proxykriget där Ukraina använts som en ”murbräcka” mot ärkefienden Ryssland  – i vanlig ordning med civilbefolkningen som den största förloraren.

Även under Trumps presidentskap har kriget fortsatt. Foto: Sgt. Thomas Scaggs/U.S Army

Politiska analytiker har länge pekat på att det cyniska agerandet inte handlar om att försvara det amerikanska folkets intressen, utan om ett uttryck för maktambitionerna hos landets de facto styrande oligarki. USA har insisterat på att man ska behandlas som en moralisk stormakt och ”demokratins sista bastion” samtidigt som det blivit alltmer uppenbart att det oupphörliga kriget mot världen inte handlar om frihet, utan om kontroll.

Retoriken står i alltmer magstark kontrast till verkligheten, där USA gång på gång konstateras ha agerat systematiskt för att underminera demokratier, stöttat jihadister och gett stöd till brutala diktaturer över hela världen. Underrättelsetjänsten CIA:s inblandning i statskupper, tortyrprogram och politiska mord är vid det här laget mycket väldokumenterad – men någonting som sällan problematiseras eller ifrågasätts i den amerikanska maktsfären där även Sverige numera tydligt inkluderats.

Notan: 8000 miljarder dollar

Omkring 100 000 amerikanska soldater har dött i väpnade konflikter sedan Vietnamkriget, en siffra som dock bleknar i jämförelse med de 20–30 miljoner civila som dödats som en konsekvens av USA:s militära operationer sedan 1945. Den ekonomiska kostnaden är närmast ogreppbar: över 8000 miljarder dollar har spenderats på krig bara under 2000-talet. Det är pengar som istället hade kunnat finansiera sjukvård, skuldfri utbildning eller på andra sätt göra livet bättre för det amerikanska folket – men som istället gött krigsindustrins oligarker.

Innan Trumps tillträde som president talade i princip hela det svenska politiska etablissemanget om USA som vår allra viktigaste allierade – så nödvändig för Sveriges säkerhet, att man inte bara gick med i den amerikanska militärpakten Nato, utan också gav amerikanska trupper tillgång till svenskt territorium och svenska armébaser genom DCA-avtalet.

Tack vare svenska makthavare har amerikanska soldater idag tillgång till en rad svenska militärbaser. Foto: U.S Army Europe

Detta har skett trots uppenbara men förträngda faktum att kriget inte är ett undantag i USA:s historia – utan normen. De militaristiska kampanjerna är ett slags grundfundament i den amerikanska ”ordningen” där våldet normaliseras så länge ”rätt” sida utövar det – oavsett vilka fasansfulla konsekvenser det får. Flyktingströmmar, terrorism och sammanfallande stater är direkta konsekvenser av den amerikanska politik som säger sig försvara ”demokratiska värderingar”, men i praktiken försvarar oljekällor, geopolitiska intressen och den oligarkiska storfinansens omättliga vilja till makt och profit.

Även om det amerikanska imperiet på flera sätt befinner sig i en kris idag är dess krigsapparat fortfarande intakt – och den är mycket aktiv. Det handlar heller inte bara om att rebeller i Jemen eller somaliska islamister som sprängs till döds med amerikanska drönare – man lägger också stora resurser på att möjliggöra andra staters dödande.

50 000 ton vapen till Israel

USA har också varit helt avgörande för det israeliska folkmordet i Gaza – där omfattande militära, diplomatiska och ekonomiska stöd från Washington i praktiken har möjliggjort invasionen och bombningarna. Uppskattningar gör gällande att USA levererat över 50 000 ton vapen till Israel bara sedan oktober 2023 – inklusive 15 000 bomber och 50 000 artillerigranater – och trots att Gaza ligger i ruiner med ofattbara konsekvenser för civilbefolkningen tycks det gränslösa stödet för kriget aldrig ta slut.

Gaza ligger idag i ruiner – till stor del tack vare amerikanska bomber. Foto: Al Araby/CC BY-SA 3.0

Trots att bara cirka 4,2 procent av världens befolkning bor i USA står man ensamt för drygt 37 procent av de globala militärutgifterna – långt mer än något annat land, och den trenden ser i nuläget heller inte ut att vara på väg att brytas.

Kriget är inte är ett undantag i USA:s historia, det är normen.

Flera analytiker har genom åren pekat på att det bara krävs en historisk medvetenhet för att kunna utmana den amerikanska bombimperialismen – det är också nödvändigt med ett folkligt motstånd mot militarismen som bärande ideologi. Ett motstånd som inte bara behöver synas och höras i omvärlden – utan kanske ännu mer bland det amerikanska folket.

Trots att inflytandet av amerikanska påverkanskampanjer är enorm i USA:s vasallstater så som Sverige går det ändå inte att förneka det uppenbara. USA:s historia visar inte hur friheten spridits till omvärlden – utan snarare hur den krossas under stövlarna från världens mäktigaste krigsmakt. Så länge det dödliga våldet fortsätter att vara USA:s kanske allra främsta exportvara, kommer världen också att förbli en instabil och mycket farlig plats.

 

Markus Andersson

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Här är lustiga flygcykeln som byggdes under 50-talet

publicerad 14 maj 2025
– av Redaktionen
Tv: Amerikanska armén testflyger. Tv: Uppvisning av utvecklaren Lewis C. McCarthy.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

35 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Det är ett flygplan, det är en cykel!

1955 kliver en man upp på en minst sagt udda konstruktion som har rotorblad likt en helikopter med handtag som på en motorcykel. Stående på mackapären drar mannen i ett startsnöre och rotorbladen börjar snurra under honom. Sedan lyfter han från marken.


Artikeln publicerades ursprungligen 12 mars 2023


Mannen som flyger inför kamerorna heter Lewis C. McCarty och är den som utvecklat och designat mackapären som nu flyger runt med honom i det öppna landskapet. Fötterna är fästa i plattformen under likt på nutidens motionscyklar och runt midjan sitter ett bälte som hindrar honom från att ramla av plattformen. Han flyger lågt ovanför marken med stolthet i blicken när han vinkar till kamerorna. Sedan släpper han handtagen och sträcker ut händerna i luften. Scenen avslutas med att han landar likt en helikopter i ett vattendrag.

Detta är den första prototypen av ”flygcykel” och kallades DH-4 Heli-Vector. Systemet är utvecklat så att piloten ska kunna styra med hjälp av att skifta sin vikt,  som man också använder sig av vid exempelvis cykling eller surfning. Den beskrevs som en ”personlig helikopter”, men lanserades dock aldrig på den allmänna marknaden.

Senare utvecklade företaget de Lackner Helicopters en egen prototyp av flygcykeln som kallades DH-5 Aerocycle där tanken spann vidare på att den skulle användas inom den amerikanska armén.

Det byggdes tolv stycken HZ-1 Aerocycle till den amerikanska armén under 1956, där man snabbt insåg att otränade soldater kunde lära sig att använda flygcykeln på under 20 minuter, vilket man ansåg var otroligt tidsbesparande. Samtidigt visade det sig att HZ-1 var snabbare än andra plattformsflygmaskiner som armén hade vid tidpunkten. Den kunde köra i 121 km/h och vara operativ i cirka 45 minuter och kunde flyga upp till 1 500 meters höjd.

Däremot fick man snabbt inse att flygcykeln inte var så lätt att flyga som man tidigare trott. Under testflygningar kraschade två av de tolv fordonen, varpå man senare beslöt att avsluta projektet. Det är oklart om någon soldat kom till skada under krascherna.

Av dessa tolv som armén beställde av De Lackner Helicopters överlevde enbart en, som idag står på U.S. Army Transportation Museum i Fort Eustis, Newport News, Virginia. Hur läget är med den första prototypen, DH-4 Heli-Vector, är oklart.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Med vingar av stål och ett hjärta av guld: Carl Gustaf von Rosens äventyr

publicerad 10 maj 2025
– av Isac Boman

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

35 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Greve, flyghjälte och hjälparbetare. På många sätt är Carl Gustaf von Rosen en av Sveriges mest fascinerande historiska gestalter under 1900-talet och hans liv präglades av äventyr, självuppoffring och en brinnande övertygelse om att försvara dem han ansåg vara förtryckta.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 24 november 2024.


Von Rosen föddes 1909 på Rockelsta slott i Södermanland som son till den kände upptäcktsresanden och etnografen Eric von Rosen och hans maka Mary. Hans familj hade en stark tradition av äventyr och samhällsengagemang av olika slag som djupt kom att påverka den unge Carl Gustaf.

Han fascinerades starkt av teknik och särskilt av flygning. Efter att ha gått på Lundsbergs internatskola valde han att studera vidare vid AB Aeromateriels flygskola och tog också sitt flygcertifikat 1929. Åren därefter ägnade han bland annat åt att verka som flyguppvisningspilot och trafikflygare, tills han begav sig ut på några mycket omskrivna äventyr med första anhalt i Haile Selassies Abessinien.

Selassies Etiopien

1935, när Italien under Benito Mussolini invaderade Etiopien, eller Abessinien som kejsardömet även kallades under den mytomspunne Selassies styre, erbjöd sig von Rosen att hjälpa Röda Korset som ambulans- och sambandsflygare. Han anslöt sig till Svenska Röda Korsets Abessinienambulans och flög under stor personlig fara på uppdrag i ett land som kämpade mot en övermäktig fiende.

En ung Carl Gustaf von Rosen flög för Röda Korset i Etiopien. Foto: SVT

Under denna tid bevittnade Carl Gustaf bland annat de italienska styrkornas användning av senapsgas och bombningar av civila mål, vilket gjorde ett djupt intryck på honom som stärkte hans övertygelse om vikten av att stå upp mot förtryck av olika slag.

Von Rosen såg sitt arbete som ett sätt att hjälpa till att försvara Etiopiens självständighet och erfarenheten från tiden under 1930-talet skapade ett livslångt band mellan honom och landet i fråga.

Vinterkriget

1939 blev von Rosen åter av sin fria vilja en del av en kamp mellan en på pappret svag nation och en stor aggressor när Sovjetunionen invaderade Finland.

För egna pengar beslutade han sig att köpa en DC-2, ett tvåmotorigt transportplan från bolaget KLM, med vilket han genomförde ett antal bombuppdrag mot sovjetiska mål. Det var med livet som insats han gjorde detta, och bland de finska trupperna kom han att ses som något av en hjälte.

Jag kunde inte sitta stilla och se en liten nation kämpa ensam mot en sådan koloss. Jag var tvungen att göra något”, kommenterade von Rosen själv beslutet att försöka hjälpa Finland.

Andra världskriget tog slut till sist, men det innebar inte någon ro för Carl Gustaf von Rosen. På inbjudan av Etiopiens kejsare Haile Selassie bjöds han in till landet och ägnade åren mellan 1946 och 1952 åt att bygga upp det etiopiska flygvapnet.

Carl Gustaf von Rosen tillsammans med sin son Eric under matbombningarna i Etiopien 1975. Foto: faksimil/SVT

Under von Rosens ledning förvandlades det föråldrade etiopiska flygvapnet till en med afrikanska mått mycket modern militär gren, då han bland annat tog hjälp av svenska instruktörer och Saab-flygplan för att uppnå detta mål.

För sitt arbete belönades von Rosen med officersgraden överste. Han arbetade närmast outtröttligt med att träna etiopiska piloter och med att bygga upp en hållbar struktur för flygvapnet – men betonade även flygets potential för civila ändamål, som transport och kommunikation. Han betraktade sitt arbete med Etiopiens flygvapen, vilket han såg som en viktig symbol för landets självständighet, som mycket viktigt.

Samarbetet med den etiopiska regimen skulle komma att störas av politisk oenighet, en framväxande personkult kring kejsaren och förändrade prioriteringar som föranledde konflikter och gjorde att von Rosens roll skulle komma att minska. När han under 1950-talet lämnade Etiopien hade hans insatser samtidigt hunnit lägga grunden för Etiopiens moderna flygvapen.

Biafrakriget

Under det nigerianska inbördeskriget skulle den svenske flygaren åter igen riskera liv och lem när han bestämde sig för att involvera sig i den självutropade staten Biafras kamp för självständighet. Regionen i sydöstra Nigeria hade brutit sig loss på grund av etniska och ekonomiska spänningar, särskilt kontrollen över landets oljeinkomster. Den nigerianska regeringen svarade inte bara med vapenmakt utan också med en blockad som ledde till en omfattande svältkatastrof.

Von Rosen blev illa berörd av alla rapporter om svält och lidande i Biafra och organiserade genom internationella humanitära nätverk flygningar med hjälpsändningar till den isolerade utbrytarrepubliken som han ofta personligen genomförde. Hans nattliga flygningar var många gånger mycket farliga för honom själv då han riskerade att skjutas ned av nigerianska styrkor, men skulle för många människor komma att vara en livlina under krigets gång.

För att hjälpa Biafra inte bara humanitärt, utan även militärt, skapade von Rosen ett litet men effektivt ”privat flygvapen” med hjälp av några andra svenskar. För ändamålet köpte han fem MFI-9B Militrainer-flygplan från Malmö Flygindustri i Sverige. Dessa små flygplan, ursprungligen konstruerade för civila ändamål, utrustades med raketer och användes sedan i precisionsattacker mot nigerianska styrkor.

Flygplanen var små, snabba och svåra att upptäcka, vilket gjorde dem idealiska för operationer mot större och långsammare nigerianska bombplan. Von Rosen flög själv i flera av dessa farliga uppdrag, som han såg som nödvändiga för att skydda Biafras befolkning från förföljelse och svält.

Biafras flygvapen i all sin prakt. Foto: Privat

Von Rosen ska ha betraktat inbördeskriget som ett David mot Goliat-scenario och även om hans insatser gav Biafra vissa militära framgångar, ett antal fientliga flygplan förstördes samt drog internationell uppmärksamhet till konflikten, kunde han inte ändra utgången av kriget. 1970 besegrades Biafra slutgiltigt och återintegrerades i Nigeria. Von Rosens engagemang uppfattades av många som ett lysande exempel på hjältemod, offervilja och en beslutsamhet att hjälpa utsatta och förtryckta mot en hotande övermakt. Andra, kritiska röster, menade att hans insatser bidrog till att förlänga kriget – och därmed även lidandet.

Återkomsten till Etiopien

På 1970-talet återvände den något åldrande von Rosen ännu en gång till Etiopien för att arbeta med humanitärt arbete under Ogadenkriget mellan Etiopien och Somalia. Där ägnade han sig bland annat åt att koordinera hjälpinsatser för de många flyktingar som tvingats fly sina hem under konflikten.

Den 13 juli 1977 dödades Carl Gustaf von Rosen, 67 år gammal, i ett somaliskt artillerianfall mot staden Gode. En granat träffade huset där han vistades, och han omkom omedelbart. Enligt den somaliske befälhavare som ledde anfallet hade von Rosen stupat som en god soldat efter hård strid. I Sverige beskrevs han vid tiden bland annat som en ”krigare för mänskligheten”, medan han i Etiopien och andra delar av Afrika hedrades som en vän.

Carl Gustaf von Rosens grav i Addis Abeba 2015 Foto: David Castor

Av många blev Carl Gustaf von Rosen ihågkommen som en idealist som levde för sina övertygelser och även omsatte dem i handling. Hans mod och humanitära insatser skulle inspirera andra att följa i hans fotspår, och hans arbete i Etiopien, Biafra och Finland stärkte mångas tro på att det faktiskt är möjligt att göra något – även under de mest extrema omständigheter.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.