Jag gömde mig i mitt badrum för antisemitiska marschdeltagare i Polen – år 2017

skrek Sam Rubin i Forward (den 13 november 2017), detta som reaktion på tiotusentals polska patrioter, som hedrade sitt lands självständighet i en marsch lördagen den 13 november. Det behöver nog inte sägas att trots den till klick lockande rubriken och det ritualmässiga åberopandet av det innevarande året jagades Rubin inte in på sitt badrum av några nazister. Även om han låtsades vara reporter, kunde han egentligen inte rapportera om något han sett, eftersom han ”var för rädd för att titta ut genom fönstret”. Han rentav drog gardinerna för fönstren, släckte ”varenda ljusstrålande apparat” och flydde till det ”fönsterlösa badrummet”.

Således handlade Rubins artikel egentligen inte alls om en polsk nationalistmarsch utan var bara ett oavsiktligt komiskt reportage om hans egna neuroser. Men han var inte ensam. Polska patrioter behöver handla snabbt för att värna sin självständighet mot det som kan vara ett ännu större hot än de otaliga främmande arméer som deras folk överlevt i det förgångna.

På det egendomliga sätt att samordna sig, som de internationella mainstreammedierna uppvisar, har de exploderat i förtrytelse över att Polen högtidlighåller sin existens. Dessa mediers reaktion visar att hatet sannerligen är i tilltagande – men inte något hat hos polacker mot judar eller minoriteter, utan hatet hos journalister som är fast beslutna att se till att icke en enda fungerande västerländsk nationalstat skall överleva detta århundrade.

I nästan vilket annat land som helst i världen skulle en marsch för firandet av nationens självständighet tas som något för givet. Och Polen utgör inte något hot mot sina grannar och ägnar sig inte åt territoriell revanschism. Givet det vansinniga hyckleri vad gäller etniskt hat, som de amerikanska mainstreammedierna ger prov på gentemot Ryssland, skulle man ju föreställa sig att de borde hylla polsk nationalism på samma sätt som de mestadels hyllade ukrainsk nationalism (som också den ofta var lierad med ”högerextrema” element) efter Majdan-händelserna. Men den polska marschen föranledde en uppseendeväckande myckenhet av kritik och hån från utländska journalisters sida – vilket visade att dessa var samma andas barn som de kommunistiska kommisarierna, som förtryckte den polska nationen så många år:

Brittiska Guardians Paul Mason tjöt löjeväckande att ”60 000 nazister genomförde en marsch för att fira landets självständighetsdag” [This weekend’s march in Poland proves the far right isn’t going away without a fight, Guardian, den 13 november 2017] (Det vore intressant att få se Mason läxa upp en polsk självständighetsfirande patriot för att vara ”nazist” och skåda vad som sedan skulle hända.)

Irish Times riktade liknande kritik mot hela Centraleuropa, varvid tidningen högdraget gjorde gällande: ”Den polska regeringens retorik tenderar att röra samman flyktingar, terrorism och Islam till ett inbillat hot mot polska värden. Liknande tankegångar kan man få höra i Ungern, Österrike och Tjeckien.” [Racism in Poland: threat to liberal order, Irish Times, den 14 november 2017]. (Glöm för all del inte Slovakien, liberaster!)

Shree Paradkar i Torontotidningen Star [Skicka henne en hälsning!], som är ”ras- och genusredaktör”, lutade sig mot slagordet ”Aldrig mer” och hånade Polen såsom det där ”vitaste, mest katolska av europeiska länder” i en spalt som fördömde ett ”massivt fascistmöte” [Massive fascist rally in Poland shows how the far right has perverted the word ‘patriotism’: Paradkar, Toronto Star, den 13 november 2017] Det förvånar knappast att denna medlem av den parasitära klassen, som gör anspråk på rätten att definiera vad patriotism är, är en invandrare i Kanada som vill ha en diskussion om huruvida man inte borde avlägsna statyer av landets förste premiärminister sir John A. Macdonald.

Det rådde även åtskillig förvirring om hur händelsen skulle beskrivas. CNN hävdade absurt att ”tiotusentals nationalistiska protesterande störde evenemangen på Polens självständighetsdag”, som om nationalisterna på något underligt vis försökte sabotera firandet i stället för att genomföra det [Nationalist protesters disrupt Poland independence day events, av Matthew Day, den 13 november 2017].

De enda, som tycktes vilja hejda firandet, var i själva verket antifa, som protesterade mot marschen. En av dem som protesterade, en viss Andy Eddles, krävde att få veta varför nationalisterna ”hade fått tillstånd att demonstrera denna dag”, en förmäten fråga med tanke på att Eddles tydligen inte ens är polack utan en brittisk man, som bor i ett land som ej är hans eget [Poland marks independence day with rallies, Gulf Times, den 12 november 2017].

De flesta reportrar erkände att de flesta av dem som marscherade inte var ”nazister”. Men likväl hyperventilerade de alltjämt om ett och annat plakat eller slagord som inte behagade dem. Men också dylika, som de såg som ”stötande”, är det bara för dem som hatar själva tanken om att de europeiska folken skall behålla kontrollen över sina hemländer. Så till exempel hänvisade otaliga artiklar till ett slagord som lydde ”Ett vitt Europa av brödranationer” [Declaring ‘White Europe’ and ‘We Want God,’ 60,000 join far-right march on Poland’s Independence Day av Vanessa Gera, Associated Press, den 12 november 2017]. Men år 1939 skulle detta ha betraktats såsom uttryck för en känsla av idealistisk internationalism, varvid ”ett vitt Europa” skulle ha ansetts i sammanhanget självklart, alldeles som ”vit amerikan” var det för den generation som grundade Förenta staterna och år 1790 skrev dess naturalisationsakt.

Men det fanns en mer bestämd agenda bakom de konventionella mediernas reaktion. Såsom den instinktivt antivita Anne Applebaum och många andra hävdade, var det inte bara det att alla de som marscherade var ”högerextrema”, utan även att partiet för lag och rättvisa, som till sin inriktning är nationalkonservativt, ”välkomnade och uppmuntrade lördagens marsch såsom en ’patriotisk handling’, trots att partiet visste vilka som stod bakom den.” [Anne Applebaum: Neo-fascists in Poland suddenly feel enabled and encouraged, Salt Lake City Tribune, den 13 november 2017]

Således är denna internationella massmediekampanj en väldig övning i låtsad oro, ett försök att få Polens regering att slå högerut för att undergräva sin egen koalition. Slutmålet är naturligtvis att tvinga Polen att acceptera massiv muslimsk invandring, knäcka det östeuropeiska motståndet mot den politik som drivs av Tysklands regering och andra antivita västeuropeiska regeringar och förvandla Polen till blott en provins i EU från att ha varit en självständig nationalstat.

Och kampanjen fungerar. Efter några dagars mediehysteri var president Andrzej Duda tillräckligt knäckt och upprepade pliktskyldigt det utslitna slagordet om att ”det inte ges något utrymme för främlingsfientlighet” i Polen. Han syntes också ha ställt sig bakom åsikten att Polen skulle vara en principnation och hävdade att det inte spelade någon roll varifrån en människa ledde sitt ursprung [Polish president sharply condemns weekend nationalist march av Vanessa Gera, Associated Press den 13 november 2017].

Men om detta är sant, varför då motsätta sig muslimers invandring, om de på något sätt kan bli precis lika polska som alla andra? För den delen: varför alls fira självständigheten, om Polen bara är ett stycke mark som alla andra och inte ett särskilt folks hemland?

Polen måste liksom varje annan nation avgöra om det skall göra motstånd eller dö

Ett sätt att framställa saken, som journalister gärna och mycket använder, är att Polen i egenskap av att vara ett land, som erövrades av Wehrmacht i andra världskriget, inte har någon rätt att vara nationalistiskt.

Martin Sandbu stönar:

”Att denna [marsch] skulle ske i Polen är särskilt nedslående. Det är ett land, som har vunnit oerhört på att återvända till den västliga familjen efter fyra årtionden bakom järnridån. Och det är ett land, vars storlek innebär att det kunde inta sin rättmätiga plats bland Europas ledande makter, om det stadigt höll en europeisk kurs.” [Poland leads the way in normalizing the far right, Financial Time, den 13 november 2017]

Men det är just därför att Polen vill förbli europeiskt, som det hatas så mycket av mainstreammedierna och EUs antieuropeiska ledarskap. Ja, det är faktiskt ett steg bortom även Orwells nyspråk att ordet ”europeisk” numera används att beteckna en avsiktlig politik för att byta ut kontinentens inhemska befolkning mot tredje världen och underlätta islamiseringen av det som en gång var kristenheten. Och att åberopa Polens historia av främmande ockupation som ett knep att få polackerna att skämmas, så att de ger upp sin självständighet – det är bara oanständigt.

Polen måste liksom varje annan nation avgöra om det skall göra motstånd eller dö. Det finns inget annat val: den globalistiska eliten och dess tjänare i pressen kommer inte att tillåta något dylikt. Den nationella frågan kommer att behärska västländernas politik under de närmaste årtiondena. Och hur varje nation svarar kommer att bestämma huruvida den nationen och det folket skall fortsätta att finnas till. I själva verket kommer det att bestämma huruvida den västerländska civilisationen skall fortsätta att finnas till.

De globala mediernas hatfyllda galningar kräver att vi skall låtsas som om ett lands kultur och identitet vore något helt skilt från det folk som bildat den. Polens president har redan visat svaghet, när han i stället borde ha trotsat detta absurda krav. Det vore bättre om han visade mod. Ty om han förlorar detta ideologiska slag, så betyder det att slutet för Polens nationella suveränitet och europeiska identitet kommer snabbare än han torde ana.

Detsamma gäller varje ledare för varje västerländsk nation, även president Donald Trump och Amerikas förenta stater.

James Kirkpatrick