För att analysera Trumps första år som president måste man gå tillbaka till november 2016, efter det att Trump blev ”President-elect”. Det var då som Trump och hans närmaste rådgivare, särskilt New Jersey-guvernören Chris Christie och Mike Pence, som då var Vice President-elect.
Trump fyllde sitt kabinett och administration med det som kom att kallas för de tre g:na: ”Goldmans, generaler och gaziljonärer”. Med detta pekade man på antalet miljardärer, generaler och personer med bakgrund från Goldman Sachs som tog plats i administrationen.
Flertalet av de personer som Trump nominerade tillhörde etablissemanget. Däribland finansminister Steven Mnuchin, som var finanschef för Trumpkampanjen med en bakgrund från Goldman Sachs och som varit medlem i det ökända sällskapet Skull and Bones. Trots sin tvivelaktiga bakgrund inom Goldman Sachs och Skull and Bones har Mnuchin, som är av judiskt ursprung (hans familjs ovanliga efternamn är en omskrivning av Menucha, som i sin tur härstammar från det hebreiska namnet Menachem), skött sitt jobb väl och kan ses som en av Trumps trognaste män i Vita huset.
Donald Trump satte direkt agendan för hur han ska styra USA redan vid presidentinstallationen fredagen den 20 januari 2017. Han spydde öppet galla över det korrupta etablissemanget i Washington DC och svor att alltid sätta USA först.
– Vi ska ha en öppen inställning till omvärlden och skapa goda relationer, men från och med nu kommer vi alltid att sätta vårt eget land i första rummet.
Den första ”skandalen” för Trumpadministrationen kom snabbt. När Vita husets dåvarande pressekreterare Sean Spicer skällde ut medierna för sina falska nyheter om publikantalet på Trumpinstallationen råkade Spicer, av misstag, säga att Trumps installation var den mest välbesökta presidentinstallationen någonsin. Uppgifter som var lika felaktiga som medias bilder på de stora luckorna i publikhavet i Washington DC. Media nämnde sällan att bilderna togs en halvtimme innan installationen ens hade hunnit starta.
Trump gavs knappast en ärlig chans av etablissemangsmedia. Det märktes särskilt när det omtalade inreseförbudet från sju muslimska länder startade. Trots att det var ett av Trumps främsta kampanjlöften stod etablissemanget med öppen mun och knappt kunde tro sina ögon att det fanns en president som förverkligade ett av sina löften. Inreseförbudet orsakade dock stora problem för även oskyldiga resenärer och, även om det var nödvändigt, kunde ha utförts bättre. Det slog generalen John F. Kelly, då chef för Homeland Security fast. Kelly agerade hedersamt och rakryggat när han vittnade inför kongressen och tog på sig ansvaret för hur inreseförbudet infördes. Det hade knappast några av Kellys föregångare som Michael Chertoff eller Janet Napolitano gjort. Värt att nämna är att Kelly är en pensionerad fyrastjärnig marinkårsgeneral. Sådana personer tenderar oftast till att vara extremt lojala och rakryggade.
Trumps administrations första egentliga nederlag kom i februari när säkerhetsrådgivaren Michael Flynn fick sparken från sitt uppdrag efter att han ljugit för vicepresident Mike Pence. Flynn står nu åtalad för att ha ljugit för FBI om sina kopplingar till utlandet. Från början vad det tänkt att viceamiralen Bob Harward skulle efterträda Flynn. Efter att Harward tackat nej, ett svaghetstecken för Trumpadministrationen, för att istället fortsätta som lobbyist åt vapenindustrin, föll valet på Herbert Raymond ”H.R.” McMaster, militärhistoriker och generallöjtnant i armén.
I slutet av mars meddelade USA:s FN-ambassadör, krigshöken Nikki Haley, att USA kommer lämna Obamaadministrationens krav på att Syriens president Bashar al-Assad ska avsättas. Uttalandet hyllades och sågs som ett sundhetstecken av de som motsatte sig USA:s imperialistiska utrikespolitik. Haleys ord vägde dock lätt den 7 april. Då beslutade Donald Trump att USA skulle avfyra 59 Tomahawk-robotar mot Al-Shayrat-flygbasen utanför Homs. Trots att endast 23 av de 59 kryssningsrobotarna träffade basen, och orsakade minimal skada, sågs beslutet som en kniv i ryggen på Trumps trognaste kärnväljare. Trump har, bortsett från just den bombningen, skött sig godkänt i konflikten i Syrien och har hjälpt Bashar al-Assad att vara nära att vinna inbördeskriget i landet. Detta trots Trumpadministrationens negativa retorik om al-Assad. I efterhand kan man tolka bombningen av Syrien som en komplicerad form av signalpolitik.
I utrikespolitiken har fokus hamnat på Islamiska staten i Irak och Syrien samt Nordkoreakrisen. Under Trump och den hårdkokte försvarsministern James ”Mad Dog” Mattis ledning har IS tvingats till reträtt i både Irak och Syrien och bedöms vara så gott som besegrade. Trots att den USA-ledda koalitionen mot IS använt sig av kemiska vapen som vit fosfor för att besegra IS har strategin visat sig bära frukt.
Konflikten med Nordkorea ser inte ut att kunna lösas på diplomatisk väg inom de närmsta åren. Trump har skärpt retoriken mot den kommunistiska diktaturen och dess ledare Kim Jong-un, som Trump kallat för ”sick puppy” (mentalt störd person) och ”rocket man”. Trump har även hotat att angripa landet med ”eld och vrede som världen tidigare inte skådat” om landet fortsätter med sina missiltest. Missiltesten har fortsatt men utan att leda till någon amerikansk militär intervention.
Inrikespolitiskt har ekonomin och invandringen stått i fokus. Sedan Trump valdes i november 2016 har börserna rusat. Trots misslyckanden med att avskaffa Obamacare fick Trump och Republikanerna en stor seger när man i december fick igenom sin enorma skattereform. Reformen har på bara någon månad fått hundratals amerikanska företag att höja lönerna för sina anställda och Apple meddelade nyligen att man tack vare skattereformen kommer investera 350 miljarder dollar, motsvarande 2,8 biljoner kronor, i den amerikanska ekonomin de närmsta fem åren. Kritiker menar samtidigt att skattereformen endast är till för att sänka skatterna för de allra rikaste i USA, men hittills har den varit en stor succé för Trump och Republikanerna.
Att stoppa den illegal invandringen och bygga en mur längs gränsen till Mexiko var kanske Trumps främsta vallöfte. Muren har ännu inte byggts, även om prototyper av den byggts i San Diego, men den illegala invandringen till USA under 2017 har varit den lägsta på 17 år, en minskning med 73 procent jämfört med 2016. Förhoppningsvis kommer den att vara ännu lägre när muren är på plats. Antalet illegala invandrare som arresterats av den amerikanska invandringspolisen ICE ökade med 42 procent jämfört med 2016. Trots detta har antalet illegala invandrare som utvisats minskat med sex procent. Detta beror bland annat på att antalet personer som försöker korsa gränsen via Mexiko minskat kraftigt (ett resultat av Trumps satsningar på gränsvakter) samt att liberala domstolar förhindrat deportationer av kriminella illegala invandrare.
Den påstådda kopplingen mellan Donald Trump och Rysslands Vladimir Putin har inte kunnat gå att bevisa. Trots detta har etablissemangsmedia, såväl i USA som i Sverige, låtit detta bli det mest omtalade ämnet i amerikansk politik. Etablissemangsmedia, FBI och Rysslandsutredaren Robert Mueller har vänt ut och in på Donald Trump och hans bakgrund och fortfarande inte kunnat koppla ihop Trump och Putin. Det återstår att se hur länge denna charad från etablissemangsmedia kommer fortsätta innan man fokuserar på någonting annat i hopp om att avsätta Donald Trump.
Avslutningsvis kan man se Donald Trumps första år som president som ett lyckat sådant. Han har fått igenom många av sina vallöften, framförallt har den illegala invandringen minskat, ekonomin rusar, IS i stort sett besegrat och nomineringen av Neil Gorsuch till högsta domstolen har setts som lyckad av både liberaler och konservativa.
Trots detta har Trump mycket att bevisa under 2018. Han måste se till att muren börjar byggas; att illegala invandrare som grips faktiskt deporteras; att USA inte ägnar sig åt regimskiftespolitik i andra länder; samt att hantera hotet från Nordkorea. Jag ser hoppfullt på 2018 och hoppas att Trump alltid kommer sätta det amerikanska folket först, precis som han lovat.
