Jag har varit på konsthallen, det är för den oinvigde ett av flera konstmuseum i Malmö som finansieras av statliga och kommunala medel, där inträdet alltid är fritt.
Just nu visas Leif Holmstrands ”Termiternas slut”. Det är en konstutställning som säger sig bygga på Holmstrands ”fascination för skräckfilm och burlesk populärkultur”. Han arbetar bland annat med traditionellt handarbete som virkning och stickning men tecknar samt gör collage och uppträder med performance i utställningen också . Om Holmstrand kan man läsa i Wikipedia:
”Leif Olof Holmstrand, född 18 april 1972 i Mariannelund i Hässleby församling i Jönköpings län, är en svensk författare och konstnär. Han debuterade 2002 som poet och har bland annat tidigare varit verksam under pseudonymen Anna-Maria Ytterbom.”
Ja, utställningen handlar förutom om den queera kroppen och genusupplösningen också om destruktivitet, ämnen som tycks förutsätta varandra . Jag blir så outsägligt matt för det som möter en som besökare är nämligen ett kompakt mörker av inpackade bylten av lump, möbler och barnvagnar samt berg av skrot och sopor blandat med mörka anteckningar om jagets förintelse.
Utställningen blir därmed ett enda vältrande i mörker och psykisk sjukdom och det gör mig illamående. Det är också tröttsamt med alla dessa konstnärer som traskar runt i samma fotspår årtionde efter årtionde. Och den här upprepningen av queer och genus som efter mer än tjugo år fortfarande lanseras av konstvärlden som något banbrytande nytt, vad handlar det egentligen om?! Det är så ensidigt och allt annat än konstruktivt.
Jo, jag vet att konstnärer ofta vill utforska gränslandet mellan det normativa och det galna men de sista årtiondena har modern konst mest handlat om freaks och psykisk ohälsa som att det är det enda angelägna ämnet. Kom med nått nytt. Jag vill inte längre betala för allt detta dysfunktionella ältande ( om så genom skattepengar) av en perverterad mänsklighet som strävar efter att gå under.
Erika Stensson
