Judarnas etniska rensning av Palestina – fjärde och sista delen

Sedan beslutet om den etniska rensningen hade fattats, tog det bara sex månader att genomföra den. När den var genomförd, hade mer än hälften av Palestinas ursprungsbefolkning, nära 800 000 människor, upprotats, dödats eller fördrivits från sina hem. Både planen och dess systematiska genomförande är ett solklart fall av etnisk rensning, som i dag enligt folkrätten definieras såsom ett brott mot mänskligheten.

Publicerad maj 17, 2018
Staten Israel, som fortsatt att expandera på palestinsk mark, separerar sitt växande territorium från de små kvarvarande palestinska områdena med höga murar, taggtråd och hårda militära gränskontroller.

Diplomatiska försök att rädda Palestina

I mars 1948 hade Förenta staternas regering genom sina representanter på platsen fått fullt klart för sig att det pågick en omfattande etnisk rensning i Palestina. Den 12 mars 1948 framlade amerikanska utrikesdepartementet ett förslag till FN att i delningsplanens ställe införa ett internationellt förvaltarskap över Palestina på fem år, under vilken tid båda parter skulle förhandla fram en lösning. Såsom USAs FN-ambassadör uttryckte det: ”Den amerikanska ståndpunkten är att Palestinas delning inte längre är ett hållbart alternativ.” FNs medlems­stater tyckte om denna tanke. Men den gjordes om intet genom den mäktiga judiska lobbyn i Förenta staterna, vilken övade ett starkt inflytande på president Truman.

 

Britternas ansvar

Antingen britterna visste om Plan Dalet eller ej, gav de klart till känna, så snart denna plan antogs av judarna, att de inte längre var ansvariga för lag och ordning i de områden, där de fortfarande hade trupper stationerade, och begränsade sin verksamhet till att skydda dessa trupper. Detta innebar att hela det palestinska folket nu överlämnades åt judarnas godtycke och urskillningslösa våld.

Palestinier säger ofta att huvudansvaret för den katastrof som drabbade dem faller på britterna. Faktiskt avstod britterna från något allvarligare menat ingripande mot judarna redan i oktober 1947. I december 1947 hade de fortfarande 75 000 man i Palestina.

Britterna medverkade faktiskt på olika sätt i judarnas etniska rensning. Till exempel försåg de judarna med palestinska lagfartshandlingar och andra viktiga dokument, som de fotokopierade innan de förstörde dem, vilket var det vanliga i avkolonialiseringsprocessen eller snarare omkolonialiseringsprocessen, eftersom palestinierna nu skulle få andra kolonialherrar och vida värre sådana. Militär övermakt är första förutsättningen för folkfördrivning och ocku­pa­tion, men byråkratin är inte mindre viktig för det effektiva genomförandet av den etniska rensningen, som handlar inte bara om att beröva folket dess egendom utan också om att fördela denna som byte åt de nya herrarna. Förstörandet av lagfartshandlingar och andra bevis för palestiniernas äganderätt till sitt land var ett viktigt byråkratiskt led i den etniska rens­ningen.

 

Förenta nationernas svek

Enligt FNs delningsresolution skulle FNs representanter vara närvarande på marken för att övervaka att delningen skedde såsom beslutat. Resolutionen innehöll mycket tydliga krav, däribland att FN lovade att hindra varje försök någondera parten gjorde att konfiskera land, som tillhörde den andra partens medborgare.

FNs representanter hade emellertid bara begränsat tillträde till Palestina. Britterna tillät den etniska rensningen att ske och hindrade, så länge mandatet varade, FNs ansträngningar att ingripa. Efter den 15 maj 1948 fanns dock inga ursäkter för FNs svek mot palestinierna, vilkas öde de överlämnat i händerna på en grupp, som sedan slutet av 1800-talet tydligt uttalat sin avsikt att fördriva dem ur deras eget land.

 

Låtsaskriget

Egypten skickade endast tio tusen man, varav nästan hälften var frivilliga ur Muslimska brödra­skapet. Dessa hade suttit i fängelse men släppts för att deltaga i kriget. De saknade all militär utbildning och var ingen match för judarna.

Syrierna var bättre utbildade och deras politiker mer engagerade, men det lilla antal som skickades till Palestina presterade så dåligt att före maj månads utgång hade Ben-Gurion och hans rådgivande kommitté börjat fundera på att utvidga den judiska staten in på syriskt område och annektera Golanhöjderna.

De irakiska trupperna uppgick till några tusen man och hade av sin regering beordrats att följa jordanska direktiv, det vill säga inte angripa den judiska staten utan endast försvara den del som anslagits åt kung Abdullah, nämligen Västbanken.

I tre veckor lyckades dessa arabiska förband hålla de områden som FN anslagit åt den arabiska palestinska staten. Men de fann mycket snart att de tänjt ut sina underhållslinjer för långt och fick brist på både ammunition och drivmedel. De hade också ont om vapen, eftersom deras huvudsakliga vapenleverantörer, England och Frankrike, hade belagt Palestina med embargo. Den judiska staten däremot hade villiga vapenleverantörer i Sovjetunionen och dess kommunistiska satellitländer i Östeuropa.

Slutligen var de arabiska styrkorna illa samordnade, vilket berodde på att Arabförbundet utsett dubbelspelarnas konung Abdullah att leda den gemensamma insatsen.

De arabiska truppernas närvaro var aldrig tillräcklig för att hejda judarnas etniska rensning av Palestina. De rensningsoperationer, som företogs i senare halvan av maj, skilde sig inte från dem i förra halvan av månaden och dem i april. Israel hade tillräcklig militär styrka att både konfrontera arabarmeerna och att fortsätta utdrivandet av palestinierna.

Det har påståtts att den syriska armén utgjorde ett verkligt hot mot Israel vid denna tid och att den opererade från 15 maj in i december. Men det var bara de tre dygnen mellan den 15 och 18 maj, som syriskt artilleri, pansar, infanteri och flyg utgjorde något som helst hot för de judiska styrkorna. Redan några dagar senare hade insatserna blivit mer sporadiska och mindre effektiva. Efter första vapenvilan hade syrierna redan börjat sitt återtåg.

Det är också en ren lögn, som fortfarande står i israeliska läroböcker, att judarna försökte övertala palestinierna att stanna kvar i sina byar. Tvärtom framgår tydligt av de order som de judiska fältförbanden fick av sitt överkommando att dessa skulle rensa de palestinska byarna på deras invånare.

 

Ordern löd: tihur

Det ord ord oftast användes i dessa order var tihur, som just betyder rensning. Ben-Gurion och hans närmaste män behövde från och med nu, mitten av maj, inte fundera på utformandet av Plan Dalet. Den verkställdes såsom avsett, och brigadcheferna behövde ingen ytterligare väg­ledning ovanifrån. I stället upptogs deras tankar om huruvida de hade trupper nog att föra ett tvåfrontskrig: mot arabarmeerna och den miljon palestinier som nu enligt internationell lag den 15 maj blivit israeliska medborgare. Två veckor senare behövde de inte hysa sådana farhågor längre.

En av de judiska brigaderna, Alexandroni, fick uppdraget att rensa byarna öster och norr om Tel Aviv och Jaffa, sedan förflytta sig norrut och tillsammans med andra förband börja avfolka den palestinska kusten ända upp till Haifa.

Ordern gavs den 12 maj. Den löd bland annat: ”Ni skall mellan den 14 och 15 maj intaga och förstöra Tira, Qalansuwa och Qaqun, Irata, Danba, Iqtaba och Shuweika, intaga men inte förstöra Qalqilya …” Inom två dygn kom nästa order till brigadstaben: ”Ni skall anfalla och rensa Tirat Haifa, ‛Ain Ghazal, Ijzim, Kfar Lam, Jaba, ‛Ain Hawd och Mazâr.”

Allt som allt blev det 64 byar inom det område som sträckte sig mellan Tel-Aviv och Haifa, en rektangel på 100 km gånger 15–20 km. Ett litet antal byar gjorde modigt motstånd och rensades inte förrän i juli. I andra halvan av maj var den viktigaste trofén byn Tantura.

 

Massakern i Tantura

Tantura var en av de största kustbyarna och hade omkring 1500 invånare, som levde av jordbruk, fiske och arbete i det närbelägna Haifa. Dess ödesdag randades den 22 maj 1948, när Alexandronibrigaden intog den.

Judarna anföll byn mitt i natten från fyra håll, från havssidan i båtar. Byborna föstes ihop och drevs under vapenhot ner mot stranden. Där skilde judarna männen från kvinnorna och barnen. De senare fördrevs till det närbelägna Furaydis, där de överlevande männen kunde förenas med dem ett och ett halvt år senare. De många hundra männen beordrades att sätta sig på stranden och vänta. Återigen betonas att ”män” betydde även pojkar från tio års ålder.

Den man väntade på var underrättelseofficeren Shimshon Mashvitz, som bodde i närheten.

När han anlänt satte han genast i gång med att välja ut dem som skulle mördas. Därvid utgick han från de byregister som beskrevs i första delen av denna artikel. En lokal angivare (iförd huva med hål för ögonen) hjälpte till med identifieringarna.

Det var inte bara dessa män och pojkar på stranden, som judarna mördade. Dessförinnan hade de skjutit vilt omkrig sig i byn och inne i husen.

Så här beskrev en judisk officer mördandet i Tantura:

Fångarna leddes i grupper 200 meter bort och sköts där. Soldater gick fram till chefen och kunde säga, ”min kusin dödades i kriget”. Chefen beordrade trupperna att taga en grupp om fem till sju män åt sidan och döda dem. Sedan kom en soldat och sade att hans bror hade stupat i en av striderna. För en bror var vedergällningen större. Chefen beordrade då att taga ut en större grupp att skjutas, och så fortsatte det.”

När blodsorgierna i byn var över, beordrades två palestinier att hjälpa juden Mordechai Sokoler, som ägde den traktor som användes vid nedgrävandet av liken. År 1999 uppgav denne Sokoler att han mindes det exakta antalet kroppar han begravde: 230. ”Jag lade dem en och en i graven.”

 

Brigadernas blodsspår

Efter Alexandronibrigaden följde Golanibrigaden, som fick i uppgift att anfalla byar, som de andra brigaderna av någon anledning missat eller ännu inte tagit.

De order brigaderna senare fick var mer uttryckliga. Man gjorde skillnad mellan le-taher, att rensa, och le-hashmid, att förstöra. I det förra fallet fördrev man befolkningen men lät husen stå kvar. I det senare fallet också sprängde eller brände man husen och lade sedan minor i ruinerna för att hindra befolkningen att återvända.

I Israels militära arkiv finns en förfrågan från Qiryati-brigadens chef. Den är daterad den 22 maj 1948, och däri frågar han om han får använda schaktmaskiner att förstöra byarna med i stället för sprängmedel, som Plan Dalet beordrar. Denna förfrågan visar vilket låtsaskrig det var mot arabstaterna. En vecka in i detta krig har en brigadchef tid nog att använda en långsammare metod för att utplåna de tjogtals byar som står på hans lista.

 

Hämndeakter

Det gick emellertid inte alltid judarna väl i händer. Ett misstag de gjorde var att sända truppkolonner genom ett tätbefolkat palestinskt område, som ännu inte erövrats. Fler än 200 judiska soldater fick plikta med livet därför.

I maj igångsattes operation Ben Ami som en direkt hämnd för denna förlust. Byarna Sumiriyya, Zib, Bassa, Kabri, Umm al-Faraj och Nahr utsågs att bli offer för en grymmare variant av de judiska förbandens vanliga ”förstör och driv ut”-program: ”döda männen, förstör och bränn ner Kabri, Umm al-Faraj och Nahr.”

Därmed följde en av de snabbaste rensningsoperationerna i en av de tätast befolkade delarna av Palestina. Inom 29 timmar förstördes nästan alla palestinska byar i nordvästra Galileen, alla belägna inom den tilltänkta arabiska staten. Med andra ord tog det de judiska trupperna bara litet mer än ett dygn att förvandla ett område, som till 96 procent var befolkat av palestinier och bara 4 procent judar, till ett så gott som rent judiskt område. Detta var dessutom stora byar: Kabri hade 1500 invånare, Zib 2000 och Bassa 3000.

Nizar al-Hanna återberättar vad hans mormor bevittnade vid massakern i Bassa (19 km norr om Acre):

”Min mormor var en tonårsflicka, när de israeliska trupperna trängde in i Bassa och beordrade alla unga män att ställa upp sig, varefter de mördades framför en av kyrkorna. Min mormor såg på när två av hennes bröder, den ene 21 år och den andre 22 år gammal, båda nygifta, mördades av Haganah.”

I slutet av maj var det tydligt att ingen yttre makt kunde stoppa judarnas etniska rensning av Palestina, att det enda de invaderande arabiska styrkorna kunde uträtta var att angripa isolerade judiska bosättningar, men att de därutöver var lika svaga och ineffektiva som de första irreguljära och paramilitära arabiska styrkorna.

Denna insikt försatte judarna i ett upprymt sinnestillstånd, vilket klart kom till uttryck i de order som gavs till de tolv israeliska brigaderna att börja överväga att ockupera Västbanken, Golanhöjderna och södra Libanon.

Den 24 maj 1948 skrev Ben-Gurion i sin dagbok:

Vi skall upprätta en kristen stat i Libanon, vars sydgräns skall vara Litanifloden. Vi skall knäcka Transjordanien, bomba Amman och förstöra dess armé, och då faller Syrien, och om Egypten alltjämt fortsätter att kämpa, skall vi bomba Port Said, Alexandria och Kairo. Detta blir hämnden för vad de – egypterna, arameerna och assyrierna – gjorde mot våra förfäder i biblisk tid.

Samma dag mottog den israeliska armén en stor leverans av modernt artilleri från det kommunistiska östblocket. Israel hade nu ett starkare artilleri än arabarmeerna sammantagna

 

Rensningarna intensifieras i juni

I juni gjorde den av FN utsedde medlaren greve Folke Bernadotte ansträngningar att få till stånd en vapenvila. Samtidigt pågick den etniska rensningen av Palestina oförminskat. Den 5 juni noterade Ben-Gurion i sin dagbok: ”Idag ockuperade vi Yibneh – det var inget allvarligt motstånd – och Qaqun. Här fortsätter rensningsoperationen (tihur), har inte hört om de andra fronterna.”

I slutet av maj visade Ben-Gurion i sin dagbok ett förnyat intresse för den etniska rensningen. Han gjorde upp listor över namnen på de erövrade byarna, antalet därur fördrivna människor, jordarealen.

Den 7 juni sammankallade han till ett möte i sitt eget hus att utreda hur mycket pengar som plundrats ur ”arabernas” banker, hur många fruktlundar och andra tillgångar som beslagtagits. Hans finansminister Eliezer Kaplan övertalade honom därvid att bemyndiga beslagtagandet av all palestinsk egendom man dittills tagit, detta för att förhindra de gräl om bytena som redan hotade bryta ut mellan de rovgiriga judarna.

 

Första vapenvilan

Greve Folke Bernadotte lyckades förhandla fram en första vapenvila. Den trädde i kraft den 8 juni (i praktiken 11 juni) och skulle vara fyra veckor. Under vapenvilan ägnade sig den israeliska armén åt en massiv förstörelse av redan tömda palestinska byar.

I juni månad erhöll israeliska krigsmakten en ganska stor leverans av nya flygplan. Från och med juli använde judarna skoningslöst flyg vid de etniska rensningarna. Genom att beskjuta och bomba civila bybor från luften drev man dem på massflykt.

I början av juni nöjde sig Ben-Gurion med att fokusera på övre Galileen upp mot gränsen till Libanon. Området försvarades av Arabiska befrielsearmén, två tusen man stark, men ineffektiv på grund av bristen på vapen och ammunition. Galileen låg alltså vidöppet för ett judiskt anfall. Men med början i juni och allt mer de följande månaderna bjöd byinvånarna själva judarna motstånd. Detta är orsaken till att det idag fortfarande finns palestinska byar kvar i Galileen till skillnad från Marj Ibn ‛Âmer, kustlandet, de inre slätterna och norra Naqab (Negev).

De palestinska bybornas förtvivlade mod gjorde samtidigt judarna än brutalare, mer beslutsamma än någonsin att hemfalla åt urskillningslöst massdödande. En av de första byar som råkade ut för denna behandling var Mi‛âr.

Taha Muhammad ‛Ali var sjutton år gammal den 20 juni 1948, när judiska soldater trängde in i byn Mi‛âr. Han blev sedan en berömd poet, vilkens dikter översatts till hebreiska, engelska och franska. Han blev vittne, när i solnedgången de judiska soldaterna började skjuta urskillningslöst på de palestinska bönderna, som alltjämt i kvällningen arbetade på sina åkrar. Sedan judarna tröttnat på detta blodiga nöje, började de förstöra byns hus. Fyrtio människor dödades vid detta tillfälle.

Safuriyya var en av de första byar judarna flygbombade. I juli 1948 skulle många fler byar terroriseras på detta sätt, men i juni var det fortfarande ovanligt. Efter flygbombningarna kom markanfallen, inte bara mot byn utan också mot de grottor, där byns kvinnor och barn sökt skydd. En överlevande, Abu Salim, berättar: ”Kvinnorna och barnen drabbades snart av judarna, och min mor dödades av trupperna. Hon försökte taga sig till Bebådelsekyrkan. Judar­na släppte en bomb, och hon träffades i magen.” Många av byborna, däribland Abu Salims fader och hustru, flydde till den närbelägna byn Reina, där en kristen familj tog hand om dem, gav dem mat och kläder. Flera bybor sökte efter några månader i skydd av nattmörkret taga sig tillbaka till sin by för att hämta kvarlämnade kläder. Judiska soldater över­raskade dem och sköt dem på fläcken.

 

Mellan vapenvilorna

Den 8 juli hade den första vapenvilan gått ut. Det tog FN-medlaren greve Folke Bernadotte tio dagar att förhandla fram en ny vapenvila, som trädde i kraft den 18 juli. Man kanske skulle tro att vapenvilorna hade betydelse för judarnas etniska rensning av Palestina, att när deras militära styrkor inte behövdes för att bekämpa arabarmeerna de kunde ägna sig mer effektivt åt att tömma de palestinska städerna och byarna på deras invånare. I själva verket var det snarare tvärtom: de visade sig för judarna lättare att samtidigt strida mot arabarméerna och genomföra etniska rensningsaktioner i stor skala.

Det tydligaste exemplet på detta är fördrivningarna av befolkningen ur de två palestinska städerna Ludd och Ramle, tillsammans 70 000 människor. Dessa rensningar förövade judarna nämligen mellan de båda vapenvilorna.

De båda vapenvilorna blev därför ett visst skydd för palestinierna, om än otillräckligt. Dessa vapenvilor var greve Folke Bernadottes förtjänst. Utsedd av FN till medlare anlände han till Palestina den 20 maj. Han stannade där till den 17 september, då han mördades av judiska terrorister tillhörande Lehi eller Sternligan under ledning av Yitzhak Jaziernicki, mera känd som Yitzhak Shamir. Åren 1983–1984 och 1986–1992 var han Israels premiärminister.

Greve Bernadotte mördades för att han vågade lägga fram ett förslag om att åter dela Palestina och att kräva de fördrivnas ovillkorliga rätt att återvända. Redan under den första vapen­vilan hade han fordrat att de fördrivna skulle repatrieras, och när han upprepade detta krav i den rapport han lämnade FN den 16 september, mördade judarna honom dagen därpå.

Emellertid antog FN den 4 november greve Bernadottes krav på de fördrivnas rätt att återvända i sin resolution nr 194.

I kustområdet söder om Haifa återstod tre palestinska byar efter de tio dagars strider som inföll mellan de båda vapenvilorna. Ben-Gurion gav order om att anfallen skulle fortsätta även efter vapenvilans ikraftträdande. Judarna ljög om att insatsen mot de tre byarna bara var en normal polisinsats och kallade därför operationen Shoter, polisman, på hebreiska.

Operation Polisman började den 25 juli, exakt en vecka in i den andra vapenvilan. Den största av de tre byarna, Ijzim, med tre tusen invånare, höll också ut längst. Ett litet antal beväpnade bybor höll stånd mot hundratals judiska soldater. Judarna satte då in flyganfall mot byn. Sedan byn fallit den 28 juli uppgav judiska underrättelseofficerare: ”våra styrkor samlade ihop 200 lik, många efter civila som dödats av våra flygbombningar.”

 

Operation Dani

Operation Dani var anfallet på och rensningen av de två palestinska städerna Ludd och Ramle, som låg på vägen mellan Jaffa och Jerusalem. Ludd hade ungefär 50 000 invånare, Ramle 20 000.

Ludd var känd som moskeernas stad. Flera av dessa moskeer var berömda i hela dem muslimska världen. Till exempel den stora moskén al-‛Umari, som byggdes under mamlukerna av sultan Rukn al-Din Baybars, vilken återtog staden från korsfararna. En annan välkänd moské var stadens huvudmoské, Dahmash, som rymde 800 bedjande.

Den 10 juli utsåg Ben-Gurion Yigal Allon att leda anfallet och Yitzhak Rabin till hans ställföreträdare. Allon beordrade först att flygbomba staden, den första palestinska stad som utsattes för detta. Därefter följde ett markanfall rakt mot stadens centrum. Stadens fåtaliga försvarare tog skydd i Dahmash-moskén. Efter några timmars strid kapitulerade de för att mördas inne i mosken, 176 män. På gatorna närmast moskén räknade stadsbor sedan 250 döda män, kvinnor och barn. Detta var den 13 juli. Dagen därpå gick judiska soldater från hus till hus, tvingade ut invånarna och drev dem ut ur staden i riktning mot Västbanken. De fick inte taga några tillhörigheter med sig. Det var närmare 50 000 människor, varav hälften redan var fördrivna från byar i närheten.

År 1998 berättade Spiro Munayar för sociologen Salim Tamari om vad han bevittnat i Ludd denna hemska dag i juli 1948. Munayar var vid denna tid en ung läkare, som arbetade vid stadens sjukhus tillsammans med dr George Habash, som sedan skulle grunda Folkfronten för Palestinas befrielse. Han såg de judiska truppernas intagande av staden, massakern vid moskén, hur de judiska trupperna trängde in i husen och drog ut familjerna, utan att skona en enda. Han såg hur judarna sedan plundrade husen och rånade människorna på deras ägodelar, innan de befallde dem att marschera mot Västbanken, en av årets varmaste dagar på ett av Palestinas hetaste ställen.

Från sin arbetsplats sjukhuset mindes han den ändlösa raden av döda kroppar och alltjämt levande svårt sårade, som fördes in från slaktscenerna. Han berättade hur soldaterna satte upp spärrar på alla vägar som bar söderut, där de hejdade de flyende och kroppsvisiterade dem, särskilt kvinnorna, på jakt efter smycken och andra värdesaker, halsband, armband, ringar och allt som kunde vara gömt i kläderna.

Ett fåtal västerländska journalister tilläts närvara vid den etniska rensningen av Ludd. Keith Wheeler från Chicago Sun Times var en av dem. Om de judiska truppernas framfart skrev han bland annat: ”Praktiskt taget allt i deras väg dog. Av kulor genomborrade lik låg vid vägkanten.” En annan, Kenneth Bilby, från New York Herald Tribune, gjorde sig ingen möda att dölja sin entusiasm: ”liken av arabiska män, kvinnor och även barn omkringströdda efter det hänsynslöst lysande anfallet.”

Som Jonas De Geer en gång påpekade i tidskriften Salt, är de två enda politiskt korrekta inställ­ning­arna till judarna medlidande eller beundran. Det var beundran som mr Bilby uttryckte. Även i sin hänsynslöshet mot kvinnor och barn är judarna – helt enkelt lysande.

Journalisten från brittiska Economist konstaterade: ”De arabiska flyktingarna berövades systematiskt sina ägodelar, innan de skickades på sin marsch till gränsen. Bohag, livsmedel, kläder, allt måste de lämna efter sig.”

Den närliggande staden Ramle hade judarna anfallit två dagar tidigare, den 12 juli, men de intog den först efter Ludd. Skräckslagna över vad som hänt i Ludd sökte stadens styresmän nå ett avtal med judarna om att befolkningen skulle få stanna i sin stad. Detta syntes judarna gå med på. De judiska trupperna trängde in i staden den 14 juli och började genast söka efter och gripa enskilda personer. Tre tusen sådana förde de sedan ut ur staden till fångläger i närheten. Samma dag började de plundra staden. Befälhavaren vid denna operation var Yitzhak Rabin, som senare blev Israels premiärminister. Han mindes att Ben-Gurion kallat honom till sitt kontor för att diskutera både Ludds och Ramles öde: ”Yigal Allon frågade, vad skall vi göra med befolkningen? Ben-Gurion viftade med handen i en åtbörd som sade: ’Driv ut dem!’”

Båda städernas befolkning tvingades marschera utan mat och vatten ända bort till Västbanken, varunder många av dem dog av törst på vägen. Särskilt svårt led givetvis de yngsta barnen, äldre människor, sjuka och gravida kvinnor, varav många började föda, ofta för tidigt. Inga av de barn som föddes under marschen överlevde. De kunde inte ens begravas, utan de små kropparna fick lämnas vid vägkanten, endast delvis täckta av grästorvor.

Arablegionen, som fått överge tvillingstäderna Ludd och Ramle, försvarade i gengäld Latrun­området, och så segt att slaget om detta inristades i judarnas kollektiva minne som deras största nederlag i kriget. Det bittra minnet av detta fiasko kom upp till ytan år 1967, när Israel ockuperade området. Som hämnd för nederlaget 1948 fördrev då judarna invånarna i tre av byarna i Latrundalen: Beit Nuba, Yalu och Imwas.

Den andra vapenvilan kränktes med detsamma den trädde i kraft. Under dess första tio dagar intog judiska styrkor särskilt viktiga byar norr om Haifa. Damun, Imwas, Tamra, Qabul och Mi‛âr intogs därmed. Därmed var intagandet av Västra Galileen fullbordat.

 

Massakern i Dawayima

Massakern i Dawayima var troligen den värsta under hela den etniska rensningen av Palestina. Denna by låg 18 km nordväst om al-Khalil (Hebron).

En FN-rapport av den 14 juni 1949 förklarar varför denna massaker inte uppmärksammades, trots att den var värre än den i Deir Yassin: ”Arablegionen (den armé som kontrollerar området) fruktade att om nyheten om detta fick spridas, skulle den få samma inverkan på bondebefolkningens moral som Deir Yassin fick, nämligen att ge upphov till en ny våg av arabiska flyktingar.”

Det var väl i stället jordanierna som fruktade att anklagas för att inte ha ingripit. FN-rapporten byggde huvudsakligen på muktharens (byäldstens) vittnesmål. Han hette Hassan Mahmoud Ihdeib och omtalade följande:

En halvtimme efter middagsbönen fredagen den 28 oktober 1948 hörde han skottlossning från den västra delen av byn. När han begav sig dit för att undersöka, såg han omkring tjugo pansarfordon närma sig på vägen från Qubeiba, en andra trupp som närmade sig på vägen från Beit Jibrin och ytterligare andra pansarfordon på vägen från Mafkhar. När pansarfordonen kommit närmare än 500 meter från byn, öppnade trupperna eld med automatvapen och granatkastare och anföll byn i en halvcirkelliknande rörelse, så att de omringade byn från väster, norr och söder. En avdelning av pansarfordonen rullade in i byn, medan trupperna sköt med automatvapen. Judiska soldater hoppade sedan ur fordonen och spred ut sig på byns gator, varunder de sköt urskillningslöst på allt de såg. Byborna började fly ut ur byn, medan de äldre sökte skydd i moskén och andra i en närbelägen grotta som hette Iraq al Zagh. Skottlossningen pågick ungefär en timme. Följande dag samlade byäldsten dem som flytt, och de kom överens om att återvända till byn för att taga reda på vad som hänt dem som stannat kvar. Han uppgav att det i moskén låg ett sextiotal döda, de flesta gamla män, däribland hans egen far. Han såg också ett stort antal lik på gatorna, män, kvinnor och barn. Han begav sig sedan till grottan Iraq al Zagh. Där fann han liken efter 85 människor, återigen män, kvinnor och barn. Därefter genomförde mukhtaren en folkräkning av byns invånare. Då visade det sig att 455 människor saknades, 280 män och 175 kvinnor och barn. Detta var enbart förlusterna av byns ursprungliga invånare, men byn hade tagit emot cirka fyra tusen flyktingar, och förlusterna i människoliv bland dessa var omöjliga att bestämma. Mukhtaren framhöll att byn inte hade fått order att kapitulera och att de judiska trupperna inte mött något motstånd.

Också de judiska soldater som deltog i massakern berättade om fasaväckande scener: spädbarn med sönderslagna skallar, kvinnor som våldtogs och brändes inne i sina hus, män som höggs ihjäl. En kvinna, som bar på ett nyfött barn, fick av judarna befallning att passa upp på dem vid deras måltider. De tvingade henne att tjäna dem på detta sätt en dag, varefter de sköt både henne och barnet.

 

Sammanfattning och avslutande betraktelse

Sedan beslutet om den etniska rensningen hade fattats, tog det bara sex månader att genomföra den. När den var genomförd, hade mer än hälften av Palestinas ursprungsbefolkning, nära 800 000 människor, upprotats, dödats eller fördrivits från sina hem. 531 byar hade utplånats och elva städer hade tömts på sina invånare. Både planen och dess systematiska genomförande är ett solklart fall av etnisk rensning, som i dag enligt folkrätten definieras såsom ett brott mot mänskligheten.

Artikel 49 av Fjärde Genèvekonventionen av år 1949 stadgar utan minsta tvetydighet att ”Tvångsförflyttningar av individer eller folkmassor liksom deportationer av skyddade personer från ockuperat territorium till ockupationsmaktens territorium eller till annat, ockupe­rat eller icke-ockuperat land är förbjudna oavsett deras motiv.”

Sionistjudarna kan inte heller komma undan med urskuldanden såsom, ”det där var ju så länge sedan”. Det finns ingen preskriptionstid för brott mot mänskligheten. Vidare är det icke ett mindre allvarligt brott att aktivt hindra tvångsförflyttade eller fördrivna och dessas barn att återvända hem, om de så önskar.

Dessutom måste man påpeka att ”det där var ju så länge sedan” inte precis är något som man brukar höra från sionisterna på tal om ”Förintelsen”.

I samband med fördrivningen av palestinierna begick de sionistiska judarna många andra brott. De fördrivna fick inte taga några av sina ägodelar med sig. Dessa ägodelar ville judarna nämligen stjäla. Bara ett exempel: Efter fördrivningen av den palestinska staden Ludds 50 000 invånare i juli 1948 skickade israeliska armén 1700 lastbilslaster stulen palestinsk egendom ut ur den på folk tömda staden.

I de flesta fall förövade judarna dessa massfördrivningar i samband med godtyckligt dödande av oskyldiga civila. Också palestinier, som vid fördrivningen trotsade förbudet att medtaga egendom, dödades.

Våldtäkter på palestinska kvinnor och flickor var också vanliga. Ben-Gurion antecknade många sådana fall i sin dagbok. Ett av de ohyggligaste rörde en tolvårig flicka, som togs till fånga den 12 augusti 1949 nära Beit Hanun i norra Gaza och sedan hölls som sexslav av en hel pluton israeliska soldater. De klippte av henne håret och turades sedan om att våldtaga henne i flera dagar, innan de mördade henne.

De sionistiska judarna var fast beslutna att grunda en stat uteslutande för judar på de ursprungliga invånarnas, de arabiska palestiniernas, bekostnad. David Ben-Gurion själv sade, ”Vad den sionistiska propagandan inte kunde uträtta på åratal hade katastrofen uträttat över en natt.”

Denna gärning, som är den mänskliga handling som mest djupgående förvandlat det nutida Palestina, har alltsedan den begicks systematiskt förnekats och erkänns icke ens idag officiellt som ett historiskt faktum och ännu mindre såsom ett brott som måste beivras och så långt som möjligt gottgöras.

Det var inte så som den sionistiska propagandan då hävdade och nu fortsätter att hävda, nämligen att judarnas strävan att upprätta sin stat ”tragiskt men oundvikligt” ledde till att ”delar” av ursprungsbefolkningen fördrevs. Det var tvärtom avsikten från första början att fördriva palestinierna ur deras eget land för att i tomrummet efter dem upprätta en så långt som möjligt etniskt ren judisk stat.

Det finns anledning att kritisera också viss palestinsk uppfattning om judarnas etniska rensning av Palestina, i synnerhet termen nakba och dess begrepp av ”olycka” eller ”katastrof”. Det var ju ingen opersonlig ”katastrof”, som drabbade palestinierna, intet av människors beslut och gärningar opåverkat och opåverkbart naturfenomen, som därför inte har några ansvariga förövare. Det var inte liksom ett vulkanutbrott, som visserligen tvingar människorna från deras hem, förintar deras egendom och även de människor som inte hinner sätta sig i säkerhet. Men en vulkan kan man inte ställa inför rätta, lavaströmmar kan man inte bestraffa och avkräva gottgörelse. Det var ingen sådan katastrof. Det var ett brott avsiktligt förövat av kända personer i ansvarig ställning. Det var en av människor vållad orättvisa, som fortfarande i väsentliga avseenden går att gottgöra, nämligen genom att tvinga sionistjudarna att återge palestinierna deras land i dess helhet.

Alla sådana föreställningar, framställningar, beslut och åtgärder rörande Palestina och palestinier­na som bortser från faktum att ett helt folk har berövats sitt land måste leda vilse. Dit hör också naturligtvis den s.k. fredsprocessen. Det finns ingen bestående fred utan rättvisa, i synnerhet sådan rättvisa som alltjämt går att tillgodose. Judarna måste fås att inse att de får söka sitt s.k. nationalhem någon annan stans, där de inte trampar ner något annat folk – eller helst överge denna tanke helt och hållet.

 

Denna artikels fyra delar är ursprungligen texten till en föreläsning Lars Adelskogh höll för studiegruppen Aguéli i Uppsala lördagen den 2 juni 2012. Den i Nya Dagbladet publicerade texten har på några få ställen uppdaterats och korrigerats.

Huvudsakligen använda källor: Ilan Pappe, The Ethnic Cleansing of Palestine (2007); Issa Nakhleh, Encyclopedia of the Palestine Problem, vol. I (1991).

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Nick Boström och kampen att övervinna döden

Teknokratins framfart

Trots sitt betydande inflytande är det få som känner till hans namn. Svenske Nick Boström är professorn och transhumanisten som bland annat inspirerat profiler som Bill Gates och Elon Musk.

Publicerad today 16:45
– av Isac Boman
Nick Boström på TED-talks 2015.

Artikeln publicerades ursprungligen den 3 maj 2022.


Svenske Nick Boström är den relativt dolda profilen som tillhör toppskiktet bland transhumanistiska filosofer. Han använder sig ofta inte av konkreta förutsägelser utan förlitar sig på diverse sannolikhetsteorier där han vidare finner insikter och möjligheter. Boström har sedan 1990-talet varit uttalad transhumanist då han gick med i en rörelse med utopisk syn gällande den accelererande teknologin, som man redan då visste drastiskt skulle förändra den sociala, ekonomiska och biologiska vetenskapen. Hur människan kommer att gå in i ”singulariteten” var något Boström och hans vänner inom rörelsen gärna diskuterade. 

Som enda barn växte Nick Boström, född Niklas Boström, upp i Helsingborg. Det svenska skolsystemet föll aldrig Boström riktigt i smaken och han pinade sig igenom grundskolan. I tonåren kom den drömmande och filosoferande unge Boström över några verk författade av Friedrich Nietzsche och Arthur Schopenhauer och började samla på sig liknande texter och böcker som han ofta läste i en närliggande skog inte alltför långt från sitt barndomshem. Boström har även sagt att det var här han själv började utveckla sina egna tankar kring livet och fann inspiration till att skriva poesi och filosofi, och att det också var här han bestämde sig för att han hade slösat bort alldeles för mycket tid i sitt liv.

Boströms nyfikenhet och intresse för de djupare frågorna i livet, och hur man skulle kunna leva så handlingskraftigt som möjligt, ökade i takt med att han grävde djupare inom konst, litteratur och vetenskap. Boström tjatade på sina föräldrar att få avsluta sitt sista gymnasieår genom hemstudier, vilket de till slut accepterade och tillsammans med skolan ordnade de en läroplan med särskilda prov för sin son. Boströms val av hemstudier resulterade i att han avverkade hela året, alltså två gymnasieterminer, under loppet av endast tio veckor. 

Några år senare, som doktorand i Stockholm, studerade Boström den analytiske filosofen W.V Quines arbete om det svåra förhållandet mellan språk och verklighet. Under denna tid hade Boströms intresse mer och mer förflyttats från psykologi till matematik, och vidare till teoretisk fysisk. Internet började växa fram och Boström insåg att filosofin han tidigare blivit inspirerad av började bli föråldrad, vilket resulterade i att han 1995 skrev en dikt som var en avskedsbeskrivning till sitt tidigare jag.

Vad Boström då inte visste var att det fanns ett växande antal människor runt om i världen som delade samma tankar kring den omvälvande förändring internet medförde. Boström gjorde sig känd inom tillhörande kretsar och bekantade sig med många likasinnade i diskussionsgrupper online administrerad av en organisation i Kalifornien, som gick under namnet Extropy Institute. Termen extropi myntades 1967 och används för ”att beskriva livets förmåga att vända spridningen av entropi över tid och rum”. Extropianism beskrivs som en frihetlig stam av transhumanism som försöker styra mänsklig evolution i hopp om att eliminera sjukdom, lidande och död. Extropianerna förespråkade utveckling av artificiell superintelligens för att uppnå dessa mål, och de föreställde sig att mänskligheten skulle kolonisera universum.

1996 fortsatte Boström sina studier vid London School of Economics samtidigt som han blev alltmer aktiv inom Extropy-forumet. Ett år senare grundade han sin första egna organisation, World Transhumanist Association, och började med detta föra ut transhumanistiska värderingar och gav bland annat intervjuer till den brittiska statskanalen BBC. Gränsen mellan Boströms akademiska arbete och aktivism började suddas ut. 

AI, futurism och döden

Nick Boström talar mer än gärna om ämnet ”superintelligens” och lyfter ofta vilka konsekvenser äkta artificiell intelligens kan få. Boström menar att AI kan utgöra faror som överstiger alla tidigare hot från teknik, inklusive kärnvapen, samt att mänskligheten riskerar att utrota sig själv om utvecklingen inte noggrant hanteras och övervakas. Centralt i dessa orostankar är att AI under kort tid kan gå om och överskrida människans intellektuella potential om den når förmågan att kunna utveckla och förbättra sig själv. Boström liknar i dessa framtidsutsikter människor med gorillor; båda primater där den ena arten dominerar planeten, medan den andra får hålla sig långt ute på sin kant.

"Innan utsikten till en underrättelseexplosion är vi människor som små barn som leker med en bomb. Vi har liten aning om när detonationen kommer att inträffa, men om vi håller enheten mot örat kan vi höra ett svagt tickande ljud.”, skriver han.

Några av de kända namn som säger sig ha blivit inspirerade av Boströms arbete är bland andra entreprenören Elon Musk och globalisten Bill Gates. Även futuristen och miljonären James Martin stödjer Nick Boströms organisation Future of Humanity Institute ekonomiskt. Institutet har en filosofisk grund och bland stipendium som delas ut hittar man studier om ett ”mörkt eldscenario” - en kosmisk händelse som skulle kunna inträffa under vissa högenergiförhållanden som skulle mutera vardaglig materia till mörk materia, som vidare skulle kunna radera det mesta av det vi kallar universum. Här har även ämnen som en intergalaktisk maskinintelligens, stödd av ett stort antal sonder, en mer etisk framtid än ett kosmiskt imperium som innefattar miljontals digitala hjärnor.

Kampen för att övervinna döden har varit ett genomgående ämne i Boströms hundratals artiklar han släppt genom åren. 2008 skrev Boström en essä som en uppmaning till handling från en framtida utopi.

”Döden är inte en utan en masslönnmördare. Ta sikte på orsakerna till tidig död - infektion, våld, undernäring, hjärtinfarkt, cancer. Vänd din största pistol mot åldrandet och skjut. Du måste ta vara på de biokemiska processerna i din kropp för att övervinna sjukdom och åldrande. Med tiden kommer du att upptäcka sätt att flytta ditt sinne till mer hållbara medier,” skriver Boström i sin text.

Boström hävdar själv att framtiden kan studeras med samma noggrannhet som det förflutna, även om slutsatserna kommer att skilja sig markant. Som en liknelse menar han att det exempelvis kan vara svårt att säga var en resenär befinner sig om en timme, men efter fem timmar kan man vara någorlunda säker på att resenären förhoppningsvis nått sin destination. På samma sätt menar Boström att den långsiktiga framtiden för mänskligheten är relativ lätt att förutse, men det är svårare att kalkylera exakt när de stora tekniska genombrotten på riktigt kommer att slå igenom.

Foto: Future of Humanity Institute/CC BY-SA 4.0

Nick Boström är professor vid Oxford University och grundare av Future of Humanity Institute. Han har en bakgrund inom filosofi, teoretisk fysik, beräkningsneurovetenskap, logik och artificiell intelligens. Hans bok "Superintelligens: De tänkande maskinernas tidsålder" är en av New York Times bästsäljare.

Boström har listats på Foreign Policys topp 100 ”Globala tänkare” två gånger.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Black Lives Matter – en våldsbejakande rasiströrelse

Våldsbejakande svart makt-rörelsen

Berättelsen om Black Lives Matter bär på en historia av grovt våld och åtskilliga mord. Bakom den extrema svart makt-jargongen som präglar den starkt våldsbejakande rörelsen återfinns samtidigt ett avgörande stöd från mer ljusskygga krafter utan någon som helst koppling till det afroamerikanska samhället.

Publicerad yesterday 17:25
– av Isac Boman
Den våldsamma och explicit rasistiska BLM-rörelsen är starkast i USA, men man har försökt öppna filialer även i andra länder.

2012 sköts den då 17-årige afroamerikanen Trayvon Martin ihjäl av bostadsområdesvakten George Zimmerman. Zimmerman friades sedermera efter omfattande och långdragna processer i alla domstolsinstanser och händelsen bedömdes vara en handling av självförsvar. Mainstreammediernas narrativ var dock redan fastställt – det om ännu ett fall av oprovocerat rasistiskt våld mot en afroamerikansk man.

Trayvon Martin ska enligt Zimmermans försvarsadvokat ha gått till angrepp mot vakten, bland annat dunkat hans huvud i asfalten och hoppat på honom, varför Zimmerman kände sig tvungen att freda sig med sitt vapen. Det var en berättelse som även rätten fann trovärdig och menade föll inom ramen för den så kallade ”stand your ground-lagen” där man har rätt att bruka dödligt motstånd i en situation där man själv hotas av våld.


Denna artikel publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 4 juni 2020.


På sociala medier hade Trayvon Martin tidigare poserat med vapen, postat bilder på droger och också blivit utkastad från sin skola efter att ha tagit med sig marijuana dit. Även uppgifter om Martins inblandning i våldsamma slagsmål togs upp av Zimmermans advokat.

Konventionell massmedia och radikala svarta etno-aktivister i USA brydde sig dock inte om huruvida Zimmerman var oskyldig eller inte, eller om huruvida Martin i själva verket gått till attack mot honom. Istället anordnades omfattande protester runtom i USA, många av dem våldsamma. Det narrativ som då lyftes fram var att Trayvon Martin var ytterligare ett i mängden fall där afroamerikaner dödats på grund av sitt etniska ursprung – mycket likt exempelvis narrativet om George Floyd.

Snart därefter började också hashtagen #BlackLivesMatter användas på bred front i sociala medier. Vänsterliberaler och svarta etnoaktivister förde fram ett budskap att USA fortfarande är ett djupt rasistiskt land där afroamerikaner inte behandlas likvärdigt av polisen, utan ideligen utsätts för övergrepp och orättvisor.

Överlappningen mellan svart makt-rörelsen och vänsterextrema strömningar är ofta påtaglig. Från en BLM-demonstration i Philadelphia den 1 juni. Foto: Joe Piette/CC BY-NC-SA 2.0

 

Rörelsen växte snabbt och deklarerade tidigt att man hämtat inspiration från den rasistiska Black Power-rörelsen, som under det sena 60-talet bland annat blev känd för att mörda amerikanska poliser och starta våldsamma upplopp runtom i USA som kostade många människor livet.

Vid en attack vid Glenville, Ohio, dödade en grupp svart makt-extremister exempelvis tre poliser och skadade ytterligare tolv. Samtidigt dog en förbipasserande och två skadades innan situationen lugnat sig. Tre av de svarta extremisterna dog vid skottlossningen mot poliserna och ytterligare två i de följande upploppen.

Inspirationen av det våldsamma och rasistiska hatet mot vita amerikaner från svart makt-rörelsen är något som genomsyrat även BLM-rörelsen. Ett exempel är medgrundaren till Black Lives Matter i Toronto, Kanada – Yusra Khagali. Khagali hade inget genuint intresse av jämlikhet eller rättvisa, utan såg i BLM en chans att spy ut sitt hat mot människor av europeiskt ursprung, trots att hon valt att leva i ett land där dessa är i majoritet. På sociala medier har hon kallat vita för ”undermänniskor”, ”en genetisk defekt från svarthet” och menat att vita egentligen inte ens har rätt att betrakta sig som människor.

Svarta människor skulle med deras dominanta gener helt enkelt kunna utrota de vita om vi bara hade makten att göra det”, skrev hon nöjt och påstår vidare att svarta är ”supermänniskor". Khagali, som också är muslim, har tidigare bett Allah om styrka att lägga band på sig själv och inte bara ”döda alla dessa män och vita människor som finns därute idag”.

Den rasistiska och hatfyllda jargongen hos BLM-rörelsen är något som av allt att döma tilltalat den ungersk-judiske ultraglobalisten och valutaspekulanten George Soros, som donerat över 5,5 miljoner kronor till nätverket via sin subversivt inriktade stiftelse Open Society som han kontrollerar, och som i flera andra sammanhang arbetat för massinvandring till Europa och andra projekt präglade av förment "antirasism".

Pengarna från den ökände miljardären skulle investeras i ”tekniskt bistånd” och stöd till de våldsamma aktivister som utgör själva kärntruppen i Black Lives Matters ständiga protester och kravaller. Soros organisation har också diskuterat huruvida man ska försöka ”forma” Black Lives Matter ideologiskt eller bara understödja dem ekonomiskt.

2015 kunde Washington Times avslöja att hela 270 miljoner kronor donerats till organisationer som deltog i raskravallerna i Ferguson. Även där var BLM-rörelsen högst delaktig i den omfattande våldsanvändningen där bland annat poliser attackerades. Soros ska också via sin stiftelse ha betalat professionella vänsteraktivister för att delta i upploppen, bland annat genom att betala för deras bussbiljetter. Pengar lades vidare på att betala PR-företag som skulle ta fram och manipulera informationen på sociala medier med syftet att få det att framstå som folkliga protester, snarare än iscensatta och orkestrerade diton.

George Soros har inte bara skänkt stora summor till BLM-rörelsen i USA. Även den svenska vänsterextrema underrättelseorganisationen Expo och deras projekt, som hade i syfte att utbilda eller träna vänsteraktivister och få dessa att påverka utgången av riksdagsvalet 2014, har fått stöd av den famöse finansmagnaten. Exakt hur mycket pengar Soros pumpat in i BLM eller andra organisationer som förespråkar icke-vit rasism och driver på ytterligare polarisering är oklart, men tydligt är att det handlar om mångmiljonbelopp.

 

Den afroamerikanska delen av befolkningen i USA är, som Nya Dagbladet tidigare kunnat rapportera om, överrepresenterad när det kommer till brottslighet. Det finns mot den bakgrunden därför även en överrepresentation av svarta amerikaner bland dem som sitter i landets fängelser. BLM kräver dock att våldsamma fångar släpps ur landets fängelser, med hänvisning till att deras domar ska vara diskriminerande och bero på förövarnas etniska ursprung.

Vidare kräver man ersättning för slaveriet, en praktik som avskaffades i USA liksom över hela det övriga Västerlandet för över 150 år sedan. Man menar att afroamerikaner fortfarande lider på grund av detta och att det är dags för USA att ersätta detta lidande ekonomiskt. Kritiker menar dock att kraven på ersättning bara handlar om att aktivisterna vill ha enkla pengar och ifrågasätter rimligheten i att genom blodsband lägga en kollektiv skuldbörda på ättlingar till slavägare som levde för 150-200 år sedan, och som ska omsättas ekonomiskt och politiskt idag.

Inte heller ger BLM något erkännande till det faktum att USA, och framförallt Nordstaterna liksom det övriga Västerlandet, i själva verket låg i framkant när det kom till att avskaffa slaveri som praktik - något som fortfarande pågår idag i betydande delar av Afrika.

BLM-rörelsen har också uttryckt krav om att polisen ska styras av det lokala samhället där de boende i olika områden ska kunna besluta vilka poliser som ska anställas och vilka som ska sparkas om man upplever att de misskött sig. Även detta förslag har fått stark kritik eftersom det enkelt kan bädda för korruption och där kriminella gäng kan få inflytande över vilka som arbetar som poliser i de områden de verkar. Man vill också avskaffa dödsstraffet.

De våldsamma BLM-protesterna som inleddes 2013 fortsatte året efter med omfattande kravaller som samlade tusentals människor. I Bloomington, Minnesota, arresterades minst ett 20-tal individer ur nätverket efter att en protest börjat urarta och man istället tagit till våld mot polis och andra man ogillat.

Iögonfallande är att ett betydande antal dödsoffer BLM-rörelsen uppmärksammat och även startat våldsamma kravaller för att "hedra" haft en våldsam och kriminell bakgrund. I flera fall där afroamerikaner skjutits har det konstaterats att polisen agerat felaktigt och överilat, men det går samtidigt att konstatera att det sällan handlar om genomsnittliga afroamerikaner som blivit utsatta för polisens våld. Påfallande ofta har det snarast handlat om gravt våldsbenägna individer som antingen varit beväpnade eller haft ett kriminellt förflutet och utgjort ett reellt hot mot polisen.

Bland dem som BLM uppmärksammade 2014 återfanns Dontre Hamilton, som blev ihjälskjuten när han gick till våldsam attack mot en polisman och försökte misshandla honom med hans batong. Eric Garner som hade blivit arresterad vid fler än 30 tillfällen, bland annat för misshandel. Ezell Ford, som arresterats med ett skarpladdat skjutvapen på sig och Laquan McDonald som gick omkring och svingade en kniv när han sköts av polis. Antonio Martin bar även han ett skarpladdat vapen när polisen sköt honom och ska därtill ha riktat vapnet mot polisen. Jerome Reids hade en pistol i bilen och ignorerade polisens order när han sköts.

De följande åren fortsatte rörelsen att växa och nätverkets våldsamma retorik har även konstaterats smitta av sig även på personer som inte varit nära involverade i rörelsen. 2016 dödade den afroamerikanske soldaten Micah Xavier Johnson fem poliser och skadade nio andra. Johnson erkände senare själv att han inspirerats av BLM-rörelsen och menade att han ville döda vita människor i allmänhet och vita poliser i synnerhet.

Bara mellan 2014 och 2016 mördades 11 poliser av BLM-anhängare vid olika dåd och minst nio skadades. Dåden motiverades ofta av gärningsmännen som ”hämnd” för polisens påstådda riktade rasistiska skjutningar av svarta. Ett är Gavin Long, medlem i svart makt-organisationen Nation of Islam, som körde till Baton Rouge i Louisiana och där mördade tre poliser för att poliser från samma avdelning tidigare skjutit en svart man – Alton Sterling.

Sterling, vars död Gavin Long skulle hämnas genom att mörda tre poliser, var sedan tidigare känd av polisen och hade tidigare dömts för en rad våldsamma brott. Han hade också en laddad revolver på sig när han blev skjuten. Trots detta höll Long fast vid att skjutningen skulle hämnas genom att mörda polismän.

BLM-protest i Washington. Foto: Geoff Livingston/CC BY-NC-ND 2.0

 

Den våldsamma och explicit rasistiska BLM-rörelsen är starkast i USA, men man har försökt öppna filialer även i andra länder. Nätverket är aktivt i Australien, Nya Zeeland, Storbritannien och Kanada och även i Sverige hörs röster som vill se en liknande rörelse kopplad till den bredare "antirasistiska" sfären. En av dessa är Bilan Osman från Expo som påstår sig arbeta mot rasism och diskriminering men som, trots att hon valt att leva i Sverige, själv deklarerar att hon ”inte pallar med vita människor” och att hon ”börjat känna ett förakt för vitheten”.

Även medgrundaren till den vänsterextrema underrättelsegruppen, Tobias Hübinette, som förvisso inte är svart men adopterad från Sydkorea, är en annan framträdande röst i vad som rimligen kan betecknas som den breda antivita och svenskfientliga rörelse som ligger nära BLM i Sverige. Hübinette har bland annat gjort sig känd för citat som ”Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande”, skrutit om hur han misshandlat barn som han misstänkte för att vara rasister och vidare gjort sig skyldig till en rad grova brott.

En annan varm anhängare av BLM-rörelsen är Victoria Kawesa från Feministiskt Initiativ, som blev politisk paria efter att hon ljugit om att hon blivit utsatt för rasism på tunnelbanan i Stockholm, när fotobevis sedermera visade att hon i själva verket gått till attack mot en man som inte låtit henne planka i tunnelbanan. Kawesa menar att de som lyfter fram svartas överrepresentation inom våldsbrottslighet gör ”rasistiska poänger” och ser det som hets mot folkgrupp att rikta uppmärksamhet och kritik mot destruktiv kultur som frodas i svarta samhällen. Att bland annat Sverigedemokraterna lyft detta ser hon som ”ännu en attack på svarta människors liv”.

Feministiskt Initiativ stöd för BLM handlar om att väcka uppmärksamhet och kunskap kring angreppen och devalvering av svarta människors liv i USA. Feministiskt initiativ vill därigenom bilda opinion kring den institutionaliserade rasism som finns i USA såväl som i Sverige”, skrev hon i Aftonbladet 2016.

I dagens läge har BLM-rörelsen allierade i den absoluta politiska toppen, bland journalister och bland de största och mest inflytelserika företagen. Istället för att fördöma nätverkets falska narrativ, explicita rasism och våldsbejakande retorik, ger man istället aktivt stöd till den och dess vänsterextrema kollaboratörer som nu försöker öka sitt inflytande genom våld, hot och vandalisering.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Skogsrået – de svenska skogarnas drottning

Med sitt fagra yttre förför hon ensamma män i skogen till lyckorus – tills hon vänder ryggen till och de med fasa inser vem de delat säng med. Den som låg med skogsrået var fast, fångad för alltid, och riskerade dessutom döden genom halshuggning. Berättelserna om skogens drottning är otaliga och utgör en central del av svensk folktro och historia.

Publicerad september 27, 2025
– av Redaktionen
I Nordens djupa skogar lever fortfarande de gamla sägnerna om skogsrået som lockar och vilseleder.

Olika väsen som bodde i skogen, eller på gården, berättades det mycket om förr bland svenskarna. Berättarkulturen, som började mattas av efter 1800-talet, innehåller mängder med historier med vittnesmål om magi, väsen och trolldom – och där finns även en betydande del av det kära skogsrået.

När man inom folktron kallar något för rå, eller rådare, innebär det att just det väsendet rådde över den platsen. Skogsrå innebär alltså ett väsen som råder över skogen, men det finns också bergsrå, sjörå och gruvrå. Dessa är ofta porträtterade som kvinnor, eller kvinnoväsen. Det finns också exempelvis gårdsrå och skeppsrå, men dessa är manliga och liknar ofta gårdstomten i utseende.

Beroende på vilken del av Sverige man är i kallar man skogsrået vid olika namn. Några exempel är skogsnuvan, huldran, råndan, skogsfrun och skogstippan. Smeknamn som Talle-Maja, Grankotte-Kari, Trasåsa-frun, Ysäters-Kajsa och Lanna-frökna förekommer också på lokal nivå. Gemensamt är att väsendet rådde över skogen och djuren i den.

Skogsrået är som bekant ett kvinnligt väsen, men det finns också äldre berättelser om manliga skogsrån och särskilt i Norrland kunde skogsrået ofta vara en man. Även inom samekulturen är det ett manligt väsen. Däremot är den kvinnliga versionen den som är mest framträdande i folktron, men utseendet kan variera beroende på vart i landet hon bor.

Det mystiska skogsrået som med sin skönhet lockar män vilse i den djupa skogen. Målning: Theodor Kittelsen

Skönheten döljer fasa

I södra Sverige är hon som oftast en vacker kvinna med långt hår, men vänder hon ryggen till finns där en ihålig, murken trädstam. Hennes rygg beskrivs inte alltid exakt så, men karaktäristiskt handlar det ofta om att hon har just en ful rygg på något vis, samtidigt som hon är fager framtill. Men det finns också berättelser om hur hon är en ful, äldre kvinna med hängande bröst. Ofta har hon just stora bröst, som hon kan slänga över axlarna när hon springer. Skogsrået kan bära en klänning, men ibland är hon också naken.

"Skogsråa var framme ō visade sig ibland. Far såg henne en gång. Då var hon klädd både i slöja ō krona. Det bådade lycka, att få se henne så klädd", berättade Mor Jansson, född 1843, upptecknat av Ingrid Larsson i IFGH 973, s. 51-53, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

I Närke, Värmland och Dalarna försvinner den ihåliga trädstammen och ersätts istället med en svans. Ibland är det en kosvans, en rävsvans samt även hästsvans förekommer. I Dalarna kan det också hända att hon har grönt hår. Ofta kan hon ändra skepnad och historier kring hur hon går från en vacker ung kvinna, till en gammal och ful, är inte ovanliga. Hon ska även kunna ta formen av ett träd eller en sten, ibland även andra djur.

Oftast anses skogsrået vara ett ensamt väsen, men det förekommer också berättelser och vittnesmål där det finns fler och att det kan liknas vid ett släkte snarare än en ensam varelse, något som nämns i Gunnar Granbergs avhandling Skogsrået i yngre nordisk folktradition, som kom ut 1935.

"Anders far, Börje, såg tre skogsrå, när han en gång var i skogen, och skulle hämta bränsle. Han talade till en av dem, och då skrattade de så försmädligt åt honom", berättade Anders Börjesson, född 1838, upptecknat av Oscar Broberg i IFGH 862, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

John Bauers målning "Skogsrå". Skogens drottning har ibland en rävsvans. Montage. Konstnär: John Bauer, Gunnar Creutz

Skogsrået i Norden

I Danmark har man inte ett ensamt väsen som kallas skogsrå, men liknande företeelser kring något man kallar för "ellefolk", enligt Granbergs avhandling. Till skillnad från stora delar av de svenska berättelserna är detta alltså tydligt ett folkslag och det fanns både "ellemanden" och "ellepigerne".

Likheter finns dock i de erotiska slagen, att både männen och kvinnorna närmar sig människan och förför, eller antastar, både kvinnor och män. Ellekvinnor har dock oftast liknande utseende som det svenska skogsrået, där de framtill är en vacker, ung kvinna men baktill är de fula.

I Norge finns ett väsen som det svenska skogsrået, ofta kallas hon där huldran, men även benämningen "skogsrå" finns nedtecknat, lånat från svenskan. Ofta har huldran större kopplingar till de underjordiska, det vill säga väsen som bor under jorden, men framkommer och liknar det svenska skogsrået till stor del.

Hon förekommer ofta i samband med det norska fäbodlivet, och uppges ha varit ett viktigt inslag där. Även det av "manlig erotik färgade fantasilivet ", som Granberg kallar det, förekommer i Norge – troligen även mer än i Sverige. I de svenska delarna av Finland förekommer skogsrået på liknande vis som i Sverige, men benämns ofta skogsjungfru. I Finland finns även gudinnan Mielikki, som är skogens beskyddare och därför kan jämföras med skogsrået.

Olika former av skogsrå förekommer också i andra länder, som exempelvis Indonesien, där det liknar det svenska skogsrået i utseende och förförandet av män. I slavisk mytologi finns även skogens beskyddare Lesjy, som dock är ett manligt väsen.

En mer modern tolkning av skogsrået. Konstnär: Sabina Nilsson

Ibland berättas det också om att skogsrået hade en man, som hade olika namn beroende på berättaren, men ofta kunde han heta Hulte eller Jonte. Han beskrivs dock som en slags bifigur och berättelserna om honom är betydligt färre än om skogsrået.

Viktig för jägare

Skogsrået är – liksom de flesta andra nordiska väsen – inom folktron både ett farligt väsen, men kan också vara hjälpsamt om hon vill. Främst handlar det om hur snäll man är mot henne. Bryt inga kvistar och skräm inga djur i skogen, för då kan hon bli arg.

Det brukade sägas att om man offrade något till skogsrået kunde man få jaktlycka eller få hjälp att få tillbaka ett bortsprunget djur. Offergåvan var oftast mynt som man antingen slängde över vänstra axeln eller lade på en stubbe i skogen. Det var också viktigt för jägare att vara rena när de skulle ut och jaga, då skogsrået inte gillar att man jagar djur när man är smutsig.

Särskilt bland jägare var skogsrået en återkommande tes, en vanlig berättelse är exempelvis att om hon träffade på två jägare i skogen kunde hon ge den ena jaktlycka genom att smeka geväret, men gav sedan den andra olycka genom att titta in i gevärspipan. Däremot var det oerhört viktigt att inte råka skjuta skogsråets älgar, hennes egna riddjur, något som tas upp i historien nedan.

"Han var den styvaste skytten i Skarshult. Ingen visste som han djurens vägar och tillhåll i skogen. Och djuren kunde han locka fram på gårdsplanen, om det behövdes. Det fattades aldrig kött hos Elias. Men en dag råkade han skjuta på en älg, som var sadlad. Det var skogaråas älg, och det blev naturligtvis bom. Sen jagade han aldrig mer. Men en kväll gick han ut till en hölada i skogen och sköt sig", något som Olle Forshed skriver om i sin analys Skogsrået en utrotningshotad art.

Om hon behagade kunde det nyckfulla skogsrået skänka jaktlycka. Målning: Hermanus Koekkoek

Hon förekommer också ofta i samband med kolmilor, vilka enkelt uttryckt är anordningar för att framställa kol, en verksamhet som bedrevs förr i tiden. Kolarens huvudsakliga uppgift var att övervaka och vårda kolningsprocessen i kolmilan. Arbetet var tungt, riskfyllt och ensamt, och kolaren bodde ofta i en enkel kolarkoja i närheten under långa perioder ute i skogen.

En av arbetsuppgifterna var att se till att milan inte slocknade eller ännu värre – brann upp. Brann milan upp var hela årets arbete borta, vilket innebar en stor ekonomisk förlust. Det kunde också leda till bränder i skogarna. Skogsrået sägs ha varit snäll nog att väcka kolaren om milan är på väg att brinna upp, eller om en olycka var på väg att hända.

Farlig förförerska

Anledningen till att man tror att skogsrået är så starkt förknippat med berättelser om just kolminor är på grund av ensamheten som männen upplevde. Det gäller också andra ensamyrken i skogen som exempelvis tjärbrännare eller skogshuggare.

"Av längtan efter kvinnligt sällskap, och ur deras fantasi och drömmar, skapades föreställningar om skogsrået", skriver ISOF.

Många är de berättelser kring just det erotiska i samband med skogsrået, om hur hon har förfört män i skog och mark, och en gemensam utgång är att det ofta blir konsekvenser. Hon beskrivs som kärlekskrank och vill gärna ha närhet från männen. Det är viktigt att aldrig ge henne ens namn, då hon då kommer få makt över mannen och han tvingas springa till skogs så fort skogsrået kallar på honom.

Det var heller inte ovanligt med berättelser kring hur skogsrået lockat eller lurat mannen att bilda familj med henne, och om det väl hänt var det svårt att ta sig ur situationen. Hon ska ibland också kunna förvandla sig och anta formen av en mans hustru eller trolovade.

"En dräng låg i skogen och kolade, så en kväll får han besök av, som han trodde, sin fästmö. Då han och 'fästmön' sällskapat i kojan en längre stund, skulle hon gå hem, men då drängen såg henne gå ut i dörren, såg han till sin häpnad, att hon hade svans. Han förstod då, att det var 'skogsråa'. Sedan hade hon honom i sitt våld", är en av de berättelser som tas upp i Granbergs avhandling.

"Skogsrået besöker en kolare i skogen". Xylografi: Per Daniel Holm

Det var länge olagligt att ha sexuellt umgänge med skogsrået och det fick också lagliga konsekvenser. Ända fram till 1700-talet kunde man bli dömd till döden om man haft umgänge med henne. I Vättle härad, Västergötland 1691 dömdes exempelvis en 22-årig till döden genom halshuggning för att ha haft "olovlig beblandelse" med ett skogsrå, något Forshed tar upp i sin analys.

Det sades ofta att den man som haft sex med skogsrået blev inbunden och fåordig, för att hans själ hade stannat hos henne. Men det sades också att mannen kunde få enorm jaktlycka om han var med skogsrået, men om han var henne otrogen drabbades han istället av eländiga olyckor.

Vänd plaggen ut och in

Skogsrået kan också få för sig att lura ut en i skogen så att man går vilse. Även här är kanske främst män drabbade, men det kunde också hända kvinnor och barn. Hon kan förtrolla en med sin sång eller sitt skratt, eller med sin blotta närvaro och då leda ut en på villovägar. Det sades ofta att hon kunde förvända synen på folk så de exempelvis inte hittade sina djur eller gick vilse.

Det sades att om man vände kläderna ut och in, eller bak och fram, kunde man skydda sig mot hennes våld. Tibast och vänderot ska också kunna användas för att skydda sig. Hade man hamnat i hennes våld var man enligt många berättelser fast och den enda utvägen var att lyckas döda henne.

Det finns många sägner om hur man lyckas döda henne, vilket var mycket svårt. Det framkommer ibland att det gick att skjuta henne, men ofta behövde man använda sig av en silverkula för att det skulle fungera.

Vargar var i många berättelser skogsråets fiender. Målning: Alfred Wierusz-Kowalski

Vargens gap

Ett av de mest framstående sätten att döda skogsrået är med hjälp av vargarna. Vargar har olika betydelse i skogsråets historia, där de i vissa fall är hennes hundar men i de flesta fall hennes fiender. Det finns flertalet historier där hon blir jagad och sedan uppäten av vargar. Det berättas ofta om att det är just vargar man ska använda för att lura henne och då även lyckas döda väsendet. En berömd historia, som berättats i otaliga versioner i den svenska folktron, är "Tasse ta fot".

"Någon hade gått och lagt sig i ladan. Förföljd av vargar kom skogsråa och hoppade upp i la(d)gluggen, där vargarna inte kunde komma åt henne. Hon satt med ryggen inåt ladan och benen hängande ned på ytterväg- gen. För att retas med vargarna, sade hon upprepade gånger: "Tasse, tasse, ta fot!" Mannen steg upp och knuffade ned henne till vargarna, sägande: "Tasse, tasse, ta alltihop! Och så åt vargarna upp skogsrån", berättade Gustava Nilsson, född 1846, upptecknat av Karl Rencke i IFGH 711, s. 22, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

Det finns också en känd berättelse om en kolare som träffade ett vackert fruntimmer i skogen vid sin milan. De älskade om natten och hon bad honom lova att alltid slå yxan tre gånger mot ett träd när han återvände till henne, annars skulle de bli olyckliga. Varje sommar kom han tillbaka efter vintern hemma hos familjen, slog med yxan och kvinnan kom. Hon blev gravid och födde barn år efter år.

En sommar glömde han slå med yxan. Då uppträdde istället en gammal, ful kvinna med krokig näsa - han insåg till sin förskräckelse att det var skogsrået. Desperat gick han till prästen som rådde honom att vänta till vintern, ta skogsrået och alla barnen i en släde ut på sjön, och när vargarna kom skulle han hoppa på hästen, sparka loss släden och rida hem utan att titta tillbaka. Han följde rådet och lämnade dem åt vargarna. Skogsrået och alla barnen blev uppätna och mannen var fri.

I många sägner har skogsrået ofta en ihålig eller urholkad rygg. Konstnär: Gunnar Creutz

Olycksbringande pratmakare

Förutom sin ridälg har skogsrået andra djur till hands. Särskilt är lavskrikan förknippad med henne och man brukade säga att den var utskickad av henne för att spana. På flertal håll ansågs kråkfågeln bringa otur och dess latinska namn (Perisoreus infaustus) betyder just "olycksbringande pratmakare". Lavskrikan är känd för att vara orädd för människor. Om en jägare gick ut i skogen och såg eller hörde en lavskrika kunde han lika gärna gå hem igen. Han visste att fågeln var ute och spanade åt skogrået så att hon kunde varna alla djur i skogen.

På vissa platser hade hon även egna kor och getter som man ibland kunde höra henne kalla på.

"Dä ä befängt mä denne skogsråa som vôre te förr i vala. Ho för- villa månge mäncher här i skogera. Mi mormors farmor tala om att ho' både hörde å såg'a. Ho' skulle gå ätter kora en afta å kom så näre dom att ho tydlit hörde bjälla, men dä va' som alldeles omöjlit te å få reda på dom. Å te slute feck ho' höre skogråa locke på kora, ho' änne som sjön: "Majros, Linros å Kosätta, gulle söte, gulle mö- te, lull, lull, lull". Dette hände sej ve Kneckterud", berättade Maria Möller född 1841, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 1015, s. 25, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

Odens jakt

Den vilda jakten, som i svensk folktro ofta kallas för Odens jakt, är en sägen från den svenska folktron. Den är dock också ett brett europeiskt fenomen, som förekommer i olika kulturella variationer beroende på land. I Sverige berättas det ofta om ett följe av övernaturliga varelser, ledd av Oden själv, som jagar skogsrået under höstens och vinterns mörka kvällar.

I sägnen fångar Oden till slut skogsrået och rider vidare med hennes kropp över hästryggen. Jakten sägs ha varit så högljudd att den fyllde skogar med hundskall, vinande ljud och skott, och folk trodde att den kunde rida rakt igenom nya byggnader om de låg i dess väg.

I grunden har troligen dessa sägner ett naturmystiskt ursprung och var ett sätt för att förklara olika naturfenomen som skrämde, såsom vindens ljud i träden och flyttfågelstressen.

1800-talsgestalning av Odens vilda jakt. Målning: Peter Nicolai Arbo (1831-1892)

Skogsrået idag

Idag lever berättelserna om skogens drottning främst vidare i böcker, filmer och serier, ofta med nordisk symbolik kopplad till henne. Ofta kan man se att det finns drag av skogsrå i de berättelser om folktro och väsen, även om hon inte alltid nämns specifikt. Vi ser henne inte längre bland träden, men det är tydligt att skogsrået, liksom andra väsen, är viktig att fortsätta berätta om, fast nu i mer fiktiv form än tidigare.

Vittnesmålen och berättelserna om skogsrået har avtagit under 1900-talet, men hon lever kvar som en stark symbol för särskilt de svenska skogarna. Och som en påminnelse om vad som kan dölja sig bakom trädens barkar. Möjligen är det så att, om nu skogsrå är ett folkslag, att de blivit färre och kanske till och med utrotade, då många är berättelserna kring hur dessa skogskvinnor dör.

Kanske ska man tänka på hur Anders Olsson Berg, född 1843, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 1152, s. 3, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg, själv spekulerade kring skogsråets och tidernas förändring i sin enkelhet under sitt liv:

"Dä va månge sôm råka ut för skogsråa, men nu har jag inte hört det på länge. Allt tocke däre ha försvônne nu, men i min barndom ä dä allt säkert att dä fanns te."

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Bob Moran pekar på den nakne kejsaren

Publicerad september 27, 2025
– av Redaktionen
Morans konst är ofta rebellisk och oblygt satirisk.

Satirtecknaren Bob Moran har likt få gjort sin konstresa rakt igenom den politiska korrektheten. Särskilt under coronapolitikens tidevarv har Morans träffsäkra och dråpliga samtidsporträtt kommit att bli mycket uppskattade inte bara av den brittiska allmänheten, utan i hela världen.

Konstnärer som sysslar med satir har alltid haft en viktig roll i samhället och pekat på sanningar som andra kanske inte vågat eller kunnat se. I takt med att den alltmer omfattande politiska korrektheten gjort sig påmind har satiren nästan blivit en utdöende konstform, med vissa sällsynta undantag. Ett sådant undantag är Bob Moran.


Artikeln publicerades ursprungligen den 2 maj 2023.


I dokumentären, Brilliantly Difficult Film, får man följa Morans resa och hur hans konst tänjt på gränser genom många olika uttryck som klätt av etablissemangets motstridiga budskap och bisarra logik.

Bob är alltså i stort sett på ett eget fält idag och gör det som satiriska karikatyrister alltid gjort, nämligen att plåga de bekväma och trösta de drabbade, säger journalisten James Delingspole. Var finns den satiriska andan i dag, frågar han sig.

Satir, menar Moran själv, är viktigt för att hålla makthavare och politiker "i schack" och påminna om att man fortfarande kan skratta åt dem - hur stora deras egon än må bli.

Det handlar om att förstå att vi behöver människor som styr oss, vi behöver regler, vi behöver ett system och en fungerande demokrati, men inom detta kommer det att finnas hyckleri, det kommer att finnas motsägelser, konstaterar han.

Foto: © Bob Moran

Bob Moran har tidigare publicerats i tidningar som Morning Star och The Guardian. På senare år har han arbetat på The Telegraph, där han varit en återkommande serietecknare varje vecka. Under coronapolitikens nedstängningspolitik kom Moran på kant med dessa och gick istället sin egen väg - en väg som vunnit den brittiska allmänhetens hjärtan.

Så många av hans tecknade serier satte fingret på den känsla jag kände vid den tidpunkten och påminde oss om att det fanns andra människor som kände som vi gjorde, beskriver tv-presentatören Tonia Buxton.

Moran och hans fru fick några år tidigare en dotter som föddes med komplikationer och idag lever med cerebral pares och epilepsi. Restriktionerna i Storbritannien påverkade dotterns hälsa mycket negativt då hon knappt fick träffa sina olika vårdkontakter, inte fick gå i skolan med andra barn eller rida eller simma som hon älskade att göra. Moran berättar om hur dottern blev väsentligen sämre såväl fysiskt som psykiskt under nedstängningarna och att det för honom blev den "droppe som fick bägaren att rinna över".

Han är modig för sin dotter. Vem ska annars stå upp för henne när hon inte fick någon behandling på två år? Ingen står upp för något av de andra barnen som inte fick någon behandling i över två år, och till slut fick han nog, berättar vännen Bernie Spofforth, vd och företagsinvesterare.

Själv betonar Moran att hans konst inte i första hand handlar om att försöka vara rolig, utan om att få människor att se verkligheten för vad den är.

Det handlade om att försöka få folk att förstå enkla sanningar som jag kände att de glömde och få dem att tänka på vad som hände på ett annat sätt än vad regeringen ville att de skulle tänka.

En del av Morans kritik mot coronapolitiken handlade om människors rätt att träffa sina nära, exempelvis äldres rätt att själva kunna få bestämma om de vill träffa sina barnbarn eller inte.

Foto: © Bob Moran

Hans konst har illustrerat åtskilliga former av bisarra uttryck av hyckleri och förljugenhet som för tillfället präglar världen. Trots att han inte längre arbetar för någon stor tidning sprids hans verk världen över som aldrig tidigare. Han vill också kunna dela med sig av till fler, varför han därför ingått i ett samarbete med Democracy Fund för att kunna erbjuda sin konst gratis till tidskrifter.

Foto: © Bob Moran

Toby Young, generalsekreterare för Free Speech Union, tror att historiker i framtiden kommer att se tillbaka på Morans konst och genom denna få verklig inblick i de galenskaper som präglar den rådande eran.

Att se Bobs teckningar kommer att ge historikerna en verklig inblick i hur meningslöst det var med nedstängningar som politik, den masshysteri som tycktes infektera hela befolkningen och varför saker och ting blev som de blev, säger han.

 

Moran intygar att han kommer att fortsätta måla världen som han ser den, och menar att det inför eftervärlden också är viktigt att fånga upp att det faktiskt fanns personer vid denna tid som inte delade gängse uppfattning.

Jag vet inte om något av mina verk har förändrat någons åsikt, men jag försöker alltid kommunicera var jag tror att vi befinner oss och att registrera det faktum att det fanns människor som inte höll med om det när det här hände, så att framtida generationer kan se tillbaka på det och få ett alternativt narrativ, säger han.

Hela dokumentären kan ses här.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.