Övertramp av det ena eller andra slaget i den akademiska världen håller på att bli vardagsmat. För några år sedan hittade en uppburen norsk cancerforskare på sina egna forskningsdata och en koreansk stamcellsforskare fick göra offentlig avbön efter systematisk förfalskning av forskningsresultat. En grupp kring damp- och adhd-forskaren Christopher Gillberg i Göteborg förstörde sitt forskningsmaterial sedan svensk domstol bestämt att det skulle vara tillgängligt för vetenskaplig granskning. Lunds universitets rektor Per Eriksson misstänks ha friserat sin meritförteckning för att kunna bli befordrad till professor och därmed gångbar i rektorsvalet för några år sedan. Ett antal mer eller mindre svåra fall av plagiat, alltså textstöld, har uppdagats inom universitetsmiljöerna och forskningsetik har följaktligen blivit en subdisciplin som det går att ta sig fram på. Föreningen Vetenskap och Allmänhet redovisade nyligen siffror som tyder på att förtroendet för forskare har sjunkit drastiskt.

En kvinnlig dansk hjärnforskare med kändisstatus är sedan en tid anklagad för forskningsfusk och förskingring av forskningsmedel. Hon – Milena Penkowa, verksam vid Köpenhamns universitet – har tidigare misstrotts för oredlighet men ändå kunnat göra en osedvanligt snabb akademisk karriär och fått en officiell utmärkelse som ”elitforskare”. Nu visar det sig att vissa forskningsresultat som hon redovisat inte kan upprepas, och vissa experiment verkar osannolika; att medförfattare har dragit tillbaka sina namn från en artikel de skrivit tillsammans med henne; och att hon inte får publicera sig i en internationell facktidskrift. Av ett rekordhögt anslag från en privat forskningsstiftelse har hon betalat kläder, middagar, privata resor och advokaträkningar. Universitet, vars rektor tidigare hållit Penkowa om ryggen när hennes doktorsavhandling höll på att bli underkänd, riskerar nu att bli återbetalningsskyldigt.

Övertramp av det ena eller andra slaget i den akademiska världen håller på att bli vardagsmat. För några år sedan hittade en uppburen norsk cancerforskare på sina egna forskningsdata och en koreansk stamcellsforskare fick göra offentlig avbön efter systematisk förfalskning av forskningsresultat. En grupp kring damp- och adhd-forskaren Christopher Gillberg i Göteborg förstörde sitt forskningsmaterial sedan svensk domstol bestämt att det skulle vara tillgängligt för vetenskaplig granskning. Lunds universitets rektor Per Eriksson misstänks ha friserat sin meritförteckning för att kunna bli befordrad till professor och därmed gångbar i rektorsvalet för några år sedan. Ett antal mer eller mindre svåra fall av plagiat, alltså textstöld, har uppdagats inom universitetsmiljöerna och forskningsetik har följaktligen blivit en subdisciplin som det går att ta sig fram på. Föreningen Vetenskap och Allmänhet redovisade nyligen siffror som tyder på att förtroendet för forskare har sjunkit drastiskt.

Detta gör det befogat att ställa frågan om den akademiska verksamhet som bedrivs vid forskningsinstitut och högre lärosäten håller på att utvecklas till en krisbransch – där alltför höga förväntningar om avkastning och snabba klipp kan få samma förödande effekter som inom exempelvis finanssektorn. Det behöver inte innebära att den generellt sett presterar sämre eller att vetenskapliga framsteg inte längre görs. Det är snarare det att denna sektor i samhället har börjat bete sig på ett sätt som gör att den inte skiljer sig från vad andra gör och därför måste tävla inte på sina egna villkor utan på andras. Den börjar tillmäta utomvetenskapliga faktorer, som könstillhörighet och ekonomisk succé, otillbörlig betydelse. Den drar till sig lycksökare, ofta kallade entreprenörer. Den godkänner där den borde underkänna – eftersom det ser bättre ut i bokföringen, ger säkrare fakultetsanslag och underlättar arbetsbördan för en redan pressad personal.

Eller se det så här: Krav på effektivitet och lönsamhet krockar med traditionella akademiska dygder som eftertänksamhet och en viss typ av originalitet. Main-stream (etablerade och renommerade forskningsmiljöer) premieras före up-starts (kufar och tvärviggar). Ledarskap, inte nödvändigtvis i förening med vetenskaplig eminens, skiljs från den praktiska forskningsutövningen. Forskningsledarens huvuduppgift blir att skaffa finansiärer och att odla firmans varumärke. De som står i ledet eller på det akademiska verkstadsgolvet degraderas från kolleger till medarbetare. Den som vill häva sig upp måste därför åstadkomma någonting alldeles extra och gärna också vinna publikens, den medialiserade allmänhetens, gunst. Och den som gör eller tycker annorlunda lever farligt på dagens universitet och högskolor. Rektorsmakt har använts för att bli kvitt misshaglig akademisk personal, på rent icke-vetenskaplig grund.

När universiteten görs till företag, befordras en viss typ av människor. De är inte nödvändigtvis undermåligare än övriga, men de har sitt hjärta inte i forskningen utan i andra – säkert behjärtansvärda – ändamål, om det sedan är jämställdhet mellan könen eller ekonomisk tillväxt, om det är lokalsamhällets problem eller globaliseringens. Några av dem kunde man närmast uppfatta som industrialister, andra som politiker. För dessa aktörer handlar det inte vad som är sant eller falskt i första hand, utan vad som är efterfrågat och lönsamt. De predikar ofta och gärna om frihet. Men det är då inte den klassiska akademiska friheten de talar om som var den enskilde forskarens frihet att välja ämne och metod. Det är institutionens eller lärosätets frihet, inte individens. En professor idag bär inte mera basker och fluga, han eller hon släpar på en roller-up på vilken företagsnamnet står. Och universitetens informationsavdelningar sysslar inte främst med att popularisera forskningsrön, deras viktigaste uppdrag är att öka söktrycket (locka nya studenter till den egna högskolan) för att statsanslagen ska kunna optimeras.

Således: Anything goes. Min gissning är att detta smittar av sig på kärnverksamheten. Det som inte är flashigt får stå tillbaka. Det som inte ger rubriker måste förr eller senare fasas ut. Och den som inte blir citerad måste förklara sig, medan de som inte får upp ögonen för en egenartad forskningsprestation aldrig blir skyldiga att förklara sig. Därför höjs röstläget. Därför får vi dessa akademiska reklamkampanjer. Därför kommer kraven på flera svenska Nobelpris. (Har vi inte redan fått alldeles för många?) Min tvärsomtanke är att man skulle ha mycket att vinna på att gå tillbaka till fundamenta, back to basics. Akademin bör inte göra det andra är bättre på. Nu har tiden troligen kommit då den bör tänka på att förbättra sitt eget rykte.

Anders Björnsson, journalist och författare.