Annons:

Den tibetanska dödsboken

Den urgamla text som läses för de döda i den tibetanska kulturen syftar till att hjälpa människan att hantera döden på bästa möjliga sätt. I modern tid fortsätter den att fascinera, särskilt i Väst där rädslan för vårt oundvikliga öde är påtagligt större än den är i Tibet.

Publicerad september 12, 2025
– av Isac Boman
Tv. urgammalt mandala-mönster från Bardo Thodol-samlingen. Tibetanska munkar vid Drepung-templet i Lhasa till höger.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

171 300 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.

Nedräknare
0 Dagar
0 Timmar
0 Minuter

Orginaltexterna till Bardo Thodol skrevs troligen någon gång under 700-talet, upptäcktes på 1300-talet, och översattes till engelska på 1900-talet av den amerikanske forskaren och antropologen Walter Evans-Wentz (1878–1965). Översättningen blev den engelska standardversion som de flesta idag känner till som The Tibetan Book of the Dead och är den som andra författare brukar hänvisa till.

Evans-Wentz popularisering av verket, bland annat genom att relatera till psykologiforskaren Carl Gustav Jung (1875–1961), har etablerat boken inte bara som ett stöd inför döden utan också som en slags guide för att förstå och förändra medvetandet. Många uppger att de upplever att texterna kan hjälpa att frigöra sig från missuppfattningar som håller en bunden till upprepade cykler av självdestruktivt eller självbegränsande beteende, vilket dock inte var det ursprungliga syftet med Bardo Thodol.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet 6 maj 2022.


Bardo Thodol betyder ungefär ”frigörelse genom att höra under det mellanliggande tillståndet” och skrevs för att läsas till den avlidnes ande i mellantillståndet ("bardo") i det skede då själen lämnar kroppen och inför den process där denna antingen återföds i en annan form eller befrias från cykeln av återfödelse och död ("samsara"). Enligt den tibetanska buddhistiska filosofin konfronteras den dödes medvetande bland annat med de gärningar man gjort i livet, vilka persofinieras i form av antingen ilskna eller fridfulla andar. Dessa andar anses i regel uppfattas som skrämmande för själen och därför läser en lama (tibetansk buddhistmunk) skriften högt invid den dödes kropp, dels för att hjälpa denne att förstå vad det är den stöter på, dels för att förståelsen möjliggör en mer harmonisk övergång från det mellanliggande tillståndet till en ny form av liv.

Annons:

Texterna, hur man än tolkar dem, utgår mycket tydligt från att det finns ett konkret liv efter detta. Skrifterna används idag på vissa håll också som ett terapeutiskt verktyg inom sjukvården med patienter som inte har långt kvar att leva, för att ge dem stöd inför de rädslor som döden väcker hos dem.

Upptäcktes i Väst först på 1900-talet

Enligt legenden uppstod Bardo Thodol på 700-talet när den så kallade "Lotusgurun" Padmasambhava bjöds in till Tibet av kejsaren Trisong Detsen (år 755 – 797), som krävde hans hjälp för att befria landet från de mörka andar man ansåg stod ivägen för en bredare acceptans av den buddhistiska läran. Padmasambhava förvandlade enligt detta dessa andar från själviska och rädda hinder till väktare av den kosmiska lagen - Dharma.

Bland de första som anammade en buddhistiskt inspirerad livsfilosofin var Yeshe Tsogyal i mitten av 800-talet, som antingen var fru eller gemål till Trisong Detsen. Hon kan ha varit en tidig anhängare av gudinnan Tara, en av de främsta i Padmasambhavas mer esoteriska buddhism än den moderna motsvarigheten. Tsogyal, ofta kallad den tibetanska buddhismens moder, studerade plikttroget med Padmasambhava och hjälpte gurun att skriva texterna som de sedan gömde på olika platser för att hittas senare av dem som skulle avslöja dem när det väl behövdes.

På 1300-talet upptäcktes texterna av Karma Lingpa, som i traditionen anses vara en reinkarnation av en av Padmasambhavas lärjungar. Lingpa upptäckte flera texter, inte bara Bardo Thodol, som bland annat noterats av forskaren Bryan J. Cuevas.

Dessa texter lärdes muntligen ut av mästare till lärjungar på 1400-talet och förmedlades sedan mellan eleverna på samma sätt. Cuevas noterar hur "överföring av religiös kunskap, oavsett om det är i form av texter eller direkt muntlig undervisning, faktiskt var en ganska flytande process i Tibet" vid denna tid, och även tidigare. Texterna trycktes först på 1700-talet då de började cirkulera mer.

År 1919 reste den brittiske officeren major W. L. Campbell, stationerad i Sikkim, Indien, runt i Tibet och köpte ett antal av dessa tryckta skrifter. Campbell hade ett intresse för tibetansk buddhism och efter sin återkomst till Sikkim delade han dem med Dr Walter Evans-Wentz, en antropolog i regionen som studerade de religiösa och andliga aspekterna av kulturen i Tibet. Evans-Wentz hade mycket dåliga kunskaper i språket och tog därför hjälp av Lama Kazi Dawa Samdup (1868 – 1922) som var rektor och lärare vid en lokal skola.

Dawa Samdup hade redan ett imponerande rykte som översättare eftersom han hade arbetat med den berömda reseskribenten och spiritualisten Alexandra David-Neel med att översätta tibetanska till engelska. Han gick med på att hjälpa Evans-Wentz med skrifterna, och de träffades för att översätta och tolka texterna fram till Dawa Samdups död 1922. Vid denna tidpunkt var det bara Bardo Thodols begravningstext som till största delen översattes. Evans-Wentz fyllde i de saknade delarna med sin egen tolkning och publicerade skrifterna 1927 under titeln The Tibetan Book of the Dead för att associera till titeln The Egyptian Book of the Dead, som publicerades på engelska 1867 genom British Museum.

Livet som formare av dödsupplevelsen

Centralt i Bardo Thodol ligger att alla levande ting är sammanlänkade som en konstant cykel av förändring; att alla ting blir till och försvinner enligt sin natur, och att mänskligt lidande uppstår när man försöker upprätthålla permanenta tillstånd i en värld där det föränderliga, inklusive döden, är oundvikligt. Forskaren Fung Kei Cheng utvecklar:

”För buddhister anses livet inte bara vara en process utan, ännu viktigare, en "stor tillblivelseprocess" med en oupphörlig cykel av levande och döende, vilket antyder att individer upplever döden otaliga gånger... Beroende på det individuella svaret på verkligheten, blir möjligt att överskrida lidande och dämpa dödsångest, när en person framgångsrikt söker efter mening med livet och därefter förbereder sig för att dö väl genom att släppa döden.”

Enligt den filosofi som boken förmedlar är det en människas svar på verkligheten i livet som formar dennes upplevelser efter döden. I livet efter detta manifesteras både de positiva och de negativa energierna i ens liv som andar som försöker blockera eller öppna ens väg i det mellanliggande tillståndet efter det att kroppen dött. Bardo Thodol läses därför upp för själen för att hjälpa den att förstå vad det är den möter och vad den kan förvänta sig härnäst.

När ritualen för läsningen av Bardo Thodol är klar anses den avlidnes familj ha gjort sin plikt när det gäller respekten för denne och kan då fortsätta med sina liv. Även om vissa ritualer bara pågår under tidsspannet av en vecka, eller ibland blott några dagar, tros detta kunna vara till ovärderlig hjälp för den avlidne och också förebygga att dennes ande fastna i ett tillstånd av oro och till och med förfölja de levande med otur, sjukdom eller vedergällning.

Delar av filosofin har även porträtterats i en dokumentär från 1994, samproducerad av japanska, franska och kanadensiska producenter med ett rikt filmmaterial från Tibet.

 

 

Vägledning i döden - och i livet

Ritualen med högläsning för att hjälpa den dödes själ är det enda ursprungliga syftet med den ursprungliga tibetanska texten, men när den väl översattes av Dawa Samdup och publicerades av Evans-Wentz fördes dess texter fram i Väst även som en källa till vägledning för de levande. Evans-Wentz tog inspiration av mystikern Helena Blavatskys (1831 – 1891) teosofi som grundades i att det gudomliga och odödliga absoluta finns närvarande hos varje själ och hämtade stora delar av filosofin från buddhismen och särskilt den mer esoteriskt inriktade buddhismen. Tibet, som Blavatsky uttryckte det, betraktades ”ett säte för forntida visdom”.

Evans-Wentz tolkning av Bardo Thodol var därför influerad av hans teosofiska övertygelser - inte bara som en begravningsrit utan med ett innehåll som även, som han uppfattade det, kunde hjälpa en att leva ett bättre liv på detta verklighetsplan. I sin inledning till The Tibetan Book of the Dead skriver Evans-Wentz följande på det spåret:

”Det är mycket förnuftigt av Bardo Thodol att klargöra för den döde själens företräde, för det är det enda som livet inte klargör för oss. Vi är så instängda av saker som tränger och förtrycker att vi aldrig får en chans att, mitt i alla dessa "givna" saker, undra av vem de "givs". Det är från denna värld av "givna" ting som den döde frigör sig själv; och syftet med instruktionen (Bardo Thodol) är att hjälpa honom mot denna befrielse. Vi, om vi sätter oss i hans ställe, kommer att få ingen mindre belöning av det, eftersom vi redan från de första styckena lär oss att "givaren" av alla "givna" ting bor inom oss.”

Evans-Wentz ingång har lyft fram perspektivet att The Tibetan Book of the Dead således kan vara lika värdefull för de levande som för de döda, något som även den tibetanske laman Sogyal Rinpoches instämt i och lyft fram. Klart är att Bardo Thodols texter skrevs för att ge tröst och vägledning till de döda i livet efter detta, och uppmuntrar till att "göra något åt" döden genom att engagera sig i dödsprocessen. Idag kan den också vara ett bidrag till att möta det psykologiska behov Jung nämner av en tro på överlevnaden bortom den kroppsliga döden, som kan hjälpa människor i processen att släppa taget och gå vidare, alldeles oavsett vilken personlig livsåskådning eller filosofi man själv relaterar närmast till.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Diddy får fyra års fängelse – överklagar domen

Publicerad oktober 21, 2025
– av Redaktionen
Åklagaren hade yrkat på 11 års fängelse – förvaret på 14 månader.

Rapparen Sean ”Diddy” Combs dömdes i oktober till fyra års fängelse och böter för prostitutionsrelaterade brott. Nu överklagar 55-åringen domen.

Det var förra året som det uppdagades att en rad kvinnor hade anklagat Diddy för bland annat grova sexuella övergrepp och människohandel. I september förra året åtalades Combs för utpressning, sexhandel och koppleri och han häktades i New York City.

I maj i år inleddes rättegången mot Combs, där man redan i juli friade rapparen från de allvarligaste åtalspunkterna, bland annat kring sexhandel och utpressning.

I början av oktober fälldes han för något som kallas ”transport i syfte att främja prostitution” efter att han transporterat två kvinnor, varav en av dem var hans dåvarande flickvän Cassandra Ventura, över delstatsgränsen i prostitutionssyfte. Combs dömdes till fyra år och två månader i fängelse, skyddstillsyn i ytterligare fem år och 500 000 dollar i böter, rapporterar BBC.

Annons:

Diddys advokater har meddelat att man kommer att överklaga domen, rapporterar The New York Times. Däremot är det fortfarande oklart på vilka grunder.

Åklagaren yrkade på 11 års fängelse, samtidigt som försvaret yrkade på 14 månader – varav 13 månader som redan varit avtjänade då Combs suttit häktad.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Battlefield 6 slår försäljningsrekord – hyllas som seriens återkomst

Uppdaterad oktober 18, 2025, Publicerad oktober 18, 2025
– av Markus Andersson

Efter misslyckandet med Battlefield 2042 levererar spelserien nu en återkomst med besked. Battlefield 6 säljer över sju miljoner exemplar under spelets första tre dagar och får lysande recensioner från svenska spelmedier som menar att spelet äntligen levererar det fans väntat på.

Samtidigt dras spelet, likt tidigare titlar i serien, med en typisk amerikanisering som stundtals bidrar till ett fånigt intryck.

Electronic Arts kan konstatera att Battlefield 6 har blivit den största lanseringen i seriens historia. Under de första tre dagarna såldes över sju miljoner exemplar, samtidigt spelades 172 miljoner matcher online och 15 miljoner timmar strömmades på olika plattformar.

Vi tar aldrig stunder som dessa för givna, så jag vill uttrycka vår uppriktiga tacksamhet till våra globala Battlefield-studior och det passionerade community som har hjälpt oss att nå denna punkt, säger Vince Zampella, chef för Battlefield-serien.

Annons:

Framgången är anmärkningsvärd med tanke på att föregångaren Battlefield 2042 fick förödande kritik för sina tekniska problem vid lanseringen. För att vända trenden satsade Electronic Arts på Battlefield Labs, ett program där spelarna fick påverka utvecklingen genom kontinuerlig feedback.

Byron Beede, general manager för Battlefield, betonar strategins betydelse:

Från den initiala koncepten genom implementeringen av Battlefield Labs och in i den rekordslagande öppna betan har vi varit besatta av spelarfeedback.

Svenska recensenter imponerade

Speltidningen FZ ger multiplayer-delen höga betyg och framhåller hur olika spelklasser kompletterar varandra. I recensionen konstateras att spelet lyckas även när man inte dominerar: "Även när jag inte får 28-0 i en match och dominerar motståndarna är det roligt att spela", och sammanfattar upplevelsen som "en fullträff och en urstark återkomst för serien" menar recensenten Joel.

GameReactor är lika entusiastiska och kallar spelet för seriens pånyttfödelse. Recensenten lyfter fram de storskaliga striderna för upp till 64 spelare och den omfattande miljöförstörelsen. "Det är rappt, brutalt och djuppenetrerar betong på ett sätt du sent ska glömma", skriver GameReactor och avslutar: "Saddle up, lock and load - Battlefield är tillbaka."

Typisk Battlefield-scen där spelarna får möjligheten att strida både via land, vatten och i luften. Foto: EA

Kampanjen fungerar som introduktion

Enspelarkampanjen får mer blandade omdömen. FZ beskriver den som "en ganska generisk militärstory" som dock fungerar väl som introduktion till multiplayerläget. GameReactor är något mer positiv och framhåller kampanjens visuella kvalitet: "När vi mot den senare delen manövrerar fordon över stora ytor i miljöer som tillhör några av det största jag tagit del av i ett spel av den här typen – samtidigt som hela helvetet brakar löst, då visar också Battlefield Studios vad det här bottnar i."

Teknisk stabilt men fånig upplevelse

På det tekniska planet är recensenterna eniga. FZ rapporterar att spelet körs helt stabilt: "Inte vid ett enda tillfälle har jag märkt något sådant ("lagg" reds. anm.) på konsol."

GameReactor bekräftar kvaliteten och konstaterar kort: "På den tekniska sidan finns det väldigt lite att klaga på."

Bland de mer typiska inslagen i moderna speltitlar återkommer dock även i Battlefield 6 en typisk amerikanisering och spelet har symptomatiska mångkulturella inslag av minoriteter med machokultur och Nato-karaktär vilket stundtals gör upplevelsen fånig och platt.

Fakta Battlefield-serien

Battlefield är en serie förstapersonsskjutarspel utvecklade av svenska DICE och utgivna av Electronic Arts. Det första spelet, Battlefield 1942, lanserades 2002 och blev känt för sina storskaliga multiplayer-strider med upp till 64 spelare och möjligheten att använda fordon som stridsvagnar, helikoptrar och stridsflygplan.

Serien har sedan dess släppt ett flertal titlar som utspelas i olika tidsperioder, från första och andra världskriget till modern och framtida krigföring. Bland de mest framgångsrika spelen finns Battlefield 3 (2011), Battlefield 4 (2013) och Battlefield 1 (2016).

Battlefield 2042, som släpptes 2021, blev ett kommersiellt och kritiskt misslyckande på grund av tekniska problem och avsaknad av efterfrågade funktioner. Battlefield 6 är seriens sjätte numrerade huvudspel och markerar en återgång till modern krigföring.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Kommentar: Tack för allt, Ace Frehley!

Ace Frehley i KISS är död – The Spaceman har lämnat Jorden för sin hemplanet Jendell. Paul Daniel Frehley är tyvärr inte längre med oss, men hans utomjordiska gitarrspel, låtskatt och inte minst hans unika personlighet lever för alltid vidare.

Uppdaterad oktober 17, 2025, Publicerad oktober 17, 2025
– av Jan Sundstedt
Ace Frehley KISS
Ace Frehley iförd sin ikoniska persona, i samband med en fotosession 1976, samt bakom scenen inför spelningen på Gröna Lund i juni 2015.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Paul Daniel "Ace" Frehley, en av rockhistoriens mest inflytelserika och ikoniska gitarrister, avled igår efter komplikationer från en hjärnblödning, orsakad av ett fall i en trappa härom veckan.

Hans familj beskriver sorgen som förkrossande och berättar att de under hans sista timmar kunde omge honom med kärlek, omtanke och fridfulla ord.

Vi värnar om alla våra finaste minnen av honom, hans skratt, och hyllar hans styrka och vänlighet som han skänkte andra. Hans bortgång är av episka proportioner och bortom all förståelse. När vi reflekterar över alla hans otroliga livsgärningar kommer Aces minne att leva vidare för alltid, skriver familjen i ett uttalande.

Frehleys före detta bandmedlemmar i KISS – Paul Stanley, Gene Simmons och Peter Criss – har samtliga kommenterat förlusten.

Annons:

— Vi är förkrossade över Ace Frehleys bortgång. Han var en oumbärlig och oersättlig rocksoldat under några av de mest grundläggande kapitlen av bandet och dess historia, säger Stanley och Simmons i ett gemensamt uttalande.

Frehleys hustru Jeanette (paret separerade på 80-talet men skilde sig aldrig) och deras dotter Monique finns kvar som nära familj och vittnesmål om ett liv både på och utanför scenen.

Från Bronx till stjärnstatus

Ace Frehley föddes den 27 april 1951 i Bronx, New York, i en musikalisk familj. Hans första elgitarr fick han i julklapp 1964, och han lärde sig spela helt utan lektioner. Bland hans största influenser fanns Jimi Hendrix, Buddy Guy, Jeff Beck, Rolling Stones, Led Zeppelin och The Who.

Som tonåring spelade han i olika lokala band och fick smeknamnet "Ace" – inte minst för sin förmåga att arrangera dejter åt sina vänner. Han hoppade av gymnasiet när bandet Cathedral började tjäna pengar, men återvände senare för att ta examen. År 1971 blev han medlem i bandet Molimo, som skrev kontrakt med RCA Records och spelade in flera låtar som aldrig släpptes.

I slutet av 1972 såg en vän en annons i Village Voice för rollen som leadgitarrist i ett nytt band. Frehley gick på audition i Manhattan, klädd i en röd och en orange sneaker. Trots ett första svalt intryck imponerade han snabbt på Paul Stanley, Gene Simmons och Peter Criss med sitt gitarrspel.

Bandet döpte sig till KISS i december 1972–januari 1973, och började snart måla sina ansikten och bära utstuderade scenkostymer, inspirerade av New York Dolls och Alice Cooper.

Till en början trotsade KISS cynism och ointresse från New Yorks musikscen. Frehley försörjde sig dessutom som taxichaufför för att klara vardagen, medan bandet kämpade för sin plats på scenen. När managern Bill Aucoin tog över började bandet steg för steg planera sin väg mot stjärnstatus.

The Spaceman och musikarvet

KISS exploderade på musikscenen 1974 med det självbetitlade debutalbumet KISS, följt av Hotter Than Hell (1974) och Dressed to Kill (1975). Det stora kommersiella genombrottet kom med livealbumet KISS Alive! (1975), där Frehleys explosiva gitarrspel blev ett av bandets mest utmärkande kännetecken.

Frehley utvecklade sitt alter ego The Spaceman – en silverklädd rymdfigur med gnistrande smink och pyrotekniska gitarrsolon. Hans spelstil, som blandade blues, hårdrock och glam, bidrog till flera av bandets mest ikoniska låtar, som Shock Me, Cold Gin, Parasite, Rocket Ride, Talk To Me och New York Groove.

Efter att ha lämnat KISS senhösten 1982, mot bakgrund av främst personliga problem, bildade Ace Frehley sitt eget band, Frehley’s Comet.

Där kunde han utforska ett mer personligt musikaliskt uttryck. Bandet släppte 1987 sitt debutalbum Frehley’s Comet, som blandade hårdrock, glam och Ace egen karaktäristiska bluesinfluerade gitarrstil.

Låtar som Rock Soldiers, Breakout (som han skrev tillsammans med dåvarande KISS-trummisen Eric Carr) och We Got Your Rock, visade att Frehley fortfarande kunde kombinera explosivt gitarrspel med melodiska hooks, och turnéerna gav honom friheten att experimentera sceniskt utanför KISS.

Bandet blev ett viktigt steg i hans karriär, som cementerade honom som en soloartist på egna villkor, men han behöll alltid den ikoniska Spaceman-personan.

Han återvände till KISS för återföreningsturnén Alive/Worldwide Tour 1996/1997 och medverkade på albumet Psycho Circus (1998), tills han återigen lämnade bandet sommaren 2002.

Under 2000-talet fortsatte han på solokarriären och släppte bland annat Anomaly (2009), Space Invader (2014) och Spaceman (2018).

Ace Frehley hyllas som en av hårdrockens mest inflytelserika gitarrister. Hans stil inspirerade generationer av musiker, från Slash till Dave Grohl, och hans scennärvaro förblir ett standardmått på showmanship inom genren.

Ace Frehley KISS Psycho Circus 1998
Foto: Jan Sundstedt kollektion/"Psycho Circus" promo-affisch 1998.

Ett personligt avtryck

På ett personligt plan kan jag inte nog beskriva tomheten inom mig. Det är svårt, om inte omöjligt, att med några få ord sammanfatta alla minnen som översköljer.

Från att ha, tillsammans med andra KISS-fans, blivit förlöjligad och retad av de "coola" killarna i skolan för att man älskade ett band olikt allt annat, till de emellanåt kämpiga tiderna hemma, när mina föräldrar hade svårt att hantera alkoholen, har KISS och Ace Frehley varit ett tryggt soundtrack.

Deras musik hjälpte mig igenom motgångar och gav mig styrka och inspiration. Ärligt talat vet man inte hur livet hade tett sig utan KISS och inte minst Ace Frehley. Visst älskar man även andra magnifika band – såsom Thin Lizzy, Black Sabbath och Deep Purple – men KISS var annorlunda.

KISS var ett band för oss som kände sig lite udda, avvikande och hade en känsla av att inte riktigt passa in. Barndomen och ungdomsåren blev så oändligt mycket lättare att ta sig igenom, när man förstod att man inte är ensam därute.

Att senare i vuxen ålder få träffa samtliga originalmedlemmar i KISS var en surrealistisk upplevelse – och varje möte påminde om varför Ace Frehley alltid kommer att vara mer än bara en gitarrist; han var en inspiration, en mentor, en ikon.

Ace Frehley
Ace Frehley tillsammans med skribenten, i samband med en spelning på Gröna Lund, i juni 2015. Foto: Jan Sundstedt.

Arvet lever vidare

Ace Frehleys bortgång lämnar ett tomrum i musikvärlden. Men hans arv – det elektrifierande gitarrspelet, låtskatten, den visuella scenshowen och framför allt den unika personlighet som fick fans världen över att känna sig sedda – kommer att leva vidare.

The Spaceman har lämnat Jorden, men hans musik fortsätter att ge tröst, glädje och inspiration till nya generationer. I varje gitarrsolo som ekar genom högtalarna, i varje ungdom som plockar upp en gitarr och tänker "det här kan jag göra", finns Ace Frehley kvar.

Och för mig, som för många andra, är känslan personlig: Tack för allt, Ace. Tack för att du fanns, för att du spelade, och för att du gjorde världen lite mer elektrisk. Jag glömmer dig aldrig!

"Rock soldiers come and rock soldiers go. And some hear the drum and some never know. Rock soldiers! How do we know? Ace is back and he told you so..."

 

Jan Sundstedt

Ace Frehley – discografi (1974–2024)

Med KISS
1974 – KISS
1974 – Hotter Than Hell
1975 – Dressed to Kill
1975 – KISS: Alive! (live)
1976 – Destroyer
1976 – Rock and Roll Over
1977 – Love Gun
1977 – Alive II (live + fyra nyskrivna spår samt en cover)
1978 – Double Platinum (samling)
1978 – Ace Frehley (soloalbum under KISS-namnet)
1979 – Dynasty
1980 – Unmasked
1981 – Music From "The Elder"
1982 – Killers (samling samt fyra nyskrivna spår) - deltar dock enbart med namn och karaktär
1982 – Creatures of the Night (deltar dock enbart med namn och karaktär)
1996 – You Wanted the Best, You Got the Best! (samling, reunionperiod)
1998 – Psycho Circus

Med Frehley’s Comet
1987 – Frehley’s Comet
1988 – Live+1 (EP/live)
1988 – Second Sighting
1989 – Trouble Walkin’ (krediterat till Ace Frehley men ofta räknat till Comet-eran)

Soloalbum
2009 – Anomaly
2014 – Space Invader
2016 – Origins Vol. 1 (coveralbum)
2018 – Spaceman
2020 – Origins Vol. 2 (coveralbum)
2024 – 10,000 Volts

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Drew Struzan är död – mästaren bakom ikoniska filmaffischer

Publicerad oktober 15, 2025
– av Jan Sundstedt
Drew Struzan
Drew Struzan blev 78 år.

Drew Struzan, den amerikanske affischillustratören som skapade några av filmvärldens mest omisskännliga motiv, har avlidit vid 78 års ålder efter en tids kamp mot Alzheimers sjukdom.

Nyheten offentliggjordes via hans officiella Instagram-konto, där familjen uttryckte sorgen över att ha förlorat en konstnär som levde och andades filmkonst.

"Det är med tungt hjärta som vi måste berätta att Drew Struzan gick bort igår, den 13 oktober". I samma inlägg betonades hur ofta han talade om hur mycket hans fans uppskattade hans konst — en glädje han ofta delade med dem.

"Vi tycker att det är viktigt att ni alla får veta hur många gånger han uttryckte sin glädje över att ni uppskattade hans konst."

Annons:

Efter Struzans bortgång har hyllningarna strömmat in från filmvärldens tyngsta namn. Kända regissörer, producenter och kollegor har talat om hur hans konst inte bara marknadsförde filmer — den berikade dem känslomässigt och skapade starkare band till publiken.

Ett konstnärskap som satte en ny standard

Drew Struzans karriär sträckte sig över decennier och omfattade över 150 affischer. Redan tidigt i sin bana arbetade han med skivomslag åt stora artister som Alice Cooper och The Beach Boys, innan han övergick till filmens värld under 1970-talet.

Hans genombrott inom filmaffischer kom ofta kopplat till samarbeten med George Lucas och Steven Spielberg, där Struzan fick möjlighet att visualisera filmernas känslostämningar snarare än att bara återge handling.

Hans signum blev den fotorealistiska, mjuka stilen – ofta med airbrush-teknik – som frammanade en slags drömsk nostalgi. Under sin aktiva period skapade han inte bara affischer utan även bokomslag, samlarutgåvor och konstverk, ofta med motiv som blev ikoniska för hela generationer.

Jag var tvungen att göra något annorlunda, och jag tror att problemet med många tidiga filmaffischer är att de liknade klassiska illustrationer för mycket, vilket ger intrycket att de berättar hela historien, uttryckte Struzan i en intervju år 2021.

Hyllningar och arv

Struzan gick officiellt i pension 2008, men återkom vid flera tillfällen för utvalda projekt, bland annat för Star Wars: The Force Awakens.

Hans sena år präglades av hälsoproblem, och i mars 2025 avslöjade hustrun Dylan att han länge levt med Alzheimers sjukdom.

Med sin pensel och sitt formspråk har Struzan lämnat ett bestående avtryck i filmhistorien. Hans affischer kommer dock att fortsätta pryda samlarutgåvor, utställningar och människors minnen — som portaler till filmens magi, snarare än bara marknadsföring.

För den som önskar ta del av Drew Struzans verk rekommenderas denna bok.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.