“Vad är ett folk?”

Pythagoras monadlära är ytterst relevant för frågan om vad som egentligen är meningen med mänsklighetens olika nationer.

publicerad 12 maj 2024
Skribenten menar att ett folk inte bara kan definieras biologiskt eller kulturellt - utan att det även handlar om en inre förbindelse av medvetandeenheter.

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


14 150 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Frågan om vad ett folk är, vilken dess identitet och uppgift är, var det börjar och var det slutar, verkar fortfarande vara olöst för närvarande. Enbart biologiska, geografiska, språkliga, kulturella och rättsliga definitioner verkar inte vara tillräckliga för att förklara själva begreppet, själva existensen av ett folk. Många drar slutsatsen att det inte finns några folk i egentlig mening. Då förlorar man dock medvetenheten om en grundläggande evolutionär faktor som inte desto mindre är viktig. Därför tars här ett helt annat grepp om definitionen.

Min grund för denna analys är hylozoiken, som formulerades i den grekiska filosofin, särskilt som Pythagoras monadlära, samt i den platonska och aristoteliska filosofin. Jag anser att monadteorin också är en del av framtidens filosofi.

Denna utgår från att en odödlig individuell medvetandekärna, av Pythagoras kallad “monad”, finns inneboende i människan och att denna kärna samlar erfarenheter i liv efter liv. Syftet med existensen är att utveckla medvetandet hos alla monader, alla individer, från relativ ofullkomlighet till en allt större förståelse av allting. Återförkroppsligande, reinkarnation, är således en grundläggande förutsättning.

Monader, det vill säga individer, utvecklas inte ensamma, åtskilda, utan i grupper. De möter andra monader med liknande uttryck, liknande intressen, liknande förmågor i familjer, stammar, folk. Ett folk är alltså, i den här bilden, en viss ström av monader som har dragits samman till en tillfällig enhet på grund av likheter. Samtidigt uttrycker detta knippe monader en specifik blandning av energier som det bidrar med till världshändelserna och därmed till den övergripande evolutionen.

Ett folk kan alltså varken definieras enbart biologiskt, eller enbart genom ett gemensamt språk, eller enbart genom en gemensam kultur, utan det är en inre förbindelse av medvetandeenheter som mer eller mindre uttrycks av sådana yttre faktorer. Att knyta folktillhörighet enbart till fysisk plats är ett logiskt misstag, och formellt medborgarskap är en artificiellt utformad juridisk konstruktion. Definitionsinstrumentet (avgränsande betingelser) är i grunden olämpligt för att fånga sådana fenomen.

Ett folk är en naturlig form, en tillfällig sammanslutning, ett aggregat av monader, och alla sådana former, aggregat och allianser är flytande, det vill säga att de är alltid föremål för utbyte och förändring. Detta innebär dock inte att folket som enhet inte existerar. Analogin med en biologisk cell ligger nära till hands; cellen utbyter ständigt kemiska molekyler och atomer med sin omgivning via sina membran, och med den mest mikroskopiska observation är det omöjligt att fastställa den exakta gränsen där cellen börjar och där den slutar. Ändå är cellen en livsenhet, inte en illusion.

När det gäller människor är ett visst utbyte av individer till och med nödvändigt. Fysiskt utbyte genom in- och utvandring är i viss utsträckning nödvändigt för att förhindra biologisk degeneration genom inavel. Dessutom byter monader efter döden ofta till en annan etnisk grupp för nästa födelse, vilket kan ha en mängd olika orsaker, men på det hela taget tjänar det till att ackumulera en mängd olika erfarenheter. Samtidigt bör utbytet av individer hållas på en viss nivå, annars hotas folkets integritet. Migranters rättigheter och de inom folket befintliga människornas rättigheter måste vara i en gynnsam balans så att folket kan existera som en livsenhet och därmed som ett slags “skolklass” för vissa monader (individer). En cell där utbytet med omgivningen tvingas över en viss gräns kan inte längre upprätthålla sig själv och dör. Upplösning av folk i förtid är skadligt för den allmänna utvecklingen.

Varje folk har specifika svagheter att övervinna, men också specifika styrkor att bidra med i världspolitiken. Genom sina specifikt utvecklade förmågor kan det konkretisera vissa högre energier som flödar till det och bidra till den mänskliga gemenskapen. Om ett folk inte fullgör denna uppgift saknas så att säga vissa toner, vissa frekvenser i den mänskliga orkestern, vilket i sin tur har en hämmande effekt på alla de andra. Det är varje nations uppgift att själv ta reda på vad den kan bidra med till den totala världsharmonien – och att göra det.

Nationer är maktenheter som bäst bör anpassas till de befintliga folken. Nationsgränser som dragits genom folk har alltid en hindrande effekt. Dessutom finns det en viss övre gräns för hur mycket makt människor kan hantera för tillfället utan att ohämmat falla in i korruption. Aristoteles ansåg att den övre gränsen för en stadsstat som fortfarande kan styra sig själv på ett förnuftigt sätt går vid cirka 150 000 medborgare. Det är förvisso för litet med dagens mått mätt, men tendensen till centraliserade jätteenheter inom politik och ekonomi leder oundvikligen till sönderfall genom korruption inifrån.

Framtidens samhällen kommer förmodligen att vara mycket mer fraktalt organiserade, det vill säga allt som kan beslutas på en viss lokal nivå bör beslutas där och inte centralt. Överenskommelser om centrala normer bör alltid vara frivilliga och är särskilt nödvändiga i alla frågor som rör yttre hot. För, som historien också har visat, lokala enheter som inte kan enas i erforderlig utsträckning inför en fara blir lätt överväldigade och förslavade. Den rätta balansen mellan sammanslutning och individuell frihet är avgörande.

Efter dessa allmänna reflektioner följer ett personligt uttalande av författaren, som i egenskap av tysk och numera bor i Sverige älskar båda dessa länder:

Frågan om det finns en tysk nationell identitet, vad som konstituerar den, vilken innebörd i positiv mening den bör ha, har sysselsatt mig i åratal. Även om jag har en bakgrund som halvmigrant känner jag mig som en person som lutar åt de klassiska tyskarna (Goethe, Schiller, Beethoven, Schopenhauer) och (i detta liv) som en del av det tyska folket.

Samtidigt ser jag att detta folk, jämfört med många andra folk, inklusive svenskarna, har haft mycket små möjligheter att utveckla sina specifika styrkor i positiv bemärkelse. Av dem som nämns ovan var det bara Schopenhauer som upplevde grundandet av en tysk stat 1848, det vill säga att de var alla medborgare i hertigdömen, furstendömen, kungadömen etcetera och snarare “tyskar” i en icke-juridisk mening. Den tyska demokratin degenererade omedelbart tillbaka till ett kejsardöme 1848, Weimarrepubliken till nationalsocialism, och både BRD och DDR befann sig praktiskt taget alltid i skuggan av andra världskriget. Om man jämför detta med till exempel Sverige, där en nationell identitet nu har fått mogna i 500 år, är det inte så konstigt att många tyskar har stora problem med att se sig själva som en del av det tyska folket. Snarare ser de sig fortfarande som bayrare, schwabener, saxare, thüringar, östfriser och så vidare…. Kanske är detta ett tecken på att dessa fortfarande är de egentliga naturliga enheterna?

Mot denna bakgrund ställer jag frågorna (även till mig själv): Tyska folket, vad vill ni? Vart vill du gå när det gäller medvetandets utveckling? Var och hur kan ni få hjälp? Ibland tror jag att det hos många tyskar finns en slags “självförstörelsegen” redan aktiverad (bildligt talat) som gör självupplösning till sitt syfte i livet. Är denna upplösningsprocess redan så stark att det tyska folket nu håller på att försvinna? Vilka toner, vilka nyanser skulle då saknas i den världsomspännande konserten? Eller kommer vi att lyckas, även med hjälp av vänner, att utveckla vårt eget, det specifika, på ett sådant sätt att det ger ett värdefullt och därmed oumbärligt bidrag?

I Sverige verkar många av dessa tendenser vara något mindre uttalade, men de går att se även här. Samma fråga kan därför ställas: Svenska folket, vad vill ni? Vart vill ni gå när det gäller medvetandets utveckling? Var och hur kan ni få hjälp?

Det är öppna frågor för mig.

 

Hannes Frischat

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!