Den här artikeln publicerades för 2 år sedan

https://nyadagbladet.se/recensioner/er-ist-wieder-da/

Recensioner

Er Ist Wieder Da

Jan Sundstedt

"Er Ist Wieder Da" överträffar förväntningarna som ett verkligt originellt, udda och tankeväckande personporträtt av historiens kanske mest kontroversiella person. Möjligen eftersom det är just ett porträtt av en person och inte en karikatyr.

publicerad 22 juli 2023

– av Jan Sundstedt

Foto: faksimil/Youtube

I filmen tar Adolf Hitler selfies med fans.

Det är sannerligen inte var dag som en snubblar över en film som överraskar långt över förväntningarna. Ett alster såväl originellt som udda och tankeväckande. Er Ist Wieder Da (’Han är tillbaka’) är en sådan film.

Filmen är baserad på en bok med samma namn av Timur Vermes. Vermes är, i samarbete med regissör David Wnendt, även medförfattare till filmens manus. För produktion står de djärva filmbolagen Constantin och Mythos Film. Två filmbolag som inte backar för kontroversiella ämnen. På bolagens meritlista finner vi som exempel på det titlar som Der Untergang (2004) och Der Baader Meinhof Komplex (2008).

Hitler i nutid

Vad gör då Er Ist Weider Da så kontroversiell? Jo (Milda Matilda) den har Adolf Hitler som huvudkaraktär. I en spelfilm och till råga på allt i nutid. Den före detta rikskanslern får nämligen överlag inte gestaltas som en historisk person eller som mänsklig existens. Man bör/ska enligt strikta regler använda ord som: monster, galning, vettvilling, ondskefull dåre – etc. Med andra ord en icke-person.

Herrarna Wnendt och Vermes struntar högaktningsfullt i uppsatta regler och mallar. Det är vågat och respektingivande. Oavsett personliga åsikter och känslor inför personer och skeenden genom historien respekterar jag författare, regissörer och skådespelare som vågar berätta en historia – utan politiskt korrekt påverkan utifrån om vad som är ”rätt” och ”fel”. Gott så.

Berlin – 2015

Handlingen utspelas som sagt i nutid och framför allt i och omkring Berlin. Filmen inleds med att några ungdomar kickar boll på innergården till ett oansenligt bostadshus. Ett bostadshus på den plats där führerbunkern en gång huserade. Utan förvarning uppstår ett fenomen i form av ett märkligt rökmoln och där, på marken, ligger ingen mindre än Adolf Hitler – Der Führer. Livs levande och iklädd sin krigstids-uniform. Han har som genom ett trollslag förflyttats i tid och rum. Gjort en tidsresa om man så vill, från 1945 till 2015.

Vi får härefter följa vederbörande i hans uppvaknade i den nya världen. Först synnerligen förvirrad och senare, när han inser faktum, hans politiska resning. Inledningsvis är det ingen som tror honom när han bedyrar sin identitet. Var och envar är övertygade om att det är en skådespelare, som går fullt in i en ”roll”. Märkligt nog kliver den förmodade skådespelaren dock aldrig ur denna ”roll” en enda gång, eftersom… det inte är någon roll. Han är tillbaka.

Road trip

Hitler får på sin resa och i sitt sökande efter sanningen sällskap. Sällskap i form av frilansjournalisten Fabian Sawatzki (Fabian Busch). Ödet gjorde att denne var närvarande vid tidpunkten för Führerns återuppståndelse. Som av en ödets nyck filmade han händelsen. Något den arbetssökande Sawatzki snabbt upptäcker. Han anar ett scoop och lyckas lokalisera ”skådespelaren”.

Duon gör överenskommelsen att Sawatzki åtar sig att utbilda Hitler om den tid vari han befinner sig, i gengäld mot att han får dokumentera herrarnas road trip genom Tyskland. Den ena dråpligheten efter den andra följer, tillsammans med dokumentära inslag. Autentiska filmklipp, där Adolf bland annat träffar och samtalar med vanligt folk – varav flertalet gillar det han säger.

Adolf Hitler blir sakta men säkert ett fenomen och även varumärke – inte minst på internet. Han blir Youtube-stjärna, Twittrare, Instagrammare och upptäcker snabbt internet och televisionens dragningskraft (”Goebbels hade älskat dessa verktyg”). Han får mängder av följare och fans samt en egen tv-show. Scen på scen staplas i vad som redan kan betraktas som moderna klassiker men som på grund av kritikers feghet och filmbolags dito inte många känner till.

Skratt och eftertanke

Undertecknad ömsom skrattade och ömsom grubblade över filmens ton och utmanande tankegods. Efter ett tag kom jag på mig att dels hålla med i en del av det Han i filmen ger uttryck för och dels känna viss förståelse för karaktären som den presenteras. Jag antar att det är på grund av dessa förbjudna känslor som filmen knappt går att få tag på.

Mig veterligen finns det endast en handfull fysiska utgåvor varav jag kan rekommendera den tyska utgåvan på blu-ray då den har engelsk textning. Här en länk till en digital utgåva.

Oliver Masucci som spelar Adolf Hitler gör det med inlevelse, humor, mod och på ett ytterst övertygande sätt. Masucci är betydligt längre än förlagan (187 cm/175 cm) men det är i sammanhanget en petitess. Definitivt ett av de mest träffsäkra porträtten av Tysklands före detta rikskansler.

Er Ist Wieder Da får högsta betyg för manus, regi, skådespelarinsatser, foto samt djärvhet och mod. Modet att ta sig an projektet och djärvheten att genomföra det hela. Filmen får mina starkaste rekommendationer och jag garanterar att du aldrig sett något liknande.

Jan Sundstedt

**Er Ist Wieder Da** - 2015 tysk filmaffisch.

Regi: David Wnendt
Manus: David Wnendt & Mizzi Meyer
Producenter: Lars Dittrich & Christopher Müller
Musik: Enis Rotthoff
Längd: 116 minuter
Svensk premiär till dags dato inte aktuellt

I rollerna (urval).
Oliver Masucci
Fabian Busch
Katja Riemann
Christoph Maria Herbst
Franziska Wulf
Michael Kessler

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/recensioner/the-killing-fields-helvetet-pa-jorden/

Recensioner

The Killing Fields – helvetet på jorden

Jan Sundstedt

Röda khmerernas vansinne i Kambodja/Kampuchea åren 1975-1979 skildras naket, rått och skoningslöst i Roland Joffés mästerstycke "The Killing Fields". Filmen är baserad på den sanna historien om vänskapen och samarbetet mellan journalisten Sydney Schanberg och kambodjanske reporten och tolken Dith Pran. Pran blev tillfångatagen av Khmer Krahom och fick personligen uppleva The Killing Fields - Dödens Fält.

publicerad Igår 18:45

– av Jan Sundstedt

Foto: Faksimil

Dith Pran (Haing S. Ngor) upplever ett helvete i "The Killing Fields".

Röda khmerernas terror mot den egna befolkningen är, trots det totala vansinnet, ett ämne som inte alltför återkommande skildrats på vita duken. Regissören Roland Joffé, manusförfattaren Bruce Robinson och producenten David Puttnam hade med The Killing Fields (Dödens Fält) ambitionen att skapa en så trovärdig berättelse som möjligt, om socialist- och ultrakommuniststaten Kampuchea under Pol Pots styre. Något man lyckades med över alla förväntningar.

Denna recension publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 23 mars 2024.

Roland Joffé (The Mission, 1986) är känd för sin förmåga att berätta djupgående historier med starka emotionella band. Hans tidigare arbeten hade visat på en skicklig förmåga att hantera komplexa och känsloladdade ämnen. Något som gjorde honom till det perfekta valet att föra fram den gripande historien om journalisten Sydney Schanberg och hans tolk Dith Pran under Kambodjas tumultartade tid.

Valet av skådespelare till rollerna som Schanberg och Pran var avgörande för filmens autenticitet och slagkraft. För rollen som den drivne journalisten Schanberg valdes den mångsidige skådespelaren Sam Waterston. Waterston hade redan etablerat sig som en skådespelare med förmågan att gestalta komplexa karaktärer med djup och trovärdighet, vilket gjorde honom till ett naturligt val för rollen.

Den svåra rollen som Schanbergs vän, kollega och tolk Dith Pran, gick oväntat till den före detta läkaren Haing S. Ngor, som här gör sin skådespelardebut. Ngor hade själv upplevt de fruktansvärda händelserna under Röda Khmerernas regim i Kambodja och hans personliga erfarenheter gav autenticitet till hans tolkning av Pran.

The Killing Fields Roland Joffé — Roland Joffé ger instruktioner till Sam Waterston och Haing S. Ngor. Foto: Jan Sundstedt/kollektion.

Kambodja, 1975

Filmen utspelas som nämnts under Röda khmerernas kortlivade styre i Kambodja på 1970-talet. Journalisten Sydney Schanberg reser tillsammans med sin vän och kollega Dith Pran land och rike runt i det krigshärjade landet för att rapportera till omvärlden om konflikten.

En konflikt som delvis är en konsekvens av USA:s inblandning i regionen i och med Vietnamkriget, och delvis en biprodukt av spänningarna och de kommunistiska strömningarna i Sydostasien. Strömningar och tankegods som vid den här tidpunkten var oerhört kraftiga och hade stort inflytande och påverkan i denna del av världen.

När Röda Khmererna efter hårda strider tar makten 1975 separeras duon. Schanberg lyckas undkomma och reser tillbaka till USA, medan Pran blir kvar och utsätts för fruktansvärda förhållanden under Röda khmerernas förtryck. Dith Pran kämpar för sin överlevnad, sätts i khmerernas arbets- och omskolningsläger och får utstå mardrömsliknande umbäranden.

Han anpassar sig efter bästa förmåga för att undvika att identifieras och överleva i det omänskligt hårda klimatet. Trots farorna fortsätter han att hoppas på att en dag återförenas med Schanberg och sin familj. Med tiden förstår Pran att hans enda möjlighet till överlevnad är att fly. Han smider i tysthet med stor risk planer för att göra just så och en dag tar han steget…

Ett mästerstycke

The Killing Fields/Dödens Fält är ingen lätt film att se då den visar mänskligheten, för att uttrycka det milt, från sin allra sämsta sida. De illdåd som Röda khmererna begick har inte alltför många konkurrenter genom historien. Tillsammans med Josef Stalins terrorregim fram till dennes död 1953 samt Mao Tse Tungs Stora språnget och den kinesiska Kulturrevolutionen, är det Pol Pot-styrda vansinnet i topp vad gäller Mänskliga Gräsligheter.

Ämnet må vara tungt men ur ett filmiskt perspektiv är filmen en triumf. Jag såg filmen redan när det begav sig 1985 och har sedan dess sett om den vid ett flertal tillfällen. Var gång häpnar jag över hur Roland Joffé lyckas förena misär och elände med ett budskap om tro, hopp och i förlängningen kärlek, i form av genuin kamratskap mellan i första hand Schanberg och Pran.

Manuset tycks väl genomtänkt och väver samman de två huvudspåren på bästa sätt. Krigets vansinne, som når sin kulmen i och med Pol Pots maktövertagande, samt den varma och – icke att underskatta – synnerligen nagelbitande berättelsen om Dith Prans öde. Åskådaren kastas mellan hopp och förtvivlan samt ljus och mörker huruvida Pran någonsin kommer att återse Sydney Schanberg och framförallt sin fru och sina barn.

Roland Joffé lotsar oss igenom skärselden och helvetesresan som pågick i Kampuchea (som Kambodja döptes om till av regimen) på ett sätt som gör tragedin förvisso svår att se men tacksamt lättförståelig. Joffé krånglar inte till filmen med politiska utsvävningar och monologer utan fokuserar på det mänskliga i historien, något som gör publikens engagemang enklare. För övrigt är Dödens Fält en oerhört spännande historia, ur ett strikt kommer-han-att-klara-sig perspektiv.

Skådespelarinsatserna är som brukligt i en film som denna och givet ämnet utsökta. Kemin mellan Waterston och Ngor kunde knappast vara mer levande. Utan att ha alltför stor kunskap om just dessa levnadsöden, infinner sig känslan av att beskåda händelseförloppet och de verkliga personerna via en tidsmaskin. Alltid ett gott betyg för en historia med basis i verkliga skeenden och händelser. Övriga roller perfekt rollbesatta med inte minst en ung John Malkovich i en stor biroll som Schanbergs kollega och fotograf Al Rockoff.

Prisbelönad och viktig

Vid 1985 års Oscarsgala (det vill säga på den tiden när galan betydde något och inte styrdes av tramsiga Orwellianska regelverk) erhöll The Killing Fields inte mindre än sju tunga nomineringar (bland annat Bästa Film, Regi och Manus) och vann tre: Haing S. Ngor för Bästa Manliga Biroll, Foto samt Redigering (klippning). Ett kvitto på filmens storhet och betydelse.

Utifrån ett historiskt perspektiv är filmen av viktigaste slag. Inte minst om man önskar inskaffa kunskap om vad dåtidens rena och nakna socialism kunde ställa till med. Förvisso en extremt rubbad variant av socialism så till den milda grad att presumtiva allierade som Sovjetunionen, Kina och grannlandet Vietnam vände Pol Pot och Röda khmererna ryggen och tog avstånd.

Vietnam gick dessutom från ord till handling och gick i krig med Kampuchea/Kambodja och efter ett par års strider gick man segrande ur fälttåget och gjorde slut på galenskaperna.

Filmen är inget för den som är svag i hjärtat, då berättelsen inte tvekar att visa Röda khmerernas nidingsdåd. Inte så att Roland Joffé frossar i grymheterna, då han mycket väl vet att historien i sig är tillräckligt stark, men det finns scener med grovt våld som jag vill flagga för.

Lägg till detta krigets vansinne och den mentala påfrestningen, så bjuds vi cirka 140 minuters angelägen historielektion och skolboksexempel på hur man kombinerar excellenta filmiska kvaliteter med riktiga livsöden. Däremot kanske inte något för den som vill unna sig en för aftonen må-bra-historia tillsammans med barnen.

Filmen finns att finna via streaming här och den som gör fysisk media en tjänst föreslås söka en utgåva via denna hemsida.

Jan Sundstedt

Regi: Roland Joffe
Manus: Bruce Robinson
Producenter: David Puttnam, Iain Smith och Jake Eberts
Musik: Mike Oldfield
Längd: 141 minuter
Svensk premiär 22 februari 1985

I rollerna (urval).
Sam Waterston
Haing S. Ngor
John Malkovich
Julian Sands
Craig T. Nelson
Spalding Gray

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/recensioner/krigets-forsta-offer-ar-oskyldigheten/

Recensioner

Krigets första offer är oskyldigheten

Jan Sundstedt

Den 30 april 1975 föll Saigon för nordvietnamesiska styrkor och USA lämnade därmed sin direkta inblandning i den långa och blodiga konflikten som var Vietnamkriget. Otaliga filmer om kriget har sedan dess sett dagens ljus, men ingen har skildrat den enskilde amerikanske infanteristens umbäranden så starkt och så gripande som Oliver Stones ”Plutonen”.

publicerad 12 april 2025

– av Jan Sundstedt

Foto: Imdb/MGM/UA

"Plutonen" kretsar till stor del kring menige Chris Taylor (Charlie Sheen) och dennes upplevelser i Vietnams krigshärjade djungler.

Med 1986 års hyllade mästerstycke Plutonen tar Hollywood-rebellen och politiskt medvetne regissören Oliver Stone oss med på en resa genom ett av de mest omtumlande kapitlen i modern historia – Vietnamkriget.

Det är nu 50 år sedan Saigon föll och kriget fick sitt slut. Sedan dess har ingen annan film lyckats förmedla den enskilde soldatens verklighet som Stones oerhört gripande och ofta hjärtskärande film från 1986, en filmupplevelse som samtidigt informerar och berör på djupet.

”Rejoice O young man in thy youth…”

Manuset skrev Stone utifrån sina egna erfarenheter som infanterisoldat i Vietnam, där han tjänstgjorde 1967–68, i 25:e infanteridivisionen (Tropic Lightning).

Ursprungligen försökte han få filmen gjord redan under 1970-talet, men Hollywood var vid tiden ovilligt att satsa på en sådan rå och kompromisslös skildring av kriget. Legenden säger bland annat att Jim Morrison, sångaren i The Doors, hade en kopia av manuset i sin ägo när han avled i Paris 1971.

Plutonen är inte bara en återgivning av Vietnamkrigets brutala realiteter, utan också ett djupt personligt vittnesbörd om hur historiska skeenden lämnar bestående ärr i de små människornas liv. Här möts vi av en film där varje skott, varje tyst minut och varje blick på duken talar om den råa sanningen – den sanning som inte bara kan berättas utan också kännas.

”Jag ville visa kriget som det verkligen var, med alla dess fasor och det personliga lidandet – en verklighet som ofta göms bakom de stora politiska besluten.”

Denna syn på kriget, som varken idealiserar eller demoniserar, ger filmen en extra dimension av trovärdighet. Genom att använda sina egna erfarenheter som grund, lyckas Stone skapa en atmosfär där varje ögonblick är laddat med både känslor och historisk tyngd.

Plutonen Oliver Stone — Regissören Oliver Stone, i mitten med regnrock, eldar på sitt manskap. Foto. Imdb

Vietnam, 1968…

Filmen inleds med att den unge rekryten Chris Taylor (Charlie Sheen), en idealistisk universitetsstudent, anländer till en amerikansk bas i Vietnam. Taylor har frivilligt tagit värvning för att strida i kriget, men hans naiva förhoppningar om att tjäna sitt land grusas snart av den brutala verkligheten i djungeln.

Chris kastas snart in i en skoningslös konflikt, inte bara mot fienden utan även mellan sina egna befäl i form av den brutale och cyniske sergeant Barnes (Tom Berenger) samt den mer empatiske sergeant Elias (Willem Dafoe), som kan sägas representera två motsatta sidor av det amerikanska militära ledarskapet. Så småningom delas plutonen i två grupper, där hälften följer Barnes och den andra Elias.

Manskapet söndras än mer efter det att plutonen – ute efter hämnd – begått fruktansvärda övergrepp i en liten vietnamesisk by, inklusive mord och misshandel av civila. Något som ytterligare spänner relationerna mellan soldaterna och förstärker motsättningarna mellan Barnes och Elias…

Visuellt och emotionellt slående

Filmfotografin av Robert Richardson bidrar starkt till filmens autenticitet. Den vietnamesiska djungeln är både vacker och hotfull, en labyrint där döden kan lura bakom varje träd. Samtidigt förstärks intensiteten av Georges Delerues gripande filmmusik och det oförglömliga användandet av Samuel Barbers ”Adagio for Strings” – som skapar en nästan sakral stämning i filmens mest hjärtskärande scener.

Skådespelarinsatserna är en annan av filmens stora styrkor. Charlie Sheen lyckas träffsäkert förmedla Taylors gradvisa förfall från oskyldig yngling till härjad soldat. Men det är Tom Berenger och Willem Dafoe som verkligen lyser. Berenger är skrämmande i sin skildring av Barnes, en man vars ansikte är lika sargat som hans själ. Dafoe, å sin sida, ger oss en Elias fylld av tragisk skörhet och moralisk styrka. Duon gestaltar sina respektive roller så förnämligt att realismen emellanåt nästan blir för påtaglig.

Även om Chris, Sgt. Elias och St. Sgt. Barnes är filmens centrala pelare, förtjänar även resten av rollistan att uppmärksammas. Skådespelare som Keith David, Kevin Dillon, Forest Whitaker, Francesco Quinn, John C. McGinley med flera, tillför varje karaktär en unik nyans som tillsammans skapar en mosaik av känslor och erfarenheter. Varje prestation är en pusselbit i den större bilden av ett krig som inte bara handlar om strider och segrar, utan om människans kamp för att behålla sin identitet mitt i kaoset.

Moralisk kamp

Inför inspelningen genomgick alla skådespelare en intensiv tvåveckors militär grundutbildning på Filippinerna, under överinseende av den militäre rådgivaren och Vietnamveteranen Dale Dye. Oliver Stones avsikt var dock inte att få männen att knyta an till varandra och agera som en enhet, utan att beröva dem sömn och göra dem helt utmattade, och därigenom få dem att leva upp till sina roller.

Den centrala konflikten i Plutonen står att finna i maktkampen mellan just Barnes och Elias, där deras motsatta sätt att se på kriget och sina soldater speglar en större moralisk kamp. Barnes representerar en kall, pragmatisk syn på krigets nödvändigheter, medan Elias står för en humanistisk ära som håller på att gå förlorad.

Scenerna av våld och krigsbrott – såsom de svårtittade scenerna i den vietnamesiska byn – är skildrade med en rå och osentimental realism. Det är denna realism som gör Plutonen så kraftfull. Stone låter oss inte vika undan från krigets fasor; vi tvingas konfrontera dem, precis som soldaterna själva.

Oscarsbelönad och tidlös

Vid Oscarsgalan 1987 belönades Plutonen med fyra prestigefyllda statyetter, inklusive Bästa film och Bästa regi. Det var en triumf för Oliver Stone som med hjälp av sina egna erfarenheter som Vietnamveteran som grundbult hade skapat film som inte bara underhöll, utan utbildade och skakade om.

Filmens succé kan också ses som en belöning för Stones hårda slit efter hemkomsten från Vietnam. Under många år kämpade han som (dock framgångsrik) manusförfattare, innan han till sist nådde sitt mål som framgångsrik regissör.

Dess betydelse för genren kan knappast överskattas – den bröt med tidigare, mer patriotiska Vietnamfilmer och lade grunden för senare realistiska krigsskildringar som Rädda menige Ryan och Black Hawk Down.

Plågsam men nödvändig

Nästan 40 år efter premiären står Plutonen fortfarande som en av de mest realistiska och kraftfulla krigsfilmerna någonsin. Filmen är en smärtsam skildring av krigets brutala verklighet, men också en påminnelse om den mänskliga själens styrka och svaghet.

Plutonen är en film som lämnar spår, inte bara i filmhistorien, utan i varje tittares medvetande. Det är en upplevelse som är lika plågsam som den är nödvändig.

Valfri fysisk version står att finna förslagsvis här samtidigt som streamaren förslagsvis kan kika in på denna plats.

”Tillägnad de män som kämpade och dog i Vietnamkriget”.

Jan Sundstedt

Regi och manus: Oliver Stone
Producenter: Arnold Kopelson och A. Kitman Ho
Musik: Georges Delerue
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 mars 1987

I rollerna (urval).
Charlie Sheen
Willem Dafoe
Tom Berenger
Keith David
Kevin Dillon
Francesco Quinn
Forest Whitaker
Mark Moses
John C. McGinley
Johnny Depp

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/recensioner/der-baader-meinhof-komplex-imponerar-med-sin-realism/

Recensioner

Der Baader Meinhof Komplex imponerar med sin realism

Jan Sundstedt

Ännu ett mästerverk patenterat tyska Constantin Film såg 2008 dagens ljus i form av "Der Baader Meinhof Komplex". En semi-uppföljare till 2004 års fenomenala "Der Untergang". Denna gång med fokus på 60- och 70-talets vänsterterror i form av tyska Röda Armé-fraktionen.

publicerad 29 mars 2025

– av Jan Sundstedt

Foto: imdb, Constantin Film

RAF:s våldsspiral skenar i 2008 års förnämliga "Der Baader Meinhof Komplex".

I ljuset av den minst sagt surrealistiska samtid vi bevittnar, med nästintill hysteri för normalfarliga luftvägsinfektioner, ultraglobalism inklusive hyperkapitalism, ett återuppväckt kallt krig samt nedmonterande av såväl nations- som välfärdsstater, är det på sin plats att ta del av 2008 års tyska filmpärla Der Baader Meinhof Komplex.

Filmen är producerad av modiga filmbolaget Constantin Film. Samma bolag som några år tidigare bjöd biopubliken mästerverket Er Ist Wieder Da. Här visar man återigen att det faktiskt går att göra film med djup, realism, nyans och samtidigt leverera god underhållning.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 26 februari 2022.

Gudomligt befriad från Hollywoods trötta dogmer, agendor och allehanda Budskap om vad vi i publiken ska tycka och tänka.

Der Baader Meinhof Komplex

Som filmens titel antyder utspelas handlingen mot bakgrund av 60- och 70-talets oroliga och dramatiska tidsperiod i dåvarande Västtyskland. En tid som präglades av en gryende vänsterrörelse och i synnerhet den radikala och extremt våldsbenägna Röda armé-fraktionen (RAF) eller som rörelsen heter på tyska: Rote Armee Fraktion.

Röda armé-fraktionen är sprungen ur den vänsterradikala studentrörelsen som var på stark frammarsch i Västtyskland i slutet av 1960-talet. Startskottet för Röda armé-fraktionens verksamhet kan sägas vara den 14 maj 1970, då Andreas Baader fritogs ur ett fängelse i Berlin av Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin.

Under andra halvan av 1977, vilken kom att kallas den Tyska Hösten (Deutscher Herbst), genomförde RAF ett antal våldsamma aktioner i Västtyskland. Ett av de mest kända dåden det året, är den av andra generationen RAF planerade och genomförda kidnappningen av dåvarande chefen för den västtyska arbetsgivareföreningen samt västtyska industriförbundet, Hanns Martin Schleyer.

Många av RAF:s medlemmar kunde dock relativt snabbt gripas och häktas. Ett flertal av dessa dog senare under sin tid i det beryktade Stammheimfängelset, under omständigheter som är baserade på olika mer eller mindre trovärdiga teorier.

Man brukar dela in RAF:s aktiviteter, aktioner och medlemmar i tre generationer och Der Baader Meinhof Komplex fokuserar primärt på första och andra generationen.

Realism och våld

Detta kan vara den bästa film som gjorts på ämnet i fråga. Producerad på en budget på mellan 13–20 miljoner euro är detta en förstklassig produktion där varenda cent syns i slutresultatet. Allt från handlingens olika tidsepoker; kläder, cigarrettpaket, fordon och arkitektur, med mera, är noggrant genomtänkta. Produktionsdesigner med manskap har således gjort det gedignaste av arbeten.

Tillsammans med filmens utsökta foto griper realismen snabbt tag i tittaren på ett smått trollbindande sätt. Man blir ett med filmen. Trovärdigheten känns total, närvarande och påtaglig. Dialogen är hela tiden trovärdig och autentisk. Regin av Uli Edel är klanderfri och styrs med väloljad finess genom hela filmen. Skådespelarna är sin europeiska vana trogen genialt rollbesatta. Tag Lärdom, Hollywood…

Om Der Baader Meinhof Komplex har något problem så är det att den vill visa praktiskt taget alla händelser från boken (några ”mindre” händelser såsom Mahler-fängslandet, inbrotten på olika registreringskontor för att stjäla blanka pass saknas), med facit att filmen försöker pressa in 10 års historia på 150 minuter.

Resultatet är en film med halsbrytande hastighet. I vissa scener (träningslägret i Jordanien eller rättegången i Stammheim) hämtar filmen andan, lugnar ner sig och tar sig tid för skådespelarna att glänsa. Vilket de gör med bravur och den äran.

Helgar ändamålen medlen?

Mot bakgrund av mina modesta kunskaper i ämnet som sådant, känns manuset helgjutet och väl utmejslat. Som ofta med verklighetsbaserade filmer infinner sig givetvis en och annan historisk kullerbytta samt konstnärliga friheter med sanningen, men inget som fick mitt blodtryck att i frustration rusa till oanade höjder.

Filmen innehåller många scener med starkt våld och explicita sexscener, så den känslige är härmed förvarnad. Filmer likt denna är emellertid obligatoriska att om man önskar få en inblick i hur långt vissa människor är villiga att gå för en viss sak.

Oavsett om man sympatiserar med kampen ifråga eller inte går det enligt mig inte att komma undan det faktum att just detta med att verkligen vilja åstadkomma genuin förändring, trots allt förtjänar en viss form av respekt. Även då ändamålen för att nå målet är smaklösa och ibland direkt avskyvärda.

I enlighet med stolt tysk filmtradition, är Der Baader Meinhof Komplex en fröjd att beskåda. Oavsett om det gäller den mer politiskt intresserade betraktaren eller den som önskar se en välgjord dramathriller med alla de ingredienser som inbjuder till ett par timmars underhållande och tankeväckande tidsfördriv.

Valfri fysisk version av filmen finns att införskaffa på denna plats samtidigt som streamingentusiasten här finner lystmäte.

Jan Sundstedt

**Der Baader Meinhof Komplex** - 2008 tysk filmaffisch.

Regi: Uli Edel
Manus: Bernd Eichinger och Uli Edel, efter en bok av Stefan Aust
Producenter: Bernd Eichinger, m. fl.
Musik: Peter Hinderthür och Florian Tessloff
Längd: 150 minuter
Svensk premiär 17 oktober 2008

I rollerna (urval).
Martina Gedeck
Moritz Bleibtreu
Johanna Wokalek
Jan Josef Liefers
Nadja Uhl
Alexandra Maria Lara
Heino Ferch
Stipe Erceg
Bruno Ganz

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/recensioner/fem-fornamliga-filmer-med-gene-hackman/

Recensioner

Fem förnämliga filmer med Gene Hackman

Jan Sundstedt

Mot bakgrund av den tråkiga nyheten kring Gene Hackman och hustrun Betsy Arakawas död, önskar kulturredaktionen hedra minnet av skådespelarlegenden med en gott-och-blandat-påse innehållande fem utsökta alster med Hackman i bärande roller.

publicerad 15 mars 2025

– av Jan Sundstedt

Foto: Imdb

Gene Hackman (1930 - 2025), i en av sina många paradroller: "The Royal Tenenbaums".

Gene Hackman må nu ha lämnat oss, men hans minne och prestationer lever vidare. Med ett häpnadsväckande cv bestående av 101 (!) rollprestationer har han få motsvarigheter i Hollywood – en karriär lika imponerande som mångsidig.

Hackman var en av de där sällsynta skådespelarna som aldrig förlitade sig på yviga manér eller teatraliska överdrifter. Hans förmåga att gestalta komplexa, ofta motstridiga manliga karaktärer var närmast oöverträffad. Han kunde vara brutal och sårbar, självsäker och plågad – ibland i en och samma scen. Oavsett genre rörde han sig obehindrat mellan rollerna och gjorde dem alltid trovärdiga.

Mot bakgrund av den tråkiga nyheten är det således på sin plats att hedra minnet av Gene Hackman med ett ödmjukt tips på fem filmer, som samtliga kan ses som essentiell tittarupplevelse vad gäller skådespelaren men också människan Gene Hackman.

Fem godbitar

En lista av detta slag är, som den kloke läsaren givetvis inser, högst subjektiv. Man bör dock inte bli alltför tagen på sängen av några av titlarna här nedan, då ett par av dem tenderar att dyka upp i liknande sammanhang.

Filmerna presenteras i kronologisk ordning, snarare än en rangordning – ett rättvist grepp när det gäller en så gedigen filmografi.

1. The French Connection – Lagens våldsamma män (1971) – regi: William Friedkin

Ska man se endast en kriminalfilm innan ridån går ner, torde The French Connection vara given. I rollen som den kompromisslöse, hårdföre polisen Jimmy ”Popeye” Doyle levererar Hackman en oslagbart intensiv och realistisk prestation, vilket också gav honom hans första Oscar.

William Friedkins polisthriller satte en ny standard för genren vid premiären 1971. Filmen belönades med fem Oscars, däribland Bästa film och Bästa manliga huvudroll för Hackman. Hans insats som Doyle är en av karriärens mest oförglömliga – en rollfigur med skit under naglarna och en brutal hårdhet som kändes äkta.

Denna råa och dokumentärt skitiga skildring av New Yorks undre värld är än idag ett kraftprov i genren.

The French Connection hade svensk premiär 28 augusti 1972.

2. Superman: The Movie (1978) – regi: Richard Donner

Richard Donners superhjälte-epos är nog bekant för de flesta, men få superhjältefilmer hade varit lika minnesvärda utan Hackmans smått ikoniska skurkporträtt. Som den självgode och diaboliskt charmiga Lex Luthor stjäl han scener med en kombination av komisk finess och hotfull intelligens.

Med en mix av humor och hotfullhet lyckas Hackman göra Luthor till en oförglömlig skurk. Det sades att han till en början inte ville raka huvudet för rollen, men kompromissen blev att Luthor bar olika peruker – ett drag som adderade till rollfigurens excentriska karaktär – en antagonist med karisma, långt ifrån dagens CGI-stinna skurkar.

Richard Donners mästerstycke satte dessutom ribban för alla framtida superhjältefilmer.

Superman The Movie hade svensk premiär 19 februari 1979.

3. Självmordspatrullen (Uncommon Valor, 1983) – regi: Ted Kotcheff

Det må kanske överraska någon att denna något udda fågel ur Hackmans långa karriär har letat sig in. Dock inte för undertecknad. Här gestaltar han en Vietnamveteran som samlar en grupp gamla soldater för att frita sin son ur ett vietnamesiskt fångläger.

Filmen, producerad i efterdyningarna av Vietnamkriget, har med åren växt till något av en kultklassiker. Hackmans insats är fylld av mänsklig värme och beslutsamhet, vilket lyfter filmen långt över dess genrekonventioner.

En hårdkokt men känslosam krigsfilm, där Gene Hackman visar varför han var mästare på att förmedla både auktoritet och djup mänsklighet i en och samma roll.

Självmordspatrullen hade svensk premiär 13 april 1984.

4. De skoningslösa (Unforgiven, 1992) – regi: Clint Eastwood

Västernfilmernas västernfilm? Det kan en absolut, med gott fog, anse om Clintans enastående anti-vålds-opus från tidigt 90-tal. Hackman spelar den sadistiske sheriffen ”Little Bill” Daggett, en man vars moraliska kompass är lika skev som hans våldskapital är hänsynslöst.

Filmen belönades med fyra Oscars, varav Hackman vann sin andra Oscar för Bästa manliga biroll. Hans porträtt av Daggett är på en gång karismatiskt och fruktansvärt skrämmande, en av de mest minnesvärda antagonistrollerna i modern filmhistoria.

Rollen bekräftade än en gång Gene Hackmans unika förmåga att gestalta komplexa skurkar som inte bara var onda, utan också mänskliga.

De skoningslösa hade svensk premiär 11 september 1992.

5. Enemy of the State (1998) – regi: Tony Scott

”Du är övervakad, medborgare, och det går inte att undkomma.” Det är temat för Tony Scotts actionladdade och dystopiska konspirationsthriller. En film som var långt före sin tid i sin kritik av massövervakning och digital kontroll. Hackman spelar en ex-NSA-agent, en paranoid och desillusionerad man som vet lite för mycket om maktens mörka sidor.

Gene Hackmans roll kan också ses som en slags andlig uppföljare till hans karaktär i Francis Ford Coppolas Avlyssningen (1974), och han ger filmen tyngd med sitt luttrade och paranoida uttryck. Enemy of the State förutspådde dessutom det moderna massövervakningssamhället långt innan det blev en realitet.

En påminnelse om att Gene Hackman, trots sin status i Hollywood, aldrig var rädd för att låna sitt namn till filmer med ett budskap.

Enemy of the State hade svensk premiär 18 december 1998.

En legend lever vidare

Så där har vi dem – fem förnämliga Gene Hackman-godbitar att njuta av, återupptäcka eller uppleva för första gången. Ett axplock ur en karriär som få kan mäta sig med och en skådespelare vars avtryck på filmhistorien är lika oförglömligt som hans roller.

Gene Hackman Mississippi Brinner — Foto: Imdb

Gene Hackman var en av Hollywoods mest respekterade skådespelare, en man som med sin närvaro kunde lyfta vilken film som helst. Oavsett genre, oavsett roll, så fanns det alltid en ärlighet i hans skådespeleri. Hans arv är odödligt, och hans filmer kommer fortsätta att inspirera i generationer framöver.

Jan Sundstedt

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

söndag 4 maj 2025

Jan Sundstedt

Jan Sundstedt

Jan Sundstedt

Jan Sundstedt

Jan Sundstedt

Tipsa oss!

Följ NyD!

Morgondagens dagstidning!

Kontakta oss

Utgivare