MORGONDAGENS DAGSTIDNING – tisdag 5 augusti 2025

tisdag 5 augusti 2025

 

Stjärnornas Krig – ett oöverträffat pojkboksäventyr

För cineaster finns det filmer man håller kärt, filmer man vill spola ner i avloppet och allt däremellan. Sedan finns det filmer som präglat ens uppväxt och kanske hela livet. George Lucas intergalaktiska epos Stjärnornas Krig tillhör för egen del den sistnämnda kategorin. En evig berättelse för alla med Äventyr i hjärta, själ och sinne.

publicerad 3 februari 2024
– av Jan Sundstedt
Stjärnornas Krig
Darth Vader är inte att leka med i "Stjärnornas Krig".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

118 890 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Stjärnornas Krig – originalfilmen från 1977 – behöver egentligen ingen närmare presentation som film. De flesta av oss känner till den. En stor del av jordens befolkning har sett den. Det är enskilt den film som för mig personligen bär huvudansvaret för min fascination av konstformen film. Min mamma visste inte vad hon ställde till med när hon tidigt 1978 på ett fiffigt sätt bluffade med sin son till biografen Rigoletto i Stockholm, för att där göra en 10-årig pojke till Sveriges lyckligaste grabb.

Bakgrunden till hur Stjärnornas Krig såg dagens ljus är minst lika fascinerande som filmen i sig. Att redogöra i detalj för denna skulle uppta alldeles för lång tid, och det finns dessutom en uppsjö av böcker, artiklar och annan lektyr i ämnet, så låt oss hålla det kort. För er som önskar en mer djupgående redogörelse rekommenderas denna bok.

George Walton Lucas Jr. (f. 1944), är mannen vi har att tacka för allt. Han har alltsedan Bumbibjörnarna i (den då tredje filmen) Jedins Återkomst gjorde en något utskälld entré, som jag ser det erhållit alldeles för mycket kritik. Visst har den gode herr Lucas även i mina ögon gjort några märkliga val och suspekta krumbukter vad gäller exempelvis handling och kontinuitet, men faktum kvarstår; utan George Lucas – inget Stjärnornas Krig överhuvudtaget.

George Lucas med dåvarande hustrun Marcia
George Lucas med dåvarande hustrun Marcia under inspelningen. Marcia Lucas bidrog med idéer till filmens manus och jobbade med redigeringen (editing). Foto: Imdb

George Lucas började utforska idén till Stjärnornas Krig i början av 1970-talet. Han erhåll i tidig ålder en passion för mytologi och hjälteepos, och önskade skapa ett modernt rymdäventyr med tydliga influenser från klassiska berättelser och episka äventyr. Lucas inspirerades av serietidningar, äldre äventyrsfilmer som Flash Gordon och Buck Rogers, samt Joseph Campbells bok The Hero with a Thousand Faces – en bok som behandlar den så kallade ”Hjältens resa-motiv”. Idén om Kraften och Jedin som riddare och fanbärare av rättvisa och viljan att göra gott samt dess antagonist Galaktiska Imperiet, har båda sina rötter i alla dessa influenser.

Kraften, ljussvärd och Sith-lorder

Filmen inleds med att den så kallade Rebellalliansen, i en numera ikonisk inledningsscen, är på flykt undan det Galaktiska Imperiet. Ombord på skeppet befinner sig Prinsessan Leia Organa (Carrie Fisher), dotter till en högt uppsatt senator, samt även planerna/ritningarna till Imperiets ultimata vapen – den dödsbringande rymdstationen Dödsstjärnan.

Imperiets Stormtrupper, ledda av den mäktige Sith-lorden Darth Vader, bordar skeppet och tillfångatar Prinsessan. Hon hinner emellertid gömma planerna för Dödsstjärnan i den något uppkäftiga astromech-droiden R2-D2:s minnesbank, som med hjälp av en räddningskapsel lyckas fly till den närliggande ökenplaneten Tatooine tillsammans med sin pratglade droidkompis C-3PO. Darth Vader inser dock snabbt vad Prinsessan har i görningen och beordrar raskt ner sina stormtrupper till ökenplaneten för att leta reda på droiderna och de stulna ritningarna.

Stjärnornas Krig
Den ikoniska inledningsscenen i ”Stjärnornas Krig”. Foto: Faksimil

Luke Skywalker (Mark Hamill), en ung bondpojke på Tatooine, hamnar i besittning av R2-D2 (Artoo) och C-3PO (Threepio) när hans farbror Owen och faster Beru köper dessa från gårdfarihandlarna och skrotletarna som är Jawa-folket. Bångstyrige Artoo rymmer emellertid från ranchen och beger sig mitt i natten ut i öknen för att leta upp den mystiske Jedi-riddaren Obi-Wan Kenobi (Alec Guiness), den man som Prinsessan Leia instruerat Artoo att försöka finna och överlämna planerna på Dödsstjärnan till.

På morgonen beger sig Luke och Threepio ut för att leta reda på Artoo och efter diverse palaver finner man rymlingen och hamnar även i kontakt med Obi-Wan Kenobi. Luke får av den kloke och sansade men åldrande Jedin vetskap om sin (enligt Obi-Wan) döde far och dennes öde samt den mytomspunna Kraften. Kenobi förmår, efter en tragisk händelse som inte avslöjas här, Luke Skywalker att duon, tillsammans med droiderna, söka finna den av Imperiet tillfångatagna Prinsessan och försöka frita henne, samt leverera ritningarna på Dödsstjärnan till ledningen för Rebellerna.

I rymdhamnen Mos Eisley kommer man i kontakt med den kaxige men charmige superpiloten och smugglaren Han Solo (Harrison Ford) och hans wookiee-partner Chewbacca (Peter Mayhew). Med hjälp av monetär lockelse övertalar man den dynamiska smugglarduon att hjälpa sällskapet. Under resans gång upplever de mängder av faror och prövningar. Konfrontationer med Imperiets trupper på Dödsstjärnan och, inte minst, Darth Vader…

Stjärnornas Krig
På jakt efter Prinsessan Leia och planerna på Dödsstjärnan i ”Stjärnornas Krig”. Foto: Faksimil

En knock-out

Det har sagts ideliga gånger och det tål att sägas igen: Stjärnornas Krig är en makalös film på många olika plan. Grundkonceptet må vara lika urminnes som grekisk mytologi, men presentationen är – framför allt för sin tid – revolutionerande. Specialeffekterna, filmens design, kläder, vapnen och skeppen samt inte minst filmens musikaliska palett, tog Hollywood och biopubliken världen över med storm.

Manuset har som sagt sin bas i legender, berättelser, skrifter, filmer och tv-serier från vitt skilda perioder, men som mangrant har som främsta mål att underhålla sin publik på igenkännande sätt i ny kostym. Dialogen har anklagats för att vara något teknokratisk och emellanåt svårbegriplig, men den kritiken har jag aldrig riktigt förstått. Enligt mig passar sättet som karaktärerna pratar på perfekt, sett till var dessa befinner sig. Filmen utspelar sig ju trots allt ”För länge sedan i en galax långt, långt borta…”

George Lucas är måhända inte den mest våghalsige och banbrytande regissören vad gäller bildkomposition och innovativa kameraåkningar, men gör absolut ett fullgott arbete med att pussla ihop sitt eget manus till den fullödigaste av äventyr. Han guidar oss långsamt genom berättelsen och låter oss lära känna karaktärerna på ett sätt som knappt återfinns idag. Tålamod är här ett nyckelord. Som exempel kan nämnas att det tar över 40 minuter innan Luke Skywalker och Obi-Wan Kenobi möter Han Solo och Chewbacca. Otänkbart i dagens snuttefieringssamhälle och Cirkus ADHD.

Rollbesättningen är likt filmen även denna smått legendarisk. Mark Hamill är mycket bra som den inledningsvis naive och otålige (”Like his father…”) Luke Skywalker, som i filmen får personifiera Hjälten som påbörjar sin resa mot något enormt mycket större än han någonsin kan ana. Carrie Fisher och dennes tolkning av den unge men redan erfarne och viljestarka Prinsessan Leia Organa sitter som en smäck från första till sista bildrutan.

Harrison Ford som Han Solo; vad kan man säga? Likt genidraget att välja Sean Connery som den förste James Bond är Lucas beslut att låta Ford spela fansens favoritsmugglare och kaxpelle Han Solo ett av dessa beslut vi kan lägga i mappen ”Det var menat att bli”. Före detta snickaren Harrison Ford var ödesbestämd att bli filmstjärna och det var här det började (1973 års American Graffiti får ursäkta).

Stjärnornas Krig
Luke Skywalker, Prinsessan Leia Organa och Han Solo i ”Stjärnornas Krig”. Foto: Imdb, Lucasfilm Ltd, Walt Disney Studios

Övrig casting är likaledes perfekt. Att Lucas lyckades håva in de brittiska karaktärsskådespelarna Alec Guiness och Peter Cushing i bärande roller – förstnämnde i den oumbärliga nyckelrollen som Obi-Wan Kenobi – får ses som snudd på ett scoop, för en då förhållandevis ung och okänd amerikansk regissör.

Darth Vader: Sithlord Supreme, hårding deluxe och Imperiets nummer två, anses av mången filmkritiker och biobesökare som Nummer Ett av filmhistoriens ”bad guys”. Jag kan trots hård konkurrens inte säga emot. Spelad av ex-tyngdlyftaren Dave Prowse samt med dubbad röst – den rösten – av afroamerikanske James Earl Jones.

Filmens specialeffekter, inklusive dess fantasirika världar och allsköns häftiga, läskiga och annorlunda varelser, väsen och existenser är banbrytande. Idag kan vem som helst med hjälp av en skärm, AI och några snabba knapptryck knåpa ihop ett monster (eller vad det nu må vara) men på den gamla goda tiden fick man hålla till godo med sin egen hjärna, penna, papper och exempelvis modellera, för att försöka skapa något. Gör en notering, dagens generation.

Betydelsen av musiken för filmens dundersuccé kan heller inte överskattas. John Williams genidrag att, likt Wagners operor, ge huvudkaraktärerna samt viktiga skeenden och händelser i filmen unika teman (”leitmotif”) var närmast revolutionerande. Säg den som inte kan nynna på filmens ledmotiv?

Stjärnornas Krig
Darth Vader – Sithlord supreme. Foto: Faksimil

Flit och envishet segrade

Under den problematiska produktionen av Stjärnornas Krig tog George Lucas in element från olika genrer och lyckades skapade en unik mix av science fiction, fantasy och äventyr. Trots tidiga motgångar och skepticism från diverse filmstudior, blev Stjärnornas Krig inte bara en enorm framgång som sällan skådats vare sig före eller efter, utan även ett kulturellt fenomen, som för all tid och evighet förändrade inte bara filmindustrin utan även populärkulturen som sådan.

George Lucas vision, kreativitet, envishet och under många år hårda arbete för att till slut få sin skapelse uppe på vita duken, har haft en varaktig kulturell påverkan. Inte minst av den anledningen är Stjärnornas Krig en film som det är nära inpå den allmänbildades plikt att beskåda.

Notera att det är originalfilmen samt uppföljarna Rymdimperiet Slår Tillbaka och Jedins Återkomst jag åsyftar med ordet plikt. Inte McDonalds-produktionerna från profithungriga Disney som på senare år tyvärr sett dagens ljus. Filmer och tv-serier som man, om en önskar behålla sitt förstånd, bör undvika (Rogue One ett undantag). De tre prequelfilmer som George Lucas 16 år efter Jedins Återkomst påbörjade får däremot tummen upp från mig. Inte minst för att dessa åtminstone försökte göra något nytt och inte enbart apa efter originaltrilogin.

Tack för allt

Jag önskar avsluta denna alldeles för långa artikel med en personlig hyllning till min nyligen bortgångne mor. Det är nämligen henne jag har att tacka för att ha väckt mitt numera smått maniska intresse för filmkonsten, vilket senare i livet möjliggjort att jag nu sitter här på NyD-redaktionen och författar små filmrecensioner och modesta filmkrönikor.

Det var mamma som tidigt på vintervåren 1978 fintade med en då glosögd 10-årig grabb till Rigoletto på Kungsgatan i Stockholm, för att där ”titta på filmaffischen och bilderna från filmen”. Något som hade räckt gott för mig. Jag minns att det enda vi småkisar i kvarteret pratade om var ”den där nya filmen” och att den bara måste ses! Vem skulle bli först, var tävlingen sinsemellan.

Den glädjen och hjärtvärmande lyckan jag där kände, när mamma går fram till biljettluckan och köper två biljetter till den fullsatta eftermiddagsföreställningen, denna soliga lördag, kan inte beskrivas med ordens hjälp. Där och då var jag inte bara Sveriges lyckligaste pojke, utan också son till världens bästa mamma. Tack, älskade mamma, för att du med buller och bång kickstartade mitt filmintresse med Stjärnornas Krig. Denna artikel tillägnas dig.

 

Jan Sundstedt

Stjärnornas Krig Star Wars
Star Wars - 1977 US One Sheet style 'C'.

Regi och manus: George Lucas
Producent: Gary Kurtz
Musik: John Williams
Längd: 121 minuter
Svensk premiär 16 december 1977

I rollerna (urval).
Mark Hamill
Harrison Ford
Carrie Fisher
Alec Guiness
Peter Cushing
David Prowse
Anthony Daniels
Kenny Baker
Peter Mayhew

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Ut i rymden med D-A-D:s nya album

Det danska rockbandet D-A-D:s nysläppta kosmiska album Speed of Darkness stimulerar såväl rocknerven som öronen, och får en att vilja åka ut i rymden.

publicerad Igår 18:54
D-A-D spelade på Sweden Rock i år.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

118 890 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Det finns något storslaget i D-A-D:s, tidigare Disneyland After Dark, sätt att å ena sidan skapa kompositionerna, texterna och soundet för att sedan framföra samt spela in materialet med val av takt, tempo, tonarter, röster, kör och solo samt bas- och trumgångar till de låtar som finns med på CD-skivan. Det är oerhört musikaliskt, där det går från medryckande till stimulerande, och når nog de flesta danska släktskapsvener.

Förutom att hela albumet är värt att lyssna på så är det två kompositioner som sticker ut lite extra och som även blev extra berörande eftersom vi reste ner till Sweden Rock och fick ta del av musik från detta nysläppta mästerverk i mästerligt framförande av rockgudarna. De två melodierna är först och främst nummer 3 The Ghost värd att nämna, som har en skön sentimental känsla samtidigt som den fortfarande stimulerar rocknerven.

Den andra låten blir självklart nummer 7 Crazy Wings.  För att även välja ett tredje spår för att få en skön treenighet i detta sköna högandliga rockskimmer är spår 9 Strange Terrain med förlösande skönt skitiga gitarriff och underbar höjd på körsången. Det är oerhört skickligt att kunna skriva ett så här bra album när de redan skapat pärlor på band av coola, läckra och fantastiska Bad Craziness, Sleeping My Day Away och Are We Alive Here.

Ja, för många där och även mig blev detta festivalens höjdpunkt, samt med en nostalgisk tanke på att det var 30 år sedan man såg dem då på Palladium i Stockholm längtar man efter att snart lyssna igen. Detta kosmiska album samt att se dem live levererar bara på det vis som Jesper Binzer på vokal och gitarr samt Jakob Binzer på gitarr, vokal och keyboard, Stig Pedersen på bas och vokal och även Laust Sonne på trummor gör.

Man brukar säga att man tar i från tårna, men Jesper Binzer tar nog till och med i från myllan under fötterna avstämplat Danmark. Han har verkligen en verkshöjd där man hör från första ton att det är D-A-D som spelar.

Supernova

Lyssnaren och betraktaren kan ta del av konvolutet att det utstrålar kraft och dynamik i sitt grafiska samt fotografiska grafikspråk. Konvolutet utstrålar också det ständigt återkommande skeletthuvudet där bilderna förstärker D-A-D:s språk av att vilja resa ut i rymden med dess storslagna kosmiska och gudomliga supernova. Minnesmässigt ser jag då även en av de många olika gitarrbaser som basist Stig spelar på och en är utformad till en just det: en raket.

Därmed kan tilläggas också att bandet verkligen bjuder till och ger ut fler versioner av Speed of Darkness, bland annat en Japanutgåva där det bjuds ett extranummer for Japan, Let Myself Out Of Love, som med det ger femton kompositioner att lyssna och njuta till från cd-skivan.

En extrautgåva

Generöst har de även kreativt skapat något de kallar en ”ear-book”. En kombinerad CD-utgåva då med fjorton melodier att avnjuta kompletterat med en sorts serietidning kontra bok med illustrationer, texter, ett exklusivt D-A-D fotografi som avrundar denna hårdpärmsutgåva. En blandning av inre, yttre och omgivande punk-rock-konst. Ett värde som lär öka med tiden så tack till alla konstnärer, kreativa grafiskt kunnande, kompositörer, musiker, artister med mer som har ett fritt tänk i en annars så uppstramad grå vardag och tillvaro.

Teckningar som förstärker låtarnas kroppar, själar, texter i boken är skapade och designade av Stig Pedersen och vi gissar därmed att det är D-A-D:s basist som även besitter denna guldådra. Så många musikälskare kan därmed känna tacksamhet för allt kul som därmed finns i denna värld som skapar innehåll, mervärde och en oas att fly till. Avslutningsvis så nämner vi att storleksmässigt håller boken ett mått liknande LP-skiva-konvolut som gör att den passar i dess skivsamling eller pryda väggen ställd på en list.

Så nästa gång vi vill lyssna på detta konstverk, CD-skivan Speed Of Darkness kan vi ha orden klingande i vår minnesbark som Jesper uttalade till sin publik på Sweden Rock Festival 2025.

Nu ska vi ha en mysig stund, en riktigt mysig stund, sade Jesper på bara det vis som bara han kan med sin härligt raspiga, rockiga och danska röst.

 

Mikael Rasmussen alias Artist Razz

Speed of Darkness är danska bandet D-A-D:s trettonde album och gavs ut i oktober 2024 av tyska AFM Records.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Minority Report: Alla system har en svaghet…

Du har ännu inte begått brottet du övervägt att utföra när du blir gripen. Du åtalas och döms till ett liv i artificiell koma för något du aldrig gjort, utan chans till upprättelse. Välkommen till USA år 2054 och Steven Spielbergs mästerliga sci-fi-thriller "Minority Report".

publicerad 2 augusti 2025
– av Jan Sundstedt
Minority Report
Ögonskanningsspindlar plågar medborgarna i "Minority Report".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

118 890 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Steven Spielberg och Tom Cruise var vid millennieskiftet kungar av Hollywood, med en rad av hits i bagaget var och en för sig. Duon var sedan lång tid tillbaka bekanta med varandra men hade, kanske något överraskande, aldrig jobbat ihop. Nu skulle det bli ändring på den saken.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 23 december 2023.


Herrarna beslöt sig för att filmatisera den berömda science-fiction-författaren Philip K. Dicks novell Minority Report (1956). Herr Dick var ett fullblodsproffs inom genren med ett antal berömda alster i pokalskåpet såsom Total Recall (1966), Blade Runner (1968) och The Adjustment Bureau (1954) som exempel på böcker som filmatiserats (för enkelhetens skull hänvisas i texten till bokens senare filmtitel samt den litterära förlagans publiceringsår).

Om Minority Report enbart vore en Tom Cruise-film skulle filmen i sig vara mycket underhållande och ett bra komplement till Cameron Crowe-regisserade dramat Vanilla Sky, som han gjorde under samma period. Anmärkningsvärt nog är filmen även en högklassig Steven Spielberg-film, med vilken den legendariske filmskaparen testar gränserna för sin egen förmåga och utmanar sin karaktäristiska stil och ton.

Spielberg har emellanåt fått viss kritik för att han inte alltid vågat ta ut svängarna ordentligt men jag menar tvärtemot att han ofta visat prov på att göra just det. Må vara att han som regissör inte är någon introvert dysterkvist à la Ingmar Bergman utan mer av en klassisk historieberättare i modern tappning.

Få kan ta med åskådaren på en åktur som Spielberg och i Minority Report gör han just detta, tillsammans med Hollywoods favoritscientolog Cruise och vår egen sjunde inseglarlegend Max von Sydow.

Steven Spielberg och Tom Cruise under inspelningen av ”Minority Report”. Foto: Imdb, Dreamworks.

Att fly är meningslöst…

I mitten av 2000-talet ligger våldsbrottsligheten i USA på rekordnivåer. För att bekämpa våldet har Metropolitan Police Department i Washington DC skapat en enhet kallad PreCrime. Genom att använda sig av så kallade ”PreCogs” – tre mentalt förändrade människor med förmåga att se in i framtiden och upptäcka brott – försöker man proaktivt förhindra mord innan de begås.

När PreCogs känner av att ett mord är på väg att ske genereras, via ett sinnrikt system, två träbollar med förövarens och offrets namn inristade. Varje bolls form och struktur är unik, vilket gör systemet förmodat manipuleringssäkert. Färgen på bollen indikerar vilken typ av mord och när mordet kommer att inträffa. Däremot kan inte PreCogs visa på platsen för mordet utan enbart, utöver namnen på de inblandade, dag/tid samt kedjan av händelser som leder fram till dådet.

PreCrime-enheten, som leds av polischef John Anderton (Tom Cruise), använder en noggrann process kallad ”scrubbing” för att i tid lokalisera brottsplatsen samt identifiera och arrestera den presumtive förövaren. Danny Witwer (Colin Farrell), en agent och tjänsteman vid justitiedepartementet som fått i uppdrag att granska PreCrime-systemet innan det implementeras i hela landet, är dock en av de som ifrågasätter PreCrime-systemets etik. Är det verkligen rätt att fängsla någon för något denne ännu inte har gjort och framför allt; finns det brister i systemet?

En dag förutspår PreCogs något som ställer John Anderton själv i en minst sagt märklig situation…

Minority Report
’PreCogs’ kan förutspå mord i ”Minority Report”. Foto: Imdb, Dreamworks.

Fängslande äventyr med magnifikt skådespeleri

Regin av Steven Spielberg är nästintill perfekt. Han har en enastående förmåga att fånga äventyret i berättelsen. Att få, så att säga, med åskådaren på tåget. Det må finnas andra regissörer som kan paketera bilden på ett mer uttrycksfullt sätt, men inte många kan matcha Spielbergs snitsiga berättarstil och ton, samt förmåga att utmejsla spektakulära actionsekvenser.

Manuset är fiffigt och intrikat på ett sätt som gör det svårt att förutse vad som komma skall. Varför just Anderton blir den som utsätts för vad som kan vara en komplott är invävt i en sidohandling som jag här inte avslöjar, men som är till lika delar sinnrik som är tragisk. Dialogen passar väl in i tonen och känns aldrig för teknokratisk och svår, trots att filmen till stora delar kretsar kring avancerad teknik i en inte alltför avlägsen framtid blott 30 år bort.

Fotot av Spielbergs fotografmusa Janusz Kaminski är kallt och sterilt med en nästan färglös palett. Dystopiskt så det förslår men som givet ämnet passar mycket bra. Grälla Mary Poppins-färger hade förtagit mycket av filmens många allvarliga teman. Husmusa nummer två, favoritkompositören John Williams, levererar en Bernard Herrmann-liknande ljudbild som ytterligare förstärker såväl andlös spänning som vemod. Med ”Johnny” framför orkesterdiket kan man vara säker på att få en soniskt väl tillagad kompott av musikalitet.

Skådespelarinsatserna kan symboliseras med ett legendariskt svenskt namn: Max von Sydow. Att herr Sydow aldrig vann en Oscar (nominerad vid två tillfällen) är en kulturskandal av Guds nåde. Von Sydow rör sig ständigt lika ledigt, oavsett om filmen är en stor färgsprakande Hollywood-produktion eller ”djupare” svartvita filmer från plågade konstnärssjälar med säte i Burträsk. Von Sydow ger här ett porträtt av en sympatisk och stoisk man som till synes vill väl men som bär på en mörk hemlighet.

Tom Cruise har jag länge haft ett gott öga till på vita duken. Oavsett vad man tycker om våghalsige herr Thomas Cruise Mapother IV kan det inte ifrågasättas karlns hängivenhet till yrket. Ett proffs ut i fingerspetsarna. Den övriga ensemblen är utsökt rollbesatt med särskild flaggning för Samantha Morton som PreCog Agatha samt halvgalne Irlandsbördige Colin Farrell som undersökande polisen Danny Whitwer.

Ett extra plus går till vår egen Peter Stormare i en mindre men sagolik roll (”håll käften kärring”) som halvgalen ögonläkare.

Minority Report Tom Cruise
Tom Cruise magnifik i ”Minority Report”. Foto: Imdb, Dreamworks

Har verkligheten hunnit ikapp?

Det finns gott om utrymme för tankegods i och med Minority Report. Vid en första anblick finns det gott om ryggmärgsreflexer som tycker att det är ju en synnerligen bra idé att fängsla mördare innan brottet begåtts. Må så vara, men faktum kvarstår; brottet är trots allt inte begånget. Det kan ju också tänkas att den förmodade förövaren ändrar sig? Hur ser en sådan rättsstat ut? På vilka principer och grundvalar vilar en sådan? Hur bygger försvaret sin argumentation, etcetera?

Filmens verklighet är för den vakne betraktaren inte så avlägsen. Redan idag grips, häktas och lagförs människor jorden över för brott som inte begåtts men som i många fall planerats. Vissa brott som exempelvis terroristbrott är tydliga exempel på det. Förvisso bra, anser nog de flesta av oss, men var går gränsen? Gränser som hela tiden flyttas fram. Åsiktsbrott nästa?

Övrigt som år 2002 var science-fiction men som nu är fakta inkluderar animerade reklamskyltar, multi-touch skärmar, bildläsare som scannar ögats iris samt mjukvara som försöker förutspå brott  – vilket presenterades år 2010 av en professor vid University of Pennsylvania.

Den röda bil Anderton kör i filmen är ett framtids-koncept från Lexus av företagets designstudio Calty och den tyske bildesignern Harald Georg Belker. Bilen fick namnet Lexus 2054 och kanske dröjer det inte länge innan fordonet ser dagens ljus på riktigt.

Jag minns att jag smått blev golvad när Minority Report sommaren 2002 hade premiär. Filmen är inget annat än en fullträff inom såväl science-fiction som thrillergenren. Det är över 20 år sedan den gjordes, men i och med hur vår samtid tyvärr utformats så har den inte åldrats utan snarare tvärtom blivit mer aktuell än den var då.

Filmen finns tillgänglig för alla supportrar av underbar fysisk media här. Via streaming kan denna sida vara ett alternativ. Minority Report passar alldeles utmärkt som två och en halv timmars god underhållning med andlös spänning i potten och för den delen även tankeväckande funderingar över den samtida samhällsutvecklingen.

Vem som blir först med att få en färglagd träboll med eget namn inristat får dock framtiden än så länge utvisa…

 

Jan Sundstedt

Minority Report
Minority Report - 2002 US Advance Sheet.

Regi: Steven Spielberg
Manus: Scott Frank och Jon Cohen, efter en kortroman av Philip K. Dick
Producent: Gerald R. Molen, Walter F. Parkes, Jan de Bont och Bonnie Curtis
Musik: John Williams
Längd: 145 minuter
Svensk premiär 3 juli 2002

I rollerna (urval).
Tom Cruise
Max von Sydow
Steve Harris
Samantha Morton
Colin Farrell

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Konsten, CIA och Kalla kriget

publicerad 26 juli 2025
– av Jan Sundstedt
Jackson Pollock CIA
Jackson Pollocks abstrakta expressionism och den amerikanska underrättelsetjänsten CIA har en närmare relation än vad som är känt för många.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

118 890 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Efter andra världskrigets slut gör propagandamaskinerna i USA och Sovjetunionen allt för att övertyga världen om att det kapitalistiska respektive det kommunistiska systemet är det bästa.

Den franska dokumentären ”Konsten, CIA och Kalla kriget” skildrar kulturkriget på ett för åskådaren grundläggande och begripligt sätt, där modern konst beskrivs som ett politiskt vapen i bruk av den amerikanska underrättelsetjänsten.

Andra världskrigets slut såg startskottet på det som snabbt döptes till Kalla kriget. För en majoritet förknippas detta öst-västliga-schackspel med upprustningskamp, proxykrig, murar, spionage och rymdhundar.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 april 2023.


Något mindre känt är att kampen mellan stormakterna även utkämpades med kulturell krigföring. 2018 års dokumentär Konsten, CIA och Kalla kriget är av den anledningen ett till stora delar intressant tidsdokument. Filmen är skriven och regisserad av Francois Lévy-Kuentz och producerad av Cinétévé i samarbete med framför allt France Télévisions. Lévy-Kuenst är som jag förstått det en passionerad konsthistoriker och dokumentärfilmare med ett stort och brett intresse för allting som berör ämnet konst.

Det kulturella kalla kriget avser den systematiska propaganda som bedrevs av USA och Sovjetunionen under Kalla kriget. Stormakterna främjade sina respektive kulturer, konst, litteratur och musik och många av striderna utkämpades i Europa eller på europeiska universitet, där kommunistiska anhängare avbildade USA som ett kulturellt svart hål, samtidigt som man menade att Sovjetunionens kultur var arvtagare till den europeiska upplysningstiden. USA å andra sidan svarade med att anklaga kommunister för att ”ignorera kulturens inneboende värde” och underkasta konsten ett totalitärt politiskt systems kontrollpolitik.

Rockefeller och CIA

I USA uppstod på 1940-talet en ny konströrelse kallad abstrakt expressionism, som en reaktion på och under inflytande av franska konstnärer som flytt Frankrikes fall. Konstnärer i denna riktning ska komma att bli några av förgrundsfigurerna i det annalkande kulturella kalla krig där Rockefellers beryktade bankdynastis dåvarande överhuvud Nelson Rockefeller, ordförande på Chase Manhattan Bank och även för Modern Museum of Art och USA:s underrättelsetjänst Central Intelligence Agency, är de centrala aktörerna i att driva på projektet att sprida modern konst till resten av världen.

Det som fångade mitt intresse allra mest är den politiska aspekten. Det faktum att båda dessa Kalla krigets block använde kulturen som argument och vapen för just sin ideologi är oerhört fascinerande. Filmen gör sitt bästa för att här framstå som någorlunda objektiv och lyckas faktiskt ganska bra med denna ambition. Öst och Väst ges ungefär lika mycket utrymme vad gäller bildkomposition, intervjuer och filmklipp. En viss lutning åt ”Amerika-sidan” kan skönjas men det får ses som logiskt, bland annat mot bakgrund av dåtidens tillgänglighet till framträdande personer. Intervjuerna med historiker, kritiker och konstnärer är snitsigt gjorda och ger en i ämnet bra grund att stå på.

Bildspråket är linjärt och redigeringen nästintill kronologisk vilket gör det relativt lätt att hänga med, även för den (likt undertecknad) ytligt konstintresserade, för mycket konst blir det, emellanåt i stor omfattning. Det blir en ansenlig mängd konstnärer och konstkritiker att hålla reda på för den oinitierade. Ett par stycken sticker dock ut – exempelvis Jackson Pollock. och Willem de Kooning. Konsten, CIA och Kalla kriget är sammanfattningsvis en sevärd dokumentär för den som önskar veta mer om denna något bortglömda aspekt av Kalla kriget och hur konsten även betraktats som ett i förlängningen politiskt vapen.

 

Jan Sundstedt

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

En hyllning till en av filmmusikens obestridliga giganter

Den utsökta dokumentären "Music by John Williams" är ett starkt porträtt av en man vars livsverk förändrat hur vi upplever film.

publicerad 18 juli 2025
– av Jan Sundstedt
Music by John Williams
Filmmusikens GOAT - John Williams

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

118 890 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


I dokumentären Music by John Williams, regisserad av Laurent Bouzereau, belyses en av den orkestrala filmmusikens mest obestridliga giganter, hans längre än 60-åriga karriär, och den personliga resan bakom hans tidlösa verk.

Detta är inte bara en film om en kompositör, utan ett djupt känslosamt porträtt av en man vars livsverk förändrat hur vi upplever film.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 18 januari 2025.


John Williams var 45 år när han gjorde musiken till den allra första Stjärnornas Krig-filmen. I en ålder då många tror att deras bästa tid sedan länge är förbi, var han bara på väg att bli varm i kläderna…

En resa genom musikhistorien

Music by John Williams är en hyllning till John Williams otroliga livsverk. Från de första stapplande stegen i musikens värld som jazzpianist i New York, till hans genombrott som filmkompositör i Hollywood, får vi följa en man vars passion för musik format hela filmindustrin.

Genom intervjuer med nära samarbetspartner som Steven Spielberg och George Lucas, får vi en inblick i hur hans melodiska geni förädlade verk som Stjärnornas Krig, Indiana Jones och Schindler’s List. Spielberg beskriver deras samarbete som ”Ett av mitt livs största privilegier”.

Det är fascinerande att upptäcka hur Williams ofta skapar teman som kopplas till specifika karaktärer, vilket låter publiken intuitivt associera en scen med en viss karaktär – ibland även när denne inte ens är närvarande i själva scenen.

Laurent Bouzereau tar oss även bortom filmduken och utforskar Williams karriär som orkesterdirigent och hans bidrag till den klassiska musikscenen. Vi får höra om hans kompositioner för olympiska spel och presidentskap, liksom hans insatser för att förnya intresset för symfonisk musik bland nya generationer.

Music by John Williams
Steven Spielberg och John Williams i djupa tankar. Foto: Imdb

Ödmjuk och anspråkslös

Trots sitt enorma arv framstår Williams som en ödmjuk och anspråkslös man, något som dokumentären skickligt fångar. Hans djupa kärlek till musiken lyser igenom i varje intervju och varje scen.

Bouzereau väver även in mindre kända aspekter av Williams liv, som förlusten av hans första hustru, Barbara Ruick, 1974. Denna tragiska händelse berörs kort men ärligt, utan att ta fokus från Williams kreativa drivkraft samt känsla för vad som passar en specifik films ton.

Det är tydligt att han har en djup intuitiv förståelse för musikens roll i berättandet, trots att han själv öppet medger att film som medium – hur lustigt och märkligt det än må låta –  aldrig riktigt fångat hans intresse.

Music by John Williams
John Williams i sitt bästa element – framför en välskolad orkester. Foto. Imdb

Mästerlig iscensättning

Dokumentärens estetik fångar John Williams anda på ett nästan magiskt sätt. Scener med orkestrar som spelar hans musik varvas med arkivmaterial och nyskapande animationer som visualiserar hans toner på ett unikt sätt.

Bouzereaus val att låta Williams själv berätta om sina kompositioner, kompletterat med intervjuer av musiker och filmproducenter, skapar en upplevelse som är lika informativ som emotionellt gripande.

Särskilt kom jag att uppskatta de inslag där mer personliga detaljer träder fram. Exempelvis anekdoten om hur Williams skrattade åt den tillfälliga filmmusiken (på engelska ”temp music”) i Hajen, innan han raskt ersatte den med sina egna ikoniska toner. Toner som det inte nog kan poängteras bidrog till filmens braksuccé, samt rejält förhöjde filmens äventyrliga stämning.

Music by John Williams är inte bara en film om en person, utan ett ode till en hel konstform. John Williams kompositioner har förmågan att förvandla rädslor till hopp, sorg till styrka och fantasi till verklighet.

Via dokumentären får vi en djupare uppskattning för hans konstnärliga skicklighet, samt en påminnelse om musikens kraft att beröra och förändra oss.

En hyllning till ett tidlöst arv

På ett personligt plan kan jag inte med ord beskriva hur mycket denne fantastiske mans kompositioner betytt.

Från det att jag som 10-åring, fastnaglad i en inte helt oöm biofåtölj på ett fullproppat Rigoletto, översköljdes av de inledande tonerna i ledmotivet till Stjärnornas Krig, var min fascination för film predestinerad. Fast i beundran för den magiska och förtrollande musik som i mångt och mycket format mitt filmälskande liv.

Detta är en film som bör ses av alla som någonsin blivit rörda av tonerna från en orkester eller mäktiga melodier på bioduken. John Williams må vara snart 93 år (f. 8 feb. 1932), men hans arv kommer leva vidare i generationer.

Music by John Williams är ett måste för alla som älskar musik, film och mänsklig kreativitet i största allmänhet.

 

Jan Sundstedt

John Williams
Music by John Williams - 2024 Disney+ promo artwork

Regi: Laurent Bouzereau
Producenter: Sara Bernstein, Frank Marshall, Ron Howard, Brian Grazer, Steven Spielberg, med flera.
Musik: Ja, vem kan stå bakom den, månntro...

Music by John Williams finns för närvarande att beskåda via streamingtjänsten Disney+

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.