Nu släpps restriktionerna! Det är budskapet i många svenska nyhetsartiklar om coronapolitiken i andra länder. Vinkeln som väljs är att väcka en fråga: går det för fort?
“Blandade känslor när restriktionerna släpps: ‘För många idioter i Tyskland’”, titulerar DN sin senaste artikel om läget i Tyskland. Bilden som förmedlas är att även tyskarna snart får leva i frihet igen, trots att många vill ha kvar restriktionerna. “Reglerna ger säkerhet”, säger den restauranganställda som citeras i ingressen.
När vi i Sverige får dessa rapporter om utlandet, glöms det ofta bort att vi aldrig behövt uppleva den typ av dramatiska inskränkningar som blivit vardag i länder som Tyskland, Österrike, Australien, Kanada, Nya Zeeland och flera andra under de senaste två åren. Även efter att de så kallade “restriktionerna” upphävs, är samhällsordningen i dessa länder i många avseenden inte i närheten av vad vi hela tiden tagit för givet i Sverige.
Låt oss ta Tyskland som exempel. Tyskland har annonserat en uppluckring av sina “djupgående skyddsåtgärder” i tre steg. Fram till det sista steget som ska genomföras den 20 mars gäller bland annat ett förbud mot privata tillställningar med mer än tre deltagare om någon av deltagarna är ovaccinerad. Kompisarnas vaccinationsstatus behöver alltså kontrolleras för att säkerställa att inga illegala sammankomster äger rum. Också småskaliga privata sammankomster kontrolleras av polisen. För arbetsplatser gäller den jämförelsevis liberala 3G-regeln enligt vilken ovaccinerade behöver visa upp ett dagsaktuellt testresultat – om de inte arbetar inom vården där det från och med 15 mars råder vaccinationsplikt. Ovaccinerade läkare och sjuksköterskor kan då förlora sina jobb.
I det tyska parlamentet måste vaccinerade och tillfrisknade ledamöter uppvisa ett färskt covidtest för att få stå i talarstolen, ovaccinerade tvingas sitta på läktaren. I de flesta skolor råder fortfarande munskyddsplikt för alla över 6 år, trots att elever testas tre gånger i veckan av sina lärare. För ovaccinerade och de som avstått från en boosterspruta gäller 5-10 dagars karantän vid nära kontakt med en covidsmittad. Ett stort antal friska människor sitter därför fortsatt inspärrade i sina hem. Många utan inkomst. Till skillnad från vaccinerade får ovaccinerade och i vissa delar av landet även de utan boosterspruta inte någon ersättning när de sitter i karantän.
Människor som misstänks (!) protestera mot dessa regler bötfälls. Att öppet demonstrera mot den repressiva coronapolitiken har blivit allt svårare då demonstrationer regelbundet förbjuds som en smittskyddsåtgärd. Istället har människor som önskar sig svenska förhållanden börjat träffas för gemensamma promenader. Som reaktion på denna reträtt har många kommuner introducerat nya, hårdare förordningar. Återigen med värnandet om den offentliga ordningen och säkerheten som skäl. Människor vars kritiska hållning mot den repressiva coronapolitiken kommit till polisens kännedom har bötfällts när de ertappats röra sig utomhus tillsammans. De nya reglerna har överklagats av människor som ser sina grundrättigheter kränkta. Orimligheten med att förbjuda människor som har ett kritiskt sinnelag att promenera där lydiga medborgare tillåts spatsera oberört har påpekats, men avvisats av förvaltningsdomstolarna.
“Blandade känslor när restriktionerna släpps: ‘För många idioter i Tyskland’”, titulerar DN sin senaste artikel om läget i Tyskland. Bilden som förmedlas är att även tyskarna snart får leva i frihet igen, trots att många vill ha kvar restriktionerna.
De totalitära och människoföraktande inslagen slutar inte där. Att ovaccinerade och andra regimkritiker inte är människor som andra, utan kan behandlas som ett avskum genomsyrar det tyska samhället efter två års coronapolitik. Hur splittrat samhället är syns också på den skylt en caféägare ställt upp framför sin restaurang i Freiburg. Vid vattenskålen där hundägare kan binda fast sin jycke, har informationen om att hundar behöver vänta utanför, bytts ut genom en skylt om att det är ovaccinerade foliehattar som måste stanna utanför som hundar.
För en svensk läsare framstår rimligen detta som chockerande. Tanken på att dessa förändringar kunde kommit även till Sverige borde skrämma.
Att “restriktionerna släpps” – så som Dagens Nyheter rapporterar – innebär i själva verket bara att några av dessa extrema ingrepp ska göras mindre extrema.
Regeringen vill att “basskyddet” ska vara kvar. Till detta hör avstånds- och hygienregler, kravet på munskydd inomhus och i kollektivtrafiken, samt vaccinpasset. Den tyska regeringen planerar fortfarande en vaccinationsplikt för alla över 18 år, som förebyggande åtgärd inför framtida coronavågor.
Att samhällslivet ska återgå till hur det var före 2020 har det aldrig varit tal om. Inte heller om ett samhällstillstånd som liknar det vi har i Sverige idag.
Hur är det möjligt att svenska regeringen, politiker med självaktning samt journalister och opinionsbildare inte fördömer dessa nya regler som hade varit helt otänkbara före 2020 och inte kan kallas för annat än ett allvarligt angrepp på de mänskliga rättigheterna?
I utlandet framställs Sverige som ett undantagsland. Restriktionskritiker pekar ofta på de låga dödstalen i Sverige, som uppenbarligen varit möjliga även utan den typ av extrema inskränkningar som i två år förstört livet för barn och vuxna i så många länder. Allt talar idag för att den typ av smittskyddsåtgärder som tillhör “basskyddet” i Tyskland, inte gör så stor nytta som många trodde inledningsvis.
Är den fråga som Dagens Nyheter vill väcka – om återgången till någon typ av normalitet går för fort, och om den kanske är farlig på grund av “idioter” – verkligen den fråga som just nu är den viktigaste att ställa?
En alternativ fråga är: Givet att Sverige utifrån en medicinsk synvinkel klarat pandemin minst lika bra som länder som haft de mest extrema inskränkningarna: På vilka grunder infördes dessa inskränkningar från början? Varför försvaras de fortfarande?
En andra fråga rör media: Hur kommer det sig att rapporteringen i svenska medier varit så entydig för ingrepp i samhälleliga fri- och rättigheter i folkhälsans namn? I Danmark bad nyligen en stor dagstidning om ursäkt för att den hjälpt regeringen att “ta samhället igenom” pandemin, utan kritiska frågor. När börjar den svenska journalistkåren att be om ursäkt?
Susanne Dodillet, fil dr i idéhistoria
Per Johansson, fil dr i humanekologi
Sverker Lundin, fil dr i utbildningssociologi
Per Shapiro, frilansjournalist
