Det var en mycket fattig gammal man, men trots hans fattigdom var själva kejsaren avundsjuk på honom. Han hade nämligen en fantastisk vit häst. Kejsaren erbjöd honom hinkvis med guld för hästen, men den fattige mannen svarade: ”Den hästen är inte till salu, hur mycket du än betalar, för den är inte bara en häst för mig, den är en vän”.
En morgon när den fattige mannen kom ut i stallet var hästen borta. Allt folket från byn samlades och sa: ”Din gamle idiot, vi visste att den skulle bli stulen en dag. Det hade varit mycket bättre om du hade sålt den. Vilken olycka!”.
Den fattige mannen sa: ”Det finns ingen anledning att dra så långtgående slutsatser. Det är tillräckligt att konstatera att hästen inte längre är kvar i stallet. Om det är en välsignelse eller en olycka vet jag inte. Vem vet vad som händer i fortsättningen!”.
Folk skrattade åt den gamle mannen. De hade alltid vetat att han var lite tokig.
Efter några dagar kom hästen plötsligt tillbaka. Den hade inte blivit stulen. Och med den följde ett dussin vilda hästar.
På nytt samlades hela skocken med sina uppfattningar: ”Gamle man, du hade rätt. Det var ingen olycka, utan stor tur det som skedde!”.
Den gamle mannen sa: ”På nytt drar ni för långgående slutsatser. Det räcker att säga att hästen är tillbaka! Om det är bra eller dåligt vet jag inte, det är ju endast ett fragment. Om ni läser bara en enda sida i en bok, hur kan ni utifrån den utvärdera hela boken?”.
Mannen hade en son. Han började rida in alla de vilda hästarna. Bara en vecka senare föll han av en av hästarna och bröt bägge benen.
Ånyo samlades hela skocken med sina värderingar: ”Det var ju förskräckligt. Du borde i alla fall ha sålt hästen till kejsaren. Se vad som har hänt!”.
Mannen sa: ”Ni är besatta av era bedömningar och uppfattningar. Det finns ingen grund för att gå så långt. Min som har brutit benen, det är allt! Om det är en olycka eller en välsignelse, det vet ingen. Livet kommer bitvis, ett stycke åt gången”.
Det hände sig nu att landet kom i krig och alla unga män blev inkallade att kriga. Men inte den gamle mannens son, eftersom hans ben var brutna. Alla byns unga söner stupade i kriget. Det var djup sorg överallt.
Alla ställde de upp igen invid den gamle mannen och sa: ”Du hade rätt i alla fall, gamle man. Det har visat sig vara en välsignelse att din son bröt benen. Du har kvar honom, medan alla våra söner är borta!”.
Mannen sa: ”När skall ni sluta upp med era bedömningar? Ingen vet om det är bra eller dåligt. Nöj er med att konstatera att era söner blev tvingade ut i kriget, men min blev inte det. Det är allt!
Endast Gud, helheten, vet om det är en välsignelse eller ej
Gammal kinesisk historia
Tack till Esa som skickade in berättelsen
