Recensioner

När migration blir konflikt

Bara en dåre tror sig få ett fridfullt liv bara för att han inte tagit konflikterna som stått i hans väg. Han har inte bara lurat sig själv, han har också lagt kostnaderna hos nästkommande. Det skriver Ulrik Svensson efter att ha läst Jonas Nilssons bok med fokus på den demografiska frågan.

Från OECD:s ministermöte om migration i Paris i januari.

Det som i första hand skiljer etablissemang och opposition är inte klimatfrågan, utan demografi, invandring och mångkultur. Jonas Nilssons nyligen utgivna bok När Migration Blir Konflikt är en essäsamling som på drygt hundra sidor lyckas med konststycket att kompakt men ändå utförligt beskriva sammanhang som är avgörande för vår framtid. Den belysta problematiken är obekväm, men för att vända utvecklingen till det bättre krävs modet att se sig själv i spegeln och bli aktiv.

Likt kriget riskerar även migrationen att bli ett folks utbredning på bekostnad av ett annat. Krig förändrar samhällsordningen och det gör också migrationen om den får eller kräver politiskt inflytande. I detta sammanhang är det viktigt att förstå att det spelar mindre roll hur individen själv identifierar sig, den identifikationen görs av andra. Det blir grupp mot grupp där framför allt demografin kommer att vara utslagsgivande.




Vad vi fått höra till leda är att “demokratier krigar inte mot varandra”. Problemet med den liberala demokratin är att den inte har en lösning när kompromisser inte längre kan hittas som alla befolkningsgrupper kan acceptera. Vad vi nu ser är att den liberala demokratin blir allt mer intolerant och diktatorisk när detta systemfel påvisas. Det stora misstaget att bjuda in fientligt inställda grupperingar med vilka ingen förhandling eller kompromiss är möjlig, blir allt mer uppenbart. Om inte ens den egna befolkningen kan övertygas om systemets förträfflighet, hur skall då de främmande grupperingarna övertygas?

Beslutet att öppna upp Sveriges gränser för utom-europeisk invandring togs under 70-talet. Allt sedan dess har många varnande stämmor hörts, men istället för att ta hänsyn till dessa har etablissemanget med konventionell media i spetsen valt att stänga ute vissa aktörer. Istället för att granska makten har media till stor del blivit makten.

Mycket handlar i grunden om hur mycket sanning en person klarar av att bära. Det är naturligtvis enklare att följa den sociala kontexten än att förhålla sig till verkligheten. Här skiljer sig agnarna från vetet. Man måste dock frångå den gemensamma lögnen när den sker på bekostnad av våra efterkommande. Vi måste förmå oss själva att lämna lögnen som leder det mänskliga lämmeltåget över klippan innan det är för sent. Den värsta lögnen av vår tid är upplösandet av det egna till förmån för det andra.

Vad som väntar de europeiska folken kan mycket väl vara en liknande utveckling som i Sydafrika. För dagens svarta spelar det ingen roll att de vita kom till ett nomadland och att de först 120 år efter sin ankomst 1652 mötte en svart stam. För att förhindra ett inbördeskrig 1994, skrevs en konstitution som även den vita minoriteten kunde acceptera, men sedan dess har den vita minoritetens rättigheter alltmer beskurits. Den vita minoriteten som idag utgör mindre än 10 procent av befolkningen har blivit ett lovligt byte.

Detta visar att spelreglerna kommer att ändras av den grupp som kan ändra dem. Universalismen är vår tids falska gud och den leder till vårt utplånande. Att inte göra någon skillnad mellan sin egen grupp och andra grupper är likställt med den egna gruppens upplösande.

En av de största svagheterna vårt system har är just oförmågan att erkänna den politiska gruppdynamiken och att det finns grupper som är oförenliga med varandra. Den liberala demokratin är dock inte förmögen att hantera denna dynamik. Den erkänner inte överhuvudtaget grupper, eftersom den liberala demokratin inte ska ägna sig åt “vi och dom”. Stora invandringsgrupper i såväl Sverige som i Europa söker dock inte att bli assimilerade och varför skulle de? De vill bevara sitt sätt att leva och en förflyttning över en geografisk gränsdragning till en annan ändrar inte den politiska enhetens självbevarelsedrift.

Befinner vi oss i krig i Sverige eller för den delen västerlandet i sin helhet? Är det verkligen rimligt att använda ett begrepp som «krig» när artellerielden inte dånar? Vad är krigets yttersta konsekvens om inte att en tar vid där en annan har härskat? Ett folks trängs undan och försvinner; antingen genom det långsamma förnedrande befolkningsutbytet, alternativt via det snabba avslut som vilar på svärdseggen. Det är inte fred som ska vara fokus, utan vår frihet. Till exempel ska en kvinna inte behöva bära slöja för att få vara i fred.

Den svenska politiska ledningen spottar på det svenska folket genom att inte erkänna den gruppdynamik som det politiska utgör. Vi träder in i en ny tid där den politiska ledningen inte längre litar på sin egen befolkning, de människor de är satta att skydda. Med striktare vapenlagar, utökad övervakning och mer kontroll, kommer vi till vägs ände där ett social-liberalt monster kommer att visa sig vara just den tyranniska kraft det säger sig vilja bekämpa.

Konflikten och migrationen var och är fortfarande, tätt förknippade. Få är krigen som inte följts av en demografisk skiftning och spegelvänt är det få folkförflyttningar som inte har lett till att svärdet istället för pennan fått diktera villkoren. För varje röstberättigad migrant förskjuts det politiska allt mer genom röstsystemet – från det interna främjandet till det externa dominerandet. Genom klanröstning kan redan tidigt i denna process ett överproportioneligt politiskt inflytande förskaffas.

En del i att styra framtiden är att göra om historien. I Sydafrika illustreras det med varje gatunamn och ort som byter namn för att bättre reflektera majoritetsbefolkningen. Eliminerandet av boernas historia gestaltas just inom stadsbilden, som ett tyst vittnesmål till deras gradvisa förintelse. Det är roten som får stammen att växa sig stark, och att vårda sin grupps historia blir därmed också synonymt med att vårda gruppens framtid. Den som dikterar det förflutna tar samtidigt ut riktningen mot det framtida.

Den socialliberala människan önskar däremot att fånga dagen. Eftermälet betyder intet, självuppfyllandet allt. Varje dag tillägnas att vara den sista dagens stimuli. Främmande för den attityden är att leva för dagen som du själv aldrig kommer att få se. Att så ett frö för den skörd som kommer att mätta dina ättlingar. Döden är oundviklig, men livet är det inte. Det sistnämnda kräver förutsättningar.

Bara en dåre tror sig få ett fridfullt liv bara för att han inte tagit konfikterna som stått i hans väg. Han har inte bara lurat sig själv, han har också lagt kostnaderna hos nästkommande. Konsekvenserna av den förda politiken som ämnar omforma västerlandet i den mångkulturella smältdegeln kan inte ha undgått någon, men föregående generationer valde att blunda för det uppenbara och vi, då för stunden ofödda, bär idag kostnaden för det.

Det heter att Sverige har över 200 år av fred. Fred kan dock bara uppnås genom konfrontation, konflikt och förhandling. Det är därför Sverige av i dag inte längre kan beskrivas som fridsamt – vi har undvikit den nödvändiga konfrontationen med det som stör friden, i förhoppning att fred ska erhållas genom avsaknad av konflikt. Det som återfinns vid undvikandet av striden är inte lugnet, det är träldom och slutligen undergång.

 

Ulrik Svensson

Författare: Jonas Nilsson
Utgivare: Logik Förlag
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 115
ISBN: 978-91-88667-41-0

 

 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!