MORGONDAGENS DAGSTIDNING – tisdag 24 juni 2025

tisdag 24 juni 2025


Så har Trump skött sig under sitt första år

Idag lördagen den 20 januari 2018 har det gått exakt 365 dagar sedan Donald J. Trump blev USA:s 45:e president. NyD:s Alexander Almqvist-Paajanen utvärderar Trumps första år vid makten.

publicerad 20 januari 2018
– av Alexander Almqvist
Donald Trump svär presidenteden den 20 januari 2017 framför chefsdomare John Roberts

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

68 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

För att analysera Trumps första år som president måste man gå tillbaka till november 2016, efter det att Trump blev ”President-elect”. Det var då som Trump och hans närmaste rådgivare, särskilt New Jersey-guvernören Chris Christie och Mike Pence, som då var Vice President-elect.

Trump fyllde sitt kabinett och administration med det som kom att kallas för de tre g:na: ”Goldmans, generaler och gaziljonärer”. Med detta pekade man på antalet miljardärer, generaler och personer med bakgrund från Goldman Sachs som tog plats i administrationen.

Flertalet av de personer som Trump nominerade tillhörde etablissemanget. Däribland finansminister Steven Mnuchin, som var finanschef för Trumpkampanjen med en bakgrund från Goldman Sachs och som varit medlem i det ökända sällskapet Skull and Bones. Trots sin tvivelaktiga bakgrund inom Goldman Sachs och Skull and Bones har Mnuchin, som är av judiskt ursprung (hans familjs ovanliga efternamn är en omskrivning av Menucha, som i sin tur härstammar från det hebreiska namnet Menachem), skött sitt jobb väl och kan ses som en av Trumps trognaste män i Vita huset.

Donald Trump satte direkt agendan för hur han ska styra USA redan vid presidentinstallationen fredagen den 20 januari 2017. Han spydde öppet galla över det korrupta etablissemanget i Washington DC och svor att alltid sätta USA först.

– Vi ska ha en öppen inställning till omvärlden och skapa goda relationer, men från och med nu kommer vi alltid att sätta vårt eget land i första rummet.

Den första ”skandalen” för Trumpadministrationen kom snabbt. När Vita husets dåvarande pressekreterare Sean Spicer skällde ut medierna för sina falska nyheter om publikantalet på Trumpinstallationen råkade Spicer, av misstag, säga att Trumps installation var den mest välbesökta presidentinstallationen någonsin. Uppgifter som var lika felaktiga som medias bilder på de stora luckorna i publikhavet i Washington DC. Media nämnde sällan att bilderna togs en halvtimme innan installationen ens hade hunnit starta.

Trump gavs knappast en ärlig chans av etablissemangsmedia. Det märktes särskilt när det omtalade inreseförbudet från sju muslimska länder startade. Trots att det var ett av Trumps främsta kampanjlöften stod etablissemanget med öppen mun och knappt kunde tro sina ögon att det fanns en president som förverkligade ett av sina löften. Inreseförbudet orsakade dock stora problem för även oskyldiga resenärer och, även om det var nödvändigt, kunde ha utförts bättre. Det slog generalen John F. Kelly, då chef för Homeland Security fast. Kelly agerade hedersamt och rakryggat när han vittnade inför kongressen och tog på sig ansvaret för hur inreseförbudet infördes. Det hade knappast några av Kellys föregångare som Michael Chertoff eller Janet Napolitano gjort. Värt att nämna är att Kelly är en pensionerad fyrastjärnig marinkårsgeneral. Sådana personer tenderar oftast till att vara extremt lojala och rakryggade.

Trumps administrations första egentliga nederlag kom i februari när säkerhetsrådgivaren Michael Flynn fick sparken från sitt uppdrag efter att han ljugit för vicepresident Mike Pence. Flynn står nu åtalad för att ha ljugit för FBI om sina kopplingar till utlandet. Från början vad det tänkt att viceamiralen Bob Harward skulle efterträda Flynn. Efter att Harward tackat nej, ett svaghetstecken för Trumpadministrationen, för att istället fortsätta som lobbyist åt vapenindustrin, föll valet på Herbert Raymond ”H.R.” McMaster, militärhistoriker och generallöjtnant i armén.

I slutet av mars meddelade USA:s FN-ambassadör, krigshöken Nikki Haley, att USA kommer lämna Obamaadministrationens krav på att Syriens president Bashar al-Assad ska avsättas. Uttalandet hyllades och sågs som ett sundhetstecken av de som motsatte sig USA:s imperialistiska utrikespolitik. Haleys ord vägde dock lätt den 7 april. Då beslutade Donald Trump att USA skulle avfyra 59 Tomahawk-robotar mot Al-Shayrat-flygbasen utanför Homs. Trots att endast 23 av de 59 kryssningsrobotarna träffade basen, och orsakade minimal skada, sågs beslutet som en kniv i ryggen på Trumps trognaste kärnväljare. Trump har, bortsett från just den bombningen, skött sig godkänt i konflikten i Syrien och har hjälpt Bashar al-Assad att vara nära att vinna inbördeskriget i landet. Detta trots Trumpadministrationens negativa retorik om al-Assad. I efterhand kan man tolka bombningen av Syrien som en komplicerad form av signalpolitik.

I utrikespolitiken har fokus hamnat på Islamiska staten i Irak och Syrien samt Nordkoreakrisen. Under Trump och den hårdkokte försvarsministern James ”Mad Dog” Mattis ledning har IS tvingats till reträtt i både Irak och Syrien och bedöms vara så gott som besegrade. Trots att den USA-ledda koalitionen mot IS använt sig av kemiska vapen som vit fosfor för att besegra IS har strategin visat sig bära frukt.

Konflikten med Nordkorea ser inte ut att kunna lösas på diplomatisk väg inom de närmsta åren. Trump har skärpt retoriken mot den kommunistiska diktaturen och dess ledare Kim Jong-un, som Trump kallat för ”sick puppy” (mentalt störd person) och ”rocket man”. Trump har även hotat att angripa landet med ”eld och vrede som världen tidigare inte skådat” om landet fortsätter med sina missiltest. Missiltesten har fortsatt men utan att leda till någon amerikansk militär intervention.

Inrikespolitiskt har ekonomin och invandringen stått i fokus. Sedan Trump valdes i november 2016 har börserna rusat. Trots misslyckanden med att avskaffa Obamacare fick Trump och Republikanerna en stor seger när man i december fick igenom sin enorma skattereform. Reformen har på bara någon månad fått hundratals amerikanska företag att höja lönerna för sina anställda och Apple meddelade nyligen att man tack vare skattereformen kommer investera 350 miljarder dollar, motsvarande 2,8 biljoner kronor, i den amerikanska ekonomin de närmsta fem åren. Kritiker menar samtidigt att skattereformen endast är till för att sänka skatterna för de allra rikaste i USA, men hittills har den varit en stor succé för Trump och Republikanerna.

Att stoppa den illegal invandringen och bygga en mur längs gränsen till Mexiko var kanske Trumps främsta vallöfte. Muren har ännu inte byggts, även om prototyper av den byggts i San Diego, men den illegala invandringen till USA under 2017 har varit den lägsta på 17 år, en minskning med 73 procent jämfört med 2016. Förhoppningsvis kommer den att vara ännu lägre när muren är på plats. Antalet illegala invandrare som arresterats av den amerikanska invandringspolisen ICE ökade med 42 procent jämfört med 2016. Trots detta har antalet illegala invandrare som utvisats minskat med sex procent. Detta beror bland annat på att antalet personer som försöker korsa gränsen via Mexiko minskat kraftigt (ett resultat av Trumps satsningar på gränsvakter) samt att liberala domstolar förhindrat deportationer av kriminella illegala invandrare.

Den påstådda kopplingen mellan Donald Trump och Rysslands Vladimir Putin har inte kunnat gå att bevisa. Trots detta har etablissemangsmedia, såväl i USA som i Sverige, låtit detta bli det mest omtalade ämnet i amerikansk politik. Etablissemangsmedia, FBI och Rysslandsutredaren Robert Mueller har vänt ut och in på Donald Trump och hans bakgrund och fortfarande inte kunnat koppla ihop Trump och Putin. Det återstår att se hur länge denna charad från etablissemangsmedia kommer fortsätta innan man fokuserar på någonting annat i hopp om att avsätta Donald Trump.

Avslutningsvis kan man se Donald Trumps första år som president som ett lyckat sådant. Han har fått igenom många av sina vallöften, framförallt har den illegala invandringen minskat, ekonomin rusar, IS i stort sett besegrat och nomineringen av Neil Gorsuch till högsta domstolen har setts som lyckad av både liberaler och konservativa.

Trots detta har Trump mycket att bevisa under 2018. Han måste se till att muren börjar byggas; att illegala invandrare som grips faktiskt deporteras; att USA inte ägnar sig åt regimskiftespolitik i andra länder; samt att hantera hotet från Nordkorea. Jag ser hoppfullt på 2018 och hoppas att Trump alltid kommer sätta det amerikanska folket först, precis som han lovat.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Trumps ambition att få bort USA från de eviga krigen tycks ha gått i stå

Eskalationen i Mellanöstern

Den amerikanske "antikrigspresidenten" som nyligen rekommenderats till Nobels fredspris kan efter nattens anfallskrig glömma den tanken.

publicerad 22 juni 2025
– av Jenny Piper
Donald Trump och Benjamin Netanyahu har länge stått vandra nära – en vänskap som ser ut att ha kostat honom vallöftet "America First".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

68 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det är ironiskt att Pakistans regering i går formellt rekommenderat USA:s president Donald Trump till Nobels fredspris 2026 med hänvisning till hans medlingsförsök för att få slut på den senaste militära konflikten mellan Islamabad och New Delhi. Med tanke på att Trump några timmar senare beordrade attacker mot Irans kärnkraftsanläggningar i Fordow, Natanz och Esfahan, kan han garanterat glömma alla tankar på att ta emot det priset. I och för sig fick Obama fredspriset trots att USA:s militära insatser runt om i världen blev fler under hans tid i Vita Huset, så allt är möjligt.

Trump gjorde således det smutsiga jobbet åt Israel, som startat problemet och USA får ta skulden för konsekvenserna. Smart.

Efter attackerna varnade Trump Iran med hot att om de inte kommer sluta fred så väntar fler och hårdare attacker. Iran å sin sida har redan aviserat att de inte kommer att böja sig.

Trump har fått kritik för sitt beslut att aktivt gå in i kriget från andra amerikanska kongressledamöter, varav en del säger att attackerna mot Iran är skäl att ställa Trump inför riksrätt.

Iran har anklagat USA för att bryta mot internationell rätt och icke-spridningsavtalet (NPT) med sina nattliga attacker mot viktiga kärnkraftsanläggningar samtidigt som de försäkrat allmänheten om att ingen radioaktiv kontaminering har upptäckts vid de attackerade platserna.

Den iranske utrikesministern Seyed Abbas Araghchi har fördömt de amerikanska flygattackerna mot Irans kärnkraftsanläggningar som ett allvarligt brott mot internationell rätt och skriver på X att Teheran förbehåller sig alla alternativ att svara i enlighet med rätten till självförsvar.

”Händelserna i morse är upprörande och kommer att få bestående konsekvenser. Varje medlem i FN måste vara oroad över detta extremt farliga, laglösa och kriminella beteende. USA, en permanent medlem av FN:s säkerhetsråd, har begått ett allvarligt brott mot FN-stadgan, internationell rätt och icke-spridningsavtalet genom att attackera Irans fredliga kärnkraftsanläggningar. I enlighet med FN-stadgan och dess bestämmelser som tillåter ett legitimt svar i självförsvar, förbehåller sig Iran alla alternativ för att försvara sin suveränitet, sina intressen och sitt folk.”

Iran kräver nu att FN:s säkerhetsråd håller ett krismöte, fast med facit i hand vet alla redan att det enbart är ett spel för galleriet eftersom såväl USA som Israel har carte blanche i den tandlösa organisationen.

Samtidigt kan andra krafter vakna när tredje parter som är allierade med Iran vill lägga sig i. Även om stormakter som Ryssland, Nordkorea och Kina tillsammans med grannländer i Mellanöstern än så länge intagit en avvaktande position eftersom Iran inte velat ha understöd, har en talesperson för Jemens Houthier redan tidigare varnat för att om USA blir inblandade kommer gruppen att attackera deras krigsfartyg i Röda havet.

En annan obehaglig tanke är de många vilande ”celler” runt om i världen som kan komma att aktiveras nu med konsekvenser även för vanliga människor. Så alla de som nu hurar över Trumps ”bravad”, kan komma att sätta i halsen om de börjar tänka mer långsiktigt.

Glenn Diesen, professor vid Universitetet i Sørøst-Norge, sammanfattar det hela bra i ett inlägg på X där han konstaterade att USA:s president Donald Trump ånyo dragit in landet i en konflikt i Mellanöstern.

”Bush kandiderade på en fredsplattform mot nationsbyggande, Obama lovade ”förändring”, Biden skulle ”föra tillbaka de vuxna”, och Trump skulle få USA ur de eviga krigen i Mellanöstern. De startade alla krig… Det spelar ingen roll vem du röstar på, när de inte arbetar för dig.”

Men det finns åtminstone en vinnare här; vapenindustrin, vars aktier ännu en gång kommer att gå upp när börsen öppnar.

 

Jenny Piper

Alla Jenny Pipers artiklar finns på jennypiper.blog.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Så driver fanatismen USA:s kristna Israel-vänner

En betydande faktor bakom USA:s abnorma undergivenhet till Israel är den sionistiska evangelikanska rörelsen, en rörelse vars inflytande har stärkts i och med Trumps återkomst till Vita huset.

publicerad 21 juni 2025
– av Markus Andersson
Den högerkristna rörelsen i USA är intimt förknippad med ett gränslöst stöd till Israel.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

68 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det kristna Europas och kyrkans relation till judendomen har genom århundraden varierat och varit komplex. Ofta har den präglats av stark fientlighet där man exempelvis inte bara ansett att judarna avvisat Jesus som den sanne Messias – utan också ofta anklagat dessa för att genom det judiska partiet och sekten fariséerna bära skulden för att han korsfästes.


Artikeln publicerades första gången den 18 januari 2025.


Den judiska diasporan betraktades också i regel med stor misstänksamhet och tvingades ofta bo i särskilda kvarter eller områden så att myndigheterna kunde kontrollera dem. Finansverksamhet som penningutlåning och handel med guld ledde också till att de förknippades med ocker som i hög grad föraktades inom det traditionella kristna samhället.

Under medeltiden försämrades relationerna mellan kristna och judar ytterligare på många håll. I ett antal europeiska länder utvisades judiska invånare – bland annat efter anklagelser om att de orsakat sjukdomsutbrott, förgiftat brunnar, eller ritualmördat kristna barn. I flera fall förekom också regelrätta pogromer där judar handgripligen drevs ut eller avrättades.

Påven krävde avskildhet, Luther förespråkade fördrivning

Under seklen fortsatte judarna på många håll att betraktas som en icke önskvärd grupp. 1555 deklarerade exempelvis påven Paulus IV att dessa måste bo avskilda från de kristna, bära symboler som tydligt visade vilken grupp de tillhörde, och de förbjöds även att ägna sig åt försäljning av annat än livsmedel och begagnade kläder.

I den idag mycket kontroversiella skriften Judarna och deras lögner gick protestantismens grundare, Martin Luther, ännu längre och hävdade att judarna var ett Gudlöst folk ”som försöker förstöra fundamentet för vår tro” och som redan i barndomen lär sig hysa ett ”giftigt hat mot gojerna” (ickejudar).

Luther förespråkade därför att man antingen skulle fördriva judarna eller annars avkräva dem tvångsarbete – samtidigt som deras synagogor och skolor skulle brännas ner.

Martin Luther och påve Paulus IV var båda starkt kritiska till judenheten. Montage. Målning: Lucas Cranach den äldre, Jacopino Conte

Kontrasten i förhållningssätt till den judiska diasporan mellan Martin Luther och Paulus IV blir särskilt stark i kontrast till moderna evangelikala kristna sionister som har sitt starkaste fotfäste i USA men även återspeglas i nordiska pingströrelser.

Scofield och judarna som utvalt folk

Under 1800-talet började det i USA och Storbritannien växa fram en ny kristen rörelse inspirerad av bibliska profetior om judarnas återkomst till det heliga landet, och som även kopplades till Jesu återkomst till jorden. Vissa evangelikala grupper började snart betrakta återupprättandet av Israel som en nödvändig och gudomlig plan.

Liknande tankegångar hade förts fram även tidigare, men nu skulle de komma att få genomslag på bred front. 1909 författade den amerikanske teologen och predikanten Cyrus Ingerson Scofield en studie- och referensbibel, den så kallade Scofield-bibeln, som snart fick enorm spridning i USA. Stort fokus låg i denna på att förkunna att varje god kristen också måste stå bakom Israel och det judiska folket – och att antisemitism var att betrakta som en särskilt stor synd.

Scofields bibel har haft mycket stort inflytande på den kristna rörelsen i USA. Montage. Foto: Geogozz/CC BY-SA 4.0, Okänd

Den man eller nation som höjer sin röst eller hand mot Israel drar på sig Guds vrede”, framförs det bland annat i skriften där bibeltexter tolkas mycket bokstavligt. Upprepade gånger betonas det att judarnas återvändande till Jerusalem är en helt central del av Guds frälsningsplan för mänskligheten.

Det förkunnas också att Israel kommer att spela en avgörande roll i de apokalyptiska händelserna under den sista tiden, som enligt de evangelikala ska föregå Jesus återkomst till jorden och att Guds profetior i Gamla Testamentet handlar just om judarna – inte om de kristna.

I regel tolkas boken som att det är varje kristens moraliska och andliga plikt att stödja Israel till varje pris. Om detta inte görs kommer de bibliska profetiorna enligt denna tolkning heller inte att gå i uppfyllelse och kristna kommer då själva heller inte att få ta emot Guds frälsning och välsignelse.

Gud har lovat att välsigna dem som välsignar judarna. Som evangelisk kristen tror jag att judarnas återkomst till sitt nuvarande hemland under 1900-talet var, och är, en uppfyllelse av bibliska profetior”, förklarar exempelvis den profilerade evangeliske ledaren Richard Land sin övertygelse.

Scofield-bibelns inflytande på evangelikala rörelser har bidragit till vad som brukar beskrivas som ett närmast ovillkorligt stöd för Israel – något som väckt förnyad uppmärksamhet i och med den internationella kritiken mot Israel för sin hårdföra politik i Gaza som även innefattat anklagelser om folkmord och föranlett en efterlysning av landets premiärminister Benjamin Netanyahu av den internationella brottmålsdomstolen ICC.

Israelanhängare demonstrerar i New York. Foto: shavnya.com/Unsplash

De evangelikala kristna är demografiskt en betydande grupp i USA och utgör de drygt 25 procent av befolkningen, med ett inflytande över politiken som länge setts som mycket betydande.

AIPAC finansierar evangelikala kandidater

Redan under 1900-talets första hälft stödde de kristna sionisterna den judiska invandringen till Palestina och upprättandet av staten Israel, och sedan dess har stödet fortsatt. Idag betraktas Israel som en viktig ”förbundspartner” – inte bara av geopolitiska skäl, utan också av teologiska. Dessa röster bedöms av de flesta analytiker som helt avgörande för att driva igenom det omfattande amerikanska stödet till Israel.

I USA finns sedan länge också en inflytelserik judisk diaspora med en lobby som av uppenbara skäl uppskattat evangelikalernas stöd. I många fall har man skänkt stora summor pengar för att finansiera kristna Israelanhängares valkampanjer och säkerställa att de amerikanska lagstiftande församlingarna domineras av allierade till Israel.

AIPAC är, tillsammans med ADL, den kanske mest välkända judiska lobbyorganisationen i USA, och efter senaste valet deklarerade man nöjt att nästan alla ”deras” kandidater hade segrat i sina respektive val – samtidigt som man lyckats ”stoppa” ett antal Israelkritiska utmanare.

Både under Ronald Reagan och George W. Bush intensifierades det kristna sionistiska inflytandet på amerikansk politik – men också under Donald Trumps första mandatperiod då det omtvistade Jerusalem erkändes som Israels huvudstad och USA:s ambassad flyttades dit.

Apokalyptiska motiv

De kristna sionisterna återfinns framförallt inom Republikanerna, där några exempel på prominenta evangelikalt inriktade makthavare är Trumps tidigare vicepresident Mike Pence, senatorerna Ted Cruz, Marco Rubio och Arkansas guvernör Sarah Huckabee Sanders.

Trumps förre vicepresident Mike Pence är kristen och en mycket stark anhängare av Israel. Foto: USA:s ambassad i Jerusalem/CC BY 2.0

James Lankford, John Thune, Tim Scott, Joni Ernst, Josh Hawley är några andra namn som tillhör samma rörelse och representerar samma parti. Dess dominans har bidragit till att Republikanerna kommit att driva en ännu mer pro-israelisk linje än sina konkurrenter i Demokraterna – som även dessa dock bedyrar att de ser Israel som en oskiljbar allierad.

Bedömare brukar peka på att de kristna sionisternas stöd till Israel är mer ideologiskt än pragmatiskt betonat och att man drivs just av apokalyptiska motiv snarare än strategiska överväganden. Rörelsen har också länge anklagats för att förstärka konflikter i Mellanöstern där man tenderat till att förespråka eskalering framom fredssamtal med den regionala stormakten Iran.

Även här bygger synen ofta på bibliska tolkningar, där konflikterna i Mellanöstern betraktas genom en apokalyptisk lins. Man hänvisar framförallt till Uppenbarelseboken och dess profetior om en ”slutstrid” där Israel är omgivet av fientliga nationer som slutligen besegras. Ibland identifieras Iran exempelvis som en del av ”Gogs och Magogs” arméer som ska attackera Israel – men också förintas av eld från himlen.

På en liknande linje betraktas Israels fördrivning av palestinier i regel som en del av Guds vilja då judarna är det utvalda folket som har rätt att återta det territorium man utlovats och delvis besatte för tusentals år sedan.

Kristna sionister identifierar ofta Iran som en del av ”Gogs och Magogs” arméer.  Montage. Målning: okänd (tidigt 1200-tal) , foto: Khamenei.ir

Vad gäller den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken står evangelikalerna i princip uteslutande på Israels sida och i internationella forum finns också en överenskommelse om att man alltid ska stå bakom sina allierade och blockera alla försök till sanktioner eller fördömanden från exempelvis FN.

Hotade chefsåklagares familj

Många exempel finns på den kristna högerns ovillkorliga stöd till Israel. När det först talades om att Internationella brottmålsdomstolen övervägde att utfärda en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu svarade 12 republikanska senatorer – bland annat Ted Cruz och den tillträdande utrikesministern Marco Rubio, med att deklarera att en sådan order skulle få direkta konsekvenser för domstolens chefsåklagare, dennes anställda och familjemedlemmar.

Marco Rubio och Ted Cruz är två prominenta kristna sionister i USA:s kongress. Montage. Foto: U.S. Senate Photographic Studio, Gage Skidmore/CC BY-SA 2.0

Om ni riktar in er på Israel så kommer vi rikta in oss på er”, hotade man och utlovade ”kraftfulla sanktioner” mot domstolens anställda och medarbetare, samt att ”utestänga er och era familjer från USA”.

Du har blivit varnad”, deklarerade republikanerna vidare och skrev att USA kommer att dra in allt stöd för ICC om domstolen agerar mot Israel.

På samma sätt har framstående evangelikaler återkommande hävdat att FN och dess olika organ är ”antiisraeliska” eller till och med ”antisemitiska” när israeliska förbrytelser fördömts och senatorer som Ted Cruz har deklarerat att USA helt måste lämna organisationen om Israel skulle uteslutas.

Även om det finns ett fåtal avvikande röster talar mycket också för att USA under Donald Trumps regering kommer att driva en mer pro-israelisk politik än som varit fallet under Biden-administrationen.

”Ingen går säker för deras vrede”

Kritiker menar att det i praktiken är mycket svårt för amerikanska politiker att förespråka en linje där USA sätter landets egna nationella intressen framom Israels mot bakgrund av den pro-israeliska lobbyns starka inflytande, där stora resurser läggs på att bekämpa kandidater som inte uppfattas som tillräckligt lojala med Israel.

– Ingen går säker för deras vrede, förklarar vänsterprofilen Connor Farrell.

För att säkerställa att politikerna verkligen gynnar Israels intressen i alla frågor har det exempelvis framgått att samtliga republikanska kongressledamoter har en personlig lobbyist från AIPAC som de har tät kontakt med och för att påverka hur de ska rösta i olika frågor. Detta är dock något politiker i regel helst undviker att berätta för väljarna, enligt den libertarianske kongressledamoten Thomas Massie.

– Det gynnar ingen av dem. Varför skulle de vilja berätta för sina väljare att de i princip har ett kompissystem med någon som representerar ett främmande land? Det gynnar inte kongressledamoten att folk känner till det. Därför kommer de heller inte berätta någonting för dig, säger Massie.

 

Markus Andersson

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Myten om Irans kärnvapen

Eskalationen i Mellanöstern

I över 40 år har israeliska och amerikanska makthavare upprepat larm om ett nära förstående iranskt kärnvapenhot, utan att någonsin frambringa ett enda tydligt bevis. Lögnerna har inte bara vilselett allmänheten, de har också banat väg för repressiva sanktioner, lönnmord och en militär intervention som nu är mycket nära att eskalera till ett katastrofalt storkrig.

publicerad 18 juni 2025
– av Markus Andersson
Under drygt 40 års tid har världen hotats av iranska kärnvapen - åtminstone om man får tro Benjamin Netanyahu och hans allierade.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

68 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Bush-administrationens lögner om Saddam Husseins kemiska massförstörelsevapen användes som förevändning för att invadera Irak – ett krigsprojekt som bedöms ha kostat mellan 500 000 och en miljon människor livet. I efterhand visade det sig att det inte existerade några sådana vapen – det var helt enkelt lögner för att tvinga fram ett önskat regimskifte och realisera maktanspråk över regionen.

Idag betraktas Irakinvasionen som ett av Västledarnas allra värsta svek i modern tid och lyfts ofta fram som ett skolboksexempel på hur makten inte drar sig för att manipulera varken sina egna medborgare eller sin övriga omvärld för att driva igenom sin vilja. Även om Irakfallet är extremt vad gäller lidande och omfattning, så är tillvägagångssättet dock på intet sätt unikt.

Redan för 41 år sedan, under kalla krigets dagar, slog den brittiska försvarstidningen Jane’s Defence Weekly larm med en oväntad uppgift. “Iran är i full färd med att producera en atombomb, som troligen är färdig inom två år”, hävdades det. Samma påståenden basunerades ut av israelisk media och USA-senatorn Alan Cranston som bestämt hävdade att Iran låg ungefär sju år från att kunna tillverka egna kärnvapen.

Något fog för dessa påståenden fanns dock egentligen aldrig och Internationella atomenergiorganet IAEA avfärdade också larmen som grundlösa. I efterhand stod det också klart att utspelen handlade om politiskt motiverad skräckpropaganda snarare än seriösa prognoser. Iran fick inga kärnvapen, varken under 1980-talet eller senare.

Att larmen om de snart hotande iranska kärnvapnen inte hade någonting med verkligheten att göra spelade dock mindre roll. Den strida strömmen av liknande utspel fortsatte att komma från höga israeliska och amerikanska makthavare.

I mer än 40 året har israeliska och amerikanska makthavare profiterat på larm om ett nära förestående iranskt kärnvapenhot. Foto: faksimil/X

Alla prognoser var fel

Israels nuvarande premiärminister, Benjamin Netanyahu, deklarerade under början och mitten av 1990-talet, då som parlamentsledamot, att Iran kunde vara bara några år från att skaffa kärnvapen och krävde krafttag. Under samma period hävdade Israels utrikesminister, Shimon Peres, att Iran skulle ha en kärnladdning senast år 1999, och i USA hävdade en rapport från representanthusets republikanska forskningskommitté att Iran med ”98 procents säkerhet” i princip redan hade alla komponenter för att bygga ”två eller tre operativa kärnvapen”.

Ungefär samtidigt bedömde CIA under president George H.W. Bush att Iran förfogade över alla delar som krävdes för ett par bomber, och CIA förutspådde att Iran skulle ha kärnvapen senast år 2000 – en prognos som senare sköts upp till 2003.

Inte heller dessa prognoser hade någon verklighetsanknytning. Det centrala var att utmåla den iranska regimen som ett globalt hot som måste bekämpas – och krossas med vapenmakt om nödvändigt. Så har det fortsatt, med ständiga larm och varningar av propagandistisk natur, snarare än seriösa och sakliga analyser. 1995 rapporterade exempelvis New York Times att högt uppsatta amerikanska och israeliska tjänsteman varnade för att Iran skulle skaffa en atombomb till år 2000.

”Iran är mycket närmare att framställa kärnvapen än vad man tidigare trott”, basunerade tidningen ut med hänvisning till uppgifter från amerikanska och israeliska tjänstemän, och det påstods att Irans atombomb var ”överst på listan” över faror under det kommande decenniet.

Varningarna om iranska atombomber år efter år efter år har liknats vid klimatalarmisternas återkommande larm om den globala uppvärmningen. Foto: faksimil/New York Times

Inte än – men snart?

När dessa tidsfrister passerade utan att någonting faktiskt hände flyttades tidsramarna istället framåt. 1997 angav nya uppskattningar istället att den iranska bomben snarare dröjde till omkring 2007–2009.

Under 2000-talet ekade varningssignalerna och domedagsbudskapen vidare. År 2005 slog Israels försvarsminister, Shaul Mofaz, fast att Iran inom två år skulle passera en “point of no return” i sitt kärnvapenprogram – vilket alltså placerade den kritiska tidpunkten till omkring 2007. År 2007 hävdade den israeliska underrättelsetjänsten Mossad sedan att Iran skulle kunna nå kärnvapenkapacitet till 2009.

En prognos 2009 var ännu mer alarmerande där det påstods att Iran skulle vara “kärnvapenutrustat” inom ett år. Samtidigt började allt fler bedömare ifrågasätta trovärdigheten i tidsangivelserna och ifrågasätta varför prognoserna hela tiden flyttades framåt, och varför de nya uppskattningarna skulle vara mer trovärdiga än de felaktiga som tidigare gjorts.

Trots 2015 års internationella kärnavtal fortsatte ledare i Israel och USA att varna för Irans påstådda kärnvapenambitioner. I september 2012 gjorde Netanyahu ett uppmärksammat framträdande i FN:s generalförsamling: han höll upp en skiss av en bomb och drog med röd penna en “röd linje” vid 90 procents anrikningsgrad, och varnade att Iran före våren eller sommaren 2013 skulle nå denna sista etapp mot en bomb om inte detta stoppades.

År 2015 talade Netanyahu inför USA:s kongress och kritiserade det nya kärnavtalet med orden: “Det blockerar inte Irans väg till bomben, det banar Irans väg till bomben”.

I augusti 2021 var det på nytt dags då Israels försvarsminister, Benny Gantz, slog larm om att Iran bara var “ungefär 10 veckor ifrån” att skaffa tillräckligt med vapenklassat material för en kärnladdning.

Mäktiga intressen vill se Iran brinna

Detta, skall betonas, är blott ett litet axplock av alla utspel och varningar om påstådda hot som aldrig blivit verklighet. Under de senaste fyra decennierna har både amerikanska och israeliska makthavare haft ett ännu starkare incitament att framställa Irans kärnprogram som ett akut, globalt hot. För det första skapar hotbilden en politisk och strategisk grund för att motivera massivt militärt stöd till Israel och permanenta amerikanska militära insatser i regionen.

Varje varning om “nära förestående” kärnvapen ger skäl för kongressbeslut om fler rustningsanslag, vapenexport och basnärvaro i Gulfområdet, något som gynnar vapentillverkare och upprätthåller en kraftfull amerikansk närvaro i Oljeregionen.

Dessutom stärker hotretoriken också Israels krav på internationellt stöd mot Teheran, vilket konsoliderar landets maktställning i regionen och legitimerar ”förebyggande” militära operationer mot Iran. Genom att ständigt återupprepa att “vi bara har veckor eller månader på oss” har man kunnat vidmakthålla ett permanent högriskläge som underlättar snabba beslut om sanktioner eller militära hot närhelst politiska ledare önskar hårdare grepp mot Iran.

Samtidigt har den politiska finansieringen i USA också spelat en avgörande roll. Många kongressledamöter tar emot stora bidrag från pro-israeliska lobbygrupper som AIPAC, vilka konsekvent förespråkar en tuff linje mot Iran för att skydda Israels säkerhet och intressen. Israellobbyns annonser i amerikanska valrörelser framställer ofta varje förhandling med Teheran som ett moraliskt misslyckande, vilket drivit USA:s utrikespolitik i en extremt pro-israelisk och neokonservativ riktning.

På samma sätt har kristna grupper i USA, särskilt evangelikala, länge sett Israels fortsatta existens som en religiös plikt där “den som välsignar Israel skall själv bli välsignad” – och utgör en betydande väljarbas som kräver hård konfrontation med Iran. För dessa grupper är ett potentiellt storkrig inte bara en geopolitisk möjlighet utan också ett steg i profetiska eskatologiska mönster.

Sammantaget finns det alltså flera inflytelserika grupper som av ekonomiska, geopolitiska eller religiösa skäl tjänar på att hålla Irans ”nära förestående” kärnvapenhot levande – trots att inte någon av prognoserna någonsin slagit in och ingenting heller tyder på att de varit i närheten av att göra det.

Vad baserar Trump sina beslut på?

Många hade hoppats att det skulle bli annorlunda med Donald Trump mot bakgrund av hans påståenden om att han skulle vara den som ”stoppar alla krig”.

– Mitt stoltaste arv kommer att vara det som fredsmäklare och enande kraft, har han självsäkert deklarerat.

I verkligheten framträder dock en annan bild, där Trump bland annat valt att helt ignorera sin egen underrättelsechefs bedömning, när denne chef förklarar att ingenting tyder på att Iran är på väg att skaffa några kärnvapen.

– Iran bygger inte kärnvapen och den högste ledaren Khamenei har inte godkänt det kärnvapenprogram som han avbröt 2003, konstaterade DNI-chefen Tulsi Gabbard nyligen, och hänvisade till underrättelsetjänsternas samlade bedömning.

– Jag bryr mig inte om vad hon sa. Jag tror att de var väldigt nära att skaffa ett (kärnvapen), slog Trump fast, när journalister undrade varför han struntar i sina egna experters och rådgivares bedömningar.

Det faktum att IAEA:s högste chef, Rafel Grossi, även han bekräftar att det inte finns några belägg ”för ett systematiskt försök (från Irans sida) att röra sig mot ett kärnvapen” tycks heller inte spela någon roll för USA:s högsta ledare. Trump har av allt att döma bestämt sig att gå på Netanyahus krigslinje – trots att den i decennier bevisligen varit förljugen.

Ett svek mot rörelsen

Trumps popularitet har i hög grad byggt på löften om att få slut på dyra, utdragna och globalistiska krig. Nu viftar den nyckfulle presidenten bort sina löften med diffusa neokonservativa resonemang om att USA inte kan bli ”fantastiskt” så länge Iran har eller kan komma att få kärnvapen, och att detta därför bör vara av yttersta prioritet för alla amerikanska patrioter.

Under den förra mandatperioden fick Trump hård kritik för att hans vallöften inte infriades. Detta förklarades av många analytiker som att de blockerades av politiska motståndare – men andra kritiker pekade också tidigt på att han valde att omge sig med rådgivare med tveksamma och för USA direkt skadliga agendor – exempelvis den ultrasionistiske svärsonen Jared Kushner eller den neokonservative krigshöken John Bolton.

Denna gång skulle det bli annorlunda. Nu skulle administrationen utgöras av pålitliga och stabila personer som satte USA först och som prioriterade vad som var bra för det amerikanska folket – inte mäktiga särintressen eller främmande regimer.

Så tycks det alltså inte ha blivit. Vad gäller Iran och Mellanöstern har amerikanerna och världen i Trump tvärtom fått en president som i praktiken kan vara ännu mer krigisk än flera av sina föraktade föregångare. De senaste dagarna har hans flöde fyllts med krigshetsande neokonservativ retorik och krav på iransk underkastelse.

”VILLKORSLÖS KAPITULATION!” dundrar han bland annat i ett inlägg på Truth Social.

”Vi vet exakt var den så kallade “högste ledaren” gömmer sig. Han är ett enkelt mål, men där är han säker – vi kommer inte att ta honom av daga (döda!), åtminstone inte för tillfället. Men vi vill inte att missiler avfyras mot civila eller amerikanska soldater. Vårt tålamod börjar ta slut!”, hotar han i ett annat.

”USA FÖRST betyder många FANTASTISKA saker, bland annat att IRAN INTE FÅR HA ETT KÄRNVAPEN. GÖR AMERIKA FANTASTISKT IGEN!!!”, mässar han i ett tredje.

Trump gastar om iranska kärnvapen. Foto: faksimil/Truth Social

Vem fattar besluten?

Trump har förvisso länge haft en excentrisk framtoning, men även många av hans egna anhängare på sociala medier undrar vad det egentligen är som pågår. Det var väl Joe Biden som var den tokige presidenten som höll på att dra in USA i krig och elände – inte Trump?

Andra kan inte förstå varför USA:s president fortsätter att skrika om iranska kärnvapen när alla relevanta bedömare redan konstaterat att det inte finns några bevis alls för att ett sådant hot skulle vara nära. Var får han egentligen sin information ifrån, hur gör han sina bedömningar och varför är de så irrationella, är frågor som ställs. Några svar verkar inte kunna presenteras, förutom att USA behåller sin linje – att Israels önskemål står över allt annat.

Därför spelar det ingen roll för Trump att det är Israel – inte Iran, som illegalt och i största hemlighet har införskaffat ett stort antal kärnvapen, och som använt dessa för att pressa för ett amerikanskt militärt stöd eller avskräcka fientliga grannländer i samband med konflikter.

I Trumps väljarbas är oron nu utbredd när Trump trots alla fredslöften ännu en gång ser ut att kasta in USA i ett storkrig baserat på lögner och desinformation – exakt så som var fallet med invasionen efter de påhittade kemiska vapnen i Irak 2003. Många amerikaner konstaterar uppgivet att det här inte alls är var vad man röstat för.

Motståndarna till ett amerikanskt anslutande till Israels krig mot Iran pekar också på att de som mest högljutt kräver ännu ett amerikanskt krig är makthavare som egentligen varken stödjer Trump eller MAGA-rörelsen, utan som ser kriget som ett tillfälle att så split eller krossa den rörelse som byggts upp kring honom.

De kommande dagarna och veckorna kommer inte bara att definiera Trumps politiska eftermäle, utan hela Mellanösterns framtid. Kanske även världens.

 

Markus Andersson

Ett axplock av larmen om ett nära förestående iranskt kärnvapenhot:

1984 – Jane's Defence Weekly: Iran kan ha kärnvapen inom två år.
1992 – Benjamin Netanyahu: Iran nära bomb senast 1999.
1993 – Yitzhak Rabin: Iran bygger kärnvapen, världen måste agera.
1995 – USA:s regering: Irans kärnvapenplaner måste stoppas
1998 – Madeleine Albright: Iran försöker skaffa kärnvapen.
2000 – Bill Clinton: Lag mot stöd till Irans vapenprogram.
2002 – George W. Bush: Iran hotar med kärnvapenplaner.
2004 – U.S. National Intelligence Estimate: Iran troligen på väg mot kärnvapen.
2005 – Ariel Sharon: Iran nära teknisk lösning för bomb.
2006 – George W. Bush: Irans kärnplaner hotar freden.
2007 – Amerikansk underrättelsetjänst: Iran pausade vapenprogrammet 2003 men bygger på nytt kapacitet.
2008 – Ehud Olmert: Iran nära oåterkallelig kärnvapenpunkt.
2009 – Benjamin Netanyahu: Iran tre till fem år från bomb.
2010 – Barack Obama: Irans kärnprogram ett stort hot.
2011 – Leon Panetta: Iran kan ha bomb inom ett år.
2012 – Benjamin Netanyahu: Iran nära "röda linjen" för kärnvapen.
2013 – Moshe Ya'alon: Iran mycket nära kärnvapengräns.
2014 – Benjamin Netanyahu: Iran på väg att bli kärnvapenmakt.
2015 – Benjamin Netanyahu: JCPOA (kärnavtalet med Iran) banar väg för Irans bomb.
2017 – Donald Trump: Iran kan snabbt få kärnvapen.
2018 – Mike Pompeo: Iran strävar efter kärnvapen trots JCPOA.
2019 – Benjamin Netanyahu: Iran nära att tillverka atombomb.
2020 – Donald Trump: Iran ekonomiskt svagt men kärnvapenhotet kvarstår.
2021 – Joe Biden: Iran måste följa JCPOA för att stoppa kärnvapen.
2023 – Yoav Gallant: Iran närmare bomb än någonsin.
2024 – USA:s underrättelsetjänst: Iran månader från kärnvapen.
2025 – Benjamin Netanyahu: Iran kan bygga nio kärnvapen.
2025 – Donald Trump: USA kan bomba Iran om kärnprogrammet inte stoppas.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Varför ifrågasätter inte det internationella samfundet Israels mål?

Eskalationen i Mellanöstern

Om Samsonalternativet verkligen existerar avslöjar det mycket av grunden till Israels oproportionerliga inflytande och omvärldens tystnad. Att Israel gång på gång tillåts agera utan konsekvenser bottnar alltså i en form av utpressning där världens ledare hukar av rädsla för att ”kärnvapenkortet” ska spelas ut.

publicerad 18 juni 2025
– av Jenny Piper
Analytiker menar att ”Samsonalternativet” innebär att Israel, vid hot om utplåning, tänker ta så stor del av omvärlden som möjligt med sig - även länder i Europa.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

68 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Efter att man på G7-mötet slagit fast att Iran aldrig får skaffa kärnvapen och att Israel har rätt att försvara sig, ställer jag mig ånyo kritisk till de dubbla måttstockar som används samt ifrågasätter varför inte Israels kärnvapenkapaciteter framkallar samma mani. Läser en analys som sätter ljus på den komplexa situationen.

Även om det är ett faktum som accepteras av experter världen över att Israel har haft atombomber sedan strax före sexdagarskriget 1967, upprätthåller Israel än i dag en fasad av avsiktlig tvetydighet när det gäller sina kärnvapenkapaciteter.

Enligt nyligen genomförda uppskattningar från det oberoende Stockholms internationella fredsinstitut, som kontrollerat världens kärnvapen och de stater som innehar dem sedan 1966, tycks Israel ha minst 90 kärnvapenstridsspetsar som man tror kan avfyras var som helst inom en maximal radie av 4 500 km med deras F-15, F-16I och F-35I ”Adir”-flygplan, deras 50 landbaserade Jericho II- och III-missiler samt med cirka 20 Popeye Turbo-kryssningsmissiler, som avfyras från ubåtar.

Den relevanta frågan som uppstår är varför inte det internationella samfundet ifrågasätter Israels mål med tanke på att Iran har undertecknat det internationella icke-spridningsavtalet om kärnvapen, vilket Israel har vägrat.

Det har skett internationella ansträngningar för att få alla israeliska kärnkraftsanläggningar under det Internationella atomenergiorganets skydd, Israel vägrar dock att underteckna avtal om att ansluta sig till fördraget om icke-spridning av kärnvapen som en icke-kärnvapenstat.

Något annat som inte ifrågasätts är att Israel har attackerat Iran med det uttalade målet att lamslå ett kärnvapenutvecklingsprogram, vilket har stöd av stora delar av det internationella samfundet, men samtidigt har Internationella atomenergimyndigheten inte kunnat fastslå att det inte handlar om energi. I grund och botten har Iran rätt att utveckla kärnenergi för fredliga ändamål, men inte för att utveckla kärnvapen, och än så länge finns inga konkreta bevis som stöder de anklagelser som florerar i media.

En annan outforskad frågeställning är varför Israel får ha kärnvapen utan att behöva binda sig till några avtal, medan Iran, om de skulle vilja, inte alls får inneha kärnvapen överhuvudtaget.

En annan intressant aspekt är att Israel redan 1981 har brutit mot FN:s resolution 487. Det hela hade sin upprinnelse i en attack mot en kärnforskningsanläggning i Irak som Israel utförde den 7 juni 1981, vilken fördömdes av FN:s säkerhetsråd som ett ”klart brott mot FN-stadgan och normerna för internationellt uppförande”. Enligt säkerhetsrådet hade Irak varit part i icke-spridningsavtalet sedan det trädde i kraft 1970.

Resolutionen, som fortfarande gäller, uppmanade Israel att ”snabbt placera sina kärnkraftsanläggningar under Internationella atomenergiorganets skydd”, men som redan nämnts har Israel aldrig följt resolution 487.

Israel har inga kärnkraftverk, men experter är överens om att det finns en enorm kärnkraftsanläggning. Shimon Peres Negev kärnforskningscenter byggdes i slutet av 1950-talet/början av 1960-talet och påstås ha haft franskt bistånd samt fick sitt namn efter den tidigare israeliske premiärministern efter hans död 2016. Anläggningen är ett hårt bevakat komplex i Negevöknen knappt 70 km från gränsen till Egypten.

Iran har ballistiska missiler som kan nå kärnforskningscentret cirka 1 500 km från Teheran, så varför attackerar Teheran israeliska städer som vedergällning för Israels försök att förstöra Irans kärnkraftsindustri när de i stället skulle kunna attackera Israels kärnkraftsanläggning?

Svaret ligger troligen i ”Samsonalternativet”, ett protokoll för ömsesidig förstörelse vars existens aldrig har erkänts av Israel, men heller aldrig förnekats. Den Pulitzerprisbelönade journalisten Seymour Hersh, som även grävt i Nord Stream-attacken, var först att rapportera om Samsonalternativet som handlar om Israels avskräckningsstrategi med massiv vedergällning med kärnvapen som en ”sista utväg” mot ett land vars militär har invaderat och/eller förstört stora delar av Israel. Men det kommer inte bara vara sina fiender som man attackerar utan flera av världens större städer under parollen faller vi faller alla.

Israel har två gånger varit nära att använda sina kärnvapen. År 2017 framkom ett påstående om att Israel strax före det arabisk-israeliska kriget 1967 hade stått på gränsen till att avfyra en ”demonstrations”-kärnvapenexplosion i syfte att skrämma sina fiender.

Planen avslöjades i intervjuer med den pensionerade generalen Itzhak Yaakov, genomförda av Avner Cohen, en israelisk-amerikansk historiker och ledande forskare inom Israels kärnvapenhistoria, vilka publicerades först efter Yaakovs död.

År 2003 avslöjade Cohen att under Yom Kippur-kriget 1973, när det återigen verkade som att israeliska styrkor var på väg att bli överkörda, hade dåvarande premiärminister Golda Meir godkänt användningen av atombomber och missiler som ett sista försvar. Denna domedagsplan, med kodnamnet Samson, fick sitt namn efter den israelitiske starke man som, tillfångatagen av filistéerna, rev ned pelarna i deras tempel och förintade sig själv tillsammans med sina fiender.

Mordechai Vanunu, en israelisk kärntekniker och fredsaktivist, avslöjade Israels kärnvapenhemligheter redan 1986. Mordechai lockades till Rom där han kidnappades av Mossad-agenter och fördes tillbaka till Israel på ett israeliskt marinfartyg där han anklagades för landsförräderi. Han dömdes till 18 års fängelse och tillbringade en stor del av tiden i isoleringscell. I april 2004 släpptes han, men är fortfarande underkastad en rad strikt upprätthållna restriktioner som hindrar honom från att lämna Israel och tala med utlänningar.

Ahron Bregman, senior lärare vid institutionen för krigsstudier vid King’s College Londons Institute of Middle East Studies och som tjänstgjorde i den israeliska armén i sex år på 1980-talet, har sagt att alla tror att Israel har kärnvapenkapacitet och det faktum att Israel fann det nödvändigt att gripa Vanunu och sätta honom i fängelse samt fortsätter att införa strikta restriktioner mot honom, bevisar bara detta.

Om Samsonalternativet är sant förklarar det mycket av Israels inflytande och omvärldens passiva agerande mot Israel. Att Israel kommer undan med carte blanche oavsett vad de företar sig grundar sig alltså i en sorts utpressning där ingen vågar opponera sig av rädsla för ”kärnvapenkortet”. De få som har missiler som kan skjuta ner Israels missiler i dag är troligtvis Ryssland, Kina och Nordkorea, då deras missiler är snabbare.

Återstår således att se hur det här kommer att sluta, men med tanke på att Trump redan gett Israel sitt fulla stöd har jag svårt att se att utgången skulle bli annorlunda den här gången. Och medan maktens människor gör sina drag kommer fler människor att dö på båda sidor, men en vinnare som skrattar hela vägen till banken är krigsindustrin som i vanlig ordning profiterar på det pågående kaoset.

Alla Jenny Pipers artiklar finns på jennypiper.blog.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.