Orginaltexterna till Bardo Thodol skrevs troligen någon gång under 700-talet, upptäcktes på 1300-talet, och översattes till engelska på 1900-talet av den amerikanske forskaren och antropologen Walter Evans-Wentz (1878–1965). Översättningen blev den engelska standardversion som de flesta idag känner till som The Tibetan Book of the Dead och är den som andra författare brukar hänvisa till.
Evans-Wentz popularisering av verket, bland annat genom att relatera till psykologiforskaren Carl Gustav Jung (1875–1961), har etablerat boken inte bara som ett stöd inför döden utan också som en slags guide för att förstå och förändra medvetandet. Många uppger att de upplever att texterna kan hjälpa att frigöra sig från missuppfattningar som håller en bunden till upprepade cykler av självdestruktivt eller självbegränsande beteende, vilket dock inte var det ursprungliga syftet med Bardo Thodol.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet 6 maj 2022.
Bardo Thodol betyder ungefär ”frigörelse genom att höra under det mellanliggande tillståndet” och skrevs för att läsas till den avlidnes ande i mellantillståndet ("bardo") i det skede då själen lämnar kroppen och inför den process där denna antingen återföds i en annan form eller befrias från cykeln av återfödelse och död ("samsara"). Enligt den tibetanska buddhistiska filosofin konfronteras den dödes medvetande bland annat med de gärningar man gjort i livet, vilka persofinieras i form av antingen ilskna eller fridfulla andar. Dessa andar anses i regel uppfattas som skrämmande för själen och därför läser en lama (tibetansk buddhistmunk) skriften högt invid den dödes kropp, dels för att hjälpa denne att förstå vad det är den stöter på, dels för att förståelsen möjliggör en mer harmonisk övergång från det mellanliggande tillståndet till en ny form av liv.
Texterna, hur man än tolkar dem, utgår mycket tydligt från att det finns ett konkret liv efter detta. Skrifterna används idag på vissa håll också som ett terapeutiskt verktyg inom sjukvården med patienter som inte har långt kvar att leva, för att ge dem stöd inför de rädslor som döden väcker hos dem.
Upptäcktes i Väst först på 1900-talet
Enligt legenden uppstod Bardo Thodol på 700-talet när den så kallade "Lotusgurun" Padmasambhava bjöds in till Tibet av kejsaren Trisong Detsen (år 755 – 797), som krävde hans hjälp för att befria landet från de mörka andar man ansåg stod ivägen för en bredare acceptans av den buddhistiska läran. Padmasambhava förvandlade enligt detta dessa andar från själviska och rädda hinder till väktare av den kosmiska lagen - Dharma.
Bland de första som anammade en buddhistiskt inspirerad livsfilosofin var Yeshe Tsogyal i mitten av 800-talet, som antingen var fru eller gemål till Trisong Detsen. Hon kan ha varit en tidig anhängare av gudinnan Tara, en av de främsta i Padmasambhavas mer esoteriska buddhism än den moderna motsvarigheten. Tsogyal, ofta kallad den tibetanska buddhismens moder, studerade plikttroget med Padmasambhava och hjälpte gurun att skriva texterna som de sedan gömde på olika platser för att hittas senare av dem som skulle avslöja dem när det väl behövdes.
På 1300-talet upptäcktes texterna av Karma Lingpa, som i traditionen anses vara en reinkarnation av en av Padmasambhavas lärjungar. Lingpa upptäckte flera texter, inte bara Bardo Thodol, som bland annat noterats av forskaren Bryan J. Cuevas.
Dessa texter lärdes muntligen ut av mästare till lärjungar på 1400-talet och förmedlades sedan mellan eleverna på samma sätt. Cuevas noterar hur "överföring av religiös kunskap, oavsett om det är i form av texter eller direkt muntlig undervisning, faktiskt var en ganska flytande process i Tibet" vid denna tid, och även tidigare. Texterna trycktes först på 1700-talet då de började cirkulera mer.
År 1919 reste den brittiske officeren major W. L. Campbell, stationerad i Sikkim, Indien, runt i Tibet och köpte ett antal av dessa tryckta skrifter. Campbell hade ett intresse för tibetansk buddhism och efter sin återkomst till Sikkim delade han dem med Dr Walter Evans-Wentz, en antropolog i regionen som studerade de religiösa och andliga aspekterna av kulturen i Tibet. Evans-Wentz hade mycket dåliga kunskaper i språket och tog därför hjälp av Lama Kazi Dawa Samdup (1868 – 1922) som var rektor och lärare vid en lokal skola.
Dawa Samdup hade redan ett imponerande rykte som översättare eftersom han hade arbetat med den berömda reseskribenten och spiritualisten Alexandra David-Neel med att översätta tibetanska till engelska. Han gick med på att hjälpa Evans-Wentz med skrifterna, och de träffades för att översätta och tolka texterna fram till Dawa Samdups död 1922. Vid denna tidpunkt var det bara Bardo Thodols begravningstext som till största delen översattes. Evans-Wentz fyllde i de saknade delarna med sin egen tolkning och publicerade skrifterna 1927 under titeln The Tibetan Book of the Dead för att associera till titeln The Egyptian Book of the Dead, som publicerades på engelska 1867 genom British Museum.
Livet som formare av dödsupplevelsen
Centralt i Bardo Thodol ligger att alla levande ting är sammanlänkade som en konstant cykel av förändring; att alla ting blir till och försvinner enligt sin natur, och att mänskligt lidande uppstår när man försöker upprätthålla permanenta tillstånd i en värld där det föränderliga, inklusive döden, är oundvikligt. Forskaren Fung Kei Cheng utvecklar:
”För buddhister anses livet inte bara vara en process utan, ännu viktigare, en "stor tillblivelseprocess" med en oupphörlig cykel av levande och döende, vilket antyder att individer upplever döden otaliga gånger... Beroende på det individuella svaret på verkligheten, blir möjligt att överskrida lidande och dämpa dödsångest, när en person framgångsrikt söker efter mening med livet och därefter förbereder sig för att dö väl genom att släppa döden.”
Enligt den filosofi som boken förmedlar är det en människas svar på verkligheten i livet som formar dennes upplevelser efter döden. I livet efter detta manifesteras både de positiva och de negativa energierna i ens liv som andar som försöker blockera eller öppna ens väg i det mellanliggande tillståndet efter det att kroppen dött. Bardo Thodol läses därför upp för själen för att hjälpa den att förstå vad det är den möter och vad den kan förvänta sig härnäst.
När ritualen för läsningen av Bardo Thodol är klar anses den avlidnes familj ha gjort sin plikt när det gäller respekten för denne och kan då fortsätta med sina liv. Även om vissa ritualer bara pågår under tidsspannet av en vecka, eller ibland blott några dagar, tros detta kunna vara till ovärderlig hjälp för den avlidne och också förebygga att dennes ande fastna i ett tillstånd av oro och till och med förfölja de levande med otur, sjukdom eller vedergällning.
Delar av filosofin har även porträtterats i en dokumentär från 1994, samproducerad av japanska, franska och kanadensiska producenter med ett rikt filmmaterial från Tibet.
Vägledning i döden - och i livet
Ritualen med högläsning för att hjälpa den dödes själ är det enda ursprungliga syftet med den ursprungliga tibetanska texten, men när den väl översattes av Dawa Samdup och publicerades av Evans-Wentz fördes dess texter fram i Väst även som en källa till vägledning för de levande. Evans-Wentz tog inspiration av mystikern Helena Blavatskys (1831 – 1891) teosofi som grundades i att det gudomliga och odödliga absoluta finns närvarande hos varje själ och hämtade stora delar av filosofin från buddhismen och särskilt den mer esoteriskt inriktade buddhismen. Tibet, som Blavatsky uttryckte det, betraktades ”ett säte för forntida visdom”.
Evans-Wentz tolkning av Bardo Thodol var därför influerad av hans teosofiska övertygelser - inte bara som en begravningsrit utan med ett innehåll som även, som han uppfattade det, kunde hjälpa en att leva ett bättre liv på detta verklighetsplan. I sin inledning till The Tibetan Book of the Dead skriver Evans-Wentz följande på det spåret:
”Det är mycket förnuftigt av Bardo Thodol att klargöra för den döde själens företräde, för det är det enda som livet inte klargör för oss. Vi är så instängda av saker som tränger och förtrycker att vi aldrig får en chans att, mitt i alla dessa "givna" saker, undra av vem de "givs". Det är från denna värld av "givna" ting som den döde frigör sig själv; och syftet med instruktionen (Bardo Thodol) är att hjälpa honom mot denna befrielse. Vi, om vi sätter oss i hans ställe, kommer att få ingen mindre belöning av det, eftersom vi redan från de första styckena lär oss att "givaren" av alla "givna" ting bor inom oss.”
Evans-Wentz ingång har lyft fram perspektivet att The Tibetan Book of the Dead således kan vara lika värdefull för de levande som för de döda, något som även den tibetanske laman Sogyal Rinpoches instämt i och lyft fram. Klart är att Bardo Thodols texter skrevs för att ge tröst och vägledning till de döda i livet efter detta, och uppmuntrar till att "göra något åt" döden genom att engagera sig i dödsprocessen. Idag kan den också vara ett bidrag till att möta det psykologiska behov Jung nämner av en tro på överlevnaden bortom den kroppsliga döden, som kan hjälpa människor i processen att släppa taget och gå vidare, alldeles oavsett vilken personlig livsåskådning eller filosofi man själv relaterar närmast till.
