“Who Dares Wins” har trovärdighet som håller

Till inspelningen lyckades filmteamet på något märkligt sätt med konststycket att få access till det riktiga S.A.S. - inklusive förbandets mytomspunna förläggning. Det och mycket annat ger trovärdighet till Who Dares Wins porträtt av dramatiken kring 80-talets vänsterextrema terrorattentat.

publicerad 9 oktober 2021
- av Jan Sundstedt

Lewis Collins som Kapten Peter Skellen t.v.[/caption]

Vinna eller försvinna för Nordens viktigaste dagstidning!


1542 kr av 100 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Det har producerats mången film genom åren på teman såsom terrorism, kapningar och liknande. En av föregångarna i denna sub-kategori till action- och thrillergenren är den brittiska filmen Who Dares Wins (“Specialstyrka S.A.S.”), från 1982. Det är en film jag anar att många av er där ute inte känner till och därmed inte har sett, men då har man enligt mig faktiskt missat två timmars bra underhållning. Dessutom har jag nostalgiska och personliga minnen av detta alster, då det var en av de första barnförbjudna filmer jag såg på bio i den svenska huvudstaden.

Filmen är producerad av gräddan inom den brittiska filmindustrin (bland annat återfinns personer som arbetat med Bond-filmerna bakom kameran) samt innehållandes synnerligen kompetenta skådespelare, främst då från Storbritannien. Vi bjuds på väl genomtänkta actionscener, genuin spänning, drama, lite romantik samt (för det mesta) intressanta karaktärer. Karaktärer som åtminstone jag intresserar mig för samt bryr mig om, vilket för undertecknad överlag är den viktigaste ingrediensen för mig att investera ett par timmar av dyrbar tid till filmtittande.

Who Dares Wins (i USA döptes filmen om till “The Final Option”) utspelas mot bakgrund och i efterdyningarna av 70-talets terroristgrupper på den yttersta vänsterkanten. Till exempel Röda armé-fraktionen RAF (även kallad Baader-Meinhof-ligan) i Tyskland eller Italiens Röda Brigaderna. I filmen kommer hotet från “The People’s Lobby”. The People’s Lobby avser enligt källor inom den brittiska underrättelsetjänsten Mi5 (Mi6 bevakar externa hot) att genomföra ett stort och avancerat terrordåd på brittisk mark. Mot vem, vilka eller vad, har man dock inte lyckats lista ut. De olika grenarna inom polis, militär samt underrättelsetjänsten enas då om att försöka infiltrera terrorgruppen. Uppdraget går till elitstyrkornas elitstyrka; nämligen S.A.S. (Special Air Service). Den inom S.A.S. som väljs ut att försöka penetrera det sluta sällskapet blir kapten Peter Skellen. För övrigt utmärkt och trovärdigt spelad av Lewis Collins (som vi sett i bland annat den så hyllade och klassiska polisserien “The Professionals”).

Man kläcker idén att iscensätta en skandal under en S.A.S.-övning i fält – med Skellen som gruppledare – varvid Skellen blir “avskedad”. Syftet är att låta “avskedet” läcka ut och komma till terroristgruppens kännedom, för att på så sätt ta in honom i gemenskapen och därmed kunna utnyttja Skellens kunskaper om S.A.S. modus operandi. Han kommer relativt snabbt i kontakt med en av ledarna för organisationen; Frankie Davis (Judy Davies). Det något manhaftiga förnamnet till trots är Frankie en charmerande och inbjudande kvinna som Skellen inleder en kärleksrelation med. Äktenskap och dotter finns i bakgrunden hos Skellen men The Peoples Lobby måste stoppas – till varje pris och på vilket sätt som helst. TPL består dock inte av några dumskallar utan tvärtom så är ledarna synnerligen intelligenta, beräknande, dedikerade och livsfarliga.

Det blir en kamp mot klockan när Skellen och i förlängningen S.A.S. måste lista ut när, var, hur och mot vilka, The People’s Lobby avser att slå till. Till råga på allt är terrorgruppen andre ledare Rod (John Duttine) synnerligen misstänksam mot den nye figur som helt plötsligt dykt upp och beslutar därför att ta Skellens fru och dotter som gisslan.

Jag erkänner utan omsvep att jag är svag för denna film. Elitstyrkan S.A.S. har alltid fascinerat mig och bara filmaffischen är stentuff i sig. Ingen vet riktigt hur de arbetar (såklart inte) men till inspelningen av Who Dares Wins lyckades regissören (Ian Sharp) och producenten (Euan Lloyd) på något märkligt sätt faktiskt med konststycket att få access till det riktiga S.A.S. – inklusive förbandets mytomspunna förläggning vid Credenhill, Hereford samt trakterna kring Brecon Beacons. Lewis Collins blev så poppis bland manskapet att man dels lät honom bo på regementet en tid för att förbereda sig för rollen, samt dels – håll i er nu – så provade Collins faktiskt på urvalstesterna (S.A.S. berömda “selection”) och klarade dem! Hur häftigt är inte det? Snacka om att gå in för rollen. Dessa omständigheter ger filmen extra trovärdighet vid sidan av det faktum att Who Dares Wins förmodligen är den film som även kommer närmast sanningen om hur S.A.S. de facto opererar.

Who Dares Wins får även höga betyg för musiken (Roy Budd), scenografi och regi, förutom tidigare nämnda action, spänning, drama och realism. Den kan vara knepig att finna men i sedvanlig ordning när det gäller lite mer “udda” filmer, så bifogar jag er, kära läsare, länkar till var ni kan finna denna lilla pärla till actionthriller – mycket nöje. Glöm nu inte att… Who. Dares. Wins.

Who Dares Wins är en brittisk thriller från 1982. Den är regisserad av Ian Sharp och producerad av Euan Lloyd. Manuset är skrivet av Reginald Rose, efter en bok av James Follett. Titeln till filmen är mottot för S.A.S.

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!