Miljöpartiet kan inte skylla på naivitet

Man kan såklart spekulera i varför granskningen kommer just nu, när många av uppgifterna kring Mehmet Kaplan och hans samröre med ur en svensk kontext, extremt radikala och konservativa grupperingar varit kända sedan tidigare och diskuterats flitigt på olika internetforum.

Hur det än är med den saken så är det intressant hur tydligt Miljöpartiets inkompetens har exponerats för den breda allmänheten de senaste dagarna. Ett parti som påstår sig vara livsstilsliberaler, som vurmar för HBTQ-frågor, feminism, genus och liknande, företräds samtidigt på hög nivå av farbröder som inte vill skaka hand med kvinnor av religiösa skäl och som har nära kopplingar till utländska organisationer och nätverk vars nationalism och värdekonservatism får Sverigedemokraterna att framstå som vilket harmlöst mittenparti som helst.

Två frågor dyker naturligtvis upp i huvudet: För det första, varför söker sig konservativa muslimer eller islamister till ett parti som Miljöpartiet, som de inte verkar ha särskilt mycket gemensamt med om man tittar på partiets principprogram? För det andra, varför tillåts dessa personer klättra så högt i partiet innan någon reagerar?

Det går helt enkelt inte att vara ett flumparti där traditionalistiska islamister, liberala HBTQ-aktivister, anarkister, radikala nationalister från Mellanöstern och storstadsmedelklass ska samsas på samma arena och samtidigt förvänta sig att bli tagna seriöst.

Svaret på den första frågan måste bli att det helt enkelt handlar om medveten entrism. Dessa herrar som nu orsakat rabalder har förstås hela tiden varit medvetna om att de inte delar MP:s livsstilsliberalism men insett att partiet är så måna om att lyfta fram ”mångfald” inom partiet att de sett en chans att göra politisk karriär tack vare sitt ursprung, namn och religiösa övertygelse.

I boken Vi blev som dom andra: Miljöpartiets väg till makten, så framgår det exempelvis att Gustav Fridolin ville att Mehmet Kaplan skulle bli partiets språkrör, enbart för att denne var troende och praktiserande muslim och att detta enligt Fridolin hade varit otroligt viktigt för Sverige.

Det vansinniga resonemanget, där representanter lyfts fram och tillåts avancera till partiets absoluta topp enbart för att de är (i detta fallet) muslimer visar naturligtvis med all önskvärd tydlighet hur regeringsodugliga och inkompetenta MP är, och om man inte lärt sig någonting av den senaste veckans händelser så är det bara en tidsfråga innan nya tveksamma partirepresentanter dyker upp och gör karriär inom partiet, trots att de står för åsikter och värderingar som går helt emot Miljöpartiets officiella ståndpunkter.

Det går helt enkelt inte att vara ett flumparti där traditionalistiska islamister, liberala HBTQ-aktivister, anarkister, radikala nationalister från Mellanöstern och storstadsmedelklass ska samsas på samma arena och samtidigt förvänta sig att bli tagna seriöst. Då finns det ingen gemensam grund för partiets representanter och man kommer istället spreta åt alla möjliga håll och inriktningar. Medan en företrädare skriver en debattartikel till stöd för HBTQ-personer så sitter en annan och dinerar och skrattar gott tillsammans med representanter för organisationer som ser homosexualitet som en synd och som vill att läggningen ska vara straffbar.

Medan en företrädare lobbar för ökad likabehandling och jämställdhet mellan könen så vill en annan inte ens skaka hand med kvinnor. Det blir skrattretande och omöjligt att ta partiet på allvar, även om man sympatiserar med partiprogrammet.

Nu har förvisso språkrören officiellt satt ner foten och sagt till på skarpen att partiets företrädare inte längre får umgås med extremister, och inte försöka påverka massmedias rapportering kring partiet och hälsa likadant på män och kvinnor. Denna krisplan offentliggjordes ungefär samtidigt som det visade sig att svenska folkets förtroende för partiets båda språkrör nått nya bottennivåer. Enligt Demoskop har exempelvis bara sex procent av väljarna stort förtroende för Åsa Romson, vilket ju måste sägas vara pinsamt lågt.

Att partiets företrädare aktivt försökt påverka medias rapportering kring turbulensen inom MP är naturligtvis ytterligare en försvårande omständighet och vittnar ganska tydligt om hur man från partiets sida är vana att bli behandlade med silkesvantar och inte granskade på samma villkor som övriga partier.

MP:s kritiker har som bekant länge pekat på vilket oseriöst parti MP är, vilken skadlig och extrem politik de bedriver och hur de inte har i någon regering att göra. Så sent som i fredags gick forskare vid Försvarshögskolan ut i Tv4 och konstaterade att Miljöpartiet har infiltrerats av Muslimska brödraskapet, en internationell islamistisk organisation med kopplingar till terrorism och våldsanvändning mot civila och som har förbjudits i flera länder.

Kommer Miljöpartiets medlemmar och sympatisörer att fortsätta stödja sitt parti som om inget har hänt eller är massiva utrensningar att vänta? Kommer det kanske att ske en väljarflykt från MP till partier som Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet?

De kommande månaderna lär bli både intressanta och underhållande. Ska Miljöpartiet förbli ett livsstilsliberalt toleransparti, eller ska det vara en fristad för radikala muslimer och utländska nationalister, där dessa med enkelhet kan ta sig ända upp i partitoppen och in i Sveriges absoluta ledning?

Nya Dagbladet