Filmer med superhjältar i fokus har de senaste cirka 15 åren exploderat i antal. Produktionstakten har varit och är filmhistoriskt sett hysterisk. Numera syns de färggranna dräkterna och mantlarna inte enbart på bioduken utan även via så kallade spinoff-serier producerade för tv och streamingtjänster.
Från att ha fört en relativt obskyr tillvaro utanför originalformen serietidningar/-album är begreppet superhjälte idag vardagsmat. Likt Ahlgens Bilar således snart i var mans mun. En av baksidorna med överexponeringen är som så ofta att den breda publiken tröttnar. Till sist överger även den ack så viktiga fan-basen skutan. Något som jag och andra menar att så nu skett med det som brukar kallas superhjältefilmer.
Till skillnad från deltagarna i Aftonbladet Daily hävdar jag mot fast grund att det inte är den klassiske superhjälten i sig som vi i publiken tröttnat på (se bild nedan) utan den närmast otäcka trend som under en längre tid infekterat genren. Jag talar givetvis om kreativ och fantasilös sörja som exempelvis girl boss-trenden, (falsk) mångfaldshysteri, vithetstvätt och hbtq-propaganda. Allt paketerat i urvattnad själ- och bottenlös geggamoja.
”Feminiserade sojamjölksdrickande regissörer”
Etiketten för denna typ av superhjältefilmer har kommit att kallas ”woke” av sina belackare och ”nyskapande” av sina förhållandevis få supportrar. Ett samlingsbegrepp för allehanda stolligheter inom modern populärkultur. Det har dock inte alltid varit så. En gång i tiden var superhjältefilmer såväl unika som – håll i er nu – nyskapande och underhållande, samt avslappnat befriande från BUDSKAPET.
Ett utmärkt exempel är Sam Raimis Spiderman (Marvel) från 2002. En film som klart och tydligt visar att det går att göra bra film inom genren, utan att fastna i allehanda BUDSKAP. Richard Donners adaption av Stålmannen (DC Comics) via 1978 års Superman The Movie ett annat genialiskt verk. Vad som gör dessa filmer njutbara – utöver välskrivna manus, gedigna skådespelarinsatser och superb regi – är det faktum att BUDSKAPET lyser med sin frånvaro.
Superhjältefilmer är avsedda som underhållning och inte som förhörsmanual 1a. i Så-Här-Ska-Du-Tycka-Om-Samtiden. Vi har tröttnat. Det räcker nu. Inga mer usla ChatGPT:ade manus som min elvaårige son gör bättre. Inga mer feminiserade sojamjölksdrickande regissörer. Väck med alla utklädda småtjejer som ska bossa runt stora starka karlar. Om någon vill kalla mig för misogyn så varsågod. Det bryr jag mig inte det minsta om.
”Ta tillbaka den konstnärliga kreativiteten”
Superhjältefilmer kan/får gärna ses av alla – påg som jänta – men det går inte att komma ifrån att kategorin främst tilltalar pojkar. Kan det (hemska tanke) månne ligga i vår genetiska design? Med ovan argument är det inte konstigt om de senaste årens Marvelfilmer och serier som översvämmat marknaden går dåligt. Man skrämmer ju bort sin grundläggande publik – grabbarna.
The Marvels tokfloppar just nu på biograferna och det kunde ju en idiot räkna ut. Addera till detta eländet som är Multiverse of Madness; She-HULK: Attorney at Law; Wandavision; Wakanda Forever och Ms. Marvel – bara för att nämna några. Titlarna ovan ingår i det kapitel som på Marvelspråk kallas Phase Four och det här framför allt dessa som floppat eller åtminstone spelat in mindre kosing än vad blodiglarna i dagens Hollywood hoppats på.
Att filmer som utsökta Joker (2017) och underhållande Spider-Man: No Way Home (2021) gett klirr i kassan samt generellt fått bra kritik av såväl den vanliga publiken som gratistittande filmkritiker är ett bevis för att min tes håller. Nämligen att om filmmakarna håller sig till det som en gång i tiden var fokus för denna förunnade yrkesgrupp, så kan genren överleva.
Släpp taget om pk-sargen och ta tillbaka den konstnärliga kreativiteten. Med gedigna välskrivna manus och kreativt sinnade regissörer som inte är marinerade i sojamjölk kommer man väldigt långt. Stirra inte blint på budget versus intäkter, var trogen källmaterialet och dra i handbromsen vad gäller mängden produktioner samt visa respekt för supporterskaran. Tro mig, kanske kan vi vara något här på spåren, vad gäller framgång …
Jan Sundstedt
