Annons:

AIPAC är tillbaka i Washington DC

Dr. Philip Giraldi, amerikansk expert på internationell politik och säkerhetsfrågor, skriver om den proisraeliska lobbyn AIPAC:s senaste konferens.

Uppdaterad mars 7, 2018, Publicerad mars 7, 2018
Donald Trump håller, som republikansk presidentkandidat, tal vid AIPAC:s konferens 2016.
Insamlingskampanj

Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar

Insamlat: 41 700,00 SEK 56% Mål: 75 000,00 SEK

American Israel Public Affairs Committee (Amerikansk-israeliska kommittén för offentliga angelägenheter, AIPAC) är tillbaka i Washington för sitt årliga toppmöte. Rättare sagt brukade det kallas toppmöte men betecknas nu som en politikkonferens, vilket kanske är en smula välkommen öppenhet, då ju det som AIPAC är skicklig på är att använda sin budget på 100 miljoner dollar och sina 300 anställda för att topprida ledamöter av Förenta staternas kongress och skapa den politik som den anser att Förenta staterna skall genomföra. 18 000 anhängare har samlats i huvudstadens Convention Center för att lyssna på tal av Förenta staternas FN-ambassadör Nikki Haley, ambassadör i Israel David Friedman, vicepresident Mike Pence, därtill senatorerna Marco Rubio, Robert Menendez, Thomas Cotton och Benjamin Cardin. Min personliga favorit är Steny Hoyer, ledamot för Maryland i representanthuset. Hoyer har besökt Israel så många gånger att han lika gärna kunde flytta dit. Man kan lita på att han får ett högt sugande ljud till svar av åhörarna, när han lyriskt talar om den judiska statens många underverk. En smula utländsk lyster skall den franske ovårdade "filosofen" Bernard-Henri Lévy skänka denna tillställning. Han har betecknat den brutala israeliska ockupationsarmén som "den mest moraliska i världen".

Den som vill bilda sig en uppfattning om hur stora pengar och hur stor politisk makt, som finns företrädda hos AIPAC i år, rekommenderas att studera talarlistan, en överväldigande uppvisning av hur det kommer sig att Förenta staterna slaviskt lyder Israel och dess intressen. Tungviktarna till talare och andra deltagare sekonderas av hundratals fler kongressledamöter, domare i Högsta domstolen och ledande regeringstjänstemän, liksom en rejäl dos "experter" från de vanliga judebehärskade proisraeliska tankesmedjorna, som vuxit upp som svampar ur marken jämte K Street, däribland sådana berömdheter som John Bolton, Victoria Nuland, William Kristol, Elliot Abrams och Eric Cantor. De deltagare, som kommer från regeringen, kommer naturligtvis att strunta i sin ämbetsed, vari de svurit att försvara Förenta staternas författning mot "alla inre och yttre fiender", men vad betyder det, när ändå alla gör knäfall för Israel?

Slagordet för i år är "Välja att leda", ett intressant mål för en organisation, som i sitt ledband haft den ene presidenten efter den andre alltsedan Bill Clinton. Premiärminister Benjamin Netanyahu, som hemma i Israel står inför ett riksrättsåtal, kommer också till stan och skall träffa president Donald Trump. Han kanske väljer att stanna, eftersom Israel är särskilt bra på att åtala, fälla och fängsla sina korrupta ledare.

Det har förekommit välgrundad spekulation om att Trump vid deras möte kommer att avslöja en fredsplan för Israel-Palestina, en "tvåstatslösning", men eftersom denna möjligen kommer att förutsätta Israels tillbakadragande från flera av de stora delar av Västbanken, där man upprättat "bosättningar", kommer den inte att upptas gynnsamt av Netanyahu. Israel är förvisso mottagligt för möjlig påtryckning från Vita huset för en lösning, men eftersom Trump hittills visat sig oförmögen eller ovillig att på något som helst sätt straffa en obändig Netanyahu, måste det anses osannolikt att han denna gång lägger om kursen.

Annons:
Donald Trump och Benjamin Netanyahu. Foto: U.S. Embassy Tel Aviv

AIPAC måste vara särskilt belåten, eftersom Israel fått ett älskvärt bemötande av Trumpadministrationen i Washington. Den stora gåvan till Netanyahu var administrationens erkännande av hela Jerusalem såsom Israels huvudstad jämte löftet att flytta Förenta staternas ambassad till staden. Inget annat land har för närvarande sin ambassad i det folkrättsligt omstridda Jerusalem, ehuru Guatemala följt Washington i spåren och tillkännagivit att det också ämnar fysiskt flytta sin diplomatiska representation.

Utrikesdepartementets ursprungliga flyttplan handlade om att skjuta upp ambassadflytten tills den nya byggnaden uppförts, men Vita huset påskyndade nyligen förfarandet, enligt uppgift efter påtryckning av donatorn till republikanska partiet, den judiske miljardären Sheldon Adelson, och kommer att öppna en tillfällig inrättning i maj, vilket är tänkt att sammanfalla i tiden med firandet av 70-årsjubileet av Israels grundande 1948. Netanyahu har bett Trump att framträda vid öppnandeceremonin och även att deltaga i firandet av 70-årsjubileet.

Israel har även haft förmånen av att Trumps arbetslag för Mellanöstern helt och hållet består av judar, som är Israel hängivna. Det leds av hans svärson Jared Kushner och räknar som sina medlemmar bland andra konkursadvokaten, ambassadör David Friedman, som ekonomiskt stött Israels olagliga bosättningar, och Jason Greenblatt, bolagsjurist åt Trump Organization, såsom särskild representant för internationella förhandlingar. Dessutom får Kushner enligt uppgift särskild rådgivning av en grupp ortodoxa judar han känner från sin synagoga och genom sina affärsintressen.

Det resultat som erhålls av detta alltigenom judiska arbetslag, som bestämmer Förenta staternas Mellanösternpolitik, i förening med en välvilligt inställd president, är förutsägbart, och lika tydligt är att det inte medför några fördelar för Förenta staterna. Israel har kunnat dramatiskt utvidga sina bosättningar på stulen palestinsk mark och hetsar till flera nya krig mot sina grannar i regionen utan något motstånd från Washington. Alldeles tvärtom: Förenta staterna har visat sig villigt att gå Israel till handa för nya krig med Syrien, Libanon och Iran. Flera senatorer, som nyligen återvänt från Israel, påstår att en invasion från Libanon är att befara, och detta grundar de på hävdanden om att Hizbollah är i färd med att med Irans stöd bygga en fabrik för tillverkning av avancerade missiler. Detta är bara ännu en bluffhistoria, avsedd att framställa Israel som det eviga offret för sina brutala och hotfulla grannar, när verkligheten är det omvända förhållandet. Hatet mot Iran och dess bundsförvanter är särskilt farligt, eftersom det kan leda till ett nytt krig, som på ett ödesdigert sätt kan gå alldeles över styr, om tredjepartländer såsom Ryssland och Kina blandar sig i för att skydda sina egna intressen.

Verkligheten är den att det är ett militärt dominant Israel, som regelbundet i Syrien bombat mål som det hävdat tillhöra Iran eller Hizbollah likaväl som syriska militära inrättningar. Israel har hotat att bomba Libanon tillbaka till "stenåldern", vilket föranleder frågan vad dessa nationer gjort för att väcka Sions vrede. Så gott som intet. En föregivet iransk drönare, som påstås ha skickats upp från Syrien, hamnade i luftrummet ovanför de Syrien tillhöriga och av Israel ockuperade Golanhöjderna, innan den sköts ner. Hur många drönare har Israel låtit flyga över Libanon och Syrien? Hundratals, om inte tusentals.

Och när israeliska plan flög djupt in i Syrien för att bomba vad som hävdades vara den bas som drönaren skickats från, sköts ett av dessa plan ned med en syrisk luftvärnsrobot. Israel inledde då en större bombningskampanj mot syriska militära mål och förmåddes att avstå från mycket, mycket värre krigshandlingar endast av Vladimir Putin, som varnade Netanyahu för att vidga konflikten. Märk att det var Ryssland, som fick Netanyahu att hejda sig, inte Washington. Förenta staterna var under tiden upptaget med att försöka rättfärdiga sin fortsatta militära närvaro i Syrien, också detta på Israels och AIPAC:s begäran.

Även Hillary Clinton har hållit tal vid AIPAC:s konferenser. Foto: Lorie Shaull/CC BY-SA 2.0

Varenda amerikansk president har varit tvungen att böja sig för den judiska makten i Förenta staterna. Det är säkrast att utgå ifrån att både AIPAC och de hundratals andra judiska och kristet sionistiska organisationer, som existerar åtminstone delvis för att nära och skydda Israel, vet det. Även Barack Obama, vilkens förhållande till Netanyahu var ohöljt kyligt, visste vad som gällde och gav den judiska staten 38 miljarder dollar. Han motsatte sig Israels expansion på den tidigare palestinska Västbanken men gjorde aldrig det ringaste för att hejda den förrän mot slutet av sin sista ämbetsperiod, då han lät Förenta staterna avstå från att rösta vid en FN-votering, som fördömde de olagliga bosättningarna, en tom gest.

Krav som framförts om att AIPAC, denna ekokammare för israeliska intressen, borde låta registrera sig i enlighet med Lagen om främmande agenters registrering av år 1938, har en rad justitieministrar struntat i alltsedan president John F. Kennedys dagar. Han sökte förmå AIPAC:s föregångare, Amerikanska sionistiska rådet, att lyda denna lag. Han mördades strax därefter; här gör jag inte nödvändigtvis något samband gällande, även om tanken vidrör Jack Ruby.

Här hemma var "Lobbyn" framgångsrik förra året, 2017, då numera 23 delstater antagit lagar som gör det olagligt att bojkotta Israel för den som vill ha affärsförbindelser med lokala eller delstatliga myndigheter. För tre månader sedan, godkändes Lagen om medvetenhet om antisemitism av representanthuset med 402 ja-röster och bara två nejröster, avgivna av två kongressledamöter med libertariansk inriktning. Lagen mot bojkott av Israel, som också den för närvarande banar sig väg genom ett senatsutskott, är tänkt att ange den nya normen för den federala regeringens vördnad för Israel. Den skall göra det straffbart för varje amerikansk medborgare, "som ägnar sig åt handel mellan delstater eller med utlandet" och stöder en bojkott av Israel eller som endast ”efterfrågar information” om en dylik bojkott. Straffsatserna har fastställts genom tillägg till två redan gällande lagar, Lagen om exportadministration av år 1979 och Lagen om export-import av år 1945, och innefattar möjliga böter på mellan 250 000 och 1 miljon dollar och upp till 20 års fängelse. Enligt Judiska telegrambyrån utformade senaten sitt förslag till denna lag med AIPAC:s benägna bistånd.

Och det kommer mycket mera år 2018. Lindsey Graham och Christopher Coons är två av de senatorer som just återkommit från en med skattemedel bekostad "undersökningsresa" till Israel och varnat för ett förestående nytt krig. Och vad mera kom fram av deras "undersökning"? Tydligen att Israel begär ännu mer pengar av de amerikanska skattebetalarna. Här följer vad de själva uppgav:

"...de betraktade anslaget om 38 miljarder dollar under en tioårsperiod som 'en lägsta nivå'. Graham sade under ett möte med journalister att han ansåg de stadganden i avtalet 'kortsynta' som talade om att avskaffa en ordning enligt vilken Israel kunde använda amerikanskt ekonomiskt stöd på sin egen försvarsindustri och anslaget om bara 500 miljoner dollar för missilförsvar. Coons sade att spänningarna i regionen gav stöd för tanken att man borde ge Israel mer ekonomiskt stöd och hänvisade därvid till det pågående kriget i Syrien och det bruk Iran nyligen gjort av en drönare."

Vi kan alltså se fram emot att Kongressen röstar fram ytterligare en halv miljard dollar eller så till Israel och att dessa pengar går till att bygga upp Israels egen försvarsindustri, som konkurrerar med Förenta staternas. För närvarande måste det mesta av dessa frikostiga gåvor förbrukas på inköp av USA-tillverkade vapen, men tydligt är att detta kommer att förändras till Israels förmån. Man kan alltid utgå ifrån att Kongressen låtsas göra det rätta för det amerikanska folket, och det är gott att veta att AIPAC-folket ler, när det nu är församlat i tusenden för denna vecka och i sällskap av senatorerna Graham och Coons.

 

 

Philip Giraldi

Om författaren

Philip Giraldi (född år 1946) är en amerikansk expert på internationell politik och säkerhetsfrågor. Han innehar doktorsgraden i europeisk historia från University of London. Dr Giraldi åtnjuter ett stort anseende för att återkommande ha vederlagt falska nyheter som planterats av Israels inflytelseagenter i massmedier och regeringsorgan.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

På plats i regionen som satsade på vinet

Det moderna Kina

Nya Dagbladet besökte i september vinregionen vid Helanbergens östra fot, i den kinesiska regionen Ningxia. Här har vinet på kort tid blivit en del av regionens framtidssatsning. Mellan vingårdarna och huvudstaden Yinchuans myllrande nattmarknad möter vi en plats som har mer att visa än många kanske väntar sig.

Publicerad Idag 10:03 – av Redaktionen
Redaktionellt montage med träfat i en vinkällare, Yinchuans moderna stadssiluett och ett blomsterhjärta på en plats med besökare.
Ningxias vinregion vid Helanbergen och moderna Yinchuan står i fokus för reportaget. Enligt OIV hålls organisationens 47:e världskongress den 12–16 oktober på inbjudan av Kinas regering, samtidigt som dess 24:e generalförsamling sammanträder.

Yinchuan är en överraskande modern stad. Breda, rena gator och vackra hotell möter oss i Ningxias huvudstad, och på nattmarknaden är det myllrande men ordnat. Det är inte en avlägsen utpost som väntar på omvärlden, utan en stad som redan lever i den.

I oktober riktas vinvärldens blickar hit. Den internationella organisationen för vin och vinstockar, OIV, håller sin 47:e världskongress i staden den 12–16 oktober, på inbjudan av Kinas regering.

Samtidigt sammanträder OIV:s 24:e generalförsamling.

Temat för kongressen är brett formulerat. Vinsektorn ska forma nya paradigmer: ställa om för att möta utmaningarna, förnya sig för att väcka livskraft och hålla fast vid en gemensam framtid. Programmet är mer handfast. Fyra vetenskapliga sessioner behandlar vinodling, oenologi (läran om vin och vinframställning), ekonomi och juridik samt säkerhet och hälsa. På programmet står 271 muntliga presentationer och 149 posterpresentationer från 35 länder.

Värdskapet följer på ett medlemskap. Kina gick med i OIV 2024 och är organisationens senaste medlem, den första nya i dess andra sekel. OIV:s ordförande Yvette van der Merwe har kopplat kongressens förläggning till just det kinesiska inträdet.

Som vinland är Kina redan stort. OIV räknar landet som trea i världen till planterad vinodlingsareal, elva som konsument och importör av vin och etta på bordsdruvor, med 43 procent av världsproduktionen. Kongressen hamnar i den region där vinet har blivit en fråga för planeringen.

Vingårdens exteriör
Solnedgång vid stadion
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
 

Mellan berget och floden

Ningxia ligger i Kinas nordväst, längs Gula floden. Vinodlingarna breder ut sig mellan Helanbergens alluviala solfjäder, där grus och sten har spolats ned från berget under årtusenden, och Gula flodens slätt längre österut.

NyD besökte Helanbergens östra fot i september, några veckor före kongressen. I Zhenbeibao i Yinchuan ligger vingården Zhihui Yuanshi, en stenbyggd anläggning i ett före detta stenbrott. Ägaren lade om verksamheten helt, från sten till vin. Det är ett bra exempel på hur en verksamhet kan vändas mot något mer hållbart när tiderna förändras. Här handlar det inte bara om det praktiska. Varje del av gårdsbyggnaden är genomarbetad: små statyer som tar upp kinesisk kultur och historia, innertak klätt i vinrankor, stenklädda innerväggar omväxlande med träväggar kring vinet. Anläggningen är också förberedd för besökare. Vid vinprovningarna finns förklarande bilder och texter om produktionen och platsens historia. Inne står ståltankar, och bredvid dem ekfat från tunnbindaren Seguin Moreau.

Ståltank och ekfat är vinvärldens gemensamma verktyg. Det särpräglade finns utanför dörren, i klimatet.

Enligt regionens vinmyndighet, Ningxia Wine Bureau, ligger odlingarna över 1 000 meter över havet. Nederbörden stannar vid 150–240 millimeter, och solen skiner 1 700–2 000 timmar. Mellan dagens värme och nattens kyla skiljer det 12–15 grader.

Ursprungsbeteckningen kom 2003. Tio år senare fick området plats i The World Atlas of Wine, standardverket över världens vinkartor.

Vintern sätter en egen rytm. Kylan är så hård att rankorna i området grävs ned i slutet av november och tas fram igen i april. Hela vinterhalvåret ligger de under jord som skydd mot kölden, och när de lyfts upp på våren börjar vingårdsåret om.

Kalligrafi i stenmiljö
Kalligrafi i stenmiljö
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
 

Vinet som regional resurs

Att vinet är en regional angelägenhet syns i besluten. Redan 2012 blev Ningxia den första observatören på provinsnivå i Kina i OIV.

2021 tillkännagavs ett nationellt öppet utvecklingsområde för druva och vin i Ningxia. Planeringsytan angavs då till 502,2 kvadratkilometer i sex härader i Yinchuan och Wuzhong, med en kärna på 108 kvadratkilometer.

Hösten 2025 presenterade regionen nästa steg, en rumslig plan för vinnäringen fram till 2035. Regionregeringen hade godkänt den i augusti samma år. Tjänstemän kallade den landets första provinsiella specialplan för vinets rumsliga utveckling. Mönstret beskrevs som tre zoner och en korridor, med vinkorridoren längs Helanbergens östra fot som kärna.

Regionen saknar många andra resurser att bygga på, och kvalitetsvin behandlas därför som en regional resurs. Stödet från centralt håll är starkt. Tidiga incitament uppmuntrade fler att bygga vingårdar. I dag finns både universitets- och yrkesutbildning inom vin i regionen, och i år har många kurser hållits om hur vinet ska säljas på nätet.

Skalan i Yinchuan

De färskaste siffrorna gäller staden Yinchuan. Under 2024 omfattade vindruveodlingen där 273 000 mu, den kinesiska ytenheten. En mu är ungefär 667 kvadratmeter, en femtondels hektar, så ytan motsvarar cirka 18 200 hektar. Staden hade 81 vingårdar som tillsammans producerade 75 miljoner flaskor. Det samlade produktionsvärdet angavs till 36 miljarder yuan, en ökning med 20 procent.

Ningxia har Kinas största sammanhängande odling av vindruvor för vin. Ursprungsbeteckningen finns med i bilagan till avtalet mellan Kina och EU om geografiska beteckningar. Det är namn som är skyddade för att de hör hemma på en bestämd plats, ungefär som Champagne. Varumärket värderas till 33 miljarder yuan, vilket ger sjunde plats bland Kinas regionala varumärken med sådan beteckning.

Ambitionen räcker längre. Till utgången av 2025 strävade Ningxia efter en miljon mu, omkring 67 000 hektar, och ett samlat värde på 100 miljarder yuan.

Regionens egen katalog från omkring 2020 talade om över hundra vingårdar vid östra foten, fördelade på sex delområden.

Vingårdens stenfasad under blå himmel.
Vingården Zhihui Yuanshi, som Nya Dagbladet besökte i september. Foto: Nihao China

Exporten

Vin från Yinchuan gick på export till fler än 40 länder 2024. Bland adresserna nämns Tyskland, Frankrike, Belgien, Danmark, USA, Kanada, Australien och Singapore. På plats kom också Storbritannien, Malaysia, Hongkong och Macao upp.

Priserna har länge legat högt. Nu blir de rimligare, och det är det som gör exporten möjlig. Kvaliteten rör sig samtidigt mot internationell standard. På Yuanshi har flera viner tagit medalj i Decanters tävlingar. Soul of Mountain, årgång 2021, fick guld i Decanter World Wine Awards 2026, och Son of Mountain har tagit silver både 2016 och 2026. Till nästa år ska vinet också bli lättare att köpa i Europa, via en försäljningsplattform dit flaskor redan har skeppats eller snart skeppas för lagerhållning.

Lära fler att dricka vin

Den stora marknaden finns ändå hemma. Den är stor, men det finns ingen tradition av vindrickande i Kina. En del av uppgiften är därför också bildning. Fler måste intressera sig för vin innan det kan bli en mer självklar måltidsdryck.

För dem som odlar vid Helanbergens fot är kongressveckan ett uppehåll, inte ett avslut. När delegaterna har rest hem fortsätter arbetet. I slutet av november är det dags att gräva ned rankorna igen, och nästa årgång tar vid.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Sagan om Isfolket blir norsk tv-serie

Publicerad oktober 1, 2026 – av Markus Andersson

Margit Sandemos Sagan om Isfolket blir tv-serie för norska TV 2. Produktionen startar tidigt 2027 och blir den första tv-dramatiseringen av bokserien.

Rubicon Produksjon gör serien tillsammans med isländska New Media Arc, med 3,5 miljoner norska kronor i stöd från Norsk filminstitutt. Tv-serien kommer att visas på norska TV 2 och svenska TV4 i sex avsnitt på en halvtimme.

Böckerna omfattar 47 band från 1980-talet och följer en släkt där en i varje generation drabbas av en förbannelse och får övernaturliga krafter. Berättelsen tar sin början under pesten, då Silje har förlorat sin familj, tar hand om två efterlämnade barn och räddar en ung man från bödeln. Tillsammans med den unge mannen hamnar Silje och barnen i Isfolkets dal. Bakom böckerna stod den svensk-norska författaren Margit Sandemo, som avled 2018, 94 år gammal.

Serieskaparna Anne Bjørnstad och Eilif Skodvin, tidigare bakom bland annat Lilyhammer och Beforeigners, har velat göra projektet i flera år. Bjørnstad regisserar också.

— Sagan om Isfolket är en ångande berättelse om förbjuden kärlek, utanförskap och magi. I vår dramaserie vill vi låta den återuppstå som en modern, skandinavisk romantasy, säger serieskaparna till norska TV2.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Vulkanen där folktron möter naturens vidunder

Publicerad september 30, 2026
Vattenfallet Svöðufoss med Snæfellsjökull i bakgrunden.

Ett av naturens verkliga vidunder är den isländska vulkanen Snæfellsjökull. Mest känd är den från Jules Vernes roman "Resan till Jordens medelpunkt", men även i modern tid är den ett mycket uppskattat besöksmål.

Den isländska folktron betonar samtidigt vikten av att besökare måste ha respekt för det dolda folket som bor där, annars kan det gå mycket illa.


Artikeln publicerades ursprungligen den 7 juni 2025.


Halvön Snæfellsnes på västra Island är kantad av glimmande glaciärer, vattenfall och höga klippor. Små pittoreska byar utgör befolkningen på halvön som lokalt ofta brukar kallas för "Island i miniatyr". Även från Reykjaviks mumlande storstadsbrus kan man skymta den glaciärtäckta vulkanen Snæfellsjökull. Toppen mäter 1 446 meter över havet och är den centrala delen av nationalparken som upprättades kring området år 2001. I nationalparken finns en svindlande och ovanlig variation av natur med bland annat mossklädda lavafält och småstensstränder. Den 700 000 år gamla vulkanen anses vara aktiv, trots att den inte haft utbrott på omkring 1 800 år.

Till Jordens medelpunkt

Mest känd har platsen möjligen blivit i litteraturen. 1864 släppte den franske författaren Jules Verne äventyrsromanen "Resan till Jordens medelpunkt", eller "Voyage au centre de la Terre", där den tyske professorn Lidenbrock hittar gamla isländska dokument som beskriver hur man tar sig till jordens medelpunkt. Tillsammans med sin brorson Axel och guiden Hans reser de till just Snæfellsjökull, där resan till jordens medelpunkt börjar. Boken räknas som en klassiker och en av de mest populära äventyrsböckerna genom tiderna.

Gatklettur. Foto: iStock/Irina Danilova

Höga toppar och djupa grottor

Tyvärr finns ingen väg till Jordens medelpunkt i vulkanen (vad man vet...). Det går däremot alldeles utmärkt att vandra till toppen. Det ska ta ungefär åtta timmar fram och tillbaka. I fiskebyn Hellnar finns information kring vandringsleden upp på toppen och även ett stort antal andra leder man kan följa kring den enastående naturen.

Kombinationen av vulkanisk terräng, glaciärpåverkan och närheten till havet skapar ett unikt ekosystem som hyser en mängd olika livsformer. På vandringslederna kan man därför stöta på sälar, lunnefåglar eller fjällrävar. Det är heller inte ovanligt att se delfiner och späckhuggare i havet. Vulkanklimatet är hårt, särskilt nära vulkanen, men visar också på naturens otroliga anpassningsförmåga. Närmare vulkanen dominerar därför mossor och lavar, som tål mer kyla. På lägre höjder växer arktiska vildblommor, som exempelvis islandstimjan och blå havslavendel.

I området finns också ett antal vackra vattenfall som sätter ton på landskapet. Ett exempel är vattenfallet Svöðufoss, som ligger i närheten av glaciären. Det är tio meter högt och har tack vare de omkringliggande glaciärerna ett rikt vattenflöde året om.

Vid Djúpalónssandur stiger man in i ett riktigt lavalandskap. Där finns olika stenformationer som skapats av lavan för länge sedan. Följer man Nautastígur, tjurens stig, kommer man bland annat till den udda stenen Gatklettur, som har ett stort hål i sig, och genom hålet kan man se vulkanen i bakgrunden. I området finns även ett gäng laguner där det finns färskt vatten och tar man sig ner på Black Lava Pearl Beach får man se ett myller av svarta, släta stenar. Dessa kallas Djúpalónsperlur, vilket översätts till pärlor från Djúpalón. Lavastenarna har blivit släta efter att ha blivit polerade av havet.

I närheten av vulkanen finns även lavagrottan Vatnshellir. Den 200 meter långa grottan formades för omkring 8 000 år sedan av ett utbrott. Där inne kan man lära sig om både Islands geologi och vad det är för troll som lurar där nere. På den djupaste punkten kan man få uppleva vad totalt mörker innebär när lamporna släcks ner.

Bland alver och troll

På tal om troll är både Snæfellsnes och Snæfellsjökull kopplade till mycken folktro på Island. Enligt Bárðar saga Snæfellsáss var det halvjätten Bárður Snæfellsás som grundade halvön och gav den dess namn. Han beskrivs vara från en kunglig ätt av jättar och troll, men också vara till hälften människa.

Bárðurs far Kung Dumbar var hälften titan och hälften jätte, som kidnappade människan Mjöll till sin fru. I Norge år 900 föddes sedan Bárður, som var det äldsta syskonet. Han var en stilig man och fick ofta höra att han liknade sin vackra moder Mjöll. På Island sägs det att den vackraste, vitaste snön fick sitt namn efter hans mors hudfärg – Mjöll. Enligt utsaga använder man fortfarande just ordet "Mjöll" när man beskriver vacker vit snö som faller i stilla väder.

Staty av Bárður Snæfellsás. Foto: Theo Crazzolara/CC BY 2.0

Bárður bosatte sig på halvön tillsammans med sin fru, sina nio döttrar, sin halvbror Þorkell och hans två söner. Enligt legenden lekte brorsönerna, som hette Rauðfeldr och Sölvi, och döttrarna ofta, men en dag gick allt snett. Båda brorsönerna lekte med dottern Helga då Rauðfeldr knuffade henne hårt. Hon föll mot ett isberg, som drev mot drivisen i den starka vinden. Sedan försvann hon in i dimman. När Bárður fick höra om händelsen rusade han till sin halvbrors hem och tog båda brorsönerna under armarna, som var elva och tolv år gamla, och därefter kastade han först Rauðfeldr nerför en stor ravin i ett fall som förståeligt nog dödade den unge pojken. Sedan kastade han även Sölvi utför en klippa där pojken dog när hans skalle krossades. Än idag kallas ravinen Rauðfeldsgjá och klippan Sölvahamar. Þorkell sökte nu efter hämnd på sin bror och de slogs, Bárður bröt sedan benet på sin halvbror som sedan beslutade sig för att lämna Snæfellsnes och människorna för gott. Efter denna familjetragedi försvann Bárður in i glaciären Snæfellsjökull och blev beskyddare av området. Än idag sägs han bara komma ut för att hjälpa människor i nöd, exempelvis mot troll och annat. Det Bárður inte visste var att hans dotter Helga faktiskt överlevde och hamnade på Grönland, där hon hade egna äventyr. Senare kom hon tillbaka för att besöka sin far i glaciären.

Mycket på halvön är döpt efter Bárður och hela området är starkt kopplat till den tragiska sagan om hans liv. I fiskebyn Arnarstapi finns en staty av halvjätten. Besöker man fiskebyn är också ett tips att kika in de spektakulära konstverk som finns vid kusten, nämligen basaltklipporna som är skapade helt utav havets kraft. Just basalt är en lavabergart och har skapats när lavan svalnat.

Det finns även andra väsen kopplade till platsen. Likt resten av Norden är även Island starkt präglat av folktrons väsen, och det är fortfarande i modern tid en viktig del av kulturen. Dessa väsen är starkt kopplade till naturen och ses ofta som beskyddare av den. Många berättelser handlar om hur de kan påverka människor som besöker platsen, både genom att skydda och varna, men också bestraffa dem som inte visar respekt.

Kring och i berget sägs det bo både jättar och troll. Även huldufólk ska det finnas gott om, vilka sägs leva parallellt med människorna och ofta beskrivs som alver. Ofta kallas de "det dolda folket" - just eftersom de för ett vanligt mänskligt öga är osynliga. Till utseendet ska de likna människor, men vara vackrare, längre och slankare. Huldufólk beskrivs som övernaturliga men lever samtidigt helt vanliga liv i sin egen sfär, likt människan.

Den rödfärgade, gigantiska stenen Söngklettur, som översätts till "den sjungande stenen", vid Djúpalónssandur sägs vara alvernas kyrka. Enligt legenden var det hit som Bárður och hans män först kom, och den fick sitt namn eftersom grottan verkade svara på allt de sa med ett eko. Så länge man kommer ihåg att be alverna om tillåtelse är det helt okej att vistas kring, och gå in i grottan. Respekt betonas starkt inom isländsk folktro, där det varnas för att det kan gå riktigt illa om man inte hyser sådan för de osynliga.

Här inne myllrar det av olika inristningar, en del över 500 år gamla. Åtskilliga människor har använt grottan som skydd under tidens gång och har i samband med detta ristat in små meddelanden eller sina initialer. Det är dock förbjudet att rista in nya meddelanden.

Foto: Eric Kilby/CC BY-SA 2.0

En av de kraftfullaste platserna

Vissa menar att Jorden är uppdelad i sju stora energicentra, eller "chakrapunkter". Inom nyandliga kretsar beskrivs Snæfellsjökull ofta som hjärtchakrat och av denna anledning söker sig åtskilliga spirituella utövare och andra till vulkanen – för att samla kraft, främja läkning, utöva ceremonier eller bara meditera.

Stenar likt Djúpalónsperlur är vanliga kring hela kusten och kallas ofta för "orkusteinar", eller kraftstenar, något många brukar samla och ta med sig hem.  Vissa menar istället att de är skyddade och inte bör tas från platsen, exempelvis sägs det att det bor huldufólk kring Djúpalónssandur, som beskrivs ovan, och att man därför inte bör ta de svarta stenarna som finns kring platsen. Vissa berättar om hur man tagit hem en sten för att sedan drabbas av olycka.

Att ta med sig sina egna kristaller och ladda dem kring vulkanen är också vanligt, då det sägs att energin ska vara extremt kraftfull.

Åtskilliga besökare säger sig ha svårt att sova på halvön. Vissa menar att det kan bero på den magnetiska energin som utstrålar från vulkanen. Vulkanen sägs också ha en kraft som får människor att vilja återvända dit igen.

Djúpalónsperlur. Foto: Tim Hodson/CC BY 2.0

Utomjordingar på besök

På grund av platsens kraftfulla energier är det också åtskilliga som spekulerat kring att det är just till Snæfellsjökull som utomjordingar skulle besöka om de kom till jorden. Det var åtminstone hundratals personer övertygade den 5 november 1993, då människor från hela världen reste till vulkanen för att bevittna besök från utomjordingar, enligt Reykjavik Grapevine. Enligt utsaga ska telepatiska personer ha haft kontakt med andra planeter och fått just detta specifika datum och plats frammanat i sina huvuden. 500 personer från olika delar av världen blev så pass övertygade att de tog sig dit denna kalla kväll, men det kom inga utomjordingar på besök, som man vet åtminstone. I glad anda sköts istället fyrverkerier upp som symbol för intergalaktisk vänskap. Frågan är dock om smällarna i luften verkligen gav ett särskilt vänligt intryck ...

Skeppsvrak

När man besöker området kring Djúpalónssandur kan man också se järndelar ligga på stranden. Dessa är från den brittiska trålaren Epine GY7 som förliste den 13 mars 1948. Den ödesdigra natten kom en fruktansvärd snöstorm som gjorde att man tappade kontroll över fartyget och många föll överbord. Invånare från närliggande byar lyckades dra ut ett rep till det förlista fartyget och räddade fem män. Däremot överlevde inte 14 av männen ombord och flera av dem är än idag förlorade till havet.

Resterna från trålaren har sedan dess legat kvar på stranden som ett minne och är skyddade, vilket innebär att man inte får flytta eller röra dem.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Svenskt rekord: En miljon för ett Pokémonkort från 2006

Uppdaterad september 28, 2026, Publicerad september 28, 2026 – av Jan Sundstedt
Baksidor av Pokémonkort i en hög
Arkivbild Pokémonkort.

Kevin Chan betalade rekordbeloppet en miljon kronor för ett Pokémonkort i samband med en mässa på Fryshuset i Stockholm. Samma vecka sålde han det vidare till England för 1,2 miljoner.

Kortet heter Alakazam Gold Star och kommer från 2006. Kevin Chan köpte det under samlarmässan Card Expo Sweden, där tusentals besökare samlades under helgen.

Miljonköpet är nytt svenskt rekord, men någon oberoende jämförelse med tidigare kortaffärer har vi inte kunnat bekräfta.

Chan själv gläds åt affären: "Det känns jättekul att ha slagit rekord", säger han till Aftonbladet.

Innan veckan var över var emellertid en engelsk samlare snabbt framme och erbjöd honom 1,2 miljoner kronor för kortet.

Han tackade ja till erbjudandet och uppger att han planerar att leverera kortet inom ett par dagar. Kortet bytte därmed ägare två gånger under samma vecka.

Skillnaden mellan köpet och vidareförsäljningen blev därmed 200 000 kronor. En hyfsad värdeökning på så kort tid.

Kevin Chan tror att fler samlare kan ha värdefulla kort hemma. Han berättar att en vän grävt fram sina kort och sålt dem för 250 000 kronor.

X-inlägget nedan visar ett Alakazam Gold Star-kort.

OBS: Kortet är inte samma kort som Kevin Chan köpt och sedan sålt vidare.

Fenomenet Pokémon

Pokémon lanserades i Japan i mitten av 1990-talet och har sedan dess vuxit till ett omfattande mediefranchise.

Utöver de välkända samlarkorten omfattar fenomenet bland annat tv-serier och mobilspelet Pokémon Go, som släpptes för tio år sedan och låter spelare fånga pokémon på verkliga platser.

I vintras såldes världens dyraste Pokémonkort någonsin.

Det extremt sällsynta Pikachu Illustrator-kortet gick för motsvarande 147 miljoner kronor i USA – en svindlande summa, även med tanke på att ett diamanthalsband ingick i affären.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.