Bush-administrationens lögner om Saddam Husseins kemiska massförstörelsevapen användes som förevändning för att invadera Irak – ett krigsprojekt som bedöms ha kostat mellan 500 000 och en miljon människor livet. I efterhand visade det sig att det inte existerade några sådana vapen – det var helt enkelt lögner för att tvinga fram ett önskat regimskifte och realisera maktanspråk över regionen.

Idag betraktas Irakinvasionen som ett av Västledarnas allra värsta svek i modern tid och lyfts ofta fram som ett skolboksexempel på hur makten inte drar sig för att manipulera varken sina egna medborgare eller sin övriga omvärld för att driva igenom sin vilja. Även om Irakfallet är extremt vad gäller lidande och omfattning, så är tillvägagångssättet dock på intet sätt unikt.

Redan för 41 år sedan, under kalla krigets dagar, slog den brittiska försvarstidningen Jane’s Defence Weekly larm med en oväntad uppgift. “Iran är i full färd med att producera en atombomb, som troligen är färdig inom två år”, hävdades det. Samma påståenden basunerades ut av israelisk media och USA-senatorn Alan Cranston som bestämt hävdade att Iran låg ungefär sju år från att kunna tillverka egna kärnvapen.

Något fog för dessa påståenden fanns dock egentligen aldrig och Internationella atomenergiorganet IAEA avfärdade också larmen som grundlösa. I efterhand stod det också klart att utspelen handlade om politiskt motiverad skräckpropaganda snarare än seriösa prognoser. Iran fick inga kärnvapen, varken under 1980-talet eller senare.

Att larmen om de snart hotande iranska kärnvapnen inte hade någonting med verkligheten att göra spelade dock mindre roll. Den strida strömmen av liknande utspel fortsatte att komma från höga israeliska och amerikanska makthavare.

Alla prognoser var fel

Israels nuvarande premiärminister, Benjamin Netanyahu, deklarerade under början och mitten av 1990-talet, då som parlamentsledamot, att Iran kunde vara bara några år från att skaffa kärnvapen och krävde krafttag. Under samma period hävdade Israels utrikesminister, Shimon Peres, att Iran skulle ha en kärnladdning senast år 1999, och i USA hävdade en rapport från representanthusets republikanska forskningskommitté att Iran med ”98 procents säkerhet” i princip redan hade alla komponenter för att bygga ”två eller tre operativa kärnvapen”.

Ungefär samtidigt bedömde CIA under president George H.W. Bush att Iran förfogade över alla delar som krävdes för ett par bomber, och CIA förutspådde att Iran skulle ha kärnvapen senast år 2000 – en prognos som senare sköts upp till 2003.

Inte heller dessa prognoser hade någon verklighetsanknytning. Det centrala var att utmåla den iranska regimen som ett globalt hot som måste bekämpas – och krossas med vapenmakt om nödvändigt. Så har det fortsatt, med ständiga larm och varningar av propagandistisk natur, snarare än seriösa och sakliga analyser. 1995 rapporterade exempelvis New York Times att högt uppsatta amerikanska och israeliska tjänsteman varnade för att Iran skulle skaffa en atombomb till år 2000.

”Iran är mycket närmare att framställa kärnvapen än vad man tidigare trott”, basunerade tidningen ut med hänvisning till uppgifter från amerikanska och israeliska tjänstemän, och det påstods att Irans atombomb var ”överst på listan” över faror under det kommande decenniet.

Inte än – men snart?

När dessa tidsfrister passerade utan att någonting faktiskt hände flyttades tidsramarna istället framåt. 1997 angav nya uppskattningar istället att den iranska bomben snarare dröjde till omkring 2007–2009.

Under 2000-talet ekade varningssignalerna och domedagsbudskapen vidare. År 2005 slog Israels försvarsminister, Shaul Mofaz, fast att Iran inom två år skulle passera en “point of no return” i sitt kärnvapenprogram – vilket alltså placerade den kritiska tidpunkten till omkring 2007. År 2007 hävdade den israeliska underrättelsetjänsten Mossad sedan att Iran skulle kunna nå kärnvapenkapacitet till 2009.

En prognos 2009 var ännu mer alarmerande där det påstods att Iran skulle vara “kärnvapenutrustat” inom ett år. Samtidigt började allt fler bedömare ifrågasätta trovärdigheten i tidsangivelserna och ifrågasätta varför prognoserna hela tiden flyttades framåt, och varför de nya uppskattningarna skulle vara mer trovärdiga än de felaktiga som tidigare gjorts.

It’s kinda like climate change

12 years ago Sept 2012
Benjamin Netanyahu warned the United Nations on Thursday that Iran will have enough enriched uranium to make a nuclear bomb by next summer and urged the
world the draw a clear ”red line” to stop it in its tracks. pic.twitter.com/3j2Ixum83z

— Joni Job (@jj_talking) June 16, 2025

Trots 2015 års internationella kärnavtal fortsatte ledare i Israel och USA att varna för Irans påstådda kärnvapenambitioner. I september 2012 gjorde Netanyahu ett uppmärksammat framträdande i FN:s generalförsamling: han höll upp en skiss av en bomb och drog med röd penna en “röd linje” vid 90 procents anrikningsgrad, och varnade att Iran före våren eller sommaren 2013 skulle nå denna sista etapp mot en bomb om inte detta stoppades.

År 2015 talade Netanyahu inför USA:s kongress och kritiserade det nya kärnavtalet med orden: “Det blockerar inte Irans väg till bomben, det banar Irans väg till bomben”.

I augusti 2021 var det på nytt dags då Israels försvarsminister, Benny Gantz, slog larm om att Iran bara var “ungefär 10 veckor ifrån” att skaffa tillräckligt med vapenklassat material för en kärnladdning.

Mäktiga intressen vill se Iran brinna

Detta, skall betonas, är blott ett litet axplock av alla utspel och varningar om påstådda hot som aldrig blivit verklighet. Under de senaste fyra decennierna har både amerikanska och israeliska makthavare haft ett ännu starkare incitament att framställa Irans kärnprogram som ett akut, globalt hot. För det första skapar hotbilden en politisk och strategisk grund för att motivera massivt militärt stöd till Israel och permanenta amerikanska militära insatser i regionen.

Varje varning om “nära förestående” kärnvapen ger skäl för kongressbeslut om fler rustningsanslag, vapenexport och basnärvaro i Gulfområdet, något som gynnar vapentillverkare och upprätthåller en kraftfull amerikansk närvaro i Oljeregionen.

Hit Iran now. Hit them hard.

— Lindsey Graham (@LindseyGrahamSC) January 28, 2024

Dessutom stärker hotretoriken också Israels krav på internationellt stöd mot Teheran, vilket konsoliderar landets maktställning i regionen och legitimerar ”förebyggande” militära operationer mot Iran. Genom att ständigt återupprepa att “vi bara har veckor eller månader på oss” har man kunnat vidmakthålla ett permanent högriskläge som underlättar snabba beslut om sanktioner eller militära hot närhelst politiska ledare önskar hårdare grepp mot Iran.

Samtidigt har den politiska finansieringen i USA också spelat en avgörande roll. Många kongressledamöter tar emot stora bidrag från pro-israeliska lobbygrupper som AIPAC, vilka konsekvent förespråkar en tuff linje mot Iran för att skydda Israels säkerhet och intressen. Israellobbyns annonser i amerikanska valrörelser framställer ofta varje förhandling med Teheran som ett moraliskt misslyckande, vilket drivit USA:s utrikespolitik i en extremt pro-israelisk och neokonservativ riktning.

Ted Cruz on Iran. Full interview tomorrow. pic.twitter.com/hJNwAHAnxZ

— Tucker Carlson (@TuckerCarlson) June 18, 2025

På samma sätt har kristna grupper i USA, särskilt evangelikala, länge sett Israels fortsatta existens som en religiös plikt där “den som välsignar Israel skall själv bli välsignad” – och utgör en betydande väljarbas som kräver hård konfrontation med Iran. För dessa grupper är ett potentiellt storkrig inte bara en geopolitisk möjlighet utan också ett steg i profetiska eskatologiska mönster.

Sammantaget finns det alltså flera inflytelserika grupper som av ekonomiska, geopolitiska eller religiösa skäl tjänar på att hålla Irans ”nära förestående” kärnvapenhot levande – trots att inte någon av prognoserna någonsin slagit in och ingenting heller tyder på att de varit i närheten av att göra det.

Vad baserar Trump sina beslut på?

Många hade hoppats att det skulle bli annorlunda med Donald Trump mot bakgrund av hans påståenden om att han skulle vara den som ”stoppar alla krig”.

– Mitt stoltaste arv kommer att vara det som fredsmäklare och enande kraft, har han självsäkert deklarerat.

I verkligheten framträder dock en annan bild, där Trump bland annat valt att helt ignorera sin egen underrättelsechefs bedömning, när denne chef förklarar att ingenting tyder på att Iran är på väg att skaffa några kärnvapen.

– Iran bygger inte kärnvapen och den högste ledaren Khamenei har inte godkänt det kärnvapenprogram som han avbröt 2003, konstaterade DNI-chefen Tulsi Gabbard nyligen, och hänvisade till underrättelsetjänsternas samlade bedömning.

Trump keeps repeating that ”Iran can’t have a nuclear weapon” to desensitize his base about going to war with Iran.

Tulsi Gabbard in March, 2025: ”Iran is not building a nuclear weapon.” pic.twitter.com/3GCoSicQ9b

— Blue Georgia (@BlueATLGeorgia) June 17, 2025

– Jag bryr mig inte om vad hon sa. Jag tror att de var väldigt nära att skaffa ett (kärnvapen), slog Trump fast, när journalister undrade varför han struntar i sina egna experters och rådgivares bedömningar.

”I dont care what she said, I think they were very close”

President Trump’s reaction to the claims, of his own National Intelligence Chief, @TulsiGabbard
Claiming that Iran was not close to building a Nuclear Weapon. pic.twitter.com/TSek6D4ARr

— Chay Bowes (@BowesChay) June 17, 2025

Det faktum att IAEA:s högste chef, Rafel Grossi, även han bekräftar att det inte finns några belägg ”för ett systematiskt försök (från Irans sida) att röra sig mot ett kärnvapen” tycks heller inte spela någon roll för USA:s högsta ledare. Trump har av allt att döma bestämt sig att gå på Netanyahus krigslinje – trots att den i decennier bevisligen varit förljugen.

“We did not have any proof of a systematic effort to move into a nuclear weapon.” @iaeaorg Director General affirms his agency’s findings about Iran’s nuclear program. pic.twitter.com/TmHx7rtfjJ

— Christiane Amanpour (@amanpour) June 17, 2025

Ett svek mot rörelsen

Trumps popularitet har i hög grad byggt på löften om att få slut på dyra, utdragna och globalistiska krig. Nu viftar den nyckfulle presidenten bort sina löften med diffusa neokonservativa resonemang om att USA inte kan bli ”fantastiskt” så länge Iran har eller kan komma att få kärnvapen, och att detta därför bör vara av yttersta prioritet för alla amerikanska patrioter.

Under den förra mandatperioden fick Trump hård kritik för att hans vallöften inte infriades. Detta förklarades av många analytiker som att de blockerades av politiska motståndare – men andra kritiker pekade också tidigt på att han valde att omge sig med rådgivare med tveksamma och för USA direkt skadliga agendor – exempelvis den ultrasionistiske svärsonen Jared Kushner eller den neokonservative krigshöken John Bolton.

Denna gång skulle det bli annorlunda. Nu skulle administrationen utgöras av pålitliga och stabila personer som satte USA först och som prioriterade vad som var bra för det amerikanska folket – inte mäktiga särintressen eller främmande regimer.

Så tycks det alltså inte ha blivit. Vad gäller Iran och Mellanöstern har amerikanerna och världen i Trump tvärtom fått en president som i praktiken kan vara ännu mer krigisk än flera av sina föraktade föregångare. De senaste dagarna har hans flöde fyllts med krigshetsande neokonservativ retorik och krav på iransk underkastelse.

”VILLKORSLÖS KAPITULATION!” dundrar han bland annat i ett inlägg på Truth Social.

”Vi vet exakt var den så kallade “högste ledaren” gömmer sig. Han är ett enkelt mål, men där är han säker – vi kommer inte att ta honom av daga (döda!), åtminstone inte för tillfället. Men vi vill inte att missiler avfyras mot civila eller amerikanska soldater. Vårt tålamod börjar ta slut!”, hotar han i ett annat.

”USA FÖRST betyder många FANTASTISKA saker, bland annat att IRAN INTE FÅR HA ETT KÄRNVAPEN. GÖR AMERIKA FANTASTISKT IGEN!!!”, mässar han i ett tredje.

Vem fattar besluten?

Trump har förvisso länge haft en excentrisk framtoning, men även många av hans egna anhängare på sociala medier undrar vad det egentligen är som pågår. Det var väl Joe Biden som var den tokige presidenten som höll på att dra in USA i krig och elände – inte Trump?

Andra kan inte förstå varför USA:s president fortsätter att skrika om iranska kärnvapen när alla relevanta bedömare redan konstaterat att det inte finns några bevis alls för att ett sådant hot skulle vara nära. Var får han egentligen sin information ifrån, hur gör han sina bedömningar och varför är de så irrationella, är frågor som ställs. Några svar verkar inte kunna presenteras, förutom att USA behåller sin linje – att Israels önskemål står över allt annat.

Därför spelar det ingen roll för Trump att det är Israel – inte Iran, som illegalt och i största hemlighet har införskaffat ett stort antal kärnvapen, och som använt dessa för att pressa för ett amerikanskt militärt stöd eller avskräcka fientliga grannländer i samband med konflikter.

Former Trump chief strategist Steve Bannon on how the president’s enemies are working to destroy MAGA with the war on Iran.

(0:00) Will the Iran War Be the Downfall of MAGA?
(6:55) Fox News’ Pro-War Propaganda
(12:42) The Never-Trumpers Pretending to Be On Trump’s Team
(15:30)… pic.twitter.com/PdUZFiUNNZ

— Tucker Carlson (@TuckerCarlson) June 16, 2025

I Trumps väljarbas är oron nu utbredd när Trump trots alla fredslöften ännu en gång ser ut att kasta in USA i ett storkrig baserat på lögner och desinformation – exakt så som var fallet med invasionen efter de påhittade kemiska vapnen i Irak 2003. Många amerikaner konstaterar uppgivet att det här inte alls är var vad man röstat för.

Motståndarna till ett amerikanskt anslutande till Israels krig mot Iran pekar också på att de som mest högljutt kräver ännu ett amerikanskt krig är makthavare som egentligen varken stödjer Trump eller MAGA-rörelsen, utan som ser kriget som ett tillfälle att så split eller krossa den rörelse som byggts upp kring honom.

De kommande dagarna och veckorna kommer inte bara att definiera Trumps politiska eftermäle, utan hela Mellanösterns framtid. Kanske även världens.

Markus Andersson