Att vara svensk kung på 1100-talet var ett mycket riskabelt uppdrag och fienderna var många. En som fick lära sig detta den hårda vägen var kung Sverker som mördades på väg till julottan av sin egen hästsven eller stallare.

Att vara svensk kung på 1100-talet var en tuff uppgift; ett drygt dussin kungar och tronpretendenter avverkades under detta sekel – varav många gick en hastig och våldsam död till mötes. En av dessa var kung Sverker (den äldre) som har givit namn åt den Sverkerska ätten som mellan omkring 1130 och 1250 var med och slogs om den svenska kungakronan.

Sverkers bakgrund är inte särskilt känd, men enligt Västgötalagens kungalängd var han son till en östgötsk storbonde eller hövding vid namn Cornube eller Korn-Ubbe, men andra källor anger andra personer som hans far. Klart är dock att Sverker tidigt insåg vikten av att gifta in sig i den nordiska maktsfären, han lyckades också att få den tidigare kung Inges änka Ulvhild Håkansdotter som hustru och kunde därigenom knyta till sig mäktiga allierade.

Omkring 1130 valdes han som kung över svearna och från cirka 1134 även götarna och kontrollerade efter det åtminstone huvuddelen av det då ganska bräckliga riket.

Sverkers regeringstid blev med 1100-tals mått mätt mycket lång – närmare 26 år. Efter att drottning Ulvhild avlidit gifte han om sig med prinsessan Rikissa av Polen – även hon änka, efter den danske prinsen och götarnas tidigare kung Magnus Nilsson.

Man vet att Sverker grundade kloster i Sverige, bland annat upprättade han Sveriges äldsta cistercienserkloster 1143 i Alvastra och enligt andra källor ska han också ha rest en ny ståtlig kyrka på sin släktmark i östgötska Kaga.

Utrikespolitiskt finns det också källor som vittnar om krig med Novgorod och med den danske kungen Sven. Den senare konflikten ska ha berott på att Sverkers son Johan kidnappade två danska adelskvinnor för att ”förlusta sig med”. Sonen Johan ska sedan ha slagits ihjäl av en uppretad folkmassa vid ett ting, men trots detta valde den danske kungen att invadera Småland 1153.

Enligt källorna ska den småländska befolkningen utan hjälp av Sverker på egen hand ha slagit tillbaka danskarna genom bakhåll och list och danskarna tvingades fly under tidiga 1154. Den småländska segern över danskarna gav sedan upphov till Blendasägnen – som under seklen förvrängts och berättar om hur kvinnorna i Värend på egen hand besegrade den danska hären genom att först bjuda in dem till gästabud, supa ner dem och sedan ha ihjäl dem.

Någon längre ro fick dock inte Sverker. Två år senare var han nämligen på väg för att fira julotta i Västra Tollstads kyrka (eller i Alvastra enligt andra källor) då han mördades av sin egen livvakt eller hästsven, enligt vissa uppgifter var det den danske prinsen Magnus Henriksson som lejt mördarna eftersom han ville bli kung även i Sverige.

Dick Harrison skriver att inte mycket av mordet på väg till julottan är känt men att det ”med största sannolikhet faktiskt ägde rum och inte bara är ett rykte”.

”Elfte var kung Sverker den gamle. Han var Cornubes son i Östergötland. Hans hästsven mördade honom i julottan, då han skulle fara till kyrkan, och han är gravlagd i Alvastra. Han grundade först och han byggde det kloster, som Gud nu må låta hans själ njuta”, står det att läsa i Äldre Västgötalagens kungalängd.

Händelsen har också omskrivits i mer skönlitterär tappning av Verner von Heidenstam i ”Svenskarna och deras hövdingar” och han beskriver där Sverker som en livstrött och sorglig gestalt plågad av sin sons, Johan, död några år tidigare. När han åkte i släden till julottan ska kung Sverker ha hört ”penningar skramla” i stallarens ficka och då bett om att få låna dessa så att han kunde dela ut allmosor till de fattiga i juletider.

”Då han fick penningarna i handen, såg han, att det var främmande mynt, som lönnligt hade skickats av hans fiender för att muta stallaren. Men det mörknade och blev stjärnklart väder, och Sverker fortsatte att åka från gård till gård. Han gick in hos de fattiga med sina gåvor och satte sig en stund vid deras julbord. »Herre, vi få tänka på att hinna, hem till julottan i Alvastra», sade omsider stallaren och vände släden.

När de skulle uppför den branta stranden vid Alebäcks bro, måste de köra långsamt. Få ottefarare voro ännu ute på vägen, och stallaren drog hastigt svärdet och högg till. Den livströtta gamla konungen låg nedblodad och död i släden, när den med släpande tömmar stannade vid klosterporten.

Sverker jordades i Alvastra och hans ättlingar bredvid honom, och nästan alla förföljdes ända till sin död av mörka öden. Vid Alebäck står nu en minnessten”, skriver von Heidenstam.

Den misstänkte anstiftaren till mordet, Magnus Henriksson, ska sedan ha gripit makten över åtminstone delar av det svenska riket – men regerat en mycket kort tid innan han i sin tur dödades vid Slaget i Örebro – av Sverkers son Karl som sedan blev kung.

Ett flertal av Sverkers söner och ättlingar gjorde sedan anspråk på den svenska kronan med blandad framgång – flera av dem blev kungar men dödades sedan av sina fiender, antingen i strid eller via lönnmord.

Knappt 70 år senare, år 1222, dog Sverkers barnbarnsbarn kung Johan Sverkersson barnlös och ogift – den sista kungen ur den Sverkerska ätten. I Kaga i Linköpings kommun står dock än idag en ståtlig kyrka – även om bara långhuset, koret och delar av västtornet är från Sverkers tid. Även i Västra Tollstad står en nyare kyrka på samma plats som den kyrka där Sverker enligt källorna skulle på julotta när han blev mördad.