År 1982 lovade Nato, i det fall att Östtyskland skulle bli en del av Tyskland, att inte expandera sitt territorium i riktning mot Ryssland. På den tiden hade Nato inga andra gränser mot Ryssland än den norsk-ryska gränsen i norr samt vid Berings sund. Sedan år 1999 har Nato dock massanslutit: Tjeckien, Ungern, Polen, Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Rumänien, Bulgarien, Albanien, Kroatien, Slovenien, Montenegro, Nordmakedonien, Finland och Sverige. I flera etapper har Nato brutit sitt löfte om att inte expandera sitt territorium och sin landgräns mot Ryssland, vilken nu är längre än 200 mil, och den europeiska Nato-kartan är i dag nästan identisk med EU:s karta, vilket återspeglas i många EU-beslut.

Svenska politiker, svensk försvarsmakt, svensk underrättelsetjänst och hela det militärindustriella etablissemanget forcerade fram beslutet om ett svenskt Nato-medlemskap och DCA-avtal, utan att beakta de säkerhetspolitiska riskerna med att ansluta sig. DCA-avtalet innebar att Sverige gav upp både självständighet och territorium (militära baser) åt främmande makt. DCA-avtalet utgör en ockupation av svenskt territorium, vilket var möjligt att genomföra enbart på grund av högförräderi av den sittande regeringen.

För 20 år sedan påpekade Vladimir Putin att det fanns risker med ett expanderande Nato och att Nato:s expansion innebar att Ryssland tvingades att utveckla nya överlägsna vapentyper. Tre år senare lät han meddela att en sådan vapenutveckling pågick, och för åtta år sedan klargjorde han att Ryssland hade sådana vapen.

I november 2024 använde Ryssland för första gången sådana vapen, Oreshnik-missilen, vilken har skapat panik i Ukraina och Nato-länderna. Detta nya vapen har medfört att Ryssland nu har förskjutit den globala dominansen och balansen till sin fördel.

Oreshnik-missilerna färdas med 12 gånger ljudets hastighet och slår ner med kirurgisk precision. De når hela USA samt hela Europa. Det går inte att försvara landet och befolkningen mot dem, för dessa missiler är dubbelt så snabba som de näst snabbaste missilerna. Sverige och de övriga Nato-länderna måste därför upphöra med alla vapenleveranser till Ukraina samt se till att all militär personal och alla de civilanställda, som arbetar inom krigsindustrin, omedelbart dras bort från Ukrainskt territorium. I annat fall kan dessa Nato-länder, inklusive Sverige, komma att attackeras med Oreshnik-missiler, vilket skulle vara onödigt, eftersom ett sådant scenario kan undvikas. Om Ukraina inte får någon militär hjälp, så tvingas landet att inleda fredsförhandlingar med Ryssland, och fredsförhandlingar är alltid en bättre lösning än krig. Ukraina och Ryssland var nära en sådan fredsuppgörelse när den omkullkastades av Storbritanniens premiärminister.

Krig är produktionsmässigt sett destruktivt för alla utom möjligtvis för det militärindustriella etablissemanget. Krig innebär alltid död, lidande, sjukdomar, misär och en enorm förödelse. Med hänsyn till rikets säkerhet, den regionala säkerheten i norra Europa samt utifrån ett geopolitiskt perspektiv, borde Sverige damma av den från det kalla kriget mycket framgångsrika säkerhetspolitiska policy som gick under beteckningen ”den nordiska balansen”. Detta innebär att Sverige måste lämna Nato och att de politiker som fattade beslutet om Nato-anslutningen måste ställas till ansvar för brott mot rikets säkerhet. Vi behöver politiker som har respekt för regeringsformen och för demokratin – så som den uttrycks i regeringsformen – och med integritet, så att man står fast förankrad, även om det militärindustriella etablissemanget, EU eller FN trycker på.

De svenska medborgarna förtjänar att få leva i trygghet och säkerhet. Samhällsuppbyggande, framtids- och utvecklingsmöjligheter samt god hälsa måste prioriteras. Människor förtjänar att ha framtids- och utvecklingsmöjligheter som är samhällsuppbyggande och samhällsbevarande i stället för samhällsförstörande, vilket militära konflikter alltid är. Att medborgarna ska leva i fred, ha individuell frihet, ha tillgång till god sjukvård och utbildning, ha låga energikostnader samt ett inte alltför högt skattetryck måste stå i fokus för svensk politik. Ett sådant samhälle leder till en hög produktivitet och därmed till välstånd, men det förutsätter neutralitet och goda relationer till andra länder, framför allt BRICS-länderna, som numera är den geopolitiska motorn och den ekonomiska makten i världen.

Vi behöver nytänkande politiker som har ett helhetsperspektiv och som inte skapar något onödigt hot mot Ryssland eller andra länder. Dagens generation av politiker har visat vad de går för, och det gäller samtliga riksdagspartier. Vi behöver en injektion av nya partier och politiker som är ansvarstagande och som inte involverar Sverige i några destruktiva pakter. Neutralitet är för övrigt den bästa förutsättningen för fred, vilket Sverige har över 200 års erfarenhet av.

Michael Zazzio, ordförande National Health Federation Sweden

Mikael Hagenbo, tidigare svensk representant inom ramen för partnership for peace (PFP) i olika arbetsgrupper inom Nato

Roger Richthoff, f d riksdagsledamot och major

Jörgen Appelgren, reservofficer, intendent, Flygvapnet