Det faktum att många svenska frivilliga deltog i det finska inbördeskriget för att bekämpa kommunisterna, och vad man betraktade som de rödas hot mot Norden och hela Europa, är väldokumenterat och har berättats om i otaliga böcker och dokumentärserier.

Även på motståndarsidan fanns det dock svenskar som stred för det de trodde på – den kommunistiska revolutionen. En av dessa var ålänningen Eyolf Mattsson som med tiden att avancera och bli general i den röda armén och anförtrodd medarbetare till Lenin själv.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 december 2024.

Mattsson föddes 1897 på Åland med förmögna föräldrar av svensk härkomst, där fadern M.G. Mattsson var bankdirektör och således tillhörde samhällets societet.

Sonen skulle dock komma att välja en betydligt mer radikal bana. Efter studentexamen 1915 flyttade han till Helsingfors för att börja studera elektroteknik och maskinbyggnad vid Tekniska högskolan. Han anslöt sig till Teknologföreningen inom vilken har var aktiv i något år innan han via studiekamrater kom i kontakt med vänsterradikala politiska grupperingar som vid tidpunkten hade stort stöd bland studenterna.

Öppnade bankvalvet åt rödgardisterna

1918 hade den unge Mattsson anslutit sig till Studenternas socialdemokratiska förening och arbetade vid dess finansavdelning, som delade lokaler med Finlands Bank. När Mattsson en dag beordrades att öppna bankens valv för revolutionärerna gjorde han också det och blev därmed snart åtalad i sin frånvaro för bankrån.

När inbördeskriget väl bröt ut blev Mattssons primära uppgift att säkerställa evakueringen av flyktingar till sovjetiska Petrograd – huvudsakligen socialister och familjemedlemmar till dessa som av olika skäl inte var kapabla att delta i striderna mot den konservativa ”vita” sidan.

Språkkunskaperna imponerade ledarskiktet

Väl framme i Petrograd började Mattsson utföra dagsverken i hamnen för att försörja sig, men då han hade stora språkliga talanger och inte endast talade svenska och finska utan även ryska, tyska och engelska erbjöds han möjligheten att utbilda sig till officer i Moskva, tillsammans med tre andra vänner som flytt från Finland.

Officerskursen avklarades och Mattsson anslöt sig i augusti 1918 till det styrande bolsjevikpartiet – något som i praktiken var närmast obligatoriskt.

Sedan var det dags för Mattsson och hans kamrater att bli de första lärarna vid de sovjetisk-finska kurserna för officerare i den röda armén – Mattsson kunde ju inte bara de båda språken flytande, han hade också stora kunskaper om Finland som land och samhälle som kunde komma till stor nytta för den sovjetiska krigsmakten.

Han hann dock bara tjänstgöra en kort period vid krigsskolan i Petrograd – i april 1919 var det dags för ett nytt uppdrag. Mattsson utnämndes till bataljonschef vid sjätte finska regementet och ledde blodiga strider mot den vita armén i Karelen under det ryska inbördeskriget.

Röda fanans order

Eyolf Mattsson ledde bland annat landstigningen i Lizjma där man anföll de vita trupperna och dess engelska allierade i ryggen. Hans insatser under denna drabbning blev värdefulla och efter landstigningen kunde Röda armén påbörja en omfattande offensiv genom vilken de på flera håll tryckte tillbaka ”de vita”.

Ålänningen skadades under striderna och fick under en period vårdas på sjukhus. För sina insatser tilldelades han också Röda fanans orden – som vid tidpunkten var den högsta utmärkelsen som fanns att få innan Leninorden instiftades 11 år senare.

Den unge ålänningens skador var dock inte livshotande och han kunde snart återigen delta i kommunisternas strider – bland annat i Petrograds försvar mot general Nikolaj Judentijs misslyckade offensiv i september 1919.

Fick uppdrag av Lenin

Det ryska inbördeskriget fortsatte, men Mattsson påbörjade en treårig utbildning vid krigsakademin i Moskva. Han fick kombinera utbildningen med officiella uppdrag för den bolsjevikiska eliten, och fick exempelvis följa med som tolk när en diplomatisk delegation skulle besöka Köpenhamn.

Noterbart är att Lenin personligen också gav Mattsson uppdraget att eskortera den välkände amerikanske krigskorrespondenten och kommunisten John Reeds änka ut ur landet, efter att hennes make avlidit av Tyfus i Moskva.

När studierna klarats av utnämndes Mattsson till kompanichef för gränstrupperna på Karelska näset, där hans insatser imponerade på den sovjetiska ledningen, och året därpå blev han utsedd till regementschef i Vitryssland.

Ålänningen trivdes enligt uppgift dock inte särskilt bra i Vitryssland och återfördes därför istället till Karelen där han nu fick i uppdrag att utforma jägarbataljonen, han tog här inspiration av hur preussiska jägarsoldater utrustats, utbildats och organiserats.

Finsk jägarbataljon blev impopulär

Hösten 1925 grundades även en självständig karelsk bataljon under ledning av Eyolf Mattsson där grundtanken var att soldaterna skulle vara så lätt beväpnade och utrustade att de själva skulle kunna operera effektivt i skogar och vinterlandskap, även om vägnät och annan infrastruktur saknades.

På kort tid hade Mattsson blivit en värdefull tillgång för den sovjetiska militären, men hans planer och visioner skulle också göra honom djupt impopulär och omöjliggöra de riktigt stora karriärframgångarna.

Vid ett militärläger, sommaren 1927, förkunnade Mattsson hur han framför sig såg en jägarutbildning av finsk typ och att jägarbataljonen i allt väsentligt skulle vara en finsk sådan, vad gällde såväl språk som disciplin och militära traditioner, och han förkunnade att målsättningen var att göra jägarbataljonen till det främsta förbandet i Röda armén.

Detta uppskattades emellertid inte alls av de ryska officerarna som öppet anklagade honom för diskriminering och krävde att Mattsson skulle förflyttas och ersättas med en mer ”ryssvänlig” officer.

Omplacerad på nytt

Så blev det. 1928 förflyttades Mattsson till Novgorod och blev avdelningschef vid staben för det vitryska militärområdet. Få saker är dock eviga, och 1931 återkom han till Karelen och utnämndes på nytt till jägarbrigadens kommendant, en position han innehade under tre års tid.

Under denna tid var Mattsson också medlem av den karelska distriktskommittén inom Sovjetunionens kommunistiska parti och var således en politisk kommissarie som sågs som ideologiskt rättrogen och hade Sovjetledningens förtroende.

1934 var det dags för nästa förflyttning. Nu blev den 37-årige Mattsson befälhavare för en infanteridivision vid Volga innan han efter ytterligare två år utnämndes till chef för institutionen för allmän taktik vid krigsakademin – samtidigt befordrades Mattsson till brigadchef, vilket idag närmast motsvarar brigadgeneral.

Stalins utrensningar

Stalins paranoia skulle dock komma att påverka Mattsson precis som så många andra sovjetiska militärer, politiker och tjänstemän. Flera av ålänningens nära förtrogna och allierade i Röda armén föll offer för Stalins utrensningar.

Vice försvarsministern, Michail Tuchatjevskij, som hade ett gott öga till Mattsson, fängslades och avrättades 1937. Chefen för krigsakademin där Mattsson arbetade dödades också, så även chefen för det vitryska militärområdet och chefen för Volgas militärområde, där Eyolf tidigare haft officersuppdrag.

Eyolf Mattsson blev djupt påverkad när han såg hur många av hans personliga eller ideologiska vänner avrättades eller sattes i läger under Stalins skräckvälde – och även om det innebar risker för honom personligen, kunde han inte låta bli att vädra sitt missnöje på krigsakademin.

Efter att han diskuterat utrensningarna med sina officerselever angav någon av dessa honom till den ökända säkerhetstjänsten NKVD. När dessa sedermera inledde en ”förundersökning” mot Mattsson för kontrarevolutionär verksamhet grävde man också fram hans gamla uttalanden om att upprätta en finsk jägarbataljon i Karelen.

Tio års straffarbete

Under Stalins styre var yttrandefriheten obefintlig och det räckte att på minsta sätt avvika (och ofta inte ens det) för att stämplas som förrädare och avrättas. Dödsdomen var också mycket nära för Eyolf Mattsson.

Till slut slapp han ändå undan med livet i behåll – i en politisk skenrättegång dömdes han istället till 10 års fängelse (straffarbete) för spioneri och antirevolutionär verksamhet, och kom efter detta att få en mycket bitter syn på den kommunistiska statsbildning han offrat så mycket för.

Ironiskt nog kanske domen räddade livet på general Mattsson. Under andra världskriget var dödssiffrorna för den sovjetiska armén extremt höga och det uppskattas att mellan åtta och 12 miljoner sovjetiska soldater dog under kriget. Då Mattsson var sysselsatt med straffarbete i kolgruvorna deltog han dock aldrig i de blodiga striderna.

Efter sin tid i straffläger levde Mattsson en undanskymd tillvaro som byggnadsarbetare och förman inom oljeindustrin. Fyra år efter Stalins död år 1953 deklarerade Sovjetledningen att Mattsson var ”rehabiliterad” och han återfick då sitt medlemskap i kommunistpartiet. Ålänningen återupptogs också i militären – men degraderas till överste i reserven.

– Först grämde jag mig över att jag tilldelats en lägre militärgrad. När jag fick veta att beteckningen överste är lika respekterad samtyckte jag. I samma dagordning sägs uttryckligen att jag har beviljats rätt att bära militäruniform. Jag tilldelades också en bra personlig pension, kommenterade han själv.

Utopin blev ett skräckvälde

Under alla år i Ryssland höll Mattsson kontakt med släktingar i Finland och i början av 1960-talet skrev han och önskade att åter få se sitt gamla hemland innan han dog. Denna önskan införlivades dock aldrig – till stor del eftersom Eyolf av oklar anledning hade dödförklarats i Finland och därmed inte kunde beviljas något visum.

1963 blev Eyolf Mattsson sjuk i tuberkulos och fick läggas in på sjukhus. Två år senare avled han i staden Krasnokamsk, där han också ligger begravd.

Mattsson var bara 40 år när han föll i onåd hos Stalin, och det är omöjligt att svara på hur långt Sovjetunionens ende svenskspråkige general annars kunnat klättra på den militära karriärstegen.

Samtidigt skulle den kommunistiska utopi som den initiativrike ålänningen så länge kämpat för i verkligheten komma att bli ett totalitärt skräckvälde, och det var endast med nöd och näppe som han själv slapp arkebuseras. Till slut fick han – åtminstone delvis – upprättelse, men det hemland han en gång flydde från fick han aldrig mer återse.