Annons:

Kommentar: ”Termiternas slut” är en tröttsam upprepning

Leif Holmstrands ”Termiternas slut”, som visas på konsthallen i Malmö, blir ett enda vältrande i mörker och psykisk sjukdom. Det gör mig illamående, skriver Erika Stensson.

Uppdaterad april 8, 2024, Publicerad april 3, 2024
I bakgrunden Leif Holmstrands konstutställning ”Termiternas slut” som visas på konsthallen i Malmö.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Jag har varit på konsthallen, det är för den oinvigde ett av flera konstmuseum i Malmö som finansieras av statliga och kommunala medel, där inträdet alltid är fritt.

Just nu visas Leif Holmstrands ”Termiternas slut”. Det är en konstutställning som säger sig bygga på Holmstrands ”fascination för skräckfilm och burlesk populärkultur”. Han arbetar bland annat med traditionellt handarbete som virkning och stickning men tecknar samt gör collage och uppträder med performance i utställningen också . Om Holmstrand kan man läsa i Wikipedia:

Leif Olof Holmstrand, född 18 april 1972 i Mariannelund i Hässleby församling i Jönköpings län, är en svensk författare och konstnär. Han debuterade 2002 som poet och har bland annat tidigare varit verksam under pseudonymen Anna-Maria Ytterbom.

Ja, utställningen handlar förutom om den queera kroppen och genusupplösningen också om destruktivitet, ämnen som tycks förutsätta varandra . Jag blir så outsägligt matt för det som möter en som besökare är nämligen ett kompakt mörker av inpackade bylten av lump, möbler och barnvagnar samt berg av skrot och sopor blandat med mörka anteckningar om jagets förintelse.

Annons:

Utställningen blir därmed ett enda vältrande i mörker och psykisk sjukdom och det gör mig illamående. Det är också tröttsamt med alla dessa konstnärer som traskar runt i samma fotspår årtionde efter årtionde. Och den här upprepningen av queer och genus som efter mer än tjugo år fortfarande lanseras av konstvärlden som något banbrytande nytt, vad handlar det egentligen om?! Det är så ensidigt och allt annat än konstruktivt.

Jo, jag vet att konstnärer ofta vill utforska gränslandet mellan det normativa och det galna men de sista årtiondena har modern konst mest handlat om freaks och psykisk ohälsa som att det är det enda angelägna ämnet. Kom med nått nytt. Jag vill inte längre betala för allt detta dysfunktionella ältande ( om så genom skattepengar) av en perverterad mänsklighet som strävar efter att gå under.

 

Erika Stensson

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Nu vaknar Fylke till liv i Staffordshire

Tolkien

Publicerad september 11, 2026 – av Jan Sundstedt
Deltagare i hobbitinspirerade dräkter vid marknadsstånd och vita tält på en solbelyst äng, med blommor, pumpor och en kritad skylt i förgrunden
Marknadsstånd och tältläger på The Brandywine Festival i Harrodsburg, Kentucky 2025. Festivalens brittiska upplaga pågår 9–13 september 2026 på Weston Park – enligt arrangören den första hobbitfestivalen på brittisk mark, och den första upplagan inom en timmes bilresa från Birmingham där Tolkien växte upp.

På godset Weston Park nära Telford pågår The Brandywine Festival, en Sagan om ringen-festival med officiell licens där varje deltagare anländer som sin egen hobbit – med namn, bakgrundshistoria och kostym. Festivalen inleddes i onsdags och avslutas söndag 13 september.

Storbritanniens första hobbitfestival pågår 9–13 september på Weston Park i Staffordshire, ett 1600-talsgods med drygt 400 hektar parkmark. Bakom arrangemanget står det tyska kostymföretaget Burgschneider tillsammans med Middle-earth Enterprises, som förvaltar rättigheterna till Tolkiens värld.

Redan från ankomsten ska nutiden glida undan. Kvar blir lyktbelysta stigar, vedrök, levande musik och ett sällskap där alla bär samma varma hobbitidentitet.

Programmet bärs av samvaro och hantverk. Här hålls workshops i vävning, matlagning, örtkunskap, berättande och folkmusik, allt i roll.

Träskylt med handmålad texten no admittance except on party business, lykta och lövverk vid ett tält
Skyltarna i festivalens tältläger är handmålade. Den här parafraserar en replik ur Tolkiens böcker och mötte deltagarna vid tälten i fjolårets upplaga i Kentucky. Foto: The Brandywine Festival

På två scener spelas akustisk folkmusik, fiol och pipa dagligen. Kvällarna bjuder på dans under bar himmel och lägereldar som får brinna ut i egen takt.

Genom hela festivalen pågår Four Farthing Games, en tävling i traditionella hobbitlekar mellan Fylkes fyra fjärdingsdelar. Tävlingen avgörs vid en fackelbelyst pokalceremoni sista kvällen.

Hemma hos Tolkien

Platsvalet är ingen slump. Weston Park ligger inom en timmes bilresa från Birmingham, där J.R.R. Tolkien växte upp, och landskapen i West Midlands anses ha inspirerat delar av hans miljöer. Godset ägs av Weston Park Foundation, en fristående välgörenhetsstiftelse.

Vi är oerhört hedrade över att få föra The Brandywine Festival tillbaka till det land där berättelsen tog sin början. Efter framgången i Kentucky kändes det bara rätt att ta hem den här upplevelsen, säger Burgschneiders vd Markus Böhm, som beskriver godset som ett landskap i samklang med Tolkiens verk.

Stor folksamling i hobbit- och medeltidsdräkter framför en scen under varaktigt tak med ljusslingor
Kvällarna är festivalens kärna. Scenen med ljusslingor i skogsbrynet samlade flera hundra deltagare i fjolårets upplaga i Kentucky. Foto: The Brandywine Festival

Tolkienfantasten Kyle Pedley från Stourbridge, som har rest till Nya Zeeland för att se filmmiljöerna, sammanfattar saken kortare.

För ett Tolkienfan är det här som hämtat ur drömmarna, säger han.

På söndag den 13 september släcks lyktorna och tälten rivs. Kvar står ett engelskt 1600-talsgods i det landskap i West Midlands som anses ha inspirerat delar av Tolkiens miljöer – och minnet av en helg då några hundra vuxna fick lov att låtsas att Fylke låg där.

Den som blir sugen får vänta till 1–4 oktober, när festivalen återvänder till Terrapin Hill Farm i Harrodsburg i Kentucky för sitt andra år på amerikansk mark.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Hobbysökare grävde upp Finlands största vikingatida myntskatt

Arkeologi och historia

Publicerad september 10, 2026 – av Markus Andersson
Mynt i jorden till vänster och framtagna mynt, en armring och andra silverföremål till höger.
Tusentals silvermynt och flera andra silverföremål låg i två näverkärl vid Sysmä kyrkby. Mynten har ännu inte räknats eller daterats närmare.

En metalldetektorist har hittat det som museet kallar den största kända vikingatida myntskatten i Finland. Först trodde han att detektorn bara hittat malm, och slutade gräva.

Fyndet gjordes den 3 september 2026 nära Sysmä kyrkby, av metalldetektoristen Kalle Lappinen. Dagen efter åkte arkeologer ut till platsen och tog upp skatten ur marken.

Allt hade lagts ned i två kärl av näver, ungefär 45 centimeter under markytan och med omkring tolv meter mellan gömställena, uppger Lahtis museer.

Bland mynten låg också en bit betalningssilver, en silverarmring, ett silverbeslag och en silverpärla.

Det är ovanligt att näverasken har bevarats. Organiskt material bevaras sällan från förhistorisk tid under finska förhållanden, säger museichefen Tuulia Tuomi till Yle.

Ett av kärlen gick dock sönder när skatten grävdes fram.

Mynten är ännu varken rengjorda, åtskilda eller räknade. Den exakta vikten, antalet och en närmare datering får vänta på fortsatta undersökningar. Att det rör sig om tusentals mynt står däremot klart.

Signalen som verkade komma från malm

Lappinen har sökt med metalldetektor i flera år och hade gått över just den här platsen tidigare utan resultat. Signalen kom så djupt nerifrån att han först avfärdade den – tills han hittade en likadan en bit bort och bestämde sig för att gräva ända till botten.

Först var det lite svårt att tro, sedan adrenalinet och känslan av att lyckas. Arbetet lönade sig återigen, säger han till Yle.

Fram till nu har rekordet innehafts av en skatt som hittades i Nousis 1895. Den innehåller omkring 1 700 mynt jämte andra föremål, tillsammans cirka 2,2 kilo, och har hittills räknats som Finlands största kända vikingatida myntskatt.

I Sysmä väger enbart mynten cirka 4,5 kilo. Utöver den vikten kommer betalningssilvret, armringen, beslaget och silverpärlan, som låg i näverkärlen mellan stenarna.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Tors hammare låg gömd under trädgården i tusen år

Arkeologi och historia

Publicerad september 8, 2026 – av Markus Andersson
Den 18,5 kilo tunga vikingsilverskatten från Rebild med silvertackor, smycken och mynt
Den 18,5 kilo tunga skatten består av omkring 700 föremål och fragment och är Danmarks största kända silverskatt från vikingatiden.

Ett par timmars trädgårdsarbete i Rebild i Nordjylland slutade med 18,5 kilo vikingatida silver. Fyndet är Danmarks största kända silverskatt från vikingatiden, och bland föremålen finns en liten torshammare.

Husägaren, som vill vara anonym, skulle bara lägga en ny stenterrass. Efter en halvtimmes grävning tog grepen i något som gav ett märkligt ljud.

Först trodde jag att det var gammalt järn eller stängseltråd och några krukskärvor, men när jag började gräva med händerna kunde jag plötsligt fiska upp det ena metallföremålet efter det andra, säger fyndaren.

Totalt handlar det om omkring 700 föremål och fragment, uppger Nordjyske Museer.

Skatten lades ned i ett lerkärl någon gång under 900-talet. Omkring 320 föremål med en vikt på 6,4 kilo låg kvar i kärlet.

Silver som vägdes, inte räknades

Innehållet är ingen skattkista i sagostil utan silver som vägdes och användes som rikedom och betalningsmedel. Tyngdpunkten ligger på silvertackor, armringar och brutsilver. Mynten utgör bara en liten del av vikten: 47 hela mynt och myntfragment, däribland arabiska och anglosaxiska präglingar.

Två av dem är pennies präglade under Edvard den äldre, som regerade 899–924, vilket ger en tidigast möjliga tidpunkt för när skatten kan ha lagts ned. Mynten pekar samtidigt ut kontaktvägarna: österut mot den islamiska världen och västerut mot England.

Det här är ett fynd av stor betydelse för vår förståelse av vikingatiden i Danmark. Skatten visar så tydligt hur silver fungerade som rikedom och betalningsmedel. Det är som att hitta ett kassaskåp från vikingatiden, säger Torben Sarauw, kulturarvschef och arkeolog vid Nordjyske Museer.

Silvertackor, armringar och mynt ur vikingsilverskatten i Rebild
Bland skatten finns silvertackor, armringar och mynt. Foto: Nordjyske Museer

Torshammare och runor i samma kärl

Bland fynden finns en miniatyr av Tors hammare.

På en av tackorna finns runor som möjligen kan läsas "hutu". Det kan vara ett namn, ett ägarmärke eller någon annan form av markering. Något säkert svar finns inte.

Skatten är danefæ, vilket i Danmark innebär att fyndet tillhör staten. Den skickas nu till Nationalmuseet i Köpenhamn för bedömning. Nordjyske Museer hoppas kunna visa silvret för publik på Vikingemuseet Fyrkat.

Liknande fynd har väckt uppmärksamhet på flera håll i Norden. Under golvet i en vikingatida gård hittades en silverskatt i Täby med åtta halsringar, två armringar och mynt från bland annat den arabiska världen och Normandie. I Norge omfattar Mørstadskatten 4 886 mynt; de första 100 har nyligen gjorts tillgängliga digitalt.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Kommentar: SD:s kapitulation: Etniska svenskar kan bli minoritet – bara kulturen blir kvar

Etnisk undanträngningspolitik

Jimmie Åkesson säger att svenskar inte ska bli minoritet – men tömmer samtidigt ordet på dess etniska och historiska innebörd. Därmed lämnar SD det svenska folkets kontinuitet utanför sin nationalism, skriver Markus Andersson.

Publicerad september 3, 2026 – av Markus Andersson
Jimmie Åkesson talar i Riks studio under en diskussion om svensk identitet.
Jimmie Åkesson utvecklar sin syn på svensk identitet och har gett frågan om etniska svenskars framtida majoritetsställning i Sverige en önskvärd klarhet – vi är utbytbara.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det avgörande beskedet kom inte när Jimmie Åkesson talade om språk, försörjning eller svenska sociala koder. Det kom när frågan preciserades: Spelar det någon roll om den svenska kulturen och de svenska traditionerna lever vidare, men människorna i Sverige inte längre ser ut som den historiska majoritetsbefolkningen?

Åkessons svar var att hudfärg inte spelar någon större roll – ”det spelar faktiskt ingen roll”. Därmed drog han den yttersta konsekvensen av Sverigedemokraternas så kallade öppna svenskhet. Etniska svenskar kan bli en minoritet i sitt eget land, så länge en framtida befolkning säger sig bära svenska normer, värderingar och traditioner.

Åkessons besked är ingen randanmärkning i ett annars nationalistiskt resonemang, utan själva slutpunkten för den nationalism som SD har valt och nedgraderats till vad man nu kallar "socialkonservatism".

Kulturen frikopplas från folket

I intervjun hos Riks säger Åkesson först att han håller med om att svenskar inte får bli minoritet i Sverige. Men han tillägger omedelbart att detta ”inte nödvändigtvis” har en etnisk aspekt. Det handlar enligt honom om identitet, värderingar, normer och sociala koder.

Partiets officiella linje säger samma sak. I SD:s principprogram definieras nationen genom kultur, språk, identitet och lojalitet – inte genom historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet. Den som föds in i en annan nation kan enligt partiet aktivt välja att uppgå i den svenska.

Att en enskild människa med utländsk bakgrund kan assimileras och bli svensk är inte den avgörande stridsfrågan. Den avgörande frågan är om denna individuella möjlighet innebär att det saknar betydelse vad som händer med det folk som har byggt landet, burit språket och fört kulturen vidare mellan generationerna.

SD:s svar är i praktiken ja. Om kulturen kan läras in och identiteten kan väljas, blir folket utbytbart. Svenskheten förvandlas till ett kulturellt kontrakt som vilken tillräckligt anpassad befolkning som helst kan underteckna.

En kultur kan inte frikopplas från det folk som har skapat, burit och överlämnat den mellan generationerna utan att till slut förändras till något annat.

En nationalism utan rätt till kontinuitet

Åkesson har rätt i att kultur, gemensamma normer och lojalitet är nödvändiga för ett fungerande samhälle. Han har också rätt i att medborgarskap och faktisk nationell tillhörighet inte är samma sak. Under intervjun framhåller han att första generationens invandrare ofta har mycket svårt att bli svenska och att verklig assimilering kräver lång tid och kontakt med människor som redan har en svensk identitet.

Men detta gör motsägelsen större, inte mindre. Om assimilering är en lång process som kan ta flera generationer, och om stora grupper gör den svårare, kan inte den historiska majoritetsbefolkningens ställning samtidigt avfärdas som irrelevant. Utan en stabil svensk majoritet finns det till slut inte heller någon självklar majoritetskultur att assimileras in i.

Än märkligare blir motsägelsen när SD numera uttryckligen vill att brott med motiv kopplade till offrets ”svenska etnicitet” ska kunna bedömas som hatbrott. Partiet erkänner alltså den svenska etniciteten när svenskar utsätts för brott, men avstår från att försvara samma grupps rätt att förbli majoritet i sitt historiska hemland.

Dubbelheten gör svenskheten till ett politiskt redskap. Etniciteten finns när den kan användas i ett vallöfte om svenskfientlighet, men löses upp när frågan gäller folkets långsiktiga fortbestånd.

”Folkutbyte” utan folket

Så sent som 2024 skrev Åkesson att det pågår ett folkutbyte och att ett Sverige som människor känner igen håller på att ersättas av något annat. Men även då var han noga med att definiera utbytet kulturellt och inte etniskt.

Det skapar en uppenbar begreppsförvirring. Om en befolkning kan ersättas demografiskt utan att folket anses utbytt, så länge efterföljarna tar över vissa normer och högtider, har ordet folk förlorat sin historiska betydelse. Kvar blir ett administrativt och kulturellt medlemskap som staten och politiken kan omdefiniera.

Samma linje återkom i Åkessons vårtal 2026, där han förklarade att svenskheten inte sitter i hudfärgen eller någon annan kroppsdel. Nu har han också klargjort vad den formuleringen betyder när den förs hela vägen till den demografiska frågan: Det historiska folket behöver inte bestå som majoritet.

AfS formulerar motsatsen

Som kontrast publicerade Alternativ för Sverige ett kort budskap efter intervjun. Partiet skriver att svenskar ”aldrig någonsin” får acceptera att bli minoritet i sitt eget land och kopplar detta till kravet på ett omfattande återvandringsprogram.

Man kan invända mot AfS:s politik, dess genomförbarhet eller dess sätt att formulera frågan. Men någon oklarhet om principen finns inte. Där SD talar om en öppen svenskhet som kan överleva en fullständig demografisk omvandling, säger AfS att ett folk också har rätt till kontinuitet och ett eget historiskt hemland.

Skillnaden är inte kosmetisk. Den går till nationalismens kärna. Är nationen endast en uppsättning värderingar och kulturella vanor, eller är den också ett historiskt folk med band mellan döda, levande och ännu ofödda generationer?

SD har gjort sin egen nationalism ofarlig

Sverigedemokraterna vill gärna tala om att Sverige ska förbli Sverige. Partiet kampanjar om återvandring, svenskfientlighet, assimilation och en stramare migrationspolitik. Allt detta kan påverka utvecklingens hastighet och minska de mest omedelbara konflikterna.

Men när partiledaren får den principiella frågan om etniska svenskar får bli minoritet finns ingen röd linje. Det finns inget mål om att det svenska folket ska förbli majoritet och ingen vilja att ens definiera vad en sådan kontinuitet skulle innebära.

Kapitulationen inför den samhällsomvandling som partiet påstår sig vilja stoppa är därmed fullständig. Man försvarar svenska traditioner, men inte nödvändigtvis de svenskar som har skapat dem. Man försvarar ett kulturellt skal, men avstår från att slå fast att folket inuti det har en självklar rätt till framtiden.

SD:s öppna svenskhet gör därmed partiets nationalism fullständigt ofarlig för den ordning som har drivit fram den demografiska förändringen. Så länge framtidens befolkning lär sig språket, följer lagarna och antar en godkänd svensk identitet kan processen fortsätta – och partiet kan ändå hävda att Sverige har förblivit svenskt.

För väljare som anser att svenskarna inte bara är bärare av utbytbara normer, utan ett historiskt folk med samma rätt till kontinuitet som andra folk, är beskedet tydligt. Sverigedemokraterna företräder inte längre den självklara principen.

På den här punkten kan man inte vara annat än glasklar:

Svenskar existerar otvivelaktigt som etnisk grupp och vi européer skall nu och i framtiden utan det minsta ursäktande dominera kontinenten som är vår civilisations vagga och urhem!

 

Markus Andersson

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.