Den 30 november 1718 dödades Karl XII under mystiska omständigheter vid belägringen av Fredrikstens fästning. Än idag är "den unge hjältekungen" en av svensk historias mest omdiskuterade personligheter och lyfts ofta fram som ett exempel på mod och offervilja.
Karl XII, en av Sveriges mest mytomspunna kungar, vars regeringstid präglades av militära triumfer och en dramatisk, mystisk död, fortsätter att intressanta såväl historiker som den svenska allmänheten. Hans korta men händelserika liv är en saga om mod, offervilja och en tragisk slutakt.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 30 november 2023.
Född 1682, besteg Karl XII tronen som femtonåring efter sin fars (Karl XI) död. Han var den siste regenten i det svenska stormaktsväldet, en era som byggts upp av hans företrädare på tronen och han var en kung av sin tid, starkt präglad av den militära kulturen och med en djup känsla av plikt mot sitt folk och rike.
Tiden som monark kom snabbt att domineras av det Stora Nordiska Kriget, där hans ledarskap och militära skicklighet ställdes på sin spets. Hans mest berömda triumf var slaget vid Narva 1700, där en underlägsen svensk styrka besegrade en rysk armé mer än tre gånger sin storlek. Denna seger, uppnådd genom vad som brukar beskrivas som taktisk briljans och personligt mod, cementerade Karl XII:s rykte som en av historiens stora militära ledare.
Under de följande åren fortsatte Karl XII att leda sitt land i kriget mot flera europeiska makter – inte minst Danmark och Polen och tidigare nämnda Ryssland. Han var en stridbar monark, som personligen ledde sina trupper i fält och ofta deltog i striderna. Hans taktik och mod på slagfältet gjorde honom till en fruktad motståndare och en symbol för svensk styrka och uthållighet.
Karl XII i slaget vid Narva. Målning: David von Krafft
Slaget vid Poltava 1709 blev en ödesdiger vändpunkt som de flesta svenskar har hört talas om. Den svenska armén led ett förkrossande nederlag mot ryssarna under Peter den Store. Efter denna tillbakagång följde en period av svårigheter och nederlag. Karl XII tillbringade bland annat flera år i exil i Osmanska riket, en tid då hans rike samtidigt kämpade för att behålla sin position som europeisk stormakt.
Mystisk död
Karl XII:s död den 30 november 1718 under belägringen av Fredriksten fästning i Norge är fortfarande en av de största gåtorna i svensk historia. Detaljerna kring hans död är alltjämt omtvistade och har gett upphov till många teorier. Enligt vissa rapporter träffades han av en kula i tinningen medan han observerade fiendens positioner, vilket ledde till omedelbar död. Det har också teoretiserats kring om konungen dog av en olyckshändelse, ett attentat eller kanske till och med ett mord ordnat av hans egna i någon form av konspiration.
Enligt undersökningar som genomfördes av finska forskare, så sent som 2022, tyder det mesta på att Karl XII dödades av karteschammunition av järn med en diameter på över 20 millimeter. De bedömer det också som troligt att kulan avfyrades från fienden i den norska fästningen.
Karl som inte hade någon hustru eller några kända barn efterträddes därför av sin syster Ulrika Eleonora som snart abdikerade till förmån för sin make Fredrik av Hessen. Inte heller de fick några arvingar och näste svenske kung blev istället Adolf Fredrik av Holstein-Gottorpska ätten. Kungens död satte också tydligt punkt för Sveriges stormaktsställning och man blev en mindre inflytelserik aktör på den europeiska scenen.
Hjältekung eller tyrann
Mer än 300 år efter sin död är Karl XII i många kretsar fortfarande ihågkommen som en djärv, offervillig och kompromisslös ledare som sov och åt med sina soldater och levde halva sitt liv i fält. Hans militära bedrifter har hyllats för tapperhet och strategisk genialitet, men de utmattande krigen har också kritiserats för att ha dränerat rikets resurser och lett till dess nedgång som stormakt. Historiker brukar säga att Karls död markerade en definitiv slutpunkt för en era och början på en ny fas i svensk och nordisk historia.
Karl XII brukar betraktas som en av Sveriges allra mest betydelsefulla monarker.Foto: Alexey M/CC BY-SA 4.0
Karl XII:s liv och död har också inspirerat en mängd kulturella och litterära verk. Han har porträtterats som både hjältekung och tyrann och hans beslut och personlighet har analyserats och debatterats i århundraden. Hans plötsliga död är en legend i sig och fortsätter att locka nya generationer av historieintresserade.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Karl XII:s regeringstid var en tid av dramatiska förändringar i Sverige och Europa. Hans militära bedrifter och personliga offervilja, tillsammans med det mysterium som omgärdar hans död, gör honom till en av de mest minnesvärda och diskuterade figurerna i hela den svenska historien. Hans liv och död är dessutom inte bara en del av det nationella minnet utan också ett viktigt kapitel i Europas militärhistoria.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Nordbor kunde mycket väl ha åkt regelbundna båtfärder mellan Danmark och Norge på öppet hav. Detta enligt en ny studie från Göteborgs universitet, som med utförliga simulationer testat hur hårt sjöväder en båt från bronsåldern skulle kunna tänkas klara.
En del historiker har tidigare trott att nordborna åkte nära kusten vid färder mellan Danmark och Norge under bronsåldern, eller mer specifikt perioden omkring 2350-1500 före Kristus, i södra Skandinavien. Den resan skulle ha tagit flera veckor och man skulle även ha varit tvungna att stanna för att skaffa mat, men ändå ha gjort det för att man inte kunde ta sig rakt över öppet hav på Skagerrak mellan de två länderna.
Att döma av tester från gamla båtar visar det sig att även båtar från bronsåldern mycket väl klarar av den resan. Detta enligt en ny studie publicerad i PLOS One, där man med forskningsprogrammet Maritime Encounters och med hjälp av avancerad teknik på olika sätt har simulerat båtfärder i Skandinavien. Där har man med tekniken kunnat använda data om väder, vind, vattenströmmar i kombination med data om hur en båt rör sig genom vattnet.
En meter höga vågor
För att klara av båtfärder över Skagerrak behövde båtarna ha haft kapacitet att navigera i upp till en meter höga vågor och i vindar på upp till 10 knop, men man måste också ha haft väderprognoser av hög kvalitet och betydande navigationsfärdigheter. Det bedömer dock forskarna att nordborna hade även på bronsåldern.
− Studien ’”Seafaring and navigation in the Nordic Bronze Age” är resultatet av flera års forskning där vi nu haft möjlighet att simulera förhistorisk sjöfart genom att applicera båtprestanda på Hjortspringsbåten, den äldsta plankbyggda båten i Skandinavien, säger Boel Bengtsson vid Göteborgs universitet i ett pressmeddelande och fortsätter:
− Vi tror också att färderna på öppet hav gjordes under sommarhalvåret.
Bakgrunden till att man har valt att studera dessa skandinaviska båtfärder är att man tidigare konstaterat att bronsålderssamhällena i norra Danmark och sydvästra Norge har slående likheter, där arkeologer har gjort fynd av många liknande artefakter, begravningsplatser och arkitektur.
− Vi har försökt förstå och förklara de nära kontakter det arkeologiska materialet tyder på att de båda regionerna hade under bronsåldern. Därför har vi använt simuleringsverktyget på båtresor mellan norra Danmark och sydvästra Norge, säger Bengtsson.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
En 2000 år gammal halsring har hittats i Trollhättan. Fyndet beskrivs som ”unikt” och mycket värdefullt.
Det var under ett schaktningsarbete hos företaget GKN Aerospace i Trollhättan som halsringen upptäcktes på två meters djup. Halsringen har en kärna av ädelmetall med en lindad guldtråd runt. Den har även knoppar i vardera ände och sex utanpåliggande massiva guldringar. Vikten ligger nästan på ett kilo, det vill säga 916 gram, och som bredast är den 23,5 centimeter. Fyndet beskrivs som ytterst ovanligt, enligt Länsstyrelsen.
– Det här är ett mycket unikt och värdefullt fornfynd, säger Niklas Ytterberg, antikvarie på Länsstyrelsen Västra Götaland i ett pressmeddelande. Varken jag eller mina kollegor har upplevt något liknande.
Dessa typer av halsringar, som kallas torques, började uppträda under bronsåldern, för över 3000 år sedan. De fungerade som väldigt exklusiva smycken och blev vanligare att bära kring järnåldern, för 2000 år sedan, som är den ålder man bedömer att smycket har. Ofta är dessa typer av halsringar helgjutna och i brons, och de återfinns ofta på brittiskt-franskt område. Däremot tror man att detta smycke är gjort i Norden.
– Halsringen är antagligen tillverkad i Skandinavien. De man hittat på brittisk-franskt område har oftast inte en lindad guldtråd runt.
Nästa steg är för Länsstyrelsen att rapportera fornfyndet till Riksantikvarieämbetet, som bland annat ska besluta om åtgärder för konservering samt vilket museum som ska få ta emot halsringen. Vidare ska man besluta om det kan bli aktuellt med en arkeologisk undersökning vid fyndplatsen.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Efter en dramatisk resa för mer än tusen år sedan landsteg Erik Röde på världens största ö med elva skepp. Ättlingarna till de tidiga nordiska grönlänningarna skulle genom hans son Leif Erikson sedermera även komma att ta sig vidare till Amerika.
Redan på 870-talet hade de första nordiska invånarna bosatt sig på Island. Det var också från just Island som Erik Röde år 982 seglade iväg och närmare utforskade Grönlands södra och västliga delar.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 januari 2025.
Det är dock sannolikt att nordbor redan runt år 900 var medvetna om Grönlands existens, efter att skepp på väg mellan Norge och Island blåst ur kurs och fått syn på mindre klippiga öar utanför jätteöns östra kust, något som beskrivs i den isländska Landnamsboken.
Erik Röde föddes i Norge, men efter att hans far Torvald dömts till fredlöshet utvandrade familjen till Västfjordarna på Island. Erik hamnade dock snart i konflikt med sina grannar och dräpte två av dem, varför även han blev förklarad fredlös och tvingades lämna sin gård.
Det var under denna tid i exil som Erik Röde enligt sagorna passade på att närmare undersöka det land han hört berättelser om, och som även Snaebjörn Hólmsteinsson utan framgång försökt locka nybyggare till några år tidigare. Erik upptäckte också att delar av ön såg ut att ha ett mildare klimat liknande det isländska
När hans tid som fredlös var över återvände han för att uppbåda frivilliga bosättare och i denna rekryteringsprocess ska det bördigt klingande namnet ”Grönland” ha myntats, som en slags motsats till det ”Island” invånarna nu uppmanades lämna.
Tusentals skandinaver
Den raske vikingen lyckades av allt att döma sälja in det nya landet. Enligt sagorna lämnade han Island med 25 skepp och uppskattningsvis ett 700-tal nordbor. Så många som elva skepp förliste i havet, men trots detta kunde två kolonier på den sydvästra kusten snart upprättas – Eystribyggd (Österbygd) och Vestribyggd (Västerbygd).
Erik Röde och en rekonstruktion av den första kyrkan på Grönland. Montage. Målning: okänd, foto: Hamish Laird
Vid tidpunkten bodde inuitfolk i delar av nordligaste Grönland, men det område som bebyggdes av nordmännen var helt obefolkat. Man byggde enklare hus och livnärde sig på fiske, jakt och boskapsskötsel. Arkeologer har påträffat ruiner efter omkring 620 gårdar och man tror att mellan 5000 och 10 000 skandinaver som mest bodde på Grönland under denna period.
Med hjälp av norska och isländska skepp bedrev man en flitig handel med Europa. Exporten bestod främst av valrossbetar, ull och pälsar i utbyte mot framförallt järnredskap, byggmaterial och vissa exklusiva livsmedel. Många av de nya grönlänningarna skaffade sig på så sätt stora rikedomar.
Grönland fick snart också sin egen biskop i samband med att ön kristnades. Även om Grönland med tiden formellt också underordnades den norske kungen hade denne endast ett begränsat inflytande. Istället rådde relativt stor självständighet där lokala hövdingar spelade en ledande roll i beslutsfattandet, men där också bönderna hade ett stort inflytande över det vardagliga och politiska livet på ön.
Bosättningarna överges
Som så ofta varar lyckan sällan för evigt och det skulle även komma att gälla Grönlands befolkning. Med sitt ringa antal och isolerade läge var man helt beroende av expeditioner för att ha en dräglig tillvaro. Kontakten med omvärlden blev samtidigt alltmer begränsad och i mitten av 1300-talet övergavs den mindre västra bosättningen. Senast vid slutet av 1400-talet hade samtliga invånare också lämnat den större östra bosättningen och under senare expeditioner påträffades heller inga levande människor längre i dessa områden.
Med tiden trängde den proto-inutiska Thulekulturen (blått) undan Dorsetfolket (grönt) och expanderade sedan söderut mot de nordiska områdena (rött). Illustration: Masae/CC BY-SA 3.0
Exakt varför och hur de nordiska bosättningarna på Grönland tömdes vet man inte med säkerhet, men en rad faktorer kan ha påverkat. Under 1300-talet blev det kallare i området vilket tillsammans med erosion, på grund av nedhuggna träd, gjorde det svårare att odla och leva på ön. Dessutom blev man alltmer ekonomiskt handelsmässigt isolerade bland annat eftersom efterfrågan på valrossbetar sjönk på grund av tillgången till billigare elfenben från Afrika.
Det finns också uppgifter om att inuiterna expanderade söderut och hamnade i blodiga konflikter med nordborna. Spekulationer finns även om att yngre generationer helt enkelt vantrivdes i isoleringen och föredrog att bosätta sig i mer folktäta områden på Island eller Norge – eller att de till och med kan ha begett sig västerut för nya äventyr i Amerika.
1540 uppgav den isländske sjöfararen Jon att han besökte Grönland och att han där påträffade en ”död man liggande med ansiktet nedåt på marken. På huvudet hade han en välgjord huva och i övrigt bra kläder av ulltyg och sälskinn. Nära honom låg en kniv, böjd och bortsliten”. Om man väljer att tro på utsagan ska detta ha varit sista gången som en europé med egna ögon såg en nordisk grönlänning.
Förnyat intresse
De nordiska bosättningarna hade gått förlorade, men med tiden skulle de nordiska makthavarna åter få upp ögonen för ön. 1605 skickade Danmarks kung Kristian IV tre fartyg till Grönland som följdes av nya expeditioner i syfte att kartlägga och utforska jätteöns kust.
En karta över Grönland från 1747 baserad på missionären Egedes beskrivningar. Målning: Emanuel Bowen (c. 1694–1767)
Vid den här tiden var det val- och säljakten som lockade, samt en ökad efterfrågan på torskleverolja. Under 1600-talet besöktes området också alltmer flitigt även av holländska och engelska valfångare som ägnade sig åt handel med inuiterna.
Politiskt uppfattades det från nordbornas sida nu som brådskande att säkra kontroll över ön innan någon annan gjorde det. Den 3 juli 1721 anlände också den norske prästen Hans Egede med några dussin bosättare till ön för att anlägga en koloni med stöd av danske kung Fredrik IV – och för att kristna öns inuitiska befolkning.
Hans Egede ses som Grönlands stora apostel och står staty i Nuuk. Montage. Målning: Johen Horner, foto: David Stanley/CC BY 2.0
En del av Danmark
De nordiska bosättarna på Grönland blev med tiden fler igen – samtidigt som konflikterna med holländare och britter tilltog så till den grad att blodiga sjöstrider förekom. 1733–1734 rapporterades det också att tusentals människor dog i en smittkoppsepidemi, men under de följande åren kunde den danska kronan ändå stärka sitt grepp över ön och grundade ytterligare handelsstationer längs med den grönländska kusten.
Under slutet av 1700-talet etablerade Danmark ett handelsmonopol över ön för att kontrollera handeln med valrossbetar, sälskinn och andra naturresurser. Under 1800-talet påbörjades också en mer systematisk kartläggning av Grönlands inland.
Danskarna lade bland annat stort fokus på att närmare studera de ruiner som återstod av de äldre nordiska bosättningarna och kunde också konstatera att det som berättades i de gamla sagorna i många avseenden tycktes ha beskrivit verkliga händelser.
Hvalsey kyrka tros ha anlagts på 1300-talet. Foto: Number 57/CC0 1.0
Ön förblev en dansk koloni fram till 1953 då området formellt erkändes som ett län i det danska riket. Det innebar att alla invånare på Grönland också blev danska medborgare och att Grönland därmed fick två platser i det danska parlamentet.
1979 ökade det grönländska självstyret och man blev en mer autonom region i det danska kungariket med ett eget parlament och självbestämmanderätt inom de flesta områden – ett självstyre som sedan utökades ytterligare 2009.
Sonen upptäckte Amerika
Även om det inte handlar om en oavbruten närvaro på Grönland kan man konstatera att nordborna har en gammal historia på världens största ö som sträcker sig tillbaka över tusen år tillbaka i tiden.
Idag har knappt tio procent av Grönlands befolkning nordiskt ursprung. Majoriteten av befolkningen härstammar från Thulefolket – det vill säga samma inuiter som anlände till Grönland på 1200-talet från Alaska och som enligt forskare sannolikt hamnade i konflikt med de tidiga nordborna och bidrog till att bosättningarna sedermera övergavs.
Grönlands största samhälle Nuuk (tidigare Godthåb) grundades av missionären Hans Egede. Foto: Oliver Schauf
Erik Röde skulle med sin bosättning av Grönland komma att gå till historien. På ålderns höst ska han enligt legenderna även ha varit mycket nära att medverka vid sin son Leif Erikssons expedition till Amerika, det nya land som nordborna skulle komma att benämna Vinland. På väg till skeppet föll dock Erik av från sin häst, vilket tolkades som ett dåligt omen och han lämnades därför hemma.
Senare samma vinter skulle olyckan även bli mer definitiv när Erik, tillsammans med ett stort antal andra nybyggare, dog i en okänd sjukdom som härjade de nordiska bosättningarna. Även sonen Leif skulle sedermera gå till historien och betraktas idag som den förste europé som landsteg i Nordamerika – 500 år före Christofer Columbus. Mer om nordbornas första expeditioner till den nordamerikanska kontinenten kan ni läsa här.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Den unge ålänningen Eyolf Mattsson trodde på den kommunistiska utopin och flydde efter inbördeskriget till Ryssland för att sedermera bli general och medarbetare till Lenin. Det samhälle han kämpat för att upprätta skulle dock på många sätt bli ett skräckvälde, där Mattsson var en av de många som drabbades av Stalins utrensningar.
Att många svenska frivilliga deltog i det finska inbördeskriget för att bekämpa kommunisterna, och vad man betraktade som de rödas hot mot Norden och hela Europa, är väldokumenterat och har berättats om i otaliga böcker och dokumentärserier.
Även på motståndarsidan fanns det dock svenskar som stred för det de trodde på – den kommunistiska revolutionen, och en av dessa – Eyolf Mattsson – kom med tiden att avancera och bli general i den röda armén och anförtrodd medarbetare till Lenin själv.
Mattsson föddes 1897 på Åland med förmögna föräldrar av svensk härkomst, där fadern M.G. Mattsson var bankdirektör och således tillhörde samhällets societet.
Sonen skulle dock välja en betydligt mer radikal bana. Efter studentexamen 1915 flyttade han till Helsingfors för att börja studera elektroteknik och maskinbyggnad vid Tekniska högskolan. Han anslöt sig till Teknologföreningen inom vilken har var aktiv i något år innan han via studiekamrater kom i kontakt med vänsterradikala politiska grupperingar som vid tidpunkten hade stort stöd bland studenterna.
Öppnade bankvalvet åt rödgardisterna
1918 hade den unge Mattsson anslutit sig till Studenternas socialdemokratiska förening och arbetade vid dess finansavdelning, som delade lokaler med Finlands Bank. När Mattsson en dag beordrades att öppna bankens valv för revolutionärerna gjorde han också det och blev därmed snart åtalad i sin frånvaro för bankrån.
De initiala frontlinjerna mellan röda och vita i Finland i februari 1918. Ville Virrankoski/CC BY-SA 3.0
När inbördeskriget väl bröt ut blev Mattssons primära uppgift att säkerställa evakueringen av flyktingar till sovjetiska Petrograd – huvudsakligen socialister och familjemedlemmar till dessa som av olika skäl inte var kapabla att delta i striderna mot den konservativa ”vita” sidan.
Språkkunskaperna imponerade ledarskiktet
Väl framme i Petrograd började Mattsson utföra dagsverken i hamnen för att försörja sig, men då han hade stora språkliga talanger och inte endast talade svenska och finska utan även ryska, tyska och engelska erbjöds han möjligheten att utbilda sig till officer i Moskva, tillsammans med tre andra vänner som flytt från Finland.
Officerskursen avklarades och Mattsson anslöt sig i augusti 2018 till det styrande bolsjevikpartiet – något som i praktiken var närmast obligatoriskt.
Sedan var det dags för Mattsson och hans kamrater att bli de första lärarna vid de sovjetisk-finska kurserna för officerare i den röda armén – Mattsson kunde ju inte bara de båda språken flytande, han hade också stora kunskaper om Finland som land och samhälle som kunde komma till stor nytta för den sovjetiska krigsmakten.
Han hann dock bara tjänstgöra en kort period vid krigsskolan i Petrograd – i april 1919 var det dags för ett nytt uppdrag. Mattsson utnämndes till bataljonschef vid sjätte finska regementet och ledde blodiga strider mot den vita armén i Karelen under det ryska inbördeskriget.
Röda fanans order
Eyolf Mattsson ledde bland annat landstigningen i Lizjma där man anföll de vita trupperna och dess engelska allierade i ryggen. Hans insatser under denna drabbning blev värdefulla och efter landstigningen kunde Röda armén påbörja en omfattande offensiv genom vilken de på flera håll tryckte tillbaka ”de vita”.
Ålänningen skadades under striderna och fick under en period vårdas på sjukhus. För sina insatser tilldelades han också Röda fanans orden – som vid tidpunkten var den högsta utmärkelsen som fanns att få innan Leninorden instiftades 11 år senare.
Den unge ålänningens skador var dock inte livshotande och han kunde snart återigen delta i kommunisternas strider – bland annat i Petrograds försvar mot general Nikolaj Judentijs misslyckade offensiv i september 1919.
Fick uppdrag av Lenin
Det ryska inbördeskriget fortsatte, men Mattsson påbörjade en treårig utbildning vid krigsakademin i Moskva. Han fick kombinera utbildningen med officiella uppdrag för den bolsjevikiska eliten, och fick exempelvis följa med som tolk när en diplomatisk delegation skulle besöka Köpenhamn.
Noterbart är att Lenin personligen också gav Mattsson uppdraget att eskortera den välkände amerikanske krigskorrespondenten och kommunisten John Reeds änka ut ur landet, efter att hennes make avlidit av Tyfus i Moskva.
När studierna klarats av utnämndes Mattsson till kompanichef för gränstrupperna på Karelska näset, där hans insatser imponerade på den sovjetiska ledningen, och året därpå blev han utsedd till regementschef i Vitryssland.
Ålänningen trivdes enligt uppgift dock inte särskilt bra i Vitryssland och återfördes därför istället till Karelen där han nu fick i uppdrag att utforma jägarbataljonen, han tog här inspiration av hur preussiska jägarsoldater utrustats, utbildats och organiserats.
Finsk jägarbataljon blev impopulär
Hösten 1925 grundades även en självständig karelsk bataljon under ledning av Eyolf Mattsson där grundtanken var att soldaterna skulle vara så lätt beväpnade och utrustade att de själva skulle kunna operera effektivt i skogar och vinterlandskap, även om vägnät och annan infrastruktur saknades.
På kort tid hade Mattsson blivit en värdefull tillgång för den sovjetiska militären, men hans planer och visioner skulle också göra honom djupt impopulär och omöjliggöra de riktigt stora karriärframgångarna.
Vid ett militärläger, sommaren 1927, förkunnade Mattsson hur han framför sig såg en jägarutbildning av finsk typ och att jägarbataljonen i allt väsentligt skulle vara en finsk sådan, vad gällde såväl språk som disciplin och militära traditioner, och han förkunnade att målsättningen var att göra jägarbataljonen till det främsta förbandet i Röda armén.
Detta uppskattades emellertid inte alls av de ryska officerarna som öppet anklagade honom för diskriminering och krävde att Mattsson skulle förflyttas och ersättas med en mer ”ryssvänlig” officer.
Omplacerad på nytt
Så blev det. 1928 förflyttades Mattsson till Novgorod och blev avdelningschef vid staben för det vitryska militärområdet. Få saker är dock eviga, och 1931 återkom han till Karelen och utnämndes på nytt till jägarbrigadens kommendant, en position han innehade under tre års tid.
Under denna tid var Mattsson också medlem av den karelska distriktskommittén inom Sovjetunionens kommunistiska parti och var således en politisk kommissarie som sågs som ideologiskt rättrogen och hade Sovjetledningens förtroende.
1934 var det dags för nästa förflyttning. Nu blev den 37-årige Mattsson befälhavare för en infanteridivision vid Volga innan han efter ytterligare två år utnämndes till chef för institutionen för allmän taktik vid krigsakademin – samtidigt befordrades Mattsson till brigadchef, vilket idag närmast motsvarar brigadgeneral.
Stalins utrensningar
Stalins paranoia skulle dock komma att påverka Mattsson precis som så många andra sovjetiska militärer, politiker och tjänstemän. Flera av ålänningens nära förtrogna och allierade i Röda armén föll offer för Stalins utrensningar.
Vice försvarsministern, Michail Tuchatjevskij, som hade ett gott öga till Mattsson, fängslades och avrättades 1937. Chefen för krigsakademin där Mattsson arbetade dödades också, så även chefen för det vitryska militärområdet och chefen för Volgas militärområde, där Eyolf tidigare haft officersuppdrag.
Eyolf Mattsson blev djupt påverkad när han såg hur många av hans personliga eller ideologiska vänner avrättades eller sattes i läger under Stalins skräckvälde – och även om det innebar risker för honom personligen, kunde han inte låta bli att vädra sitt missnöje på krigsakademin.
Efter att han diskuterat utrensningarna med sina officerselever angav någon av dessa honom till den ökända säkerhetstjänsten NKVD. När dessa sedermera inledde en ”förundersökning” mot Mattsson för kontrarevolutionär verksamhet grävde man också fram hans gamla uttalanden om att upprätta en finsk jägarbataljon i Karelen.
Tio års straffarbete
Under Stalins styre var yttrandefriheten obefintlig och det räckte att på minsta sätt avvika (och ofta inte ens det) för att stämplas som förrädare och avrättas. Dödsdomen var också mycket nära för Eyolf Mattsson.
Till slut slapp han ändå undan med livet i behåll – i en politisk skenrättegång dömdes han istället till 10 års fängelse (straffarbete) för spioneri och antirevolutionär verksamhet, och kom efter detta att få en mycket bitter syn på den kommunistiska statsbildning han offrat så mycket för.
Bilder inifrån lägret Vorkuta, ett av de många straffarbetslägren i Sibirien. Foto: Ryska statsarkiv
Ironiskt nog kanske domen räddade livet på general Mattsson. Under andra världskriget var dödssiffrorna för den sovjetiska armén extremt höga och det uppskattas att mellan åtta och 12 miljoner sovjetiska soldater dog under kriget. Då Mattsson var sysselsatt med straffarbete i kolgruvorna deltog han dock aldrig i de blodiga striderna.
Efter sin tid i straffläger levde Mattsson en undanskymd tillvaro som byggnadsarbetare och förman inom oljeindustrin. Fyra år efter Stalins död år 1953 deklarerade Sovjetledningen att Mattsson var ”rehabiliterad” och han återfick då sitt medlemskap i kommunistpartiet. Ålänningen återupptogs också i militären – men degraderas till överste i reserven.
– Först grämde jag mig över att jag tilldelats en lägre militärgrad. När jag fick veta att beteckningen överste är lika respekterad samtyckte jag. I samma dagordning sägs uttryckligen att jag har beviljats rätt att bära militäruniform. Jag tilldelades också en bra personlig pension, kommenterade han själv.
Utopin blev ett skräckvälde
Under alla år i Ryssland höll Mattsson kontakt med släktingar i Finland och i början av 1960-talet skrev han och önskade att åter få se sitt gamla hemland innan han dog. Denna önskan införlivades dock aldrig – till stor del eftersom Eyolf av oklar anledning hade dödförklarats i Finland och därmed inte kunde beviljas något visum.
1963 blev Eyolf Mattsson sjuk i tuberkulos och fick läggas in på sjukhus. Två år senare avled han i staden Krasnokamsk, där han också ligger begravd.
Mattsson var bara 40 år när han föll i onåd hos Stalin, och det är omöjligt att svara på hur långt Sovjetunionens ende svenskspråkige general annars kunnat klättra på den militära karriärstegen.
Samtidigt skulle den kommunistiska utopi som den initiativrike ålänningen så länge kämpat för i verkligheten komma att bli ett totalitärt skräckvälde, och det var endast med nöd och näppe som han själv slapp arkebuseras. Till slut fick han – åtminstone delvis – upprättelse, men det hemland han en gång flydde från fick han aldrig mer återse.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
