”Firefox är ett äkta stycke Eastwood”

Clint Eastwood. Mannen, myten och legenden. En levande ikon. En man som gjort i princip allt man kan göra i Hollywood. Skådespelare, regissör, manusförfattare, musiker, med mera. Karln har till och med varit borgmästare i sin hemstad Carmel (1986-88). År 1982 var han dock djupt inne i självaste Sovjetunionen. Syftet? Att stjäla det toppmoderna flygplanet MIG-31; The Firefox!

På 60-talet var han Mannen Utan Namn i Sergio Leones så kallade ”spaghettivästerns”. Termen anspelar på att filmerna är gjorda utav personer av (främst) italiensk börd samt inspelade i just Italien. Under 70-talet utvecklade han sin talang som hårdför och tystlåten västernhjälte men framför allt blev han ”Dirty Harry” med en hel filmvärld. San Francisco-polisen som gick rakt på sak gentemot buset utan krusiduller (bra gjort, Harry). Det blev tre filmer om San Franciscos finaste och mest ödmjuka polis: Dirty Harry, 1971; Magnum Force, 1973 och The Enforcer, 1976. Utöver dessa förnämliga alster syntes han i filmer såsom (urval):

Escape from Alcatraz  (1979)
Every Which Way But Loose  (1978)
The Gauntlet  (1977)
The Outlaw Josey Wales  (1976)
The Eiger Sanction  (1975)
Thunderbolt and Lightfoot  (1974)
High Plains Drifter  (1973)
Joe Kidd  (1972)
Play Misty for Me  (1971)
Kelly’s Heroes  (1970)

Som ni ser är det en diger lista och då är dessa endast ett urval. Han gjorde nästan lika många till som skådespelare plus det faktum att det var under detta årtionde som han även fick fart på – och lärde sig bemästra sin andra huvudsakliga talang – den som regissör. Som regissör har Clint Eastwood i huvudsak två herrar som han själv tackar för inspiration: Sergio Leone och Don Siegel. Dessa två gentlemän behöver ingen närmare presentation, för den som kan sin filmhistoria. För den som inte riktigt är med i matchen ber jag ödmjukt att få återkomma, då denna modesta artikel i huvudsak har som syfte att avhandla den enligt mig bortglömda Eastwoodska pärlan samt av vissa avvisade klassikern Firefox.

1982, efter publikfloppen men kritikersuccén Bronco Billy samt orangutangfilm nummer två (Any Which Way You Can), kan jag föreställa mig att herr Eastwood hade funderingar kring vad hans nästa projekt skulle kunna tänkas bli? Hans senaste filmer hade gått sisådär hos publiken och många fans suktade efter mer av gamla hederliga ”hardcore” Clint. Värt att nämna i detta sammanhang är det faktum att Eastwood vid det här laget (42 år fyllda) och i detta skede av sin karriär börjat arbeta efter principen ”en för mig och en för filmbolaget”. Vad göra? Lika delar av varje ben, såklart. Han tar beslutet att ge sig an en filmatisering av Craig Thomas roman Firefox. En actionthriller mot bakgrund av det pågående kalla kriget.

Filmen följer boken väl, med några – som så ofta när det gäller filmatiseringar med litterär förlaga – undantag. Dessa undantag skippar jag härmed utan går rakt på filmens handling:
Brittisk och amerikansk underrättelsetjänst har blivit varse om (dåvarande) Sovjetunionens framställande av ett flygplan som går under beteckningen MiG-31; ’The Firefox’. Man får den fiffiga idén att varför inte stjäla det sovjetiska stridsflygplanet mitt under näsan på ryssarna? Inte ska väl enbart ryssarna äga tillgång till vapen avsedda för attackoperationer (läs; starta krig) och inte vi? Superplanet ’Firefox’ består av extremt avancerad teknik och kan bland annat komma upp i hastigheter över Mach 6 (!), är osynligt för radar och bär vapen som kontrolleras med enbart tankekraft. Den tidigare amerikanska flygvapenmajoren Mitchell Gant (Eastwood), en Vietnamveteran och tidigare krigsfånge, infiltrerar Sovjetunionen med hjälp av sin förmåga att tala ryska (rysk mor) och får god hjälp från ett nätverk av sovjetiska dissidenter – varav tre är viktiga forskare som arbetar med själva flygplanet. Hans mål är att stjäla ’Firefox’ och flyga tillbaka den till allierat territorium för analys.

KGB har dock fått nys om verksamheten och letar efter Gant och övriga i nätverket. Det är endast tack vare de skickliga (för övrigt judiska dissidenter) agenterna i nätverket som man med skicklighet samt en smula tur lyckas ligga ett steg före KGB och nå flygbasen vid Bilyarsk, där ’Firefox’-prototypen är under hård bevakning. Agenter (främst vetenskapsmän och forskare) som arbetar med projektet hjälper Gant att infiltrera basen. En av dessa forskare informerar Gant om flygplanets funktion men varnar honom för att det finns en andra prototyp i hangaren som måste förstöras.
Frågan vi alla ställer oss är: Kommer detta att lyckas? Den som lever får se…

Mitchell Gants karaktär lider dessutom av posttraumatisk stress efter sina upplevelser i Vietnam. Som om det inte räckte med stressen att behöva ducka för KGB, långt inne på sovjetisk mark, samt att handskas med pressen att faktiskt få upp planet i luften och ta sig ut ur Sovjetunionen – jagades av ryssar som förmodligen inte är stormförtjusta i amerikanens tilltag – måste alltså Gant dessutom hantera sina små psykbryt, som poppar upp här och där och trasslar till det.

Jag håller denna i många avseenden suveräna kalla kriget-thriller väldigt högt på min lista. Kritiken mot den (betyg endast 6.0 på IMDB) är för mig totalt obegriplig. Vad finns att klaga på? Filmen är för det första i långa stunder vansinnigt spännande. Jag kan avslöja att filmens första timme är rakt av en renodlad spionthriller med nagelbitarvarning utfärdad. Scenen där Gant & Co försöker undfly KGB och rysk militär inspärrade i en av Moskvas tunnelbanestationer är hiskeligt spännande. För det andra anser jag actionscenerna vara till och från spektakulära. Visst har en och annan scen åldrats en aning men jag personligen har överseende med (till exempel) det faktum att man kan skönja linjerna kring ’Firefox’. Rent tekniknördigt syftar jag på de linjer som kan uppstå när man jobbar med optiska effekter mot ljus bakgrund (flygscenerna är i dagsljus). Specialeffekts-maestron John Dykstra (Star Wars) var huvudansvarig för detta område och överlag borgar detta för – en för tiden – god kvalitet.

Skådespelarna är alla lysande i sina roller. Inte minst Eastwood som får god assistans av sina i mångt och mycket europeiska skådespelarkolleger. I rollerna kan nämnas klanderfria insatser av bland annat: Freddie Jones, David Huffman, Warren Clarke, Ronald Lacey, Kenneth Colley, Klaus Löwitsch och Nigel Hawthorne.

Scenografin är utsökt och fotot av Eastwoods parhäst Bruce Surtees likaså. Fotot har en härlig palett av svart och grått i Moskva för att sedan blir mer rik på färger vartefter handlingen fortskrider. Inspelad i huvudsak i Österrike, som får vikariera för många utomhusscener i ”Sovjetunionen”, plus några scener från Grönland (packisen) samt i diverse studios. Fotnot: Det finns en skön scen när Gant / Eastwood promenerar över Röda torget i Moskva. Jag vet ur den scenen spelades in. Vet ni det, kära läsare? Kommentera gärna i sådana fall.

Musiken komponerad av Maurice Jarre är intressant att nämna på grund av det faktum att den faktiskt knappt märks. Mycket märkligt men förmodligen högst avsiktligt. Det går långa stunder utan någon som helst musik. Det är som att Eastwood ansåg att själva handlingen och det som sker med och kring karaktärerna räcker för att driva filmen framåt. Med detta sagt, när det väl är musik – cirka 30 minuter, allt som allt – så bidrar den rejält till filmen. Inte minst scenerna som utspelas på Moskvas gator, gränder och torg, när Gant och de andra leker katt och råtta med KGB.

Manuset känns genomtänkt och har en ton av realism jag uppskattar. I Firefox är KGB och den ryska militären vare sig jubelidioter eller renodlade monster / vettvillingar utan känns högst tredimensionella. Kanske var det ungefär så här det var i dåvarande Sovjet? Att arbeta för till exempel KGB eller tillhöra ett underjordiskt nätverk av judiska dissidenter?

Regin av Clint Eastwood är som vanligt nästintill perfekt. Han styr oss genom handlingen med fast hand och darrar aldrig på manschetten. Vare sig det handlar om andlös spänning, actionscener eller mer seriösa scener med trovärdig dialog.

Bonustips: Försök att leta upp den enbart i USA utgivna versionen av filmen. Då får ni nämligen en version som är cirka 15 minuter längre än den europeiska.

Till sist råder jag vän av intresse att strunta i den märkliga myten om att Firefox skulle vara ett av Clint Eastwoods mindre lyckade verk. Snicksnack. Tvärtom är detta en spännande och actionfylld spionthriller jag råder alla fans av dessa genres i allmänhet och fans av Eastwood i synnerhet att söka upp. Ni kommer inte att bli besvikna, tro mig.