https://nyadagbladet.se/kultur/en-hyllning-till-europa-och-dess-bevarande/
Européer är de enda som nekas att visa ett intresse för sitt eget bevarande. Ändå beundras och hyllas Europa och dess folk runt om i världen. Rätten till bevarande är en del av de mänskliga rättigheterna, men européerna som är en global minoritet tvingas kämpa för denna självklara rätt.
https://youtu.be/4r7b3fvsVtA
Ingen har rätt till att neka någon sin kärlek till det egna. Ingen har rätt att likställa eget bevarande med hat mot andra. Alla folk har rätt till egna livsutrymmen utan att behöva bli undanträngda.
Sanning och kärlek varar längre än lögn och hat. Denna video är en hyllning till Europa och dess bevarande.
Markus Andersson
markus.andersson@nyadagbladet.se
https://nyadagbladet.se/analys/sa-driver-fanatismen-usas-kristna-israel-vanner/
En betydande faktor bakom USA:s abnorma undergivenhet till Israel är den sionistiska evangelikanska rörelsen, en rörelse vars inflytande har stärkts i och med Trumps återkomst till Vita huset.
Det kristna Europas och kyrkans relation till judendomen har genom århundraden varierat och varit komplex. Ofta har den präglats av stark fientlighet där man exempelvis inte bara ansett att judarna avvisat Jesus som den sanne Messias – utan också ofta anklagat dessa för att genom det judiska partiet och sekten fariséerna bära skulden för att han korsfästes.
Artikeln publicerades första gången den 18 januari 2025.
Den judiska diasporan betraktades också i regel med stor misstänksamhet och tvingades ofta bo i särskilda kvarter eller områden så att myndigheterna kunde kontrollera dem. Finansverksamhet som penningutlåning och handel med guld ledde också till att de förknippades med ocker som i hög grad föraktades inom det traditionella kristna samhället.
Under medeltiden försämrades relationerna mellan kristna och judar ytterligare på många håll. I ett antal europeiska länder utvisades judiska invånare – bland annat efter anklagelser om att de orsakat sjukdomsutbrott, förgiftat brunnar, eller ritualmördat kristna barn. I flera fall förekom också regelrätta pogromer där judar handgripligen drevs ut eller avrättades.
Under seklen fortsatte judarna på många håll att betraktas som en icke önskvärd grupp. 1555 deklarerade exempelvis påven Paulus IV att dessa måste bo avskilda från de kristna, bära symboler som tydligt visade vilken grupp de tillhörde, och de förbjöds även att ägna sig åt försäljning av annat än livsmedel och begagnade kläder.
I den idag mycket kontroversiella skriften Judarna och deras lögner gick protestantismens grundare, Martin Luther, ännu längre och hävdade att judarna var ett Gudlöst folk ”som försöker förstöra fundamentet för vår tro” och som redan i barndomen lär sig hysa ett ”giftigt hat mot gojerna” (ickejudar).
Luther förespråkade därför att man antingen skulle fördriva judarna eller annars avkräva dem tvångsarbete – samtidigt som deras synagogor och skolor skulle brännas ner.
Kontrasten i förhållningssätt till den judiska diasporan mellan Martin Luther och Paulus IV blir särskilt stark i kontrast till moderna evangelikala kristna sionister som har sitt starkaste fotfäste i USA men även återspeglas i nordiska pingströrelser.
Under 1800-talet började det i USA och Storbritannien växa fram en ny kristen rörelse inspirerad av bibliska profetior om judarnas återkomst till det heliga landet, och som även kopplades till Jesu återkomst till jorden. Vissa evangelikala grupper började snart betrakta återupprättandet av Israel som en nödvändig och gudomlig plan.
Liknande tankegångar hade förts fram även tidigare, men nu skulle de komma att få genomslag på bred front. 1909 författade den amerikanske teologen och predikanten Cyrus Ingerson Scofield en studie- och referensbibel, den så kallade Scofield-bibeln, som snart fick enorm spridning i USA. Stort fokus låg i denna på att förkunna att varje god kristen också måste stå bakom Israel och det judiska folket – och att antisemitism var att betrakta som en särskilt stor synd.
”Den man eller nation som höjer sin röst eller hand mot Israel drar på sig Guds vrede”, framförs det bland annat i skriften där bibeltexter tolkas mycket bokstavligt. Upprepade gånger betonas det att judarnas återvändande till Jerusalem är en helt central del av Guds frälsningsplan för mänskligheten.
Det förkunnas också att Israel kommer att spela en avgörande roll i de apokalyptiska händelserna under den sista tiden, som enligt de evangelikala ska föregå Jesus återkomst till jorden och att Guds profetior i Gamla Testamentet handlar just om judarna – inte om de kristna.
I regel tolkas boken som att det är varje kristens moraliska och andliga plikt att stödja Israel till varje pris. Om detta inte görs kommer de bibliska profetiorna enligt denna tolkning heller inte att gå i uppfyllelse och kristna kommer då själva heller inte att få ta emot Guds frälsning och välsignelse.
”Gud har lovat att välsigna dem som välsignar judarna. Som evangelisk kristen tror jag att judarnas återkomst till sitt nuvarande hemland under 1900-talet var, och är, en uppfyllelse av bibliska profetior”, förklarar exempelvis den profilerade evangeliske ledaren Richard Land sin övertygelse.
Scofield-bibelns inflytande på evangelikala rörelser har bidragit till vad som brukar beskrivas som ett närmast ovillkorligt stöd för Israel – något som väckt förnyad uppmärksamhet i och med den internationella kritiken mot Israel för sin hårdföra politik i Gaza som även innefattat anklagelser om folkmord och föranlett en efterlysning av landets premiärminister Benjamin Netanyahu av den internationella brottmålsdomstolen ICC.
De evangelikala kristna är demografiskt en betydande grupp i USA och utgör de drygt 25 procent av befolkningen, med ett inflytande över politiken som länge setts som mycket betydande.
Redan under 1900-talets första hälft stödde de kristna sionisterna den judiska invandringen till Palestina och upprättandet av staten Israel, och sedan dess har stödet fortsatt. Idag betraktas Israel som en viktig ”förbundspartner” – inte bara av geopolitiska skäl, utan också av teologiska. Dessa röster bedöms av de flesta analytiker som helt avgörande för att driva igenom det omfattande amerikanska stödet till Israel.
I USA finns sedan länge också en inflytelserik judisk diaspora med en lobby som av uppenbara skäl uppskattat evangelikalernas stöd. I många fall har man skänkt stora summor pengar för att finansiera kristna Israelanhängares valkampanjer och säkerställa att de amerikanska lagstiftande församlingarna domineras av allierade till Israel.
AIPAC är, tillsammans med ADL, den kanske mest välkända judiska lobbyorganisationen i USA, och efter senaste valet deklarerade man nöjt att nästan alla ”deras” kandidater hade segrat i sina respektive val – samtidigt som man lyckats ”stoppa” ett antal Israelkritiska utmanare.
NEW:
Lindsey Graham said that he prefers to help Israel instead to the hurricane victims in South Carolina:
”I’ve been going all over South Carolina, like most people I haven’t slept much. But look what’s going on in Israel. We have to help our friends to keep the war over… pic.twitter.com/wH8gWEBLDC
— Megatron (@Megatron_ron) October 4, 2024
Både under Ronald Reagan och George W. Bush intensifierades det kristna sionistiska inflytandet på amerikansk politik – men också under Donald Trumps första mandatperiod då det omtvistade Jerusalem erkändes som Israels huvudstad och USA:s ambassad flyttades dit.
De kristna sionisterna återfinns framförallt inom Republikanerna, där några exempel på prominenta evangelikalt inriktade makthavare är Trumps tidigare vicepresident Mike Pence, senatorerna Ted Cruz, Marco Rubio och Arkansas guvernör Sarah Huckabee Sanders.
James Lankford, John Thune, Tim Scott, Joni Ernst, Josh Hawley är några andra namn som tillhör samma rörelse och representerar samma parti. Dess dominans har bidragit till att Republikanerna kommit att driva en ännu mer pro-israelisk linje än sina konkurrenter i Demokraterna – som även dessa dock bedyrar att de ser Israel som en oskiljbar allierad.
Bedömare brukar peka på att de kristna sionisternas stöd till Israel är mer ideologiskt än pragmatiskt betonat och att man drivs just av apokalyptiska motiv snarare än strategiska överväganden. Rörelsen har också länge anklagats för att förstärka konflikter i Mellanöstern där man tenderat till att förespråka eskalering framom fredssamtal med den regionala stormakten Iran.
Även här bygger synen ofta på bibliska tolkningar, där konflikterna i Mellanöstern betraktas genom en apokalyptisk lins. Man hänvisar framförallt till Uppenbarelseboken och dess profetior om en ”slutstrid” där Israel är omgivet av fientliga nationer som slutligen besegras. Ibland identifieras Iran exempelvis som en del av ”Gogs och Magogs” arméer som ska attackera Israel – men också förintas av eld från himlen.
På en liknande linje betraktas Israels fördrivning av palestinier i regel som en del av Guds vilja då judarna är det utvalda folket som har rätt att återta det territorium man utlovats och delvis besatte för tusentals år sedan.
Vad gäller den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken står evangelikalerna i princip uteslutande på Israels sida och i internationella forum finns också en överenskommelse om att man alltid ska stå bakom sina allierade och blockera alla försök till sanktioner eller fördömanden från exempelvis FN.
Många exempel finns på den kristna högerns ovillkorliga stöd till Israel. När det först talades om att Internationella brottmålsdomstolen övervägde att utfärda en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu svarade 12 republikanska senatorer – bland annat Ted Cruz och den tillträdande utrikesministern Marco Rubio, med att deklarera att en sådan order skulle få direkta konsekvenser för domstolens chefsåklagare, dennes anställda och familjemedlemmar.
”Om ni riktar in er på Israel så kommer vi rikta in oss på er”, hotade man och utlovade ”kraftfulla sanktioner” mot domstolens anställda och medarbetare, samt att ”utestänga er och era familjer från USA”.
”Du har blivit varnad”, deklarerade republikanerna vidare och skrev att USA kommer att dra in allt stöd för ICC om domstolen agerar mot Israel.
På samma sätt har framstående evangelikaler återkommande hävdat att FN och dess olika organ är ”antiisraeliska” eller till och med ”antisemitiska” när israeliska förbrytelser fördömts och senatorer som Ted Cruz har deklarerat att USA helt måste lämna organisationen om Israel skulle uteslutas.
Även om det finns ett fåtal avvikande röster talar mycket också för att USA under Donald Trumps regering kommer att driva en mer pro-israelisk politik än som varit fallet under Biden-administrationen.
Kritiker menar att det i praktiken är mycket svårt för amerikanska politiker att förespråka en linje där USA sätter landets egna nationella intressen framom Israels mot bakgrund av den pro-israeliska lobbyns starka inflytande, där stora resurser läggs på att bekämpa kandidater som inte uppfattas som tillräckligt lojala med Israel.
– Ingen går säker för deras vrede, förklarar vänsterprofilen Connor Farrell.
För att säkerställa att politikerna verkligen gynnar Israels intressen i alla frågor har det exempelvis framgått att samtliga republikanska kongressledamoter har en personlig lobbyist från AIPAC som de har tät kontakt med och för att påverka hur de ska rösta i olika frågor. Detta är dock något politiker i regel helst undviker att berätta för väljarna, enligt den libertarianske kongressledamoten Thomas Massie.
“Every representative has an AIPAC handler”
— Congressman Thomas Massie pic.twitter.com/GqlcjObt3T
— ADAM (@AdameMedia) January 15, 2025
– Det gynnar ingen av dem. Varför skulle de vilja berätta för sina väljare att de i princip har ett kompissystem med någon som representerar ett främmande land? Det gynnar inte kongressledamoten att folk känner till det. Därför kommer de heller inte berätta någonting för dig, säger Massie.
Markus Andersson
https://nyadagbladet.se/kultur/midsommar-en-natt-for-karlek-och-magi/
Midsommarfirandet är en urgammal tradition som fortsätter att leva kvar starkt in i modern tid, i synnerhet i Sverige. Genom historien har det funnits en uppfattning om att denna tid på året bär på en alldeles särskild magi, där slöjan till en överfysisk verklighet ansetts vara tunnare än under andra tider på året. Detta har man under årens lopp har försökt ta till vara, med minst sagt innovativa metoder.
Midsommar markerar att sommaren definitivt har kommit. Det betyder just vad det låter som ”mitt i sommaren” och ordet fanns redan i fornsvenskans miþsumar. Högtiden firas i samband med sommarsolståndet, vilket är den tid på året då solen står som allra högst på det norra halvklotet. Midsommarafton firas alltid på en fredag.
Artikeln publicerades första gången den 22 juni 2023.
Midsommar firas även i Finland, där det i första hand kallas Juhannus som syftar på Johannes Döparen. I Danmark och Norge firar man också Johannes Döparens afton genom att bland annat tända bål och leka lekar. Just Johannes Döparens dag firas också till viss del i Tyskland, men generellt är firandet svalt i övriga Europa.
Hur länge midsommar har firats är högst oklart då den av allt att döma går långt tillbaka till förhistorisk tid, men man vet definitivt att den åtminstone firats i Norden sedan medeltiden. Midsommar har länge firats i samband med den kristna helgen Johannes Döparens dag, vilket också är anledningen till att lördagen blivit en helgdag.
Hur midsommarfirandet gick till under medeltiden vet man däremot väldigt lite om. Det finns antydningar om att firandet relaterade till fruktbarhet och vissa äldre källor som visar på att det bland annat förekom rituellt öldrickande samt även blot under vikingatiden.
Från omkring mitten av 1800-talet finns mer tydlig information omkring hur firandet gick till i Sverige. Ett viktigt moment var att hela huset skulle städas, sedan klädde man huset både inne och ute med blommor samt löv från bland annat björk. Även festplasterna lövades, samt även vagnar som man färdades i. Utanför huset sattes lövruskor, något som bönderna också kunde sälja till stadsborna.
Midsommarstången har sina anor i förstamajfirandet då man brukar resa en så kallad majstång i Tyskland och andra delar av världen. Troligen kom traditionen från Tyskland till Sverige under medeltiden, men eftersom det sällan hunnit börja grönska i Norden under maj så flyttades denna tradition till midsommarfirandet. En utbredd föreställning är att midsommarstången är tillägnad fruktbarhet och således kan utgöra någon form av fallossymbol, något som det dock inte finns bekräftelse på från kända historiska källor.
Midsommarstången har under åren haft olika utseenden, men under 1900-talet standardiserades utseendet och midsommarstängerna blev allt mer lika varandra över hela landet. Dans kring midsommarstången har troligen funnits åtminstone sedan 1800-talet, menar Jonas Engman, intendent på Nordiska museet.
– Men dansen med sånger tog fart under 1920-talet. Då gavs det ut sångböcker med melodier och texter som kopplades till högtider.
Den kanske mest klassiska svenska midsommarsången – ”Små grodorna” – har spårats till militärmarsch från den franska revolutionen som heter ”La Chanson de l’Oignon”, eller ”Löksången”. Denna sång gjordes om till en nidlåt av engelska soldater där man bytte ut ordet ”camarade” (kamrat) till ”grenouille” (groda). När eller hur sången kom till Sverige är oklart, men man vet att den funnits länge på Nääs slott i Västergötland i samband med kurser i slöjd och lekar, där just ”Små grodorna” var en lek som lärdes ut där och trycktes i Sånglekar från Nääs 1922.
Vad man brukat äta kring midsommar har berott lite på var i landet man befunnit sig. Olika typer av fisk, men även fläsk samt annat kött har alla varit delar av festmåltiderna på olika håll. Vitgröt, det vill säga gröt som kokats på mjölk och ofta även med vetemjöl, är en något mer specifik rätt som varit vanlig som festmåltid på olika håll. Även filbunke hörde som regel till festmåltiden.
Idag är det framför allt sill och färskpotatis som står på menyn, tillsammans med de klassiska jordgubbarna. Brännvin av olika slag är lika självklara – givetvis tillsammans med en god snapsvisa.
Det har länge ansetts att gränserna till den överfysiska verkligheten varit tunnare under midsommar. Allt som växte ansågs särskilt under denna tid laddas med magiska krafter. Det var därför exempelvis vanligt att man under midsommar band en krans som man sparade. Det fanns av samma anledning också en föreställning om att man kunde återfå energi under vintern genom att lägga en torkad midsommarkrans i det årliga julbadet.
I synnerhet midsommardaggen ansågs ha speciella krafter och det var inte ovanligt att rulla omkring naken i den, eller samla daggen i exempelvis lakan, detta gjorde man för att det ansågs ge bättre hälsa. Att dricka ur källor var också vanligt under midsommaren, vilket ansågs vara välgörande för kropp och själ. Alla aktiviteter som involverade någon form av magiska aspekter skulle dock ske under tystnad – för att inte bryta deras mystiska inverkan.
Att vaka tyst vid vissa speciella platser skulle också kunna ge syner från kommande tider. Det förekom bland annat att man gick så kallad ”årsgång”, som kunde innebära att man på fastande mage gick motsols runt exempelvis en kyrka eller annan helig plats.
– Om årsgångaren genomförde hela ritualen fick han på vägen hem uppleva syner eller ljud som berättade om händelser under det kommande året, berättar Tora Wall, folklorist på Nordiska museet.
Midsommar är sedan länge framförallt förknippat med just kärlek. Många unga kvinnor i Sverige kan än idag plocka sina sju eller nio blommor och lägga under kudden för att få veta vem man ska gifta sig med.
”Midsommarnatten är inte lång men sätter sju och sjuttio vaggor igång”, brukar en äldre svensk ramsa lyda.
Ett annat sätt att spå om sin framtida partner var att äta så kallad drömgröt som var gjord på mjöl, vatten och väldigt mycket salt. Den som senare i drömmen kom och gav en dryck för att släcka törsten var ens framtida partner. Vad för typ av dryck det handlade om kunde också ge en antydan om huruvida man skulle få ett rikare, eller fattigare liv, tillsammans.
Ofta gjorde ungdomarna så kallade lekbröllop och man kunde välja ut en midsommarbrud och en brudgum, ofta hade de båda en varsin blomsterkrans. Det var inte heller helt ovanligt för flickor att binda kransar till pojkarna för att visa att de var ett par.
I Sverige har nationaldagsfirandet den 6 juni, till minne av kröningen av Gustav Vasa år 1523, traditionellt sett inte varit en lika stor högtidsdag som nationaldagen är i många andra länder. En av flera förklaringar till detta, vid sidan av den långa tiden av fred i Sverige, är troligen att det närliggande midsommarfirandet de facto varit den verkligt stora och självklara högtiden vid sidan av den mer stillsamma julen.
Med detta sagt vill vi önska alla läsare en trevlig midsommar.
https://nyadagbladet.se/analys/myten-om-irans-karnvapen/
I över 40 år har israeliska och amerikanska makthavare upprepat larm om ett nära förstående iranskt kärnvapenhot, utan att någonsin frambringa ett enda tydligt bevis. Lögnerna har inte bara vilselett allmänheten, de har också banat väg för repressiva sanktioner, lönnmord och en militär intervention som nu är mycket nära att eskalera till ett katastrofalt storkrig.
Bush-administrationens lögner om Saddam Husseins kemiska massförstörelsevapen användes som förevändning för att invadera Irak – ett krigsprojekt som bedöms ha kostat mellan 500 000 och en miljon människor livet. I efterhand visade det sig att det inte existerade några sådana vapen – det var helt enkelt lögner för att tvinga fram ett önskat regimskifte och realisera maktanspråk över regionen.
Idag betraktas Irakinvasionen som ett av Västledarnas allra värsta svek i modern tid och lyfts ofta fram som ett skolboksexempel på hur makten inte drar sig för att manipulera varken sina egna medborgare eller sin övriga omvärld för att driva igenom sin vilja. Även om Irakfallet är extremt vad gäller lidande och omfattning, så är tillvägagångssättet dock på intet sätt unikt.
Redan för 41 år sedan, under kalla krigets dagar, slog den brittiska försvarstidningen Jane’s Defence Weekly larm med en oväntad uppgift. “Iran är i full färd med att producera en atombomb, som troligen är färdig inom två år”, hävdades det. Samma påståenden basunerades ut av israelisk media och USA-senatorn Alan Cranston som bestämt hävdade att Iran låg ungefär sju år från att kunna tillverka egna kärnvapen.
Något fog för dessa påståenden fanns dock egentligen aldrig och Internationella atomenergiorganet IAEA avfärdade också larmen som grundlösa. I efterhand stod det också klart att utspelen handlade om politiskt motiverad skräckpropaganda snarare än seriösa prognoser. Iran fick inga kärnvapen, varken under 1980-talet eller senare.
Att larmen om de snart hotande iranska kärnvapnen inte hade någonting med verkligheten att göra spelade dock mindre roll. Den strida strömmen av liknande utspel fortsatte att komma från höga israeliska och amerikanska makthavare.
Israels nuvarande premiärminister, Benjamin Netanyahu, deklarerade under början och mitten av 1990-talet, då som parlamentsledamot, att Iran kunde vara bara några år från att skaffa kärnvapen och krävde krafttag. Under samma period hävdade Israels utrikesminister, Shimon Peres, att Iran skulle ha en kärnladdning senast år 1999, och i USA hävdade en rapport från representanthusets republikanska forskningskommitté att Iran med ”98 procents säkerhet” i princip redan hade alla komponenter för att bygga ”två eller tre operativa kärnvapen”.
Ungefär samtidigt bedömde CIA under president George H.W. Bush att Iran förfogade över alla delar som krävdes för ett par bomber, och CIA förutspådde att Iran skulle ha kärnvapen senast år 2000 – en prognos som senare sköts upp till 2003.
Inte heller dessa prognoser hade någon verklighetsanknytning. Det centrala var att utmåla den iranska regimen som ett globalt hot som måste bekämpas – och krossas med vapenmakt om nödvändigt. Så har det fortsatt, med ständiga larm och varningar av propagandistisk natur, snarare än seriösa och sakliga analyser. 1995 rapporterade exempelvis New York Times att högt uppsatta amerikanska och israeliska tjänsteman varnade för att Iran skulle skaffa en atombomb till år 2000.
”Iran är mycket närmare att framställa kärnvapen än vad man tidigare trott”, basunerade tidningen ut med hänvisning till uppgifter från amerikanska och israeliska tjänstemän, och det påstods att Irans atombomb var ”överst på listan” över faror under det kommande decenniet.
När dessa tidsfrister passerade utan att någonting faktiskt hände flyttades tidsramarna istället framåt. 1997 angav nya uppskattningar istället att den iranska bomben snarare dröjde till omkring 2007–2009.
Under 2000-talet ekade varningssignalerna och domedagsbudskapen vidare. År 2005 slog Israels försvarsminister, Shaul Mofaz, fast att Iran inom två år skulle passera en “point of no return” i sitt kärnvapenprogram – vilket alltså placerade den kritiska tidpunkten till omkring 2007. År 2007 hävdade den israeliska underrättelsetjänsten Mossad sedan att Iran skulle kunna nå kärnvapenkapacitet till 2009.
En prognos 2009 var ännu mer alarmerande där det påstods att Iran skulle vara “kärnvapenutrustat” inom ett år. Samtidigt började allt fler bedömare ifrågasätta trovärdigheten i tidsangivelserna och ifrågasätta varför prognoserna hela tiden flyttades framåt, och varför de nya uppskattningarna skulle vara mer trovärdiga än de felaktiga som tidigare gjorts.
It’s kinda like climate change
12 years ago Sept 2012
Benjamin Netanyahu warned the United Nations on Thursday that Iran will have enough enriched uranium to make a nuclear bomb by next summer and urged the
world the draw a clear ”red line” to stop it in its tracks. pic.twitter.com/3j2Ixum83z— Joni Job (@jj_talking) June 16, 2025
Trots 2015 års internationella kärnavtal fortsatte ledare i Israel och USA att varna för Irans påstådda kärnvapenambitioner. I september 2012 gjorde Netanyahu ett uppmärksammat framträdande i FN:s generalförsamling: han höll upp en skiss av en bomb och drog med röd penna en “röd linje” vid 90 procents anrikningsgrad, och varnade att Iran före våren eller sommaren 2013 skulle nå denna sista etapp mot en bomb om inte detta stoppades.
År 2015 talade Netanyahu inför USA:s kongress och kritiserade det nya kärnavtalet med orden: “Det blockerar inte Irans väg till bomben, det banar Irans väg till bomben”.
I augusti 2021 var det på nytt dags då Israels försvarsminister, Benny Gantz, slog larm om att Iran bara var “ungefär 10 veckor ifrån” att skaffa tillräckligt med vapenklassat material för en kärnladdning.
Detta, skall betonas, är blott ett litet axplock av alla utspel och varningar om påstådda hot som aldrig blivit verklighet. Under de senaste fyra decennierna har både amerikanska och israeliska makthavare haft ett ännu starkare incitament att framställa Irans kärnprogram som ett akut, globalt hot. För det första skapar hotbilden en politisk och strategisk grund för att motivera massivt militärt stöd till Israel och permanenta amerikanska militära insatser i regionen.
Varje varning om “nära förestående” kärnvapen ger skäl för kongressbeslut om fler rustningsanslag, vapenexport och basnärvaro i Gulfområdet, något som gynnar vapentillverkare och upprätthåller en kraftfull amerikansk närvaro i Oljeregionen.
Hit Iran now. Hit them hard.
— Lindsey Graham (@LindseyGrahamSC) January 28, 2024
Dessutom stärker hotretoriken också Israels krav på internationellt stöd mot Teheran, vilket konsoliderar landets maktställning i regionen och legitimerar ”förebyggande” militära operationer mot Iran. Genom att ständigt återupprepa att “vi bara har veckor eller månader på oss” har man kunnat vidmakthålla ett permanent högriskläge som underlättar snabba beslut om sanktioner eller militära hot närhelst politiska ledare önskar hårdare grepp mot Iran.
Samtidigt har den politiska finansieringen i USA också spelat en avgörande roll. Många kongressledamöter tar emot stora bidrag från pro-israeliska lobbygrupper som AIPAC, vilka konsekvent förespråkar en tuff linje mot Iran för att skydda Israels säkerhet och intressen. Israellobbyns annonser i amerikanska valrörelser framställer ofta varje förhandling med Teheran som ett moraliskt misslyckande, vilket drivit USA:s utrikespolitik i en extremt pro-israelisk och neokonservativ riktning.
Ted Cruz on Iran. Full interview tomorrow. pic.twitter.com/hJNwAHAnxZ
— Tucker Carlson (@TuckerCarlson) June 18, 2025
På samma sätt har kristna grupper i USA, särskilt evangelikala, länge sett Israels fortsatta existens som en religiös plikt där “den som välsignar Israel skall själv bli välsignad” – och utgör en betydande väljarbas som kräver hård konfrontation med Iran. För dessa grupper är ett potentiellt storkrig inte bara en geopolitisk möjlighet utan också ett steg i profetiska eskatologiska mönster.
Sammantaget finns det alltså flera inflytelserika grupper som av ekonomiska, geopolitiska eller religiösa skäl tjänar på att hålla Irans ”nära förestående” kärnvapenhot levande – trots att inte någon av prognoserna någonsin slagit in och ingenting heller tyder på att de varit i närheten av att göra det.
Många hade hoppats att det skulle bli annorlunda med Donald Trump mot bakgrund av hans påståenden om att han skulle vara den som ”stoppar alla krig”.
– Mitt stoltaste arv kommer att vara det som fredsmäklare och enande kraft, har han självsäkert deklarerat.
I verkligheten framträder dock en annan bild, där Trump bland annat valt att helt ignorera sin egen underrättelsechefs bedömning, när denne chef förklarar att ingenting tyder på att Iran är på väg att skaffa några kärnvapen.
– Iran bygger inte kärnvapen och den högste ledaren Khamenei har inte godkänt det kärnvapenprogram som han avbröt 2003, konstaterade DNI-chefen Tulsi Gabbard nyligen, och hänvisade till underrättelsetjänsternas samlade bedömning.
Trump keeps repeating that ”Iran can’t have a nuclear weapon” to desensitize his base about going to war with Iran.
Tulsi Gabbard in March, 2025: ”Iran is not building a nuclear weapon.” pic.twitter.com/3GCoSicQ9b
— Blue Georgia (@BlueATLGeorgia) June 17, 2025
– Jag bryr mig inte om vad hon sa. Jag tror att de var väldigt nära att skaffa ett (kärnvapen), slog Trump fast, när journalister undrade varför han struntar i sina egna experters och rådgivares bedömningar.
”I dont care what she said, I think they were very close”
President Trump’s reaction to the claims, of his own National Intelligence Chief, @TulsiGabbard
Claiming that Iran was not close to building a Nuclear Weapon. pic.twitter.com/TSek6D4ARr— Chay Bowes (@BowesChay) June 17, 2025
Det faktum att IAEA:s högste chef, Rafel Grossi, även han bekräftar att det inte finns några belägg ”för ett systematiskt försök (från Irans sida) att röra sig mot ett kärnvapen” tycks heller inte spela någon roll för USA:s högsta ledare. Trump har av allt att döma bestämt sig att gå på Netanyahus krigslinje – trots att den i decennier bevisligen varit förljugen.
“We did not have any proof of a systematic effort to move into a nuclear weapon.” @iaeaorg Director General affirms his agency’s findings about Iran’s nuclear program. pic.twitter.com/TmHx7rtfjJ
— Christiane Amanpour (@amanpour) June 17, 2025
Trumps popularitet har i hög grad byggt på löften om att få slut på dyra, utdragna och globalistiska krig. Nu viftar den nyckfulle presidenten bort sina löften med diffusa neokonservativa resonemang om att USA inte kan bli ”fantastiskt” så länge Iran har eller kan komma att få kärnvapen, och att detta därför bör vara av yttersta prioritet för alla amerikanska patrioter.
Under den förra mandatperioden fick Trump hård kritik för att hans vallöften inte infriades. Detta förklarades av många analytiker som att de blockerades av politiska motståndare – men andra kritiker pekade också tidigt på att han valde att omge sig med rådgivare med tveksamma och för USA direkt skadliga agendor – exempelvis den ultrasionistiske svärsonen Jared Kushner eller den neokonservative krigshöken John Bolton.
Denna gång skulle det bli annorlunda. Nu skulle administrationen utgöras av pålitliga och stabila personer som satte USA först och som prioriterade vad som var bra för det amerikanska folket – inte mäktiga särintressen eller främmande regimer.
Så tycks det alltså inte ha blivit. Vad gäller Iran och Mellanöstern har amerikanerna och världen i Trump tvärtom fått en president som i praktiken kan vara ännu mer krigisk än flera av sina föraktade föregångare. De senaste dagarna har hans flöde fyllts med krigshetsande neokonservativ retorik och krav på iransk underkastelse.
”VILLKORSLÖS KAPITULATION!” dundrar han bland annat i ett inlägg på Truth Social.
”Vi vet exakt var den så kallade “högste ledaren” gömmer sig. Han är ett enkelt mål, men där är han säker – vi kommer inte att ta honom av daga (döda!), åtminstone inte för tillfället. Men vi vill inte att missiler avfyras mot civila eller amerikanska soldater. Vårt tålamod börjar ta slut!”, hotar han i ett annat.
”USA FÖRST betyder många FANTASTISKA saker, bland annat att IRAN INTE FÅR HA ETT KÄRNVAPEN. GÖR AMERIKA FANTASTISKT IGEN!!!”, mässar han i ett tredje.
Trump har förvisso länge haft en excentrisk framtoning, men även många av hans egna anhängare på sociala medier undrar vad det egentligen är som pågår. Det var väl Joe Biden som var den tokige presidenten som höll på att dra in USA i krig och elände – inte Trump?
Andra kan inte förstå varför USA:s president fortsätter att skrika om iranska kärnvapen när alla relevanta bedömare redan konstaterat att det inte finns några bevis alls för att ett sådant hot skulle vara nära. Var får han egentligen sin information ifrån, hur gör han sina bedömningar och varför är de så irrationella, är frågor som ställs. Några svar verkar inte kunna presenteras, förutom att USA behåller sin linje – att Israels önskemål står över allt annat.
Därför spelar det ingen roll för Trump att det är Israel – inte Iran, som illegalt och i största hemlighet har införskaffat ett stort antal kärnvapen, och som använt dessa för att pressa för ett amerikanskt militärt stöd eller avskräcka fientliga grannländer i samband med konflikter.
Former Trump chief strategist Steve Bannon on how the president’s enemies are working to destroy MAGA with the war on Iran.
(0:00) Will the Iran War Be the Downfall of MAGA?
(6:55) Fox News’ Pro-War Propaganda
(12:42) The Never-Trumpers Pretending to Be On Trump’s Team
(15:30)… pic.twitter.com/PdUZFiUNNZ— Tucker Carlson (@TuckerCarlson) June 16, 2025
I Trumps väljarbas är oron nu utbredd när Trump trots alla fredslöften ännu en gång ser ut att kasta in USA i ett storkrig baserat på lögner och desinformation – exakt så som var fallet med invasionen efter de påhittade kemiska vapnen i Irak 2003. Många amerikaner konstaterar uppgivet att det här inte alls är var vad man röstat för.
Motståndarna till ett amerikanskt anslutande till Israels krig mot Iran pekar också på att de som mest högljutt kräver ännu ett amerikanskt krig är makthavare som egentligen varken stödjer Trump eller MAGA-rörelsen, utan som ser kriget som ett tillfälle att så split eller krossa den rörelse som byggts upp kring honom.
De kommande dagarna och veckorna kommer inte bara att definiera Trumps politiska eftermäle, utan hela Mellanösterns framtid. Kanske även världens.
Markus Andersson
1984 – Jane's Defence Weekly: Iran kan ha kärnvapen inom två år.
1992 – Benjamin Netanyahu: Iran nära bomb senast 1999.
1993 – Yitzhak Rabin: Iran bygger kärnvapen, världen måste agera.
1995 – USA:s regering: Irans kärnvapenplaner måste stoppas
1998 – Madeleine Albright: Iran försöker skaffa kärnvapen.
2000 – Bill Clinton: Lag mot stöd till Irans vapenprogram.
2002 – George W. Bush: Iran hotar med kärnvapenplaner.
2004 – U.S. National Intelligence Estimate: Iran troligen på väg mot kärnvapen.
2005 – Ariel Sharon: Iran nära teknisk lösning för bomb.
2006 – George W. Bush: Irans kärnplaner hotar freden.
2007 – Amerikansk underrättelsetjänst: Iran pausade vapenprogrammet 2003 men bygger på nytt kapacitet.
2008 – Ehud Olmert: Iran nära oåterkallelig kärnvapenpunkt.
2009 – Benjamin Netanyahu: Iran tre till fem år från bomb.
2010 – Barack Obama: Irans kärnprogram ett stort hot.
2011 – Leon Panetta: Iran kan ha bomb inom ett år.
2012 – Benjamin Netanyahu: Iran nära "röda linjen" för kärnvapen.
2013 – Moshe Ya'alon: Iran mycket nära kärnvapengräns.
2014 – Benjamin Netanyahu: Iran på väg att bli kärnvapenmakt.
2015 – Benjamin Netanyahu: JCPOA (kärnavtalet med Iran) banar väg för Irans bomb.
2017 – Donald Trump: Iran kan snabbt få kärnvapen.
2018 – Mike Pompeo: Iran strävar efter kärnvapen trots JCPOA.
2019 – Benjamin Netanyahu: Iran nära att tillverka atombomb.
2020 – Donald Trump: Iran ekonomiskt svagt men kärnvapenhotet kvarstår.
2021 – Joe Biden: Iran måste följa JCPOA för att stoppa kärnvapen.
2023 – Yoav Gallant: Iran närmare bomb än någonsin.
2024 – USA:s underrättelsetjänst: Iran månader från kärnvapen.
2025 – Benjamin Netanyahu: Iran kan bygga nio kärnvapen.
2025 – Donald Trump: USA kan bomba Iran om kärnprogrammet inte stoppas.
https://nyadagbladet.se/analys/varfor-ifragasatter-inte-det-internationella-samfundet-israels-mal/
Om Samsonalternativet verkligen existerar avslöjar det mycket av grunden till Israels oproportionerliga inflytande och omvärldens tystnad. Att Israel gång på gång tillåts agera utan konsekvenser bottnar alltså i en form av utpressning där världens ledare hukar av rädsla för att ”kärnvapenkortet” ska spelas ut.
Efter att man på G7-mötet slagit fast att Iran aldrig får skaffa kärnvapen och att Israel har rätt att försvara sig, ställer jag mig ånyo kritisk till de dubbla måttstockar som används samt ifrågasätter varför inte Israels kärnvapenkapaciteter framkallar samma mani. Läser en analys som sätter ljus på den komplexa situationen.
Även om det är ett faktum som accepteras av experter världen över att Israel har haft atombomber sedan strax före sexdagarskriget 1967, upprätthåller Israel än i dag en fasad av avsiktlig tvetydighet när det gäller sina kärnvapenkapaciteter.
Enligt nyligen genomförda uppskattningar från det oberoende Stockholms internationella fredsinstitut, som kontrollerat världens kärnvapen och de stater som innehar dem sedan 1966, tycks Israel ha minst 90 kärnvapenstridsspetsar som man tror kan avfyras var som helst inom en maximal radie av 4 500 km med deras F-15, F-16I och F-35I ”Adir”-flygplan, deras 50 landbaserade Jericho II- och III-missiler samt med cirka 20 Popeye Turbo-kryssningsmissiler, som avfyras från ubåtar.
Den relevanta frågan som uppstår är varför inte det internationella samfundet ifrågasätter Israels mål med tanke på att Iran har undertecknat det internationella icke-spridningsavtalet om kärnvapen, vilket Israel har vägrat.
Det har skett internationella ansträngningar för att få alla israeliska kärnkraftsanläggningar under det Internationella atomenergiorganets skydd, Israel vägrar dock att underteckna avtal om att ansluta sig till fördraget om icke-spridning av kärnvapen som en icke-kärnvapenstat.
Något annat som inte ifrågasätts är att Israel har attackerat Iran med det uttalade målet att lamslå ett kärnvapenutvecklingsprogram, vilket har stöd av stora delar av det internationella samfundet, men samtidigt har Internationella atomenergimyndigheten inte kunnat fastslå att det inte handlar om energi. I grund och botten har Iran rätt att utveckla kärnenergi för fredliga ändamål, men inte för att utveckla kärnvapen, och än så länge finns inga konkreta bevis som stöder de anklagelser som florerar i media.
En annan outforskad frågeställning är varför Israel får ha kärnvapen utan att behöva binda sig till några avtal, medan Iran, om de skulle vilja, inte alls får inneha kärnvapen överhuvudtaget.
En annan intressant aspekt är att Israel redan 1981 har brutit mot FN:s resolution 487. Det hela hade sin upprinnelse i en attack mot en kärnforskningsanläggning i Irak som Israel utförde den 7 juni 1981, vilken fördömdes av FN:s säkerhetsråd som ett ”klart brott mot FN-stadgan och normerna för internationellt uppförande”. Enligt säkerhetsrådet hade Irak varit part i icke-spridningsavtalet sedan det trädde i kraft 1970.
Resolutionen, som fortfarande gäller, uppmanade Israel att ”snabbt placera sina kärnkraftsanläggningar under Internationella atomenergiorganets skydd”, men som redan nämnts har Israel aldrig följt resolution 487.
Israel har inga kärnkraftverk, men experter är överens om att det finns en enorm kärnkraftsanläggning. Shimon Peres Negev kärnforskningscenter byggdes i slutet av 1950-talet/början av 1960-talet och påstås ha haft franskt bistånd samt fick sitt namn efter den tidigare israeliske premiärministern efter hans död 2016. Anläggningen är ett hårt bevakat komplex i Negevöknen knappt 70 km från gränsen till Egypten.
Iran har ballistiska missiler som kan nå kärnforskningscentret cirka 1 500 km från Teheran, så varför attackerar Teheran israeliska städer som vedergällning för Israels försök att förstöra Irans kärnkraftsindustri när de i stället skulle kunna attackera Israels kärnkraftsanläggning?
Svaret ligger troligen i ”Samsonalternativet”, ett protokoll för ömsesidig förstörelse vars existens aldrig har erkänts av Israel, men heller aldrig förnekats. Den Pulitzerprisbelönade journalisten Seymour Hersh, som även grävt i Nord Stream-attacken, var först att rapportera om Samsonalternativet som handlar om Israels avskräckningsstrategi med massiv vedergällning med kärnvapen som en ”sista utväg” mot ett land vars militär har invaderat och/eller förstört stora delar av Israel. Men det kommer inte bara vara sina fiender som man attackerar utan flera av världens större städer under parollen faller vi faller alla.
Israel har två gånger varit nära att använda sina kärnvapen. År 2017 framkom ett påstående om att Israel strax före det arabisk-israeliska kriget 1967 hade stått på gränsen till att avfyra en ”demonstrations”-kärnvapenexplosion i syfte att skrämma sina fiender.
Planen avslöjades i intervjuer med den pensionerade generalen Itzhak Yaakov, genomförda av Avner Cohen, en israelisk-amerikansk historiker och ledande forskare inom Israels kärnvapenhistoria, vilka publicerades först efter Yaakovs död.
År 2003 avslöjade Cohen att under Yom Kippur-kriget 1973, när det återigen verkade som att israeliska styrkor var på väg att bli överkörda, hade dåvarande premiärminister Golda Meir godkänt användningen av atombomber och missiler som ett sista försvar. Denna domedagsplan, med kodnamnet Samson, fick sitt namn efter den israelitiske starke man som, tillfångatagen av filistéerna, rev ned pelarna i deras tempel och förintade sig själv tillsammans med sina fiender.
Mordechai Vanunu, en israelisk kärntekniker och fredsaktivist, avslöjade Israels kärnvapenhemligheter redan 1986. Mordechai lockades till Rom där han kidnappades av Mossad-agenter och fördes tillbaka till Israel på ett israeliskt marinfartyg där han anklagades för landsförräderi. Han dömdes till 18 års fängelse och tillbringade en stor del av tiden i isoleringscell. I april 2004 släpptes han, men är fortfarande underkastad en rad strikt upprätthållna restriktioner som hindrar honom från att lämna Israel och tala med utlänningar.
Ahron Bregman, senior lärare vid institutionen för krigsstudier vid King’s College Londons Institute of Middle East Studies och som tjänstgjorde i den israeliska armén i sex år på 1980-talet, har sagt att alla tror att Israel har kärnvapenkapacitet och det faktum att Israel fann det nödvändigt att gripa Vanunu och sätta honom i fängelse samt fortsätter att införa strikta restriktioner mot honom, bevisar bara detta.
Om Samsonalternativet är sant förklarar det mycket av Israels inflytande och omvärldens passiva agerande mot Israel. Att Israel kommer undan med carte blanche oavsett vad de företar sig grundar sig alltså i en sorts utpressning där ingen vågar opponera sig av rädsla för ”kärnvapenkortet”. De få som har missiler som kan skjuta ner Israels missiler i dag är troligtvis Ryssland, Kina och Nordkorea, då deras missiler är snabbare.
Återstår således att se hur det här kommer att sluta, men med tanke på att Trump redan gett Israel sitt fulla stöd har jag svårt att se att utgången skulle bli annorlunda den här gången. Och medan maktens människor gör sina drag kommer fler människor att dö på båda sidor, men en vinnare som skrattar hela vägen till banken är krigsindustrin som i vanlig ordning profiterar på det pågående kaoset.
Du läser på Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning.
NyD är oberoende humanistisk. Läs mer här.
Ladda ner nyhetsappen på App Store & Google Play:
Kontakta redaktionen, lämna tips, ansök om att bli medarbetare, eller i andra ärenden via e-post eller vår kontaktsida.
Nya Dagbladet, Box 1, 774 21 Avesta
Ansvarig utgivare och chefredaktör:
Markus Andersson
Nyhetschef:
Isac Boman
Nya Dagbladet är ett registrerat varumärke och ingår i Aeon Media Group som är Nordens ledande mediekoncern för oberoende medier.
Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.
