My Son Hunter – filmen Bidenfamiljen helst vill slippa

"My Son Hunter" är varken en renodlad dramatisering eller en strikt dokumentär om klanen Biden och dess förehavanden - utan försöker vara lite av varje. Resultatet är emellanåt svajigt, men med ett överraskande plus för det trovärdiga och sympatiska porträttet av presidentsonen.

publicerad 23 september 2023
- av Jan Sundstedt
My Son Hunter
Hunter Biden med damsällskap i "My Son Hunter".

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


4360 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Att beskriva My Son Hunter på ett någorlunda objektivt och nyanserat sätt är en utmaning som recensent. Inte minst ur ett strikt filmiskt perspektiv, då filmen på långa vägar inte är en “vanlig” film utan snarare ett resultat av en lång räcka politiska händelser.

Händelserna kulminerade med 2020 års dramatiska dokusåpa till amerikanskt presidentval, och har sedan dess har blivit en följetong utan slut. Inte minst med tanke på det amerikanska representanthusets färska beslut att inleda en riksrättsutredning om och kring president Joe Biden, mot bakgrund av klanen Bidens åtskilliga skumraskaffärer man under lång tid varit misstänkt för.

På förhand är det självklart att blåa laget Demokraterna och dess anhängare av ren reflex sågar My Son Hunter jämte fotknölarna – oavsett dess filmiska kvaliteter – precis som det överlag är givet att röda laget Republikanerna, och i synnerhet Trump-anhängare, tar filmen för absoluta fakta.

Regissören Robert Davi har med My Son Hunter strävat efter att synliggöra familjen Bidens tvivelaktiga affärsverksamhet världen över, med speciellt fokus på Hunter Bidens roll och delaktighet i det hela. Givet ämnet har Joe Biden också en stor plats i handlingen.

En berättelse med välkända Biden-ingredienser såsom Burisma och president Porosjenko i Ukraina, Kina och Bohai Harvest, samt en och annan laptop, för att nämna några exempel. Ovanpå det kan vi även lägga till en ordentlig och skön palett av sex och droger.

My Son Hunter
Hunter Biden (Laurence Fox) får tröst av Pappa Joe (John James) i “My Son Hunter”.

Party, droger och skumraskaffärer

Filmen inleds med orden “detta är inte baserat på en sann historia…förutom alla fakta”, varpå vi som första scen hamnar mitt i Antifa- och BLM-upploppen cirka 2019, inklusive dramatiserade nyhetsinslag. Vi får sedan äran att följa med Hunter Biden (Laurence Fox) till en strippklubb av det flådigare slaget. Han beger sig där raskt till sin givna plats i VIP-rummet, tillsammans med den vanliga floran av mer eller mindre suspekta figurer.

Hela sällskapet hamnar snart i Hunters lyxsvit på berömda Los Angeles-hotellet Chateau Marmont. “John Belushi died here. He had a lot of demons“, kommenterar Hunter Biden hotellets historia till filmens kvinnliga huvudkaraktär Grace Andersson (Emma Gojkovic), i ett utslag av självreflektion.

Grace, en dansare och eskort som vi först såg i filmens inledande kravallscener, fångar snabbt Hunters uppmärksamhet. Hon spelar i mångt och mycket publikens roll, när hon från Hunter får höra om alla de suspekta affärer han medverkat i. Lejonparten på uppdrag av pappa Joe (John James), med syfte att, bland annat, säkra avtal med kinesiska och ukrainska energibolag.

Duon inleder snart ett förhållande, en relation som guidar åskådaren genom en snårig mylla av korruption, girighet, förakt för den lilla människans utsatthet och globalistisk profithunger, allt med familjen Biden i centrum. Det hela blandas med tillbakablickar över Hunters liv, som ju längre filmen lider framstår som en tragisk Faustliknande figur i händerna på sin far Mephistopheles.

My Son Hunter
Pengaregn över Hunter och Joe Biden efter ännu en lyckad deal i “My Son Hunter”.

Spretig ton

Att beskriva regin av mångfacetterade Robert Davi är inte det lättaste. Till stor del har det att göra med det något röriga manuset, som är en salig mix av fakta, spekulationer och teorier. Källmaterial råder det ingen brist på, då historien om Hunter Bidens laptop – inklusive den medföljande mörkläggningen av såväl medströmsmedier som plattformar som Facebook och X/Twitter – är numera välkända.

Den som förväntar sig en ny Alla Presidentens Män eller The Wolf of Wall Street lär emellertid bli besvikna. Robert Davi har många egenskaper jag respekterar men någon Scorsese är han inte. Överlag är dock regin tillräckligt kompetent och allt annat än ett hafsverk – oaktat den förhållandevis låga budgeten på cirka 30 miljoner kronor.

Problemet ligger snarare i filmens försök att vara både spelfilm och dokumentär. Spelfilmsdokumentär är måhända en form av försök till beskrivning av projektet. Värt att nämna är också att Robert Davi till och från avsiktligt bryter den så kallade “fjärde väggen“. Något som bidrar till filmens emellanåt spretande stil.

Robert Davi Jan Sundstedt
Regissören Robert Davi tillsammans med Nya Dagbladets skribent och reporter.

Laurence Fox skiner

Fotot får klart godkänt, mycket tack vare det tacksamma och kloka valet av bildförhållande. Det bredsmala formatet 2.39:1 gör att filmen trots allt får en aura av filmisk äkthet istället för tv-filmskänsla. Någon biopremiär är emellertid bara att glömma. För detta avseende är filmen alldeles för kontroversiell och farlig för räddhågsna filmbolagsbossar.

Det som utöver bildformatet höjer filmen ytterligare ett snäpp över medel, är Laurence Fox i rollen som Hunter Biden. Det är ett personporträtt som väcker förvånansvärt mycket sympati för en man som träffande nog kallar sig själv för en “royal fuck up”. I ett mer eller mindre konstant tillstånd av alkoholdimma och drogrus är Laurence Fox tolkning av Hunter Biden en öppen bok av ånger och egodrivet skryt. Ena sekunden sörjer han sin biologiska mors och lillebrors död, för att i nästa se sig som Grandmaster Flash inom affärsvärlden.

Även John James som Joe Biden får godkänt. Till skillnad från vad någon kanske skulle tro, gestaltas good ol’ Joe inte som en förvirrad och senildement marionett. Snarare tvärtom som en vaken, medveten och listig politiker och affärsman. Förvisso med fingrarna i mången syltburk men någon imbecill är han här inte. I vissa scener framstår han även som en brydd far till trasige Hunter.

Övriga skådespelarinsatser är alltifrån ett njae till okej. Utöver nämnda Grace återfinns en Secret Service-agent vid namn Hound (Gina Carano) bland de två andra framträdande kvinnliga dokumentärerna, som tillhör okej-kategorin. Som en sidnot kan nämnas att Carano fick foten från Star Wars-spinoffen The Mandalorian, då hon på sociala medier ventilerat politiskt inkorrekta åsikter, något som inte uppskattades av Disney-koncernen.

 

Lågt se-om-värde

Filmen är producerad av The Unreported Story Society och distribuerad av Breitbart TV – två bolag med uttalad support för Donald Trump. Detta bidrar naturligtvis starkt till att filmens kritiker reflexmässigt viftar bort filmen och stämplar My Son Hunter som “kass, usel och full av MAGA-lögner och konspirationsteorier”.

My Son Hunter är emellertid vare sig kass eller usel utan tvärtom sevärd. I synnerhet för den som har minsta intresse för geopolitik och skandaler. Som jag nämnde inledningsvis är det samtidigt en film som definitivt är knepig att recensera. Det är absolut inget mästerverk, men som tidsdokument och provokativt projekt samtidigt högst intressant. Slutresultatet blir dock en film man nog inte ser om en gång per år, då underhållningsvärdet i detta avseende är något lågt.

Även om de händelser som skildras är dramatiserade, är den ständigt växande listan över lagbrott och skrupelfria aktiviteter kopplade till Hunter Biden, en påminnelse inte bara om hur en förstklassig dagdrivare utvecklades till en viktig kugge i en nutida politisk skandal, utan också hur ett korrupt medielandskap skyddade familjen Biden i samband med det amerikanska presidentvalet 2020.

Tills dess att filmen (föga troligt) plockas upp av en streamingtjänst finns My Son Hunter för den hugade och nyfikne att finna på filmens hemsida mysonhunter.com.

 

Jan Sundstedt

My Son Hunter
My Son Hunter - 2022 US poster.

Regi: Robert Davi
Manus/story: Brian Godawa och Phelim McAleer
Producent: Phelim McAleer
Längd: 95 minuter
Svensk premiär ?

I rollerna (urval).
Laurence Fox
John James
Gina Carano
Emma Gojkovic
Jay Lim

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!