Under närmare tio års tid som direktör vid Granskningsnämnden för radio och TV hade jag anledning att fundera över hur journalister arbetar, och över vikten av en fri och granskande journalistkår. Jag lämnade min tjänst med en betydande respekt för kåren, och inte minst för dess betydelse för att hålla makten i schack.

I en tid när Google, Twitter och Facebook censurerar till och med vetenskapliga magasin och Österrike och Australien beter sig på ett sätt som skulle få mången gammal diktator att jubla över kreativiteten, då behövs den modige, granskande journalisten mer än någonsin.

Den systemkollaps vi sett under covid-19-krisen kunde jag dock inte föreställa mig att behöva uppleva.

När staten, makten, etablissemanget och läkemedelsindustrin pekat har de etablerade journalisterna följt som en enda hen. Man har framställt det som att en enig läkarvetenskap står bakom massvaccineringslinjen, och att de enda som är tveksamma är några ensamma galningar.

Så är det förstås inte. Tusentals läkare och välrenommerade forskare över hela världen har satt frågetecken för den ”enda” linjen, och de är långt ifrån några galna ”anti-vaxxare”. Vetenskapen är bara inte enig. Det har den aldrig varit, och tur är väl det. Om regeringar och Folkhälsomyndigheter fick slå fast vad som är vetenskap, då skulle det inte göras mycket forskningsframsteg.

När staten, makten, etablissemanget och läkemedelsindustrin pekat har de etablerade journalisterna följt som en enda hen.

Precis som kritikerna förutspådde har massvaccineringen inte lett till någon minskad smittspridning, och precis som de förutspådde har viruset muterat till en smittsammare men mildare form.

Ann-Cathrin Engwall, doktor i molekylär cellbiologi och specialiserad på immunologi och virologi, förutsåg till exempel Omikron redan för två år sedan. Under tiden har massvaccineringens förespråkare fortsatt att ändra sitt budskap; från att vaccinet ger ett 95-procentigt mångårigt skydd till att det ger visst kortvarigt skydd mot sjukdom och död, i varje fall hos unga.

Om vaccinet gjort stor nytta för någon enskild har faktiskt ingen betydelse. Budskapet var att vi genom massvaccinering skulle få bukt med sjukdomen. Det var det som var grunden för repressionen. Den vetenskapliga grunden för varför den strategin var dömd att misslyckas kan andra förklara bättre. Mitt syfte är ett annat. Jag vill peka på det absurda i att en nästan enig journalistkår tar som sin utgångspunkt att makten har rätt. Alltid?

I en kris, verklig eller upplevd, sluter människorna upp bakom ledaren och regeringen; vare sig hotet kommer från en främmande makt, yttre rymden eller en farsot. Regeringen måste agera, även om den inte vet hur. Då är det bättre att göra något meningslöst eller till och med skadligt, för medborgarna bestraffar regeringar som inte gör något mycket hårdare än regeringar som gör något galet. På det viset får vi nedstängningar av samhället – en åtgärd som nu hävdas vara höjden av vetenskap men som inte fanns i någon vetenskaplig manual före 2020.

Men, åtgärder i all ära, till slut tröttnar folket. Regeringen måste då komma med Lösningen med stort L. En atombomb kan ju fungera mot en komet från yttre världsrymden, men inte mot en farsot. Aha, ett vaccin! Perfekt, låt oss framställa ett supervaccin, och tänka sig, så snart man bestämt sig för att det är lösningen så kommer ett åtföljt av två, tre och fyra …

Budskapet var att vi genom massvaccinering skulle få bukt med sjukdomen. Det var det som var grunden för repressionen.

Det spelar inte längre någon roll om lösningen; atombomben eller vaccinet, verkligen fungerar. Alla regeringens åtgärder är ändå framgångsrika fast det inte riktigt märks. Går smittspridningen ner så beror det på regeringen, inte på att virus sprids sämre på sommaren, och när den går upp efter sommaren är orsaken att folk börjat slarva.

Det här skulle ju förstås inte fungera om vi hade en fri och granskande press, men det har vi inte.

Om människor till slut ändå blir otåliga hjälper bara Den Inre Fienden. Vi har haft judar och kulaker – och nu den nya folkfienden: Den ovaccinerade. Den moderna versionen av juden som förgiftade brunnar under Digerdöden.

Men, invänder kanske journalisten, om han eller hon mot förmodan hängt med så här långt – ”Vi är inga experter”. Har vi ställt oss bakom makten för att vi lyssnar på expertisen?

Ja, säger jag. Journalister behöver inte vara experter, men de ska vara en ”pain in the ass” för dem som påstår sig vara det. Det är så man utför sin uppgift att granska makthavarna, inte genom att vika ner sig för en professorstitel, och förresten, hur kom ni fram till att vaccinförsäljare Sällberg eller Pfizers vd är experter?

Den här farsoten är på väg att försvinna, på samma sätt som tidigare farsoter har gjort. Trots att det visat sig att det inte gått att vaccinera bort ett virus av influensatyp, precis som de kritiska vetenskapsmännen förutsett, så fortsätter kompositörerna till den här operan att sjunga sitt eget lov. Politiker, WHO och Folkhälsomyndigheter världen över påstår redan att pandemin är på väg att upphöra tack vare deras kraftfulla agerande, eller att skadorna av den begränsats av deras kloka åtgärder. För även om länderna har agerat olika så har alla regeringar och makthavare gjort rätt. Just deras åtgärder har varit framgångsrika. Så är det alltid.

Människorna jublar och tackar regeringen för att de återfått del av sin frihet, utan att reflektera över vem som en gång tagit den, eller om det gjort någon nytta. Det måste det ju ha gjort, annars har vi ju genomlevt det här eländet i onödan, och den tanken är för svår att tänka. Flertalet orkar ens fundera över vad det gjort med samhället. Politiker i hela världen har fått eller tagit sig mer makt än de tidigare haft över våra liv. Tror ni att de kommer att vilja lämna tillbaka den?

Etablissemanget har gissat i två års tid, och för varje felgissning har repressionen ökat – medan journalisten tittat åt andra hållet. Det är ju för en god sak! Men journalister som anpassar sitt budskap efter ett högre mål; partiets väl, krigsinsatsen eller vaccineringsviljan, sviker sitt uppdrag, och förvandlar sig själva till propagandister. Historien visar att när så sker försvinner först den fria debatten, så sanningen och till sist vår frihet.

Finns det ändå ett litet hopp? Vågar jag trots allt hoppas på ett aldrig så litet journalistiskt uppvaknande? Det finns ju inte längre någon vaccineringsvilja att ta hänsyn till. Eller har vi för evigt accepterat principen att makten granskar sig själv?

Greger Lindberg