Exorcisten firar 50 år

Tiofaldigt Oscarsnominerade "Exorcisten" såg dagens (nattens) ljus 1973. Kontroversiell för sin tid är det fortfarande en film som utöver given klassikerstatus ger den filosofiskt lagde gott om tankegods kring religion och tro.

Uppdaterad maj 6, 2024, Publicerad oktober 13, 2023
– av Jan Sundstedt
Exorcisten The Exorcist
Femtioårsjubilerande "Exorcisten" fortsätter att fascinera och skrämma slag på sin publik.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

168 970 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.

Nedräknare
0 Dagar
0 Timmar
0 Minuter

Be silent! beordrar fader Merrin under pågående exorcism till demonbesatta Regan McNeil i legendariska Exorcisten. Några som inte var ”silent” var dåtidens biobesökare som flockades till biograferna världen över samt mången hyllande filmkritiker.

Filmen blev snabbt en publiksuccé och räknas som en tidig "blockbuster". Justerat för inflation har Exorcisten världen över spelat in omkring två miljarder dollar och är således filmbolaget Warner Bros. största succé någonsin.

Källan till filmen står att finna i 1971 års roman med samma namn av författaren William Peter Blatty. Som regissör valdes ingen mindre än William Friedkin, som bara några år tidigare gjort succé med kriminaldramat French Connection - Lagens Våldsamma Män, för vilken han belönades en Oscar för Bästa regi.

Friedkin erbjöds att regissera Exorcisten av Blatty personligen, efter att denne imponerats av just The French Connection. Filmbolaget uppmanade emellertid Blatty att anlita en annan regissör men han menade att filmatiseringen av hans roman skulle genomsyras av lika mycket intensitet och energi som Friedkin tillfört The French Connection.

Exorcisten The Exorcist
Friedkin och Blatty under inspelningen av "Exorcisten". Foto: Warner Bros.,Wikimedia Commons

Georgetown, 1973...

Den erfarne katolske prästen fader Merrin (Max von Sydow) arbetar med en arkeologisk utgrävning i Irak. I samband med utgrävningarna finner man en staty av en bisarr demonisk figur känd som Pazuzu. Merrin erfar samtidigt en rad märkliga fenomen kring platsen för utgrävningarna och får en föraning om att något illavarslande kommer att ske...

Samtidigt i USA, i Washington DC:s exklusiva Georgetown-kvarter, börjar en framgångsrik skådespelerska vid namn Chris MacNeil (Ellen Burstyn) sakteliga uppleva märkliga händelser i sitt hem, varav de flesta tycks kopplade till dottern Regan (Linda Blair).

Exorcisten The Exorcist
Mor och dotter McNeil innan helvetet bryter lös i "Exorcisten". Foto: Imdb, Warner Bros.

Situationen eskalerar – Regans säng skakar oförklarligt och från vinden hörs konstiga ljud. En Madonnastaty av Jungfru Maria vid en katolsk kyrka skändas grovt och regissören till Chris senaste film hittas död, misstänkt mördad. Efter hand börjar Regan bete sig mer och mer abnormalt och uppvisar beteendeförändringar som har drag av depression och ångest.

Regans tillstånd försämras alltmer och hennes mor försöker förtvivlat få hjälp men läkarkåren står handfallen. Som en sista desperat åtgärd kontaktar hon katolska kyrkan, då hon befarar att dottern kanske – hur otänkbart det än må verka – är besatt av en demon. Hon får hjälp av den grubblande prästen fader Karras (Jason Miller) som själv brottas med sin tro men beslutar sig att göra vad han kan för att försöka hjälpa flickan.

En felfri film

Exorcisten har kallats världens bästa skräckfilm av många och jag är benägen att bifalla i det påståendet. Det här med att välja ut den bästa ditten och datten är såklart svårt och i mångt och mycket subjektivt men här finns det fog för epitetet. Den som letar efter en i princip felfri film behöver inte leta längre.

Manuset av William Peter Blatty är ett skolboksexempel på hur man griper tag i åskådaren. Här har vi också ett smått unikt prov på när såväl manus som källroman bär identisk signatur. Blatty (tillika filmens producent) är omdömesgill nog att justera sin roman till mer filmlik prosa utan att förkasta alltför mycket av det som gör romanen läsvärd.

Regin av William Friedkin är fulländad. Blott ett fåtal filmer är perfekta i sin exekution och Exorcisten är en av dessa. Blatty önskade energi till filmatiseringen av sin roman och det fick han. Ordet energi ska här inte förväxlas med snabba klipp och hisnande action. Filmen tar sin tid, där tempot är närmast sökande och emellanåt får man känslan av såväl dokumentärfilm, drama som thriller.

Exorcisten Max von Sydow
Fader Merrin (Max von Sydow) har onda aningar i "Exorcisten". Foto: Imdb, Warner Bros.

Fotot i bildformatet 1.85:1 fångar var skådeplats på ett realistiskt sätt, oavsett det handlar om Iraks sandgnistrande ökenlandskap, Georgetowns höstlika och grådassiga gator eller stackars Regans alltmer skärseldslika rum.

Skådespelarinsatserna kan man sammanfatta som makalösa och klanderfria. Personligen vill jag flagga extra för Ellen Burstyn som mamman. Burstyns hjärtskärande porträtt av en kärleksfull mor som inte förstår vad som sker och som känner sig maktlös att hjälpa sin dotter, kan vara ett av de bästa personporträtt av en brydd förälder som skådats på film.

Musiken i filmen komponerades ursprungligen av Lalo Schifrin men förkastades omedelbums av William Friedkin. Legenden säger att han blev så besviken på vad Schifrin komponerat att han slängde kassetten i en soptunna på parkeringen. Det är bland annat av den anledningen Mike Oldfields melodislinga ”Tubular Bells” kommit att bli något av signaturmelodi för Exorcisten, trots att melodin inte hörs speciellt ofta i filmen.

Effekterna talar för sig själva och håller väl även till dags dato.

Tro, tvivel och Oscar

Att Exorcisten är en exceptionell film råder ringa tvivel. Tvivel, vad gäller exempelvis huruvida Gud och demoner existerar, finns det dock gott om i filmen. Vem och vad är Gud och existerar en andlig verklighet? Är Regans förmodade besatthet på ”riktigt” eller är det trots allt kanske ett extremt tillstånd av mental ohälsa?

Fader Karras tvivlar på sin tro och likaså Chris, trots att hon vänder sig till Katolska kyrkan. William Friedkin själv har uttryckt att han med filmen ville så tvivel i åskådarens huvud och inte specifikt ”bara göra en skräckfilm”.

Tro är ett mysterium. Bill (Blatty) identifierade ”Exorcisten” som ett verk om trons mysterium. Folk kallar det en skräckfilm. Blatty och jag talade aldrig om en skräckfilm. Vi gjorde en film om trons mysterium, vilket var hans koncept, hans idé, hans trossystem, är Friedkins egen är tagning av sitt mästerverk.

I samband med 1974 års Oscarsgala nominerades Exorcisten med hela tio (!) Oscar, unikt för en genrefilm. Filmen knep två statyer: Bästa manus baserat på annan förlaga samt Bästa ljud. William Friedkin nominerades till Bästa regissör och borde nog med facit i hand vunnit, hur mycket jag än älskar Blåsningen (The Sting) som vann det året.

 

Lagom till filmens 50-årsjubileum tycks filmbolaget Warner hört undertecknads böner och välsignat oss med en makalös klang- och jubel-utgåva på 4K UHD Blu-Ray. Den finns i diverse varianter varav jag själv satsade på den formidabla box-versionen.

Lägg om möjligt pengar på någon av dessa utgåvor och inte på den bedrövliga The Exorcist: Believer som nyligen haft premiär. Denna är en fullständigt meningslös och direkt vederstygglig film som lämpligen borde behandlats med andeutdrivning redan vid planeringsstadiet. Kristi kraft betvingar snarare våra läsare att istället stifta sevärd bekantskap med familjen Regan, prästerna Merrin/Karras samt en viss Captain Howdy…

 

Jan Sundstedt

Exorcisten The Exorcist
The Exorcist - 1973 US One Sheet.

Regi: William Friedkin
Manus: William Peter Blatty (efter dennes roman med samma namn)
Producenter: William Peter Blatty, Noel Marshall, David Salven
Musik: Jack Nitzsche, Mike Oldfield, med flera
Längd: 122 minuter.
Svensk premiär 29 juli 1974

I rollerna (urval).
Ellen Burstyn
Max von Sydow
Linda Blair
Jason Miller
Lee J. Cobb
Kitty Winn
Jack MacGowran

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Rymdimperiet Slår Tillbaka” – filmhistoriens bästa uppföljare fyller 45 år

Mot bakgrund av att "Rymdimperiet slår tillbaka" i år fyller 45, är det hög tid att hylla en av filmhistoriens främsta uppföljare. Föregångaren "Stjärnornas krig" är ett mästerverk, men del två – numera episod fem – är både skarpare och betydligt mörkare.

Publicerad september 13, 2025
– av Jan Sundstedt
Rymdimperiet Slår Tillbaka
Darth Vader, Sithlord supreme, tar kommandot i 1980 års tidlösa "Rymdimperiet Slår Tillbaka".

När Rymdimperiet Slår Tillbaka hade premiär i Sverige sommaren 1980 var det inte bara ett filmiskt världsfenomen som landade – det blev också en märklig kulturpolitisk historia. Statens Biografbyrå bestämde sig, på rekommendation av den insomnade Barnfilmnämnden, nämligen för att barnförbjuda filmen.

Beslutet slog ner som en bomb bland landets unga, framförallt de 11–14-åringar som tre år tidigare levt och andats Stjärnornas Krig. Att de nu skulle portas från att se fortsättningen var för många helt obegripligt.

Harry Kullman, ledamot i dåvarande Barnfilmnämnden – och som enligt utsago sett Stjärnornas Krig två gånger och "ogillade den skarpt" – ansåg den nya filmens stridsscener "...onödigt råa - som första världskriget". Kullman menade vidare att "...stympning på film är rått och onödigt". Nya Dagbladets kultursidor instämmer givetvis...

Filmens amerikanska distributör 20th Century Fox häpnade när nyheten om att filmen skulle barnförbjudas nådde dem. I Sverige växte ett ramaskri som till slut tvingade fram en kompromiss i april 1982: filmen fick då en elvaårsgräns, men i en nedklippt version där cirka sju minuter hade försvunnit.

Själv lyckades jag, genom en kombination av välsmord käft och goda kontakter med vaktmästarna på Rigoletto i Stockholm, se den oklippta versionen den där sommaren 1980. För en blivande tonåring var det som att få en förbjuden frukt – en upplevelse (numera minne) man bar med stolthet.

Och vilken film det var...

13-årige Henrik överlevde visningen av då barnförbjudna "Rymdimperiet Slår Tillbaka" - trots dåvarande Barnfilmsnämndens skarpa varningar. Urklipp: Jan Sundstedt kollektion

En handling som vågar mörkna

Där Stjärnornas Krig var ett ljust pojkboksäventyr om kampen mellan gott och ont, vågar uppföljaren dyka ner i mörkare vatten. Rebellerna lider nederlag på nederlag, hjältarna splittras, och tonläget blir mer allvarligt.

Slaget på isplaneten Hoth sätter ribban – spektakulärt, kyligt, hopplöst. Luke beger sig tillsammans med den beskäftiga R2-D2 till träskplaneten Dagobah för att där tränas av 900-årige jedimästaren Yoda, samtidigt som Han Solo, prinsessan Leia, Chewbacca och C-3PO flyr genom galaxen.

Allt leder fram till den ikoniska duellen mellan Luke och Darth Vader i Cloud City, där sanningen om Lukes faderskap avslöjas – en twist som fick biopubliken jorden över 1980 att dra efter andan.

Den här balansen mellan action, mystik och personlig tragedi gjorde Rymdimperiet Slår Tillbaka till något helt annat än en enkel upprepning. Filmen fördjupade sagan och vågade avsluta i moll.

Rymdimperiet Slår Tillbaka
Det går mer eller mindre åt pipsvängen för samtliga våra hjältar i "Rymdimperiet Slår Tillbaka". Foto: faksimil

Regi och manus i samklang med förträffligt skådespeleri

George Lucas valde klokt att själv kliva tillbaka från regissörsstolen och istället låta Irvin Kershner ta kommandot. Kershner var mer intresserad av skådespelarnas uttryck och karaktärernas inre än av spektakel. Resultatet är att dialogen känns rappare, relationerna mer påtagliga och stämningen mer vuxen.

Lawrence Kasdan och Leigh Bracketts manus bjuder på en utsökt mix av humor och svärta. Han Solos och Prinsessan Leias gnabbande kärlekshistoria känns trovärdig, medan Lukes möten med Yoda får filosofiskt djup. Här smygs in repliker som blivit odödliga, samtidigt som Vader träder fram som en mer komplex och mäktig skurk.

Harrison Ford glänser verkligen som Han Solo. Han är både rolig, självsäker och samtidigt sårbar – en hjälte med mänskliga drag. Carrie Fisher är strålande som Leia; stark, smart och med en värme som gör hennes och Fords kemi elektrisk.

Mark Hamill får också chansen att växa. Hans Luke är inte längre den naive bondpojken utan en prövad ung man som möter både sina egna rädslor och sitt öde. Och så Darth Vader – här i ondskefull högform, mer hotfull och ikonisk än någonsin, understödd av James Earl Jones mäktiga röst och David Prowse fysiska närvaro.

Vi får dessutom nya karaktärer som blivit legendariska: Yoda, en liten grön varelse med oändlig visdom innanför västen, Lando Calrissian som charmig och ofrivillig förrädare, och inte minst Boba Fett – prisjägaren som snabbt blev en älskad kultfavorit.

Darth Vader stjäl var scen i "Rymdimperiet Slår Tillbaka". Foto: Jan Sundstedt kollektion

Tekniskt fulländad

Specialeffekterna var banbrytande då och håller än idag. Industrial Light & Magic levererade miniatyrer, stop motion och komposittekniker som satte en ny standard. Slaget på Hoth, med de massiva AT-AT-maskinerna, ser fortfarande övertygande ut.

Fotot av Peter Suschitzky är stilfullt, från de bländande vita vidderna på Hoth till de neondränkta korridorerna i Cloud City. Legenden John Williams bygger vidare på sitt redan legendariska partitur och introducerar bland annat "The Imperial March", ett av de mest ikoniska ledmotiven någonsin, samt "Yoda’s Theme", som ger en känsla av lugn och andlig styrka.

Att stora delar av Hoth-scenerna spelades in i Finse i Norge ger filmen en autenticitet som ingen studioinspelning hade kunnat skapa. Skådespelarna kämpade verkligen i snöstormar och kyla – och det syns.

Ett tag snöade det så intensivt att filmteamet bestämde sig för att spela in ett par scener i princip utanför hotellentrén, eftersom det var omöjligt att åka till den tilltänkta inspelningsplatsen.

Rymdimperiet Slår Tillbaka
Imperiet slår med råge tillbaka mot rebellarmén i "Rymdimperiet Slår Tillbaka". Foto: faksimil/IMDB

Arvet som formade blockbustern

När man ser tillbaka idag är det tydligt att Rymdimperiet Slår Tillbaka satte en ny standard för hur en uppföljare kunde och borde vara. Istället för att bara upprepa första filmens succé valde Lucas, Kershner, Kasdan och Kurtz att fördjupa, förmörka och utmana publiken.

Det är en modell som senare blockbuster-serier ofta försökt efterlikna: den andra delen som går djupare, tar större risker och vågar lämna tittarna i osäkerhet. Utan Rymdimperiet hade kanske inte superhjältefilmer, fantasyepos eller actionserier vågat samma sak.

För Stjärnornas Krig-fansen är filmen ofta den absoluta favoriten. Filmen kombinerar nostalgi och lekfullhet med ett oväntat allvar, och den vågar låta sagan fortsätta i en tonart som inte ger några enkla svar.

En tidlös klassiker

45 år efter premiären står Rymdimperiet Slår Tillbaka fortfarande som filmhistoriens främsta uppföljare (i hård kamp mot Gudfadern II). Den är inte bara en viktig del av Stjärnornas Krig-sagan utan ett stycke levande filmhistoria som definierat vad en modern franchise kan vara.

Effekterna må vara praktiska och analoga, men de känns fortfarande övertygande. Musiken är tidlös. Skådespeleriet håller högsta nivå. Och berättelsen, med sin blandning av svärta, humor och mytiskt djup, är lika stark idag som 1980.

För mig är det fortfarande samma magi som den där sommaren på Rigoletto, när jag lyckades slinka in på en föreställning som egentligen var förbjuden för min ålder. Biografens mörker, Williams musik som dundrade i högtalarna, snöstormen på Hoth som virvlade över duken – allt finns kvar i minnet, lika levande.

Det är därför Rymdimperiet Slår Tillbaka förblir den uppföljare som alla andra mäts mot – och ingen har ännu överträffat den.

 

Jan Sundstedt

"Rymdimperiet Slår Tillbaka" - 1980 US One Sheet Style 'B'.

Regi: Irvin Kershner
Manus: Leigh Brackett och Lawrence Kasdan, efter ett synopsis av George Lucas
Producent: Gary Kurtz
Musik: John Williams
Längd: 124 minuter
Svensk premiär 15 augusti 1980

I rollerna (urval).
Mark Hamill
Harrison Ford
Carrie Fisher
David Prowse
Billy Dee Williams
Anthony Daniels
Kenny Baker
Peter Mayhew
Alec Guiness

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

En ohelig gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar

Regissören Edward Berger bjuder med dramathrillern "Konklaven" in oss till Vatikanens innersta kretsar, där röken stiger och maktens schackpjäser flyttas i tystnad bakom lyckta dörrar.

Publicerad augusti 15, 2025
– av Jan Sundstedt
Konklaven Ralph Fiennes
Ralph Fiennes som den brittiske kardinaldekanen Thomas Lawrence, ledaren för kardinalkollegiet.

Hur gör man ett kardinalmöte och val av en ny påve till en rafflande film? Enkelt: man doppar det heliga i en gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar. Vilket är precis vad regissör Edward Berger gör med långsamma dramathrillern Konklaven.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 16 maj 2025.


Filmen baseras på ansedde författaren Robert Harris roman med samma namn. Harris är ingen främling för dramatik och thrillers, med romaner som Fatherland, Enigma, The Ghost och An Officer and a Spy på sitt samvete.

Flera av hans böcker har blivit filmatiserade, däribland The Ghost Writer (2010) och An Officer and a Spy (2019), båda i regi av Roman Polanski.

Edward Berger, som tidigare regisserade den hyllade På Västfronten Intet Nytt (2022), skiftar med Konklaven fokus från skyttegravar till stenkorridorer, från skrik till viskningar. Intensiteten förblir emellertid intakt.

Konklaven är en film där tystnad bär mer tyngd än tusen repliker. Där ett höjt ögonbryn kan vara lika farligt som en dolk i ryggen och varje kommatecken vägs på våg. Actionsekvenserna består av långa monologer och intellektuella samtal - inte av biljakter och hisnande stunts.

Påven är död - länge leve påven

Efter den sittande påvens plötsliga död samlas kardinalerna i Vatikanen för att välja en ny ledare för den katolska kyrkan. I centrum står dekanen Thomas Lawrence (Ralph Fiennes), en stillsam men samvetsgrann man med ett förflutet han helst vill undvika att konfronteras med.

När han får i uppdrag att leda konklaven - det hemliga valet av ny påve - dras han in i ett nät av intriger, rivaliteter och farliga avslöjanden. Snart visar det sig att påvens död inte var så okomplicerad som det först verkade.

Ett hemligt brev blottlägger dolda sanningar som hotar att rita om hela det kyrkliga maktspelet. I takt med att omröstningarna fortskrider och tystnaden förtätas ökar pressen på Lawrence – inte bara att avgöra vem som ska bli nästa påve, utan också om sanningen får plats i en värld byggd på tro, lojalitet och tystnad.

Konklaven
Vit rök eller något mer ödesmättat, i "Konklaven". Foto: Imdb/Focus Features

Kammarspel med hårda konsekvenser

Konklaven är ett kammarspel där varje detalj är noggrant avvägd för att skapa en tryckande, nästan klaustrofobisk atmosfär. Edward Berger regisserar med en kirurgs precision och låter rummet tala. Filmen saknar övertydliga effekter och snabba klipp; istället smyger den fram med långsamma, avvägda rörelser.

Här stängs dörrar långsamt, men konsekvenserna smäller hårt. Den lågmälda stilen stärker dramatiken och fördjupar filmens tematik av svek, skuld och försoning.

Intrigen river långsamt fram spänning och drama genom subtilt förräderi och inre slitningar. Vändningarna sker inte genom yttre hot eller plötsliga upptäckter, utan genom tvekan, ordval och obevekliga val. Det är ett spel av ord - där varje handling får viktiga konsekvenser.

Tematiskt utforskar filmen maktens många ansikten. Här döljer fromma fasader mörka strategier, och tro används både som tillflykt och vapen. Frågor om skuld, förlåtelse och sanningsbegrepp behandlas på ett eftertänksamt sätt utan att filmen blir predikande.

Det långsamma tempot, särskilt i filmens mitt, kan vara en utmaning för vissa tittare, och den intellektuella inramningen ger emellanåt filmen en något högtravande ton. Symboliken, även om den är intressant, kan ibland kännas överarbetad, vilket stundtals drar filmen mot det pretentiösa.

Magnifik ensemble

Ralph Fiennes är central i det tysta maktspelet. Som kardinal Lawrence ger han karaktären en kombination av gravitas och inre tvivel. Hans spel är återhållsamt, men varje nyans i hans blick avslöjar en man plågad av samvete, splittrad mellan sin tro och sin moral.

Fiennes bär huvudrollen med stor pondus, men det är samspelet med resten av ensemblen som verkligen lyfter filmen. Stanley Tucci är både charmig och kylig på sitt typiska vis, medan John Lithgow ger sin roll som kyrkans strateg extra tyngd och nerv.

Isabella Rossellini sticker ut som Syster Agnes - en av få kvinnor i den mansdominerade världen som är den katolska kyrkan - och hennes lågmälda men starka närvaro ger filmen en extra mänsklig dimension.

En stilla men skälvande storm

Edward Berger har skapat en ovanlig thriller, där dramatiken inte ligger i yttre explosioner utan i inre slitningar, och för den som söker en djupare och kanske något eftertänksam film torde Konklaven på goda grunder vara ett kraftfullt och engagerande drama.

Konklaven är en film som kräver fokus - men också belönar med något som få filmer lyckas förmedla: känslan av att ha blickat in i människans allra mest svåråtkomliga rum. Inte bara Vatikanens innersta helgedomar, utan också samvetets.

 

Jan Sundstedt

Konklaven
Konklaven - 2024 US One Sheet.

Regi: Edward Berger
Manus: Peter Straughan, efter en roman av Robert Harris
Producenter: Tessa Ross, Juliette Howell, Michael A. Jackman, Robert Harris och Alice Dawson
Musik: Volker Bertelmann
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 december 2024

I rollerna (urval).
Ralph Fiennes
Stanley Tucci
John Lithgow
Lucian Msamati
Jacek Koman
Isabella Rossellini

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”F1” – Testosteronfyllt formel-1-vrål med hjärta

Högoktaniga ”F1” är inte bara en film för motorsportfantaster – utan för alla som längtat efter att bioupplevelsen återigen ska kännas i bröstkorgen.

Publicerad augusti 9, 2025
– av Jan Sundstedt
F1 Brad Pitt
Sonny Hayes (Brad Pitt) tillbaka på F1-banorna efter flera års uppehåll i "F1".

Joseph Kosinski tar med det fartfyllda racingäventyret F1 steget från amerikanska stridsplan och Tom Cruise (Top Gun: Maverick) till Formel 1-bilar och Brad Pitt. Dock med samma känsla för ton och stil, inklusive spektakulära racingscener vars like man sällan skådat.

Handlingen i filmen må på ytan kännas bekant – comebacken, rivaliteten, den underdog-resa vi sett förut – men Kosinski viker inte undan för klichéer utan omfamnar dem. Resultatet blir en rak, enkel men effektiv berättelse som förstår att det i grund och botten handlar om hetta, hjärta och hästkrafter.

En comeback på blodigt allvar

Brad Pitt spelar den åldrande föraren Sonny Hayes – en tidigare ung och lovande stjärna som tvingades bort från sporten efter en allvarlig olycka. Efter övertalning av stallchefen Ruben Cervantes (Javier Bardem) gör Hayes emellertid comeback i ett nytt, hårt pressat stall, under teknisk ledning av den lågmälda men briljanta chefskonstruktören Ruth (Kerry Condon).

Stallets nya affischnamn, den unge och karismatiske Joshua Pearce (Damson Idris), är snabb, självsäker och full av ambition – och ser Hayes mer som en bromskloss än en mentor. Hayes, som till en början själv tvivlar på sitt beslut att återvända, får kämpa både med sin åldrande kropp och med ett team som helst ser att han håller sig ur vägen.

Men i takt med att teamets bil utvecklas och racen blir allt mer intensiva, byggs både rivaliteter och allianser upp – på och utanför banan. Konflikterna är sportsliga, tekniska och personliga. Det handlar om ära, prestige, framtid och försoning – och att klara sig med livet i behåll...

Javier Bardem Brad Pitt "F1"
Vännerna och före detta konkurrenterna i "F1". Foto: Imdb

Kosinski, Zimmer och stjärnglans

Joseph Kosinskis regi är genomgående säker. Han vet exakt var han vill att tempot ska accelerera – och var han behöver växla ner. Filmen är mestadels tajt, även om den i mittenpartiet tappar viss energi. Här finns några längre dialogscener och sidospår i vägkanten som kanske kunde ha kortats eller komprimerats. Men i en film med så här mycket hjärta och motorolja är det lätt att förlåta.

Musiken av Hans Zimmer förtjänar att nämnas. Där Zimmer ibland anklagats för att upprepa sina storslagna ljudmattor visar han här att han fortfarande har ny energi. I F1 skapar han ett kraftfullt, ibland elektriskt soundtrack som lyfter många av filmens redan intensiva scener till nya höjder. Det är tungt, pulserande – och samtidigt tematiskt väl avvägt.

Brad Pitt bevisar återigen att han är en av de mest mångsidiga stjärnorna i Hollywood. Hans tolkning av Hayes är både karismatisk och bär på ett slags nedtonad melankoli, vilket ger karaktären djup. Javier Bardem, i rollen som stallets färgstarke teamchef, är lika magnifik som alltid – stökig, sarkastisk och med en glimt i ögat. Damson Idris är stark i rollen som rivalföraren Joshua Pearce, och Kerry Condon gör ett av sina bästa porträtt hittills: tekniskt skarp, mänsklig och trovärdig utan att spela över.

En iögonfallande detalj med F1 är kanske inte bara farten – utan att filmen så tydligt tar tillbaka något som under lång tid lyst med sin frånvaro på bioduken: manligheten. Här finns en självklarhet i karaktärernas sätt att röra sig, tala, interagera – och framför allt tävla. Här finns inte ett uns av den ironiska distans eller könspolitiska försiktighet som präglar mycket av dagens mainstreamproduktioner.

Sonny Hayes är en man av gammal skola, men inte utan djup. Han är modig, sårbar och erfaren, men framför allt är han rak. Filmen förmedlar på ett uppfriskande sätt att styrka och känslighet inte är motsatser – de är två sidor av samma mynt. Balansen mellan Hayes och stallets chefskonstruktör Ruth är ett fint exempel på detta: ett professionellt samspel som präglas av ömsesidig respekt och öppenhet – inte av pekpinnar eller könsdrivna maktdemonstrationer.

Brad Pitt och Damon Idris tillsammans med riktiga F1-äss såsom Max Verstappen, Fernando Alonzo och Carlos Sainz i "F1". Foto: Imdb

Hisnande racingscener

Vad som verkligen får filmen att sticka ut är racingscenerna. Hur dessa är filmade är en uppvisning i modern actionestetik – utan att kännas digitalt plastiga. Kosinski använder verkliga bilar, riktiga förare och ofta autentiska tävlingsbanor – med kameror monterade direkt på karossen – kombinerat med viss datoranimering.

Tillsammans med DP:n Claudio Mirandas vassa öga (Oblivion, Top Gun: Maverick) skapas en bildspråklig intensitet som känns in i lacken.

I vissa scener känns det nästan som att vi i publiken sitter bakom ratten, med G-krafter i kroppen och adrenalinet pumpande. Och när kameran sveper genom depån i slow motion, eller följer däcken millimeter för millimeter genom regnvåta kurvor, når filmen tvivelsutan nivåer som kan jämföras med exempelvis Le Mans (1971) och Days of Thunder (1990).

Att dessutom flera av dagens riktiga Formel 1-förare dyker upp i cameos – och att man filmat under verkliga Grand Prix-helger – ger ett välkommet skimmer av autenticitet. Det här är en film som älskar sporten, och det märks tydligt.

För att förstå hur fort det faktiskt kan gå i F1-lopp, kan nämnas att finländske Valtteri Bottas år 2016 satte rekordet för högsta hastighet någonsin i ett F1-lopp med hela 372,5 kilometer i timmen. Denna imponerande topphastighet visar hur snabb och intensiv sporten kan vara, och ger en tydlig bild av de extrema krav som ställs på förarna.

Brad Pitt Formel 1 "F1"
En av många hisnande scener i ösiga "F1". Foto. Imdb

En väloljad maskin till film

F1 är ett exempel på vad som händer när talangfulla filmskapare får arbeta med ett tydligt mål, stor passion och tillräckliga resurser. Resultatet är inte bara en tekniskt imponerande actionfilm – utan också ett andligt systerverk till filmer som Top Gun (1986), Rush (2013) och till och med Rocky (1976).

Det handlar inte bara om att vinna, utan om att återfinna sig själv. Att tävla – inte mot andra, utan mot sig själv.

Även om filmen som helhet kanske är några minuter för lång, spelar det egentligen mindre roll när helheten är så pass väloljad. Det här är filmisk motorsport i högsta växel.

I en tid då mycket av Hollywood verkar besatt av att göra rätt i första hand – snarare än att berätta bra historier – känns F1 som ett befriande vrål från både det förflutna och framtiden. Den kombinerar klassiskt berättande, otrolig action och moderna tematiska nyanser utan att bli tillrättalagd eller platt.

Det här är inte bara en film för motorsportfantaster – det är en film för alla som längtat efter att bioupplevelsen återigen ska kännas i kroppen, i magen, i bröstkorgen. Det här är ett högoktanigt vrålåk som starkt rekommenderas.

 

Jan Sundstedt

F1
F1 - 2025 US One Sheet 'IMAX' Version.

Regi: Joseph Kosinski
Manus: Ehren Kruger (efter en grundstory av Joseph Kosinski och Ehren Kruger)
Producenter: Jerry Bruckheimer, Dede Gardner, Lewis Hamilton, Jeremy Kleiner och Joseph Kosinski - med flera.
Musik: Hans Zimmer
Längd: 155 minuter
Svensk premiär 25 juni 2025

I rollerna (urval).
Brad Pitt
Damson Idris
Javier Bardem
Kerry Condon
Kim Bodnia
Tobias Menzies
Sarah Niles

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Ut i rymden med D-A-D:s nya album

Det danska rockbandet D-A-D:s nysläppta kosmiska album Speed of Darkness stimulerar såväl rocknerven som öronen, och får en att vilja åka ut i rymden.

Publicerad augusti 4, 2025
D-A-D spelade på Sweden Rock i år.

Det finns något storslaget i D-A-D:s, tidigare Disneyland After Dark, sätt att å ena sidan skapa kompositionerna, texterna och soundet för att sedan framföra samt spela in materialet med val av takt, tempo, tonarter, röster, kör och solo samt bas- och trumgångar till de låtar som finns med på CD-skivan. Det är oerhört musikaliskt, där det går från medryckande till stimulerande, och når nog de flesta danska släktskapsvener.

Förutom att hela albumet är värt att lyssna på så är det två kompositioner som sticker ut lite extra och som även blev extra berörande eftersom vi reste ner till Sweden Rock och fick ta del av musik från detta nysläppta mästerverk i mästerligt framförande av rockgudarna. De två melodierna är först och främst nummer 3 The Ghost värd att nämna, som har en skön sentimental känsla samtidigt som den fortfarande stimulerar rocknerven.

Den andra låten blir självklart nummer 7 Crazy Wings.  För att även välja ett tredje spår för att få en skön treenighet i detta sköna högandliga rockskimmer är spår 9 Strange Terrain med förlösande skönt skitiga gitarriff och underbar höjd på körsången. Det är oerhört skickligt att kunna skriva ett så här bra album när de redan skapat pärlor på band av coola, läckra och fantastiska Bad Craziness, Sleeping My Day Away och Are We Alive Here.

Ja, för många där och även mig blev detta festivalens höjdpunkt, samt med en nostalgisk tanke på att det var 30 år sedan man såg dem då på Palladium i Stockholm längtar man efter att snart lyssna igen. Detta kosmiska album samt att se dem live levererar bara på det vis som Jesper Binzer på vokal och gitarr samt Jakob Binzer på gitarr, vokal och keyboard, Stig Pedersen på bas och vokal och även Laust Sonne på trummor gör.

Man brukar säga att man tar i från tårna, men Jesper Binzer tar nog till och med i från myllan under fötterna avstämplat Danmark. Han har verkligen en verkshöjd där man hör från första ton att det är D-A-D som spelar.

Supernova

Lyssnaren och betraktaren kan ta del av konvolutet att det utstrålar kraft och dynamik i sitt grafiska samt fotografiska grafikspråk. Konvolutet utstrålar också det ständigt återkommande skeletthuvudet där bilderna förstärker D-A-D:s språk av att vilja resa ut i rymden med dess storslagna kosmiska och gudomliga supernova. Minnesmässigt ser jag då även en av de många olika gitarrbaser som basist Stig spelar på och en är utformad till en just det: en raket.

Därmed kan tilläggas också att bandet verkligen bjuder till och ger ut fler versioner av Speed of Darkness, bland annat en Japanutgåva där det bjuds ett extranummer for Japan, Let Myself Out Of Love, som med det ger femton kompositioner att lyssna och njuta till från cd-skivan.

En extrautgåva

Generöst har de även kreativt skapat något de kallar en "ear-book". En kombinerad CD-utgåva då med fjorton melodier att avnjuta kompletterat med en sorts serietidning kontra bok med illustrationer, texter, ett exklusivt D-A-D fotografi som avrundar denna hårdpärmsutgåva. En blandning av inre, yttre och omgivande punk-rock-konst. Ett värde som lär öka med tiden så tack till alla konstnärer, kreativa grafiskt kunnande, kompositörer, musiker, artister med mer som har ett fritt tänk i en annars så uppstramad grå vardag och tillvaro.

Teckningar som förstärker låtarnas kroppar, själar, texter i boken är skapade och designade av Stig Pedersen och vi gissar därmed att det är D-A-D:s basist som även besitter denna guldådra. Så många musikälskare kan därmed känna tacksamhet för allt kul som därmed finns i denna värld som skapar innehåll, mervärde och en oas att fly till. Avslutningsvis så nämner vi att storleksmässigt håller boken ett mått liknande LP-skiva-konvolut som gör att den passar i dess skivsamling eller pryda väggen ställd på en list.

Så nästa gång vi vill lyssna på detta konstverk, CD-skivan Speed Of Darkness kan vi ha orden klingande i vår minnesbark som Jesper uttalade till sin publik på Sweden Rock Festival 2025.

Nu ska vi ha en mysig stund, en riktigt mysig stund, sade Jesper på bara det vis som bara han kan med sin härligt raspiga, rockiga och danska röst.

 

Mikael Rasmussen alias Artist Razz

Speed of Darkness är danska bandet D-A-D:s trettonde album och gavs ut i oktober 2024 av tyska AFM Records.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.