USA:s självbild som ”frihetens land” och demokratins yttersta försvarare har länge varit en central del av landets politiska retorik och kulturella självförståelse. Inte så långt bakom denna fasads alltmer ihåliga yta finns dock en blodig historia av militär expansion, interventioner och krig som få, om ens något annat imperium i modern tid, kan mäta sig med.
Redan under 1800-talet tog USA sina första imperialistiska steg genom doktrinen om ”manifest destiny”, föreställningen att landet hade ett gudagivet uppdrag att expandera över hela den nordamerikanska kontinenten. Detta rättfärdigade våldsamma angrepp på indianstammar – ofta i form av etnisk rensning – samt ett krig mot Mexiko 1846–1848 som resulterade i annekteringen av Texas, Kalifornien och andra stora territorier. Från den inledande expansionen över den amerikanska kontinenten har USA:s historia i själva verket varit en historia av närmast oavbrutet krig, sedan 2000-talet med helt öppna anspråk på global militär dominans.
Expansionen har alltså inte bara varit territoriellt utan också ideologiskt motiverad, med en föreställning om att den amerikanska modellen skulle exporteras till omvärlden – även med vapen om så bedöms nödvändigt.
Amerikansk fred – ett sällsynt undantag
Den som inte följde amerikanernas överhöghet hotades med krut och död – något som Japan bland många andra nationer fick erfara när kommendören Matthew Perry anlände till önationen med tungt beväpnade krigsfartyg med uppdraget att tvinga landet att öppna sina hamnar för handel. Under hot om militärt våld pressades Japan sedan att skriva under Kanagawa-fördraget året därpå, en händelse som markerade slutet på Japans 200-åriga isoleringspolitik och början på USA:s inflytande i regionen.
Under 1900-talet växte USA:s militära anspråk till globala proportioner. Sedan andra världskrigets slut har landet genomfört direkta militära insatser i minst 37 länder, enligt oberoende forskning. Sammanlagt har USA varit i krig över 93 procent av sin existens sedan 1776 – endast omkring 20 av dessa år har präglats av faktisk fred. Man har involverat sig i minst 130 större väpnade konflikter och bara under de senaste 80 åren har dessa krig uppskattats ha föranlett mellan 20 och 30 miljoner civila döda – siffror som vida överstiger de civila dödsoffren i något annat lands samlade krig under samma tidsperiod.
Ljög om massförstörelsevapen
Motiveringarna som angivits till dessa krig har varierat, men gemensamt är att de ofta vilat på vad som senare kunnat konstateras vara lögner, överdrifter eller cyniska manipulationer. I fallet Vietnam användes exempelvis den så kallade Tonkinviken-incidenten 1964 som svepskäl för en massiv upptrappning av kriget. Den påstådda attacken mot amerikanska krigsfartyg visade sig i efterhand vara helt och hållet fabricerad. Resultatet blev ett 20 år långt krig där USA släppte över 76 miljoner liter kemikalier över det vietnamesiska landskapet, bland annat den fruktade substansen Agent Orange. Uppemot sju miljoner civila dog, och ännu fler drabbades av genetiska skador och cancersjukdomar.
Bara under de senaste 80 åren har dessa krig uppskattats ha föranlett mellan 20 och 30 miljoner civila döda
Irakkriget 2003 är ett annat exempel där lögner användes som drivkraft för aggression. USA:s president George W. Bush hävdade i detta fall att Irak besatt massförstörelsevapen och hade kopplingar till terrorgruppen al-Qaida. Inga sådana vapen hittades någonsin, och några bevis för någon allians mellan Saddam Hussein och islamistiska terrornätverk kunde heller aldrig presenteras. Trots detta genomfördes invasionen av landet, vilket resulterade i över en miljon döda irakier – varav merparten civila – samt en enorm förödelse av infrastruktur, sjukvård och utbildningssystem. Samtidigt omvandlades Irak till en grogrund för de terrorgrupper USA påstod sig bekämpa, exempelvis Islamiska Staten. De ansvariga amerikanska beslutsfattarna har aldrig åtalats för sitt agerande.
Miljoner döda i Korea
Ett tredje fall bland många andra som kan nämnas är Afghanistan, där USA under två decennier försökte krossa talibanerna och installera en västvänlig regering. Istället försvann mångmiljardbelopp i korruptionshål, innan talibanerna efter 20 års krig kunde återta makten 2021. Mer än 100 000 civila dödades under krigets gång, och opiumproduktionen – en central inkomstkälla för olika väpnade grupper – fördubblades under samma period. USA:s egen krigsapparat skapade de förutsättningar den sade sig vilja förhindra.
Samma mönster har upprepats gång på gång genom historien. I Korea (1950–1953) dödades uppemot tre miljoner civila under ett krig som förvandlade Nordkorea till ruiner – där så mycket som 85 procent av alla landets byggnader bombades sönder. I Kambodja (1969–1973) genomförde USA hemliga B-52-bombningar som dödade över en halv miljon människor och skapade den instabilitet som möjliggjorde Pol Pots senare folkmord med sina Röda khmerer. I Jemen har USA, via militärt stöd till Saudiarabien, nyligen medverkat till en av världens värsta humanitära katastrofer med hundratusentals döda, där omkring 70 procent av offren är kvinnor eller barn.
Krigens lidande bärs främst av civilbefolkningar i andra länder – medan vinsterna ofta hamnar hos det amerikanska militärindustriella komplexet. Företag som Lockheed Martin och Raytheon har tjänat biljoner (det vill säga tusentals miljarder) dollar på de konflikter USA driver eller understöder. Landets militärbudget bara för 2025 uppgår till cirka 886 miljarder dollar, vilket motsvarar ungefär 36 procent av världens samlade militärutgifter. Det är mer än vad de tio nästa största militära aktörerna lägger tillsammans.
Samtidigt har USA byggt upp ett världsomspännande nätverk av över 800 militärbaser i 80 länder – ett mönster som tydligt signalerar att man upprätthåller ett imperiums krigsmakt, inte en försvarsmakt. Många av dessa baser ligger i direkt närhet till USA:s geopolitiska rivaler, som Ryssland och Kina. Denna militära närvaro, ofta i strid med lokalbefolkningars vilja, har varit ett ledande medel för att försöka befästa en global hegemoni som i praktiken fråntar andra nationer deras suveränitet.
Krig blir politikens drivkraft
USA:s ändlösa krig kan inte förklaras som enskilda eller isolerade händelser. Snarare har kriget och hotet om det dödliga våldet i sig självt utgjort en central drivkraft i det amerikanska imperiets politiska DNA. Denna politik understöds av ett sofistikerat propagandamaskineri där amerikanska soldater hyllas som hjältar, där filmer och nyhetskanaler legitimerar våldet, och där kritik av den militära makten avfärdas som illojalt eller naivt. Enligt det amerikanska systemets logik är det alltid USA som är det egentliga offret – trots att man i princip alltid varit den faktiska angriparen.
Krigens lidande bärs främst av civilbefolkningar i andra länder – medan vinsterna ofta hamnar hos det amerikanska militärindustriella komplexet
Trots att inget land i modern tid direkt har hotat USA:s territorium, har landet fortsatt sin militära aggression i en lång rad konflikter. I Jemen bombar USA:s drönare just nu Huthirebeller som vägrat kompromissa i att ta ställning för palestiniernas rättigheter. I Somalia pågår sedan 1990-talet ett lågintensivt krig där specialstyrkor och drönare dödar misstänkta utan rättegång. I Ukraina har USA, istället för genuina försök att medla fred, konsekvent drivit en aggressiv linje och fortsatt pumpa in mångmiljardbelopp i vapenleveranser till proxykriget där Ukraina använts som en ”murbräcka” mot ärkefienden Ryssland – i vanlig ordning med civilbefolkningen som den största förloraren.
Politiska analytiker har länge pekat på att det cyniska agerandet inte handlar om att försvara det amerikanska folkets intressen, utan om ett uttryck för maktambitionerna hos landets de facto styrande oligarki. USA har insisterat på att man ska behandlas som en moralisk stormakt och ”demokratins sista bastion” samtidigt som det blivit alltmer uppenbart att det oupphörliga kriget mot världen inte handlar om frihet, utan om kontroll.
Retoriken står i alltmer magstark kontrast till verkligheten, där USA gång på gång konstateras ha agerat systematiskt för att underminera demokratier, stöttat jihadister och gett stöd till brutala diktaturer över hela världen. Underrättelsetjänsten CIA:s inblandning i statskupper, tortyrprogram och politiska mord är vid det här laget mycket väldokumenterad – men någonting som sällan problematiseras eller ifrågasätts i den amerikanska maktsfären där även Sverige numera tydligt inkluderats.
Notan: 8000 miljarder dollar
Omkring 100 000 amerikanska soldater har dött i väpnade konflikter sedan Vietnamkriget, en siffra som dock bleknar i jämförelse med de 20–30 miljoner civila som dödats som en konsekvens av USA:s militära operationer sedan 1945. Den ekonomiska kostnaden är närmast ogreppbar: över 8000 miljarder dollar har spenderats på krig bara under 2000-talet. Det är pengar som istället hade kunnat finansiera sjukvård, skuldfri utbildning eller på andra sätt göra livet bättre för det amerikanska folket – men som istället gött krigsindustrins oligarker.
Innan Trumps tillträde som president talade i princip hela det svenska politiska etablissemanget om USA som vår allra viktigaste allierade – så nödvändig för Sveriges säkerhet, att man inte bara gick med i den amerikanska militärpakten Nato, utan också gav amerikanska trupper tillgång till svenskt territorium och svenska armébaser genom DCA-avtalet.
Detta har skett trots uppenbara men förträngda faktum att kriget inte är ett undantag i USA:s historia – utan normen. De militaristiska kampanjerna är ett slags grundfundament i den amerikanska ”ordningen” där våldet normaliseras så länge ”rätt” sida utövar det – oavsett vilka fasansfulla konsekvenser det får. Flyktingströmmar, terrorism och sammanfallande stater är direkta konsekvenser av den amerikanska politik som säger sig försvara ”demokratiska värderingar”, men i praktiken försvarar oljekällor, geopolitiska intressen och den oligarkiska storfinansens omättliga vilja till makt och profit.
Även om det amerikanska imperiet på flera sätt befinner sig i en kris idag är dess krigsapparat fortfarande intakt – och den är mycket aktiv. Det handlar heller inte bara om att rebeller i Jemen eller somaliska islamister som sprängs till döds med amerikanska drönare – man lägger också stora resurser på att möjliggöra andra staters dödande.
50 000 ton vapen till Israel
USA har också varit helt avgörande för det israeliska folkmordet i Gaza – där omfattande militära, diplomatiska och ekonomiska stöd från Washington i praktiken har möjliggjort invasionen och bombningarna. Uppskattningar gör gällande att USA levererat över 50 000 ton vapen till Israel bara sedan oktober 2023 – inklusive 15 000 bomber och 50 000 artillerigranater – och trots att Gaza ligger i ruiner med ofattbara konsekvenser för civilbefolkningen tycks det gränslösa stödet för kriget aldrig ta slut.
Trots att bara cirka 4,2 procent av världens befolkning bor i USA står man ensamt för drygt 37 procent av de globala militärutgifterna – långt mer än något annat land, och den trenden ser i nuläget heller inte ut att vara på väg att brytas.
Kriget är inte är ett undantag i USA:s historia, det är normen.
Flera analytiker har genom åren pekat på att det bara krävs en historisk medvetenhet för att kunna utmana den amerikanska bombimperialismen – det är också nödvändigt med ett folkligt motstånd mot militarismen som bärande ideologi. Ett motstånd som inte bara behöver synas och höras i omvärlden – utan kanske ännu mer bland det amerikanska folket.
Trots att inflytandet av amerikanska påverkanskampanjer är enorm i USA:s vasallstater så som Sverige går det ändå inte att förneka det uppenbara. USA:s historia visar inte hur friheten spridits till omvärlden – utan snarare hur den krossas under stövlarna från världens mäktigaste krigsmakt. Så länge det dödliga våldet fortsätter att vara USA:s kanske allra främsta exportvara, kommer världen också att förbli en instabil och mycket farlig plats.
Markus Andersson
