Halloween-filmerna är rysligt sevärda klassiker

Nu när det är dags för Halloween är det vid lämplig tidpunkt att spana in tre av de förnämsta rysare och skräckfilmer som producerats i modern tid. Dessa är såklart: Halloween, Halloween II samt Halloween III Season of the Witch. Förnämliga alster alla tre måhända på lite olika sätt och av olika anledningar. Låt oss ta det från slutet.

publicerad 30 oktober 2021
- av Jan Sundstedt
Foto: University of Southern California History Collection

Black cats and goblins and broomsticks and ghosts, Covens of witches with all of their hosts, You may think they scare me, You’re probably right, Black cats and goblins, On Halloween night, Trick or treat!

Så var det då dags. Den tiden på året då det i Sverige numera blivit dags att uppmärksamma det som i USA döpts till, samt till Sverige importerats: Halloween.

Denna högtid härstammar som sagt var från USA. Dit kom den i sin tur med irländska invandrare vid mitten av 1800-talet. Firandet har sitt ursprung i den keltiska högtiden Samhain – en hednisk nyårsfest som markerade att sommaren var slut och vintern började. Andeväsen, älvor och häxor ansågs vara speciellt aktiva vid denna tid på året. Namnet kommer av engelskans ”all hallows eve” (alla helgons afton); kvällen före alla helgons dag som traditionellt infaller den 1 november. Halloween firas då logiskt sett den 31 oktober varje år.




Det var en liten bakgrund. Nu raskt till motivet med artikeln: Att ta detta tillfälle i akt till att hylla tre av de mest förnämsta rysare och skräckfilmer som producerats i modern tid. Dessa tre är, i kronologisk ordning: Halloween, 1978, Halloween II, 1981 samt Halloween III Season of the Witch, 1982.

Förnämliga alster samtliga tre, måhända på lite olika sätt och av olika anledningar men dock inte desto mindre förnämliga för det. Av Nya Dagbladets kloka läsarkrets finns det säkerligen ett flertal filmintresserade som vet att ingen mindre än den legendariske filmskaparen John Carpenter står bakom dessa filmer – en synnerligen mångbegåvad herre som förutom regissör även är producent, manusförfattare, klippare och musiker. Hans CV är sprängfyllt med 70-, och 80-talsklassiker, klassiker som jag framgent kommer att avhandla i en annan artikel, men som ett piece de resistance kan nämnas The Thing, från 1982.

Som källa till Halloween hämtade John Carpenter och Debra Hill inspiration från bland Hitchcocks Psycho, som av många – inklusive mig själv – anses vara startskottet för en ny typ av rysare och skräckfilm. Superdåren Ed Gein, (1906-1984), och hans små hyss på 50-talet i staden Plainfield, Wisconsin, är annat källmaterial. Vad många kanske inte känner till är att Carpenter och Hill lånade ganska så friskt från den utsökta och ruggiga filmen Black Christmas, ett litet mästerverk av regissören Bob Clark från år 1974. Black Christmas är på många sätt embryot till Halloween och mördaren i den filmen skulle mycket väl kunna vara Michael Myers far.

Jag tycker vi omgående slår oss ner i läsfåtöljen, tänder läslampan och tar oss an tre ruggiga rysligheter. Varför inte börja spegelvänt med ”trean”?

Halloween III: Season of the Witch – 1982

Bortglömd av många, hatad av en del – älskad av mig. Lite så kan man kategorisera detta mini-mästerverk. Bortglömd, som i undanstoppad och ställd i seriens smakvrå. Hatad, som i den tröttsamma och tjatiga klyschan ”vad den är dålig. Michael är ju inte med” och liknande svammel. Älskad av mig däremot, för att filmen är så härligt udda, läskig och skönt osande av tidigt 80-tal. En viktig del i att förstå varför ”trean” ser ut som den gör är att John Carpenter och Debra Hill ville distansera del tre från de två föregående filmerna och göra något totalt annorlunda.

Planen var att ungefär vartannat år göra fristående filmer på temat Halloween, men som var och en skulle vara unika filmer. Läs; inte ha något med Michael Myers att göra. Halloween III var ett tappert och förnämligt försök att göra just detta, men på grund av dels tafflig marknadsföring – bland annat misstaget att kalla filmen för Halloween III – och dels (här tar jag mig friheten att sätta mig på en liten piedestal) publikens dåliga smak, så blev filmen om inte en renodlad flopp så en betydligt mindre succé än de två föregående och då i synnerhet originalfilmen. I Hollywood styrs tyvärr mycket av dollarsedlar, så planerna på en hel räcka serier på olika Halloween-filmer lades i malpåse.

De mystiska Silver Shamrock-maskerna.

Handlingen i korthet är:
Efter att hennes far Harry Grimbridge (Al Berry) i filmens hårresande inledning blir tagen av daga – under synnerligen suspekta och otäcka omständigheter – beslutar dottern Ellie Grimbridge (Stacy Nelkin) och Dr. Daniel Challis (Tom Atkins) att på egen hand undersöka mordet. Spåren leder till den lilla obskyra staden Santa Mira ute på den Kalifornska vischan. Stadens invånare uppvisar inom kort krypande och smått otäcka karaktärsdrag, som exempelvis en nästan manisk trohet till stadens starke man, en leksaksmakare vid namn Conal Cochran (underbart gestaltad av Dan O’Herlihy).

Cochran är grundare och ägare av leksaksföretaget Silver Shamrock Novelties. Leksaksföretaget tillverkar som sagt leksaker och är bland annat vida kända och berömda för sina avancerade Halloween-masker. Det dröjer inte länge innan paret en djävulsk komplott från Cochrans sida. Lyckas den gode doktorn och dotter Grimbridge omintetgöra den onda leksaksmakarens planer, eller står mänskligheten handfallen för en fruktansvärd katastrof? Se filmen, så får ni veta.

Jag såg denna film på bio, premiäråret 1982 på biografen Sture här i Stockholm. Jag var 14 år och osnuten men hade redan blivit på det klara med att Carpenters filmer var dels mästerverk i sig, ruskigt läskiga och / eller spännande samt sinnrikt smarta och annorlunda. Givetvis gällde detta även denna film. Jag brallade på mig av rädsla men som det ofta är med filmer i denna genre kan man inte heller motstå att titta. Jag tycker med andra ord väldigt bra om Halloween III Season of the Witch.

Jag personligen har svårt att förstå kritiken mot detta förtjusande alster. Visst är kärlekshistorien mellan cirka 23-åriga Ellie och drygt 40-åriga doktor Daniel aningen kliché och kanske till och med för handlingen överflödig men hey; det finns värre saker på film. Jag kan personligen leva med denna blygsamma skämskudde till flyktig romans (flyktig på mer än ett sätt). Filmens fördelar överväger med råge det fåtal minustecken som finns. Filmen är producerad av det dåvarande radarparet Carpenter/Hill men däremot inte regisserad av Carpenter utan av hans protegé Tommy Lee Wallace (Fright Night 2, 1988 samt miniserien It, 1990) men man känner klart och tydligt Carpenters ande, stil och känsla filmen igenom. Halloween III känns väldigt Carpenteresque, vad gäller bildspråk och klippning. Manuset är genomtänkt och försöker verkligen vara annorlunda jämfört med skräckfilmer överlag och de två föregående Halloween-filmerna i synnerhet. Inga ensamma mordiska stalkers här inte, nej. Här är samtliga invånare i den märkliga och öde staden Santa Mira ytterst obehagliga och vilka är alla dessa tystlåtna män i skräddarsydda kostymer som tycks finnas överallt och ingenstans? Musiken är i sedvanlig ordning magiskt bra (Carpenter & Howarth). Ödesmättad, stämningfull och obehaglig kryper den åskådaren inpå bara skinnet och förhöjer rysligheterna som sköljer över oss. Många ’cues’ är klassisk Carpenter och ljudbilden är typisk för det sound han och Alan Howarth jobbade med cirka 1981 – 1989.

Det blir helt klart tummen upp för Halloween III: Season of the Witch och jag råder vän av ordning att bilda sig en egen uppfattning om filmen och inte tro blint på allt som skrivs på IMDB och Rotten Tomatoes. Jag kan tillstå att filmens titel är något missvisande och således föregicks filmen inför premiären av en något missriktad marknadsföringskampanj. Filmen skulle burit en titel i stil med Halloween: Season of the Witch och inte numrerat den med siffran 3. Detta bidrog till att publiken blev aningens förvirrad 1982 och många trodde nog – felaktigt – att Michael Myers skulle poppa upp igen (Halloween II), men så blev det ju inte.

Regi: 4
Manus: 3
Produktion: 4
Musik: 5
Skådespeleri: 3

Halloween II – 1981 – uppföljaren

Efter braksuccén med Halloween var det enbart en tidsfråga när en uppföljare skulle bli av. Denna uppföljare med den originella titeln Halloween II såg dagens ljus i oktober 1982, inför det årets – surprise – halloween. Originalfilmens regissör, medförfattare samt medproducent John Carpenter motsatte sig detta och hade medhåll av sin partner Debra Hill, även hon manusförfattare och producent till Halloween. Parhästarna och arbetskollegerna var helt emot en del två, då man ansåg att historien skulle sluta som originalfilmen gör – med öppet slut. Den initierade känner säkert till att John Carpenter har en fäbless för om inte dystopiska så åtminstone slut som inte är enligt typisk Hollwood-mall.

Efter en tids tjat och påstridighet från finansiärerna till Halloween, Moustapha Akkad & Irwin Yablans, föll dock Carpenter & Hill för trycket och gick med på att skriva manus till vad som skulle bli Halloween II. Framför allt gick man med på detta av lojalitet till Akkad & Yablans, då det utan dessa herrar inte blivit någon Halloween överhuvudtaget. Tänk; tjänster och gentjänster samt framför allt pengar. Inledningsvis infann sig den klassiska idétorkan, varpå JC gjorde det man givetvis gör vid idétorka; dricker öl. Mängder av öl (here is wisdom). Detta är något han är helt öppen med och skojar om i olika dokumentärer och intervjuer. Självdistans är en dygd! sa Bill & Bull. Verkligen! svarade John… Efter ett par veckors borstande låg så till slut ett manus i alla fall på bordet. Dock ett manuskript Hill och Carpenter själva var sådär ”njaee” nöjda med. Filmbolaget hoppade dock jämfota av glädje över att nu kunna spela in uppföljare till den (då) mest framgångsrika independentfilmen någonsin. Kuriosa: John Carpenter har faktiskt ett litet finger med i regisserandet. Efter det att filmen var färdigspelad beslöt man att göra en antal så kallade ”re-shoots” av vissa scener samt att spela nya scener med mer blod. Allt detta gjordes av Carpenter själv.

Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) försöker desperat komma undan Michael Myers på sjukhuset.

John Carpenter hade dock ett krav för att skriva manus och det var att inte regissera filmen ifråga. Det ansåg han sig vara färdig med i och med originalfilmen. Manus; okej. Producent; okej. Musik; självklart. Regissera, njet! Regissörsstolen fick istället en ung och relativt ung pojk vid namn Rick Rosenthal vackert sätta sig i. Rosenthal blev föreslagen jobbet av Carpenter själv efter att ha sett Rosenthals debut, tv-serien Secrets of Midland Heights. Kuriosa: Rosenthal kom som av en ödets ironi, att decennier senare få den tvivelaktiga äran att regissera den enligt mig bedrövliga Halloween: Resurrection. Hur som haver, inspelningen av Halloween II pågick perioden april – maj 1981 och tog sammanlagt cirka sex veckor. I princip samtliga överlevande från Halloween återkom – inklusive Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence. Bonusinfo: Jamie Lee Curtis bär peruk i Halloween II, då hon strax innan inspelningen klippt sig i samband med annan produktion. Peruken hon bär är, tja, ska vi vara snälla och säga att den sitter en aning på sniskan?! Jag skriver detta med kärlek då jag högaktar fru Curtis och har den fullaste respekt och beundran för hennes CV. En mycket duktig skådespelerska och en väldigt trevlig personlighet.

Handlingen i Halloween II är i korta drag följande:
Efter att Michael Myers lyckats – likt ett ondskefullt väsen – fly undan sina förföljare och nu är på fri fot i den lilla staden Haddonfield, förs Laurie Strode (Curtis) till sjukhus och Loomis fortsätter att desperat söka efter och jaga Michael med hjälp av den lokala polisen. Michael Myers får via en förbipasserande över radio höra att nattens (hittills) enda överlevande har förts till stadens sjukhus och beger sig såklart dit för att avsluta det han påbörjat. Det är nu upp till en skadad Laurie och Dr. Loomis att stoppa Michael och hans mordiska framfart.

Jag närmast dyrkar Halloween II. Varför då, undrar ni? Dels har det givetvis att göra med filmen i sig och dels det faktum att tvåan var den första filmen i serien jag såg. Jag drar mig till minnes att det var hemma hos vänner och bekanta ute på Ekerö, sent på kvällen, på en magisk vhs-kopia från det legendariska videobolaget VTC. Jag tror inte att jag sov ordentligt på flera veckor, filmen skrämde ni-vet-vad ur mig!

Kuriosa: Ni som har kvar en VTC-hyrkopia med omslag och allt; grattis. De är för samlare – likt mig – åtråvärda.

Halloween II har – som mången uppföljare – sina fel och brister. Man kan till exempel ifrågasätta och fråga sig varför stadens sjukhus i princip är öde och varför ingen polis bevakar den enda överlevande från det fruktansvärda som drabbat offret och staden? Och visst är det mer fokus på ”gore” och mord än vad det är på renodlad spänning, men det finns trots allt tillräckligt med spänning också. Inte minst vissa scener inne på själva sjukhuset. Ödsliga korridorer kombinerat med ett soundtrack av herrar Carpenter och Howarth (deras första samarbete, för övrigt) får åtminstone mig att emellanåt blunda med både ett och två ögon. Filmen har många plus i kanten som får undertecknad att förbise de flesta brister.

Bara det geniala draget att starta filmen exakt precis där den första filmen slutar får mig att göra vågen av lycka. Hur häftigt som helst. Vad man gjorde var inte bara att klippa in slutscenen från Halloween i början på Halloween II – nix – utan man var kloka nog att spela i den scenen igen, inklusive Jamie Lee Curtis (Laurie) med den berömda peruken, barnen Lindsey och Tommy, Dr. Loomis samt Micke Myers (denna gång med Dick Warlock bakom masken). Det är så bra gjort att jag ibland har svårt att se skillnad på vad som är nyinspelat och vad som är från första filmen. Hatten av för en mycket bra uppföljare till en av de mest legendariska skräckfilmerna någonsin.

Regi: 4
Manus: 2½
Produktion: 3½
Musik: 5
Skådespeleri: 3

Halloween – 1978 – originalet och klassikern

Så är då stunden kommen för the one and only. Det klassiska och rysliga mästerverket från 1978: Halloween. Det är ju som det är med populärkultur, att plötsligt – likt Elvis, The Beatles, James Bond och Star Wars (med mera) – så händer just Det. Allt ska klaffa. Allt från tanke och idé till utförande, presentation, paketering och mottagning. Detta mästerverk har och gjorde allt detta. Dessutom ska saker och ting ligga rätt i tiden. Halloween låg rätt i tiden – minst sagt.

John Carpenter hade i detta skede av sin karriär gjort två filmer. Jag åsyftar då produktioner som på engelskt fackspråk kallas för ”feature film(s)” och räknar därmed inte med studentfilmer och liknande. Enligt mig hade han dock gjort endast en seriös och ”riktig” film – den fenomenala thrillern Assault On Precinct 13 (1976) – men jag är som alla vet av naturen snäll och låter 1974 års Dark Star vara med listan. Dark Star är en studentfilm som blev omgjord till biofilm och som John Carpenter själv anser vara av låg kvalitet. Filmen är närmast en kuriositet men den har sina intressanta sidor. Som det faktum att Dan O’Bannon är i en av rollerna och att både manus och själva filmen, Dark Star, gav O’Bannon embryot till en lågmäld historia som i sin tur skulle bli en lågmäld film. Jag syftar givetvis på Alien.

Efter det i USA mindre lyckade mottagandet – såväl monetärt som kritiskt – av AOP13 undrade Carpenter vad nästa projekt skulle bli? Dock så hade hans senaste alster blivit något av en mindre succé i Europa, där både publikum och kritiker hyllade filmen, vilket gjorde att producenterna Moustapha Akkad & Irwin Yablans fick upp ögonen för JC. Dessa gentlemän hade planer på att göra en film med arbetstiteln ”The Babysitter Murders” och letade efter en ung och hungrig regissör som kunde jobba med små medel och en liten budget. Man fann och valde John Carpenter. Budgeten sattes till 300 000 dollar och man ändrade filmens titel till Halloween. Carpenter tog sig an uppdraget att skriva manus tillsammans med sin dåvarande käresta och partner Debra Hill – vars betydelse för filmens succé inte nog kan poängteras. Hill hade i synnerhet ansvaret för att mejsla ut filmens kvinnliga tonårskaraktärer. Paret C och H var själva 25-30-årsåldern och därmed inte så långt ifrån de unga kvinnornas ålder i filmen.

Dr. Samuel Loomis spelas av Donald Pleasence.

Ett filmteam valdes ut och skådespelare likaså. De flesta roller besattes av okända namn men ett sticker ut från mängden; Donald Pleasence. Denna ypperligt duktiga skådespelare fick erbjudandet att spela den för handlingen viktiga – om inte viktigaste – karaktären i filmen (och uppföljaren). Den som blir och är Michael Myers nemesis, psykiatern Dr. Samuel Loomis. Kuriosa: Namnet är taget från och som en hyllning till John Gavins karaktär i Psycho, nämligen Samuel Loomis. Till Carpenters och Hills glädje tackade Pleasence ja till att spela Loomis, för ett gage av 20 000 dollar och fem dagars jobb. Inte illa. Kuriosa: Både Christopher Lee och Peter Cushing tackade nej till rollen. Lee har öppet deklarerat att han ångrar detta. Så kan det gå när inte haspen är på.

Filmen är också känd för att ha satt igång Jamie Lee Curtis karriär. Först som så kallad ”scream queen” och sedermera en (ur sin generation) berömd och duktig skådespelerska överlag. Trist dock att hon envisas med att återkomma till dessa katastrofer till re-boots (författarens åsikt). Kuriosa: Som den ultimata hyllningen till Hitchcock och Psycho, ville Carpenter ha med Curtis då hon är dotter till Janet Leigh (och Tony Curtis). Janet Leigh spelar nämligen stackars Marion Crane i just Psycho.

Handlingen i Halloween är i korta drag följande:
Halloween 1963, i den fiktiva staden Haddonfield, Illinois, hugger sexårige Michael Myers ihjäl sin tonårssyster Judith med en kökskniv. Gossen hamnar givetvis på mentalsjukhus under kraftig bevakning. Under de kommande femton åren sitter Michael fängslad på Smith’s Grove Sanitarium. Spola fram 15 år i tiden – till 30 oktober 1978 – då Michaels huvudsakliga psykiater, Dr. Samuel Loomis (Donald Pleasence) och hans kollega Marion Chambers (Nancy Stephens), anländer till mentalsjukhuset i syfte att (återigen) försöka övertyga ledningen om att unge Myers är en mordisk galning som aldrig ska släppas ut.

Michael lyckas dock övermanna Loomis och Chambers, stjäla deras bil och fly, i syfte att försöka ta sig till sin hemstad. På vägen dit dödar han en bilbärgningsmekaniker, gör sig av med sjukhuskläderna och iklär sig mekanikerns overall. Väl tillbaka i Haddonfield stjäl han en vit och uttryckslös mask från en järnaffär.

Lägg på om Michael Myers ringer.

Dagen efter den 31 oktober, Halloween, ser han gymnasieelev Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) lämna en nyckel i det sedan länge övergivna Myers-huset (Lauries far är mäklare och försöker sälja huset). Laurie börjar så småningom känna sig iakttagen och förföljd men hennes vänner Annie (Nancy Loomis) och Lynda (P. J. Soles) avfärdar hennes oro. Ett nervigt drama följer.

 

Halloween har allt – och mer därtill – som man kan begära av rysare och skräckfilm. Den är nyskapande för sin tid, sett till framför allt John Carpenters modus operandi, och tog nytag på genren som sådan. Visst fanns så kallade ”POV”-scener innan Halloween men Carpenter använder det på ett sätt som får det att se nytt och fräscht ut. POV = Point Of View = scener där vi som åskådare är subjektet. Subjektet i Halloween är såklart Michael Myers.

Carpenter bygger mästerligt upp filmen genom antydningar snarare än att vältra sig i blod (vilket tyvärr snabbt blev standard för alla efterapningar som kom i kölvattnet). Filmen har sin grund i stämningen och inte enskilda explicita scener. Man får lära känna alla karaktärer och man kommer på sig själv att bry sig om dem. Med andra är manuset skickligt och snitsigt skrivet. Musiken är vida berömd och behöver ingen närmare presentation. Givetvis komponerad och framförd av JC själv.

Till på köpet är skådespelarna överlag klanderfria och levererar, i synnerhet Pleasence och Curtis samt med ett från mig litet hedersomnämnande till Charles Cyphers. Av de filmer jag har på min topp-lista över filmer i denna kategori är Halloween är tveklöst en av dessa. Det blir i princip inte bättre än så här. Mina betyg blir, sett till förutsättningarna, följande:

Regi: 5
Manus: 5
Produktion: 5
Musik: 5
Skådespeleri: 5

Med det sagt vill jag önska alla läsare på Nya Dagbladet en glad Halloween. Närmare bestämt en riktigt rysligt glad sådan.


 

Halloween, Halloween II och Halloween II Season of the Witch är amerikanska skräck/slasherfilmer från 1978, 1981 och 1982. I Halloweenserien finns totalt 12 filmer varav dessa tre är de första. John Carpenter var manusförfattare och regissör till första filmen, andra filmen manusförfattare och producent samt producent i den tredje filmen. I huvudrollen ser man Jamie Lee Curtis i första och andra filmen samt Tom Atkins i den tredje filmen.


 


Liknande artiklar: