Ett av naturens verkliga vidunder är den isländska vulkanen Snæfellsjökull. Mest känd är den från Jules Vernes roman ”Resan till Jordens medelpunkt”, men även i modern tid är den ett mycket uppskattat besöksmål.

Den isländska folktron betonar samtidigt vikten av att besökare måste ha respekt för det dolda folket som bor där, annars kan det gå mycket illa.

Halvön Snæfellsnes på västra Island är kantad av glimmande glaciärer, vattenfall och höga klippor. Små pittoreska byar utgör befolkningen på halvön som lokalt ofta brukar kallas för ”Island i miniatyr”. Även från Reykjaviks mumlande storstadsbrus kan man skymta den glaciärtäckta vulkanen Snæfellsjökull. Toppen mäter 1 446 meter över havet och är den centrala delen av nationalparken som upprättades kring området år 2001. I nationalparken finns en svindlande och ovanlig variation av natur med bland annat mossklädda lavafält och småstensstränder. Den 700 000 år gamla vulkanen anses vara aktiv, trots att den inte haft utbrott på omkring 1 800 år.

Till Jordens medelpunkt

Mest känd har platsen möjligen blivit i litteraturen. 1864 släppte den franske författaren Jules Verne äventyrsromanen ”Resan till Jordens medelpunkt”, eller ”Voyage au centre de la Terre”, där den tyske professorn Lidenbrock hittar gamla isländska dokument som beskriver hur man tar sig till jordens medelpunkt. Tillsammans med sin brorson Axel och guiden Hans reser de till just Snæfellsjökull, där resan till jordens medelpunkt börjar. Boken räknas som en klassiker och en av de mest populära äventyrsböckerna genom tiderna.

Höga toppar och djupa grottor

Tyvärr finns ingen väg till Jordens medelpunkt i vulkanen (vad man vet…). Det går däremot alldeles utmärkt att vandra till toppen. Det ska ta ungefär åtta timmar fram och tillbaka. I fiskebyn Hellnar finns information kring vandringsleden upp på toppen och även ett stort antal andra leder man kan följa kring den enastående naturen.

Kombinationen av vulkanisk terräng, glaciärpåverkan och närheten till havet skapar ett unikt ekosystem som hyser en mängd olika livsformer. På vandringslederna kan man därför stöta på sälar, lunnefåglar eller fjällrävar. Det är heller inte ovanligt att se delfiner och späckhuggare i havet. Vulkanklimatet är hårt, särskilt nära vulkanen, men visar också på naturens otroliga anpassningsförmåga. Närmare vulkanen dominerar därför mossor och lavar, som tål mer kyla. På lägre höjder växer arktiska vildblommor, som exempelvis islandstimjan och blå havslavendel.

I området finns också ett antal vackra vattenfall som sätter ton på landskapet. Ett exempel är vattenfallet Svöðufoss, som ligger i närheten av glaciären. Det är tio meter och har tack vare de omkringliggande glaciärerna ett rikt vattenflöde året om.

Vid Djúpalónssandur stiger man in i ett riktigt lavalandskap. Där finns olika stenformationer som skapats av lavan för länge sedan. Följer man Nautastígur, tjurens stig, kommer man bland annat till den udda stenen Gatklettur, som har ett stort hål i sig, och genom hålet kan man se vulkanen i bakgrunden. I området finns även ett gäng laguner där det finns färskt vatten och tar man sig ner på Black Lava Pearl Beach får man se ett myller av svarta, släta stenar. Dessa kallas Djúpalónsperlur, vilket översätts till pärlor från Djúpalón. Lavastenarna har blivit släta efter att ha blivit polerade av havet.

I närheten av vulkanen finns även lavagrottan Vatnshellir. Den 200 meter långa grottan formades för omkring 8 000 år sedan av ett utbrott. Där inne kan man lära sig om både Islands geologi och vad det är för troll som lurar där nere. På den djupaste punkten kan man få uppleva vad totalt mörker innebär när lamporna släcks ner.

Bland alver och troll

På tal om troll är både Snæfellsnes och Snæfellsjökull kopplade till mycken folktro på Island. Enligt Bård snäfellsasens saga, på isländska Bárðar saga snæfellsáss, var det halvjätten Bárður Snæfellsás som grundade halvön och gav den dess namn. Han beskrivs vara från en kunglig ätt av jättar och troll, men också vara till hälften människa.

Bárðars far Kung Dumbar var hälften titan och hälften jätte, som kidnappade människan Mjöll till sin fru. I Norge år 900 föddes sedan Bárðar, som var det äldsta syskonet. Han var en stilig man och fick ofta höra att han liknade sin vackra moder Mjöll. På Island sägs det att den vackraste, vitaste snön fick sitt namn efter hans mors hudfärg – Mjöll. Enligt utsaga använder man fortfarande just ordet ”Mjöll” när man beskriver vacker vit snö som faller i stilla väder.

Bárðar bosatte sig på halvön tillsammans med sin fru, sina nio döttrar, sin halvbror Þorkell och hans två söner. Enligt legenden lekte brorsönerna, som hette Rauðfeldr och Sölvi, och döttrarna ofta, men en dag gick allt snett. Båda brorsönerna lekte med dottern Helga då Rauðfeldr knuffade henne hårt. Hon föll mot ett isberg, som drev mot drivisen i den starka vinden. Sedan försvann hon in i dimman. När Bárðar fick höra om händelsen rusade han till sin halvbrors hem och tog båda brorsönerna under armarna, som var elva och tolv år gamla, och därefter kastade han först Rauðfeldr nerför en stor ravin i ett fall som förståeligt nog dödade den unge pojken. Sedan kastade han även Sölvi utför en klippa där pojken dog när hans skalle krossades. Än idag kallas ravinen Rauðfeldsgjá och klippan Sölvahamar. Þorkell sökte nu efter hämnd på sin bror och de slogs, Bárðar bröt sedan benet på sin halvbror som sedan beslutade sig för att lämna Snæfellsnes och människorna för gott. Efter denna familjetragedi försvann Bárðar in i glaciären Snæfellsjökull och blev beskyddare av området. Än idag sägs han bara komma ut för att hjälpa människor i nöd, exempelvis mot troll och annat. Det Bárðar inte visste var att hans dotter Helga faktiskt överlevde och hamnade på Grönland, där hon hade egna äventyr. Senare kom hon tillbaka för att besöka sin far i glaciären.

Mycket på halvön är döpt efter Bárðar och hela området är starkt kopplat till den tragiska sagan om hans liv. I fiskebyn Arnarstapi finns en staty av halvjätten. Besöker man fiskebyn är också ett tips att kika in de spektakulära konstverk som finns vid kusten, nämligen basaltklipporna som är skapade helt utav havets kraft. Just basalt är en lavabergart och har skapats när lavan svalnat.

Det finns även andra väsen kopplade till platsen. Likt resten av Norden är även Island starkt präglat av folktrons väsen, och det är fortfarande i modern tid en viktig del av kulturen. Dessa väsen är starkt kopplade till naturen och ses ofta som beskyddare av den. Många berättelser handlar om hur de kan påverka människor som besöker platsen, både genom att skydda och varna, men också bestraffa dem som inte visar respekt.

Kring och i berget sägs det bo både jättar och troll. Även huldufólk ska det finnas gott om, vilka sägs leva parallellt med människorna och ofta beskrivs som alver. Ofta kallas de ”det dolda folket” – just eftersom de för ett vanligt mänskligt öga är osynliga. Till utseendet ska de likna människor, men vara vackrare, längre och slankare. Huldufólk beskrivs som överfysiska men lever samtidigt helt vanliga liv i sin egen sfär, likt människan.

Den rödfärgade, gigantiska stenen Söngklettur, som översätts till ”den sjungande stenen”, vid Djúpalónssandur sägs vara alvernas kyrka. Enligt legenden var det hit som Bárður och hans män först kom, och den fick sitt namn eftersom grottan verkade svara på allt de sa med ett eko. Så länge man kommer ihåg att be alverna om tillåtelse är det helt okej att vistas kring, och gå in i grottan. Respekt betonas starkt inom isländsk folktro, där det varnas för att det kan gå riktigt illa om man inte hyser sådan för de osynliga.

Här inne myllrar det av olika inristningar, en del över 500 år gamla. Åtskilliga människor har använt grottan som skydd under tidens gång och har i samband med detta ristat in små meddelanden eller sina initialer. Det är dock förbjudet att rista in nya meddelanden.

En av de kraftfullaste platserna

Vissa menar att Jorden är uppdelad i sju stora energicentra, eller ”chakrapunkter”. Inom nyandliga kretsar beskrivs Snæfellsjökull ofta som hjärtchakrat och av denna anledning söker sig åtskilliga spirituella utövare och andra till vulkanen – för att samla kraft, främja läkning, utöva ceremonier eller bara meditera.

Stenar likt Djúpalónsperlur är vanliga kring hela kusten och kallas ofta för ”orkusteinar”, eller kraftstenar, något många brukar samla och ta med sig hem.  Vissa menar istället att de är skyddade och inte bör tas från platsen, exempelvis sägs det att det bor huldufólk kring Djúpalónssandur, som beskrivs ovan, och att man därför inte bör ta de svarta stenarna som finns kring platsen. Vissa berättar om hur man tagit hem en sten för att sedan drabbas av olycka.

Att ta med sig sina egna kristaller och ladda dem kring vulkanen är också vanligt, då det sägs att energin ska vara extremt kraftfull.

Åtskilliga besökare säger sig ha svårt att sova på halvön. Vissa menar att det kan bero på den magnetiska energin som utstrålar från vulkanen. Vulkanen sägs också ha en kraft som får människor att vilja återvända dit igen.

Utomjordingar på besök

På grund av platsens kraftfulla energier är det också åtskilliga som spekulerat kring att det är just till Snæfellsjökull som utomjordingar skulle besöka om de kom till jorden. Det var åtminstone hundratals personer övertygade om under vintern den femte november 1993, då människor från hela världen reste till vulkanen för att bevittna besök från utomjordingar, enligt Reykjavik Grapevine. Enligt utsaga ska telepatiska personer ha haft kontakt med andra planeter och fått just detta specifika datum och plats frammanade i sina huvuden. 500 personer från olika delar av världen blev så pass övertygade att de tog sig dit denna kalla vinterkväll, men det kom inga utomjordingar på besök, som man vet åtminstone. I glad anda sköts istället fyrverkerier upp som symbol för intergalaktisk vänskap. Frågan är dock om smällarna i luften verkligen gav ett särskilt vänligt intryck …

Skeppsvrak

När man besöker området kring Djúpalónssandur kan man också se järndelar ligga på stranden. Dessa är från den brittiska trålaren Epine GY7 som förliste den 13 mars 1948. Den ödesdigra natten kom en fruktansvärd snöstorm som gjorde att man tappade kontroll över fartyget och många föll överbord. Invånare från närliggande byar lyckades dra ut ett rep till det förlista fartyget och räddade fem män. Däremot överlevde inte 14 av männen ombord och flera av dem är än idag förlorade till havet.

Resterna från trålaren har sedan dess legat kvar på stranden som ett minne och är skyddade, vilket innebär att man inte får flytta eller röra dem.